Finland. Migri: ”Fall som har tagits upp i medier särbehandlas inte utan prövas utgående från samma principer som alla andra fall.”

Viktigt att de här texterna läses först:
•  Finland. Många frågor ofrågade i medieaktuellt asylärende. – 5 juni 2016
•  Finland. ”Vi har varit här i många år, vi har fått två barn här.” – 6 juni 2016

Och här kommer reaktionen från Migri (Migrationsverket i Finland) på Twitter:

Detta bekräftar det jag skrivit i de ovanstående två inläggen och visar hur viktigt det är att medier som tar på sig uppgiften att rapportera om enskilda fall måste ”ha på fötterna” innan de tutar ut information som leder fel. Felaktiga och/eller ofullständiga skriverier åsamkar stor skada för många parter: den person eller familj man skriver om, tilliten och tilltron till Migrationsverket, tilliten och tilltron till domstolen dit ärendet överklagats och – inte minst – tilliten och tilltron till medierna själva när folk inser att det inte går att lita på deras rapportering.

Migri tar i sitt pressmeddelande upp att endast ett perspektiv presenterades i offentligheten i fallet med den irakiska familjen:

Migri redogör därefter för vilka lagregler som gäller för uppehållstillstånd på grund av familjeband. Nya familjer har haft försörjningsförutsättning sedan år 2010:

Migri påpekar vidare att verket anser att det finns flera olika slags säkerhetslägen i Irak:

Om barn i asylprocessen anger Migri att det bästa för ett litet barn är att vara med sina föräldrar:

Till slut meddelar Migri att verket under dagen idag, måndagen den 6 juni, lämnat en redogörelse till inrikesministern, som bett om information om det specifika fallet gällande den aktuella irakiska familjen. Migri skriver:

Det kan vid en snabb reflektion tyckas vara en god sak att inrikesminister Petteri Orpo vill ha information om ett i medierna mycket uppmärksammat fall. Det är ett medmänskligt och sympatiskt drag hos ministern. Men det kan också ses som ett misstroende mot såväl Migri, ett statligt verk som har att följa de lagar regering och riksdag har stadfäst, som mot oberoende domstolar som också har att följande gällande lagar och praxis. Att då en minister ska ”avgöra om Migri och domstolarna handlat lagenligt” kan uppfattas just som ett misstroende och rentav en viss antydan till ministerstyre. Det vill säga om det faktiskt är så att han begärt information för att ”avgöra om Migri och domstolarna handlat lagenligt”… Vad är det som i så fall gör ministern kompetent och ger honom rätt att tolka lagar och därmed avgöra hur Migri och domstolarna skött sitt grannlaga och viktiga, för människor livsavgörande uppdrag? Men kanske rör det sig om ett missförstånd?

Ett viktigt påpekande – som egentligen inte borde behövas – görs i slutet av Migris upplysande text:

Fall som har tagits upp i medier särbehandlas inte utan prövas utgående från samma principer som alla andra fall.

Jag anser – det var därför jag skrev de två tidigare texterna – att det är av yttersta vikt för Finland att journalister och medieredaktioner tar sitt uppdrag på största allvar när de rapporterar om svåra situationer som ibland uppstår när någon eller några asylsökande inte ges rätt att stanna i Finland. Ofta ter sig – och är – fallen ömmande och så gott som alltid kan vi som medmänniskor känna empati och vara ledsna över ett negativt beslut i ett fall som av medierna beskrivits i mycket upprörande termer. Ofta dessutom med udden riktad mot den personal på Migri som har ett oerhört svårt uppdrag och som inte har rätt att ge svar på tal på grund av sekretessbestämmelserna, vilket inte är vare sig rättvist eller rätt.

Och som Migri skriver så kan man inte börja särbehandla fall som tagits upp i medierna; alla har rätt till en likvärdig behandling och den ska ske enligt gällande lag. Vi har inte folkdomstol i Finland, liksom inte heller i Sverige – oavsett om medierna faktisk ibland eldar på så att folk beter sig som om vi hade det.

Till sist: I ett öppet och fritt land är det viktigt att myndigheter och riksdag och regering granskas av medborgarna – direkt och via medier. Det är också viktigt att folket reagerar och agerar för att påtala och försöka få till stånd förändringar av eventuella orättvisor, felaktigheter och lagar som slår fel för att man inte kunnat förutse alla tänkbara och otänkbara scenarier när de stiftades. Men man ska grunda sitt engagemang på fakta, inte på tyckanden och troenden. Man behöver hela tiden använda både hjärta och hjärna. Inte bara det ena. Inte bara det andra.

P.S. Hoppas att inrikesminister Petteri Orpo så snart som möjligt offentligt uttalar sitt förtroende för Migri och för domstolarna och meddelar att det blev ett litet missförstånd: han ville inte alls ”avgöra om Migrationsverket har agerat lagenligt” utan bara låta sig informeras om hur det hela ligger till utan att enbart behöva förlita sig på medieuppgifter.

Tillägg några timmar efter att ovanstående skrev (det går väldigt fort i det här ärendet):

Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Hbl:s sajt.

Den irakiska familjen som varit i offentligheten under de senaste dagarna kommer inte att avvisas den här veckan.

Familjens jurist Jari Vuorijoki säger till FNB att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har förbjudit verkställandet av beslutet tills HFD behandlat familjens ansökan om besvärstillstånd eller fattat ett annat beslut i ärendet.

 

 

 

 

 

© denna blogg. Vänligen länka till detta inlägg vid citat eller ”lån” av text. Gäller givetvis också journalister.

Det svänger nu så fort på asylområdet i Sverige att många inte hinner med

Det svänger nu så fort på alla möjliga samhällsområden i Sverige – mest på asylområdet – att många inte hinner med. Här ett svängningsexempel.

Detta har Thomas Gür lagt ut på Facebook den 6 mars 2016:

Fortfarande, den 31 augusti 2015 (det är alltså drygt ett halvår sedan), trodde regeringen inte på tillfälliga uppehållstillstånd och ville inte tala minska inflöde (”volymer”) genom att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande:

Klicka på textrutan för att komma till inslaget från den 31 augusti 2015 på SVTs sajt.

”Morgan Johansson är skeptisk till tillfälliga uppehållstillstånd, som flera borgerliga partier föreslagit. Han tror det försvårar integrationen eftersom det ökar otryggheten.

– Jag ser klara nackdelar med det när det gäller integrationen. Den ordning vi har nu förbättrar integrationen eftersom det ger människor säkerhet, sa han.

Morgan Johansson tror inte tillfälliga uppehållstillstånd skulle leda till att färre flyktingar söker sig till Sverige. Han tror inte på att göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar och på så sätt ”lätta på trycket”.

– Jag tror det är en illusion att försöka ”lätta på trycket” genom att skjuta ansvaret mellan varandra. Det är faktiskt det som vi ser i Europa just nu när det inte finns något riktigt bra europeiskt ledarskap i detta.”

Kommentar om vad som gäller enligt utlänningslagen och om hur det ser ut i Sverige som inte följer sin egen lag:

När skyddsskälen upphör (vilket det för många paradoxalt nog gör så snart de får uppehållstillstånd i Sverige och de då reser hem igen) är det meningen att man ska återvända till sitt hemland. Missbrukar man asylinstrumentet – som ju inte är ett ”invandringsinstrument” – ska uppehållstillståndet återkallas.

Ur utlänningslagen:

7 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

Kommentar: Att söka skydd från pågående krig och svåra väpnade konflikter ska till sin natur vara något man gör under en tid, tillfälligt. Drar kriget ut mycket långt på tiden kan permanent uppehållstillstånd ges. Det är så det var tänkt. Men i Sverige har ”asyl” blivit ett sätt för allt fler att försörjningsinvandra och många i den kategorin reser som sagt obehindrat mellan landet de hävdat skyddsbehov gentemot och Sverige. Sådana personers uppehållstillstånd ska givetvis dras in eftersom de ”har lämnat oriktiga uppgifter” och därmed alltså på bedrägliga grunder har sökt ”skydd”. Detta har miggor och andra påpekat här på bloggen under lång tid, det är ingen nyhet för de (van)styrande.

För övrigt uppskattas av olika aktörer, bland annat av  EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans, ca 60 procent av dem som kommer till EU vara ekonomiska migranter. (Läs texten ”60 procent av alla flyktingar är människor som man kan anta inte har en enda anledning att ansöka om flyktingstatus.”) Sverige ska varken ge ekonomiska migranter permanent uppehållstillstånd (PUT) eller tillfälligt uppehållstillstånd (TUT); de ska omgående återvända till sina hemländer.

Om svenska medier rapporterat om ens en bråkdel av det som främst miggor, men i viss mån också andra kunniga personer, skrivit här på bloggen under många år, och om politikerna lyssnat på dem som skrivit i detta viktiga ämne, då hade Sverige idag sett helt annorlunda ut. På riktigt. Det är inte bara tomma ord utan hade medierna rapporterat sanningsenligt och hade politikerna lyssnat på dem som kan och vet istället för att fatta vansinniga beslut grundade på jag vet inte vad – fantasier? önskedrömmar? utopier? – så hade det kaos som råder i Sverige inte rått. Men de har alla hårdnackat vägrat lyssna, vägrat bry sig om vad just de människor säger, som sitter mitt i den faktiska verksamheten, innanför Migrationsverkets väggar. Människor som på sin fritid, i förtvivlan och ibland ilska delat och fortsätter att dela med sig av viktiga uppgifter som politiker i ett normalt land (!) i rikets intresse hade tagit till sig.

Riksdagsledamöter, kommunpolitiker, myndighetsanställda,  skolpersonal, journalister och andra berörda!

Det är lite sent, men det skadar ändå inte att ni i era läsplattor och mobiler laddar ner de här tre böckerna för 40 kronor styck. Då får ni ett omfattande material (januari 2008 – 31 oktober 2015, nästan åtta år) som kommer att få er att baxna på sina ställen och som också ger svar på allehanda frågor genom att texterna är sökbara och man bara behöver tippa in ”ensamkommande” eller ”Irak” eller ”Migrationsverket” eller vilket som helst valfritt ord i sökrutan.

 

 

 

 

 

 

 

De tre böckerna kan laddas ner via  Mummelförlagets widgetshop.

@YB_Södermalm på Twitter

YB Södermalm (polisen, yttre befäl) twittrar så här om sin sejour som gränskontrollanter i Malmö

Inte precis den bild som främst många medier, men också företag och en del politiker, velat ge…

Tur att det finns andra medier än de ”gamla”! Deras makt över vad ”Nisse i Hökarängen” (deras fiktive, lite korkade läsare) får veta och inte veta är bruten.

Tack för de här tweetsen, @YB_Södermalm!

Långt ifrån alla som kommer hit har flykting- eller skyddsskäl

Miggorna och jag har i seriösa, informativa, förklarande texter under mer än ett decennium försökt få politiker och journalister att förstå skillnaden mellan orden/begreppen asylsökande, flykting, migrant, invandrare etc. Förgäves. Det är som om det finns en spärr, särskilt inom politik och media, mot att använda korrekta benämningar. Inte heller har politiker och medierepresentanter insett att det inte finns några ”ensamkommande flyktingbarn”, men väl asylsökande som är – eller säger sig vara – minderåriga (under 18 år gamla) som kommit hit – oftast men inte alltid – utan sina föräldrar, ofta för att få ett bättre liv, inte för att de har faktiska asyl- eller skyddsskäl.

Den 1 januari skriver Per Kågeson följande i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Viktig skillnad mellan flykting och migrant”:

Vid några tillfällen under de senaste tio åren har jag ställt frågan till journalister och redaktionsledningar på våra två största morgontidningar varför man betecknar personer som illegalt försöker ta sig från Latinamerika till USA som migranter men konsekvent använder flykting som beteckning på alla som försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Jag har aldrig fått någon förklaring.

För mig är det självklart att Europa ska ta emot människor som flyr för sina liv och att varje asylsökande ska få sina skäl prövade i en rättsprocess, men det är inte uppenbart att vi ska ge uppehållstillstånd till alla som flyttar i förhoppning om ett bättre liv. Medierna borde lära sig skillnaden på att fly och att flytta.

Det är helt obegripligt att det enbart är svenskar inte klarar av att skilja på de olika kategorierna människor som tar sig hit. Finlands president Sauli Niinistö sa i sitt nyårstal som han höll den 1 januari:

En del flyr undan nöd, andra söker något bättre.

och

Jag har uppfattat Finlands regerings lösningar så, att vi vill trygga resurserna för att kunna hjälpa dem som lider den största nöden.

Varför klarar man inte av att se det uppenbara, det faktabaserade i Sverige som man ser i andra länder? Att alla som kommer hit inte är vare sig flyktingar eller i övrigt skyddsbehövande? Varför har man i Sverige inte förstått detta? Är det så att man i Sverige under decennier låtsats  – enligt mantra från framträdande politiker med olika partibeteckningar om att ”de flyr för sina liv från krig och förföljelse” – som om det inte finns lögnare, bedragare, kriminella, terrorister, bättrelivsökare, asylsökande ”barn” som kan vara upp till 15-20 år äldre än de uppger sig vara bland de tiotusentals som söker sig till just Sverige? Jag har frågat många politiker, journalister och andra genom åren, men ingen har svarat, ingen har reflekterat och ingen har kommit ut ur de hörn de målat in sig i och sagt, frankt och uppriktigt:

Jag har haft fel.

De, som vägrat se, vägrat erkänna och vägrat berätta sanningen för svenska folket utan fortsatt att köra med sina osanna mantran, bär skulden till att det ser ut som det gör i Sverige idag. De har skapat ett icke fungerande system som förstört och förstör för det egna folket men också för dem – det relativa fåtalet i förhållande till de massor som kommit – som har asyl- eller skyddsskäl och faktiskt är på flykt undan krig och förföljelse i den mening utlänningslagen och internationella konventioner stadgar. Dessa flyktingar och skyddsbehövande kunde ha fått en bra start i det land de kommit till. Men den möjligheten har berövats dem på grund av det svenska sättet att klassa alla som tar sig hit som personer som vi måste ”ta hand om” och ge bostäder, utbildning, socialbidrag etc. Förödande är vad det har varit och förödande är vad det är. Det har varit både förödande att människor som inte inser skillnaderna enligt ovan, styrt landet och opinionsbildningen. Och det öår förödande att de fortsätter att göra det.

© denna blogg.

Polisen klarar inte sitt jobb, ministern tycker att man kan strunta i lagar och regler, Migrationsverket köper tjänster av kriminella…

Klicka på textrutan för att komma till inslaget i SVT Nyheter.

Fler människor, ökad gränsbevakning, hot mot flyktingboenden – polisen menar att Sveriges flyktingmottagande har förändrat deras arbetssituation så pass mycket att de inte hinner med.

– I Jämtland finns nu boenden på över 135 ställen. Det är en gigantisk situation att hantera, säger kommunalrådet Göran Bergström (S), Strömsunds kommun. Han menar att svensk polis inte är bemannad efter utryckningstider utan efter befolkning och brott. Det innebär att mer glesbefolkade områden kan bli helt utan polis i perioder.

Kommentar: Att inte ha en fungerande poliskår (och inte heller ett försvar och därmed militär som kan komma till hjälp) är lika med att låta landet flyta, att vem som helst kan göra vad som helst. Att ingen kontroll finns och att människor lämnas pt sitt led och åt kriminella som alltmer kan ta över. Att inte ha en fungerande poliskår innebär att människor inte kan leva i den trygghet och säkerhet som de tidigare har kunnat. Idag vet människor att Polisen oftare inte kommer än kommer när något allvarligt inträffar; att den inte kan skydda, inte kan upprätthålla lag och ordning. I Skåne har Polisen till och med, uppgivet och desperat, uppmanat människor att bilda medborgargarden… (När polisen inte längre kan skydda. Svenska Dagbladet 26 oktober 2015).

Klicka på textrutan för att komma till artikeln i Expressen.

Ur texten:

Migrationsminister Morgan Johansson, S, öppnar för att bryta mot vissa regler i mottagandet.
– Man måste vara pragmatisk i en sådan här situation, säger han under ett besök på ett boende för ensamkommande flyktingbarn utanför Göteborg.

Kommentar: En justitieminister ska stå för att lag och rätt ska råda och att regler ska följas!

Klicka på textrutan för att komma till artikeln i Aftonbladet.

Ur texten:

I lagen om offentlig upphandling ställs hårda krav. Om en person begått allvarliga fel i sitt yrke kan det innebära att hon eller han utesluts från att delta i upphandlingen. Och vissa former av brott som har koppling till yrkesutövningen ska medföra en uteslutning, om domen vunnit laga kraft.

Men Aftonbladet kan nu avslöja att flera personer som i dag driver tillfälliga asylboende är dömda för brott med koppling till yrkesutövning.

Kommentar: Ytterligare ett bevis på förfallet där lagar och regler inte följs.

Kommunerna klarar inte av att ta in och ta hand om och betala för alla människor som kommer. Skolorna har inte plats och inte lärare för alla barn till asylsökande. Tandvården är på många ställen överbelastad. Socialsekreterarna slutar för att de inte orkar och hinner med allt som den enorma anstormningen  som de asylsökande innebär. Det finns inte bostäder åt hundratusentals människor som kommer. Sjukvården är hårt belastad. Etc, etc, etc.

Under många år har det varit uppenbart för dem som haft ögonen öppna och inte valt att blunda, att Sverige med accelererande fart är på väg bort från vad det under mer än ett sekel byggts upp till att vara: ett (någotsånär) tryggt land med ett (någotsånär) väl fungerande rättsväsende; med en (hyfsad) sammanhållning och gemenskap; med en (faktiskt!) egen kultur, egna traditioner, en egen identitet. I början gick det långsammare: det blev lite olägenheter och gnissel i olika delar av samhällsapparaten, en allt hätskare och mer onyanserad debatt inte minst på sociala medier och i gängse medier, även kallade mainstream media. Men det togs inte riktigt på det allvar som hade behövts, det var som om man inte insåg att det höll på att bli ohållbart med så mycket spänningar i ett tidigare så sammanhållet samhälle.

Antalet asylsökande ökade, ökade, ökade och blev till en allt större ekonomisk börda för landets skattebetalare. Men inte bara det. Samtidigt ökade det grova våldet med skottlossningar; dödsskjutningar; våldtäkter; stenkastning mot poliser, ambulanser och brandkår; oro och allvarligt kaos i skolor, brinnande bilar i förorter, attacker mot socialkontor och polisstationer etc. En känsla av otrygghet infann sig hos allt fler. En känsla av att alltmer vara lämnad åt sitt öde, hamna längre och längre bort i prioriteringarna av hur den inte oändliga ”välfärden” skulle fördelas. Ständigt närvarande – och ökande – var/är dock hela tiden det underförstådda kravet att: ”Du ska betala för alla som sätter sin fot på svensk mark för det är en mänsklig rättighet att få sin asylansökan prövad”.

Migrationsverket har inte klarat sin uppgift att, i enlighet med lag och konventioner, pröva och bevilja skydd eller asyl åt dem som verkligen är i behov av det (vilket torde vara betydligt färre än de som getts rätten att stanna här). Polisen har inte klarat av att utvisa dem som vägrat lämna landet efter avslutad asylprövning där beslutet varit avslag på ansökan. Parallellsamhällen har tillåtits växa fram, där personer som vistas i Sverige illegalt inrättat sig. I Sverige men ändå inte. Samtidigt har dessa personer, som alltså vistas här olagligt, av politiker med huvudena under armarna getts rätt till sjukvård (akut för vuxna, fullt ut för barn) samt skolgång åt sina barn. Anomalier, ren galenskap som jag flera gånger här på bloggen undrat över, bland annat i texten Migrationsminister Tobias Billström i Ekots Lördagsintervju (2 juni 2012). Kort utdrag ur den:

I presentationen av intervjun talas det om att ”överenskommelsen är symboliskt viktig”. Alltså den ramöverenskommelse om en sådan kontradiktorisk lag som Alliansen ingått med Miljöpartiet (varför, förresten?). En överenskommelse om att stifta en lag om sjukvård, bekostad av svenska skattebetalare, åt dem som trotsar gällande svensk lag och stannar här trots att de fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd eller stannar kvar efter viseringstidens slut. ”Symboliskt viktig” – vad betyder det? Är inte efterlevnad av befintliga lagar också inte bara ”symboliskt viktigt” utan även reellt viktigt?

Och den – som så många tror och tycker – ”absoluta rätten att söka asyl” har allt fler och fler och fler människor från länder med starka våldskulturer, stridigheter, oftare med låg utbildningsnivå än hög, medeltida religiösa föreställningar och helt andra värderingar och ”värdegrunder” och traditioner än vad som råder i Sverige, använt sig av. Även när de inte har uppfyllt utlänningslagens kriterier för vad som anses vara sådana starka skäl att de ska beviljas den rätt och de förmåner som tillkommer dem som alltså uppfyller kriterierna.

Det var många som kom redan tidigare, många som inte hade några som helst asyl- eller skyddsskäl men som ändå – i jakten på ett bättre liv eller flykt från straff för begångna brott eller behov av ”gratis” sjukvård etc – sökte ”asyl” i Sverige. Men det kom också en hel del som hade flytt från krig och kunde anses uppfylla lagens krav för att beviljas permanent rätt att bo i Sverige. Sedan i somras handlar det inte längre om ”många” utan de facto om något som – i brist på bättre beskrivande ord – liknar en massinvasion. En massinvasion av människor varav en mycket stor andel inte styrker vilka de är eller varifrån de kommer. Och dessutom vandrar, enligt Migrationsverket, nästan lika många människor in i landet utan att söka asyl, utan att registreras någonstans. det torde innebära att uppåt kanske 60.000, kanske fler, illegala invandrare vistas i landet bortom all vår kontroll. En del av dem som illegalt vandrat in i landet har fortsatt till Norge eller Finland, men merparten blir kvar i Sverige, såvitt man kan räkna ut.

Människor tar sig helt enkelt till landet där ingen som helst gränskontroll existerar och där ordet ”asyl” öppnar dörrarna till ett samhälle där allt serveras och väldigt lite krävs av individerna själva. ”Bättreliv”-invandringen har ökat explosionsartat och hundratusentals tar sig till det lilla Sverige där befolkningen framför sina ögon och i sin egen vardag ser hur det sega och hårda slit för att uppnå den relativa välfärd som de, men främst deras föräldrar och far- och morföräldrar under mer än ett sekel byggt upp, raseras. För dem själva. Och i längden också för de hundratusentals människor som aldrig någonsin, hur mycket okunniga politiker än försöker lura sina väljare, kommer att bli en del av det svenska samhället. Som aldrig kommer att integreras i det svenska samhället. Vad som är ”det svenska samhället” har förresten också blivit allt mer oklart, det finns ju människor som säger att det inte finns något svenskt överhuvudtaget…

Allt detta och mycket mer som inte kan tecknas ned i en text som inte ska bli för lång, gör att landet – och människorna – splittras. På djupet. Olika värderingar bryts mot varandra och vilka som i längden ”vinner” för att de är starkast, det vet vi inte ännu. Om några år vet vi.

Lästips – några av texterna här på bloggen under de fem senaste åren:
•  Migrationsministern: ”Det kostar 110 miljoner kronor varje månad att det nu är 11.000 personer som trots avslagsbeslut ännu inte återvänt”. – 26 december 2010
•  Miljöpartiets respektlösa syn på utlänningslagen – 4 februari 2011
•  Maria Wetterstrand, MP, påstår: ‘Det är inte olagligt att vistas i Sverige utan papper.’ – 6 mars 2011
•  Det är olagligt att vistas i ett land utan tillstånd – vare sig man gillar det eller inte – 21 februari 2013
•  ”Land ska med lag byggas” – 3 mars 2013
•  En migga: ”Det känns nästan som att vi är med i en religiös sekt av något slag, och försöker tolka de heliga skrifterna!” – 29 mars 2013
•  Vem gav politikerna rätt att stifta motstridiga lagar? – 31 oktober 2013
•  SR:s reportrar verkar – så låter det i inslaget i alla fall – tycka att om sjukvård i hemlandet är dyrt så ska människor utan asylskäl få stanna i Sverige, där reportrarna verkar tro att vården är mycket billigare! – 8 november 2013
•  Hur många gånger ska man kunna söka uppehållstillstånd efter avslag efter avslag efter avslag? – 14 november 2013
•  Sverige: ”Skolgång och försörjningsstöd kan snart erbjudas även till fattiga barn från Östeuropa.” – 11 januari 2014
•  Lagar är det inte längre så noga med i Sverige… – 14 juni 2014

Alla texter © denna blogg.

Vad hände med ”vi uttalar oss inte i enskilda ärenden”?

Migrationsverket har, genom sin operative chef, Mikael Ribbenvik i direktsända SVT Debatt den 17 oktober, tvärt emot verkets tidigare policy att inte diskutera enskilda fall i medierna, ändå uttryckligen gjort det. Likaså har Migrationsverket på sin hemsida – under rubriken Förtydligande information med anledning av ett uppmärksammat enskilt ärende – skrivit om samma ärende.

När nu Migrationsverket offentligt kommenterar enskilda ärenden, så har verket också förbundit sig att fortsätta att berätta vad som händer i de enskilda ärenden som det kommenterar.

Det aktuella fallet, som Migrationsverket valt att diskutera i direktsändning i SVT, kan man läsa och se inslag om här och här. Läs även detta inlägg från en migga.

En noggrann redovisning av hur Migrationsverket kommer att agera i detta starkt mediebelysta ärende, som SVT för en ansenlig del av licenspengarna gjort ett entimmesprogram om samt bjudit in debattörer till Göteborg för, för att diskutera ärendet, är nu ett legitimt krav som allmänheten har rätt att ställa. Har Migrationsverket sagt A så får det också säga B framöver och lägga alla papper på bordet och redovisa på vilket sätt verket kommer att tolka utlänningslagen i detta fall och varför. Direkt på sin hemsida, informationen behöver inte filtreras via medierna.

Information: Migrationsverket har även tidigare uttalat sig i enskilda ärenden, som t.ex. här:
Förtydligande om uppmärksammat enskilt ärende  – 23 januari 2013
Förtydligande med anledning av ett uppmärksammat enskilt ärende – 10 juli 2013

Det finns kanske flera exempel på hur Migrationsverket, trots mantrat om att det inte kan uttala sig i enskilda ärenden, gjort det också före år 2013. Oavsett hur det är med den saken så är Migrationsverkets medverkan i SVT Debatt den 17 oktober ett övertydligt exempel på att det till viss del låter sig styras av utomstående krafter och att sekretessen och tystnaden kring enskilda fall luckrats upp.

Undran: Gäller den nya öppenheten, den att statliga myndigheter offentligt bemöter och diskuterar enskilda ärenden, andra myndigheter också? Kan vi räkna med att socialtjänsten, efter att ett ”enskilt ärende” uppmärksammats, också diskuterar det öppet? Skatteverket? Försäkringskassan? Är det slut på hänvisandet till att ”vi uttalar oss inte i enskilda ärenden” i svensk myndighetstradition? Eller är det bara en statlig myndighet – Migrationsverket – som har slängt principen ”vi diskuterar inte enskilda ärenden” överbord?

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

En f.d. migga: ”Vi måste sluta att reagera med ryggmärgen och stänga av allt förnuft bara vi hör ordet ”heder”!”

En f.d. migga skriver, apropå den stora mediala uppmärksamheten kring den familj med fyra söner, som bland annat varit omtalad i en hel timmes program i Uppdrag granskning den 16 oktober och även i SVT Debatt den 17 oktober:

Jag har en kollega med arabiskt ursprung och hon säger att varje gång en tjänsteman på en svensk myndighet ser eller hör ordet ”heder” så blir denne väldigt nervös. Vår kunskap om just s.k. ”hederskulturer” och hur dessa fungerar är nämligen väldigt begränsad, för att inte säga obefintlig. Som regel är det så att den ”kunskap” vi har om ”hederskulturer” är det som vi har matats med av media…

Jag säger inte att det inte finns ett hederstänkande och att många hemska brott har begåtts på grund av detta tänkande. Men eftersom vår kunskap är så dålig så vet vi inte vad vi ska fråga, eller vad vi ska be den sökande berätta. Om man dessutom blir väldigt nervös och orolig för att man är rädd för att göra fel, och därmed kanske kränka någon, så släpper man igenom vad som helst bara ordet ”heder” nämns. Att påstå att begreppet används felaktigt, ja rent av som lögn, är inte rasistiskt eller något annat. Det borde faktiskt krävas att alla vi som arbetar inom statsförvaltningen och kan tänkas komma att stöta på det ska få ordentlig utbildning i vad detta begrepp verkligen innebär.

Vi måste sluta att reagera med ryggmärgen och stänga av allt förnuft bara vi hör ordet ”heder”!

Vad gäller familjen som får så mycket utrymme i medierna, så kommer de nu givetvis att få PUT. Av nervösa tjänstemän. Därefter kommer maken att söka uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin fru och sina barn, eftersom han har insett att han har varit dum och ju egentligen älskar sina barn och sin fru. Och frun älskar naturligtvis honom. Och barnen saknar ju sin pappa jättemycket. Dessutom skulle släktens heder återupprättas om de nu började att leva ihop igen. Och så han får också PUT.

Har jag sett det förr? Ja.

Kommentar: Svenska medier vet bäst. Miggornas rapporter, deras kunskaper och insikter ska man inte bry sig om för de är onda, elaka och hittar på (av någon anledning som ingen vet, men ändå). Troligen är de också rasister, främlingsfientliga och islamofober. Det är man mer eller mindre som en självklarhet om man jobbar på Migrationsverket, enligt svenska mediers fastcementerade åsikt. Det är de svenska, kunniga och godhjärtade journalisterna (och givetvis de svenska, kunniga och godhjärtade hjälparna) som känner till verkligheten och som kan bedöma vad asylsökande (utan asylskäl) berättar!

Notera att jag inte drar alla journalister över en kam (som många – de flesta? – journalister gör med miggorna…), utan vet att det finns sanningssökande och hederliga mediemänniskor därute. Men de arbetar i ett medieklimat där det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt om de vill behålla sina jobb, att försöka nyansera något som har med asyl, migration, integration att göra. Dem är det synd om, för de hindras från att göra ett gott och hederligt journalistiskt arbete.

Fundering: När får vi se de goda, kunniga svenska journalisterna ta en ordentlig titt på hur en ensam, sjuk kvinna klarar att resa i bil i två veckor med fyra barn från Ingusjien till Sverige? En hedersförtryckt, misshandlad, utfattig kvinna med svag psykisk hälsa – hur orkade hon och hur fick hon ihop pengar till falska handlingar (Vem tillverkade dem och vad kostade de?) och till resan som måste ha kostat en smärre förmögenhet för henne själv och fyra pojkar (Vad kostade den?). Och tror man verkligen att hon skulle ha klarat att ta sig hit om miggans scenario ovan inte var realistiskt? Dvs skulle en hedersförtryckt mor med fyra söner verkligen ha kunnat lämna Ingusjien och resa hela vägen till Sverige utan stöd från sin släkt och – troligtvis – från sin make? Det berättades ju i Uppdrag granskning om hur totalt förtryckta kvinnor är i Ingusjien, och när svenska medier visar något så är det ju sant.  Men varför undrar reportrarna inte över hur återresan till Sverige var möjlig och redovisar inga detaljer kring den?

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Dumhet har inget med generositet att göra

Den svenska allmänhetens bild – skapad nästan helt och enbart av landets medier och av aningslösa eller rent okunniga politiker- är att i princip alla som kommer till Sverige och söker asyl också har behov av, och rätt till, skydd och försörjning här. En del färdas genom så många som fem andra EU-länder där de, om de verkligen har akut behov av skydd, kan stanna och söka det. Men nej, målet är specifikt Sverige, landet där man inte behöver bevisa vem man är, varifrån man kommer eller ens tala sanning om varför man kommit dit.

Den svenska allmänhetens bild – förmedlad och permanentad av svenska medier och oansvariga eller okunniga politiker – är också att alla är fattiga och att alla talar sanning. Miggorna får inte ens vid asylintervjun säga att de tror/vet att en asylsökande ljuger. Trots att lyssnande på lögner ofta är en ganska stor del av deras dagliga arbete. Många miggor säger att de aldrig – alltså aldrig! – har mött någon asylsökande som visat äkta handlingar eller ens haft några som helst bevis eller ens indicier på att de talat sanning (inte undra på när bara 6 procent gör det…).

Så här skriver asylsökande regeringstjänstemannen från Afghanistan, Zulmay Afzali, i sin bok En flykting korsar ditt spår förvånat om hur det gick till när han lämnade in sin ansökan om asyl:

Klicka på bilden för att läsa om och beställa boken.

Jag satte mig i en av stolarna, mitt emot Migrationsverkets tjänsteman. ”Så ditt namn är Zulmay Afzali”, sa hon, ”och du har skrivit ditt födelsedatum här. Har du några id-handlingar som bevisar vem du är?” ”Javisst”, svarade jag. Hon stirrade på mig och tystnade helt när jag lade fram flera id-handlingar på bordet framför henne. Jag undrade vad hon tänkte, varför hon reagerade som hon gjorde så jag frågade om något var fel. ”Ingenting är fel, men vanligtvis, när vi ber att få se id-handlingar så säger den som söker asyl, att han inte har några handlingar alls. Det är den typen av svar vi brukar få. Så när du presenterar dina dokument för mig när jag ber om dem så är du unik. Ingen, alltså inte en enda person har några handlingar”, sa min handläggare och skrattade. ”Men om jag inte talar om vem jag är, hur ska ni då veta om jag ljuger eller talar sanning, hur ska ni då veta vem jag är?”, frågade jag. Hon tittade på mig och log igen och så började hon skriva in mina uppgifter på datorn.

94 procent av alla som söker asyl i Sverige påstår sig alltså inte ha några handlingar som kan styrka vare sig deras identitet, nationalitet. eller varifrån de kommer (Källa: EMN, European Migration Network, juni 2013). Det här märkliga förhållandet förundras aldrig svenska journalister över. Det borde ju vara tvärtom: max 6 procent som inte kan styrka sin identitet och minst 94 procent som kan det…

Och varför frågar och undrar ingen journalist – och rapporterar om det – hur alla ensamkommande minderåriga, vilkas hela familj och släkt ofta påstås vara borta, döda (!?), har haft råd att betala 150.000 – 200.000 kronor till smugglare? Belopp som är så svindlande i t.ex. Afghanistan, att det inte ens går att föreställa sig. Varför är det ingen som undrar vem/vilka som bekostar dessa resor till Europa och – viktigt! – varför? Är dumhet och/eller totalt ointresse ett kriterium för att, som journalist i Sverige, rapportera om asylområdet?

Hur kan någon påstå eller tro att Sverige har en rättssäker asylprocess när det ser ut som det gör och mängder av människor kommer hit av andra skäl än faktiska asyl- eller skyddsskäl? Att ha en generös asylinvandringspolitik är inte att sätta på sig skygglappar och sätta in öronproppar och stämpla PUT inom tre månader till alla som säger sig ha behov av skydd, som säger sig heta si eller så och säger sig komma från det eller det landet. Nej, det är bara en och skär dumhet. Och dumhet har inget med generositet att göra. De som har faktiska behov av asyl eller skydd riskerar att dras över samma kam som lögnare och bedragare och det är inte bra. Såvitt känt så finns det inget annat land än Sverige som stoltserar med att kalla sig ”ett generöst asylland” genom att man accepterar asylbedrägerier som på både kort och lång sikt skadar det egna landet och dess invånare på många plan!

Som asylombud under mer än 14 år tog jag del av många tragiska och hemska historier och människoöden. Under hela den tiden hade jag endast tre fall där personen ifråga var flykting, alltså som hade asylskäl enligt Genèvekonventionen och därmed rätt att erhålla flyktingstatus i Sverige. Jag hade däremot många klienter som hade skyddsskäl och som visade handlingar som styrkte deras identiteter och dokument som backade upp deras asylhistorier på olika sätt. Givetvis träffade jag också på en del som ljög som hästar travade och som, trots att de övat mycket på vad de skulle säga, försade sig titt som tätt och inte mindes vad de hade kokat ihop och sagt till mig bara för en liten stund sedan. Dem avsade jag mig som klienter, eftersom jag inte ville vara ombud åt personer med uppenbart bedrägliga och falska avsikter.

Människor som verkligen har asyl- eller skyddsskäl har, enligt svensk utlänningslag och internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa, rätt att få antingen flyktingstatus eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande. Men ingenstans, inte i någon lag eller konvention, står det att Sverige ska ge personer, som söker sig hit i bedrägligt syfte och med falska handlingar och historier, permanenta uppehållstillstånd!

Om allt detta må svenska journalister berätta! Det är på tiden att svenska journalister börjar ta också miggornas röster på allvar, åtminstone i samma utsträckning som de tar asylsökandes röster på allvar.

Nästa migg-bok kommer, som tidigare meddelats, i februari 2014. Den förra boken, Inte svart eller vitt utan svart och vitt, omfattade åren 2008-2011, läs den i pappersformat eller som e-bok. Den nya boken omfattar åren 2012-2013.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Om följderna av EU-domstolens dom den 6 juni 2013 i mål MA, BT och DA mot Secretary of State for the Home Department (mål C-648/11) och om hur svenska medier rapporterar om dem

Att söka asyl, alltså att söka skydd i enlighet med de kriterier som anges i utlänningslagen och FN:s flyktingkonvention (läs mer här) och olika förordningar, är inte detsamma som att att invandra och själv kunna välja vilket land man vill bo i. Som så mycket annat på asyl & migrationsområdet verkar journalister inte förstå skillnaden. Det kanske inte är så konstigt när de själva under minst ett decennium alltmer blandat ihop begreppen, medvetet eller omedvetet, i stället för att vinnlägga sig om att lära sig dem och använda korrekt vokabulär.

Jag vet inte om det är omedvetet som svenska medier så ofta far med osanning och felaktig information, eller om de ”bara” är djupt okunniga eller slarviga i sin rapportering från asyl & migrationsområdet; eller om det är medveten vilseledning av allmänheten (vilket strider mot journalistisk etik i en demokrati). Allmänheten bör kunna kräva att journalister som rapporterar om dessa – och andra – frågor vet vad de talar och skriver om och inte tillåts påstå eller antyda saker som inte stämmer.

Nu senast har bland annat reportrar på Sveriges Radio inte förstått vad en dom i EU-domstolen gällande (faktiskt, inte påstått) minderåriga ensamkommande asylsökande innebär. I ett inslag med rubriken Trots dom i EU-domstolen – flyktingbarn skickas tillbaka  talar Ekot-reportern felaktigt om ”flyktingbarn” när det handlar om minderåriga asylsökande, och påstår också felaktigt att de ”skickas tillbaka” trots domen när så inte är fallet. Sanningen, som tyvärr ganska ofta får stryka på foten i svenska mediers rapportering på asyl & migrationsområdet, är följande:

Minderåriga, ensamkommande asylsökande som redan fått sin sak prövad i ett EU-land kan inte söka asyl igen i ett annat EU-land. Har man redan fått sin asylansökan prövad , så har man. Man kan inte resa runt och söka asyl i olika länder för att man antingen inte befunnits ha asyl- eller skyddsskäl i ett annat lands asylprocess eller när man redan har fått ett positivt beslut, dvs beviljats asyl eller uppehållstillstånd i ett annat land.

Detta borde inte vara svårt att förstå eller på minsta sätt kontroversiellt för journalister på Sveriges Radio eller annorstädes! Det är inte svårt att ta del av de rättsliga ställningstagandena, som redogör för vad som ligger till grund för olika tolkningar. Man kan till exempel ta del av den rättsliga kommentaren till EU-domstolens dom den 6 juni 2013 i mål MA, BT och DA mot Secretary of State for the Home Department (mål C – 648/11) från Migrationsverkets tillförordnade rättschef, Fredrik Beijer. Här är några korta citat (men läs gärna texten i sin helhet!) om målet och domen:

Målet rör tre ensamkommande barn som sökt asyl i Storbritannien och som dessförinnan hade sökt asyl i andra medlemsstater. Barnen hade inte någon familjemedlem, i Dublinförordningens mening, som lagligen befann sig i någon medlemsstat.

Kommentar: Det är inte heller svårt – eller borde åtminstone inte vara det – för journalister och andra intresserade, att skaffa sig texten i målet C-648/11 och läsa exakt vad det rör sig om och vad domen anger och innebär. Man kan inte sitta och gissa eller haka sig fast vid någon enstaka mening; det räcker inte för att kunna rapportera korrekt. Domen handlar om följande tre fall:

Målet MA
MA är eritreansk medborgare och född den 24 maj 1993. Den 25 juli 2008 kom hon till Förenade kungariket (alltså Storbritannien, min anm.) där hon redan vid sin ankomst ansökte om asyl. Myndigheterna i Förenade kungariket kunde konstatera att MA redan hade gett in en asylansökan i Italien. I enlighet med tillämpliga bestämmelser i förordning nr 343/2003 anmodade de därför de italienska myndigheterna att överta den asylsökande. De italienska myndigheterna gick med på detta den 13 oktober 2008.

MA skulle ha överförts till Italien den 26 februari 2009, vilket dock inte skedde. Hon överklagade vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) och gjorde därvid gällande att överföringsbeslutet var olagligt. Med tillämpning av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 beslutade Secretary of State den 25 mars 2010 att pröva hennes asylansökan, varpå hon beviljades status som flykting.  Secretary of State anmodade MA att återkalla sitt överklagande, vilket hon dock inte gjorde.
———-
Målet BT
Även BT är eritreansk medborgare, och hon är född den 20 januari 1993. Den 12 augusti 2009 kom hon till Förenade kungariket där hon redan dagen därpå ansökte om asyl.

Myndigheterna i Förenade kungariket kunde konstatera att BT redan hade gett in en asylansökan i Italien. De anmodade därför de italienska myndigheterna att överta den asylsökande, vilket de italienska myndigheterna gick med på den 28 september 2009.

BT överfördes till Italien den 4 december 2009. Hon överklagade vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court) och gjorde därvid gällande att beslutet att överföra henne till Italien var olagligt. Till följd av ett avgörande som meddelades av High Court den 18 februari 2010 kunde BT återvända till Förenade kungariket den 26 februari 2010. Med tillämpning av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 beslutade Secretary of State den 25 mars 2010 att pröva hennes asylansökan, varpå hon beviljades status som flykting. BT har dock inte gått med på att återkalla sitt överklagande.
———-
Målet DA
DA är irakisk medborgare Den 20 november 2009 kom han till Förenade kungariket där han den 8 december 2009 ansökte om asyl. DA medgav att han redan hade ansökt om asyl i Nederländerna, varpå de nederländska myndigheterna anmodades att överta den asylsökande. De nederländska myndigheterna gick med på detta den 2 februari 2010.

Secretary of State beslutade den 14 juli 2010 att DA skulle överföras till Nederländerna. Han överklagade den 26 juli 2010 vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court), som beslutade att överföringsbeslutet inte skulle verkställas. Secretary of State har sedermera gått med på att pröva hans asylansökan utifrån artikel 3.2 i förordning nr 343/2003.

Efter att ha tagit del av domen har Migrationsverkets tillförordnade rättschef Fredrik Beijer bland annat konstaterat att

Med hänvisning till att en asylansökan enligt förordningen bara ska prövas av en medlemsstat och att domstolen uttalat att det inte ska vara möjligt att få sin ansökan prövad i flera medlemsstater måste domstolens dom tolkas som att Dublinförordningen fortfarande kan tillämpas i de fall den sökande redan har fått en materiell prövning i första instans i en annan medlemsstat.

En avslagen ansökan i en medlemsstat torde också falla inom ramen för Dublinförordningens tillämpning om det gjorts en materiell prövning av ansökan. Att den sökande beviljats tillstånd på annan grund än som flykting innebär att han eller hon har fått sin sak prövad. I sådana fall ska ansökan avvisas och den sökande överföras till den medlemsstat som ansvarat för prövningen.

En migga: ”För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell.”

En migga:

Apropå de hungerstrejkande afghanerna i norra Sverige. Jag tror att det nu bara är en tidsfråga innan vi börjar bevilja alla afghaner PUT. Eller snarare alla som säger sig vara afghaner, vilket även inbegriper en hel del iranier och pakistanier.

När det gäller den första meningen i miggans text,  läs här:
Lång illegal vistelsetid i Sverige och/eller hungerstrejk ger inte uppehållstillstånd – 19 april
Vidare om rapporteringen om hungerstrejkande afghaner i Boden – 20 april

När det gäller den andra meningen i miggans text, läs här:
En migga: ”En feg lösning som inte anstår en rättsstat”. – 1 april

Miggan fortsätter:

Det åligger förstås Sverige och alla andra stater som undertecknat Genèvekonventionen att ge asyl åt personer som behöver internationellt skydd, oavsett varifrån de kommer. Men betyder det att vi exempelvis måste ge asyl till alla personer som känner sig som eritreaner, afghaner, somalier och som kan språket?  Även om de till och med själva säger att de är andra eller tredje generationens invandrare i något utomeuropeiskt eller till och med europeiskt land???

Ja, just så är det! Om jag säger att jag tror att jag är medborgare i Afghanistan, Eritrea eller Somalia fast jag aldrig har varit i mitt hemland och om jag passerar språktestet och säger att jag saknar identitetshandlingar (!) så får jag givetvis PUT. Och snabbt ska det gå också. För att Migrationsverket ska kunna visa resultat så ska ärenden från dessa tre länder – och från Syrien – hanteras på löpande band. Enligt LEAN.

För att utreda ett sådant ärende måste vi tillämpa principen don’t ask, don’t tell. Alltså inte fråga för mycket och inte höra svar som skulle kunna leda till följdfrågor och fortsatta utredningar. En fråga måste vi ändå alltid ställa- ex officio- om det gäller flickebarn, bebisar, till föräldrar som känner sig som somalier eller eritreaner, oavsett varifrån de kommer. Nämligen om barnet riskerar könsstympning. Även om hela familjen givetvis ändå får PUT så kan barnet få en högre klassning om föräldrarna säger att hon riskerar könsstympning. Säger föräldrarna att hon inte riskerar könsstympning eftersom de är motståndare till denna sedvänja så måste vi låtsas som att vi inte hört svaret.  Om mer än 90 procent av kvinnorna i ett land könsstympas så innebär det en hög risk och ingen individuell bedömning sker. Till saken hör förstås att dessa personer inte alls kommer från länder där 90 procent av flickorna könsstympas men eftersom vi måste låtsas om att de gör det så måste vi också låtsas som att deras döttrar riskerar könsstympning.

Jag tror att vi också snart måste börja ställa nya frågor- ex officio- till personer från vissa länder. I många länder har HBTQ- personer en svår situation och även om dessa personer inte säger sig tillhöra denna samhällsgrupp utan åberopar helt andra asylskäl så måste jag som tjänsteman på verket kanske få dem att komma ut ur den garderob där de inte ens befinner sig. I synnerhet då jag vet att det är svårt för en person som levt i en kultur där HBTQ inte accepteras att berätta om sin läggning…

Men tänk om jag, i min välvilja, i stället kränker människor genom att insinuera att de inte kan motstå att könsstympa sina barn, att de egentligen är homosexuella osv.

Är det rätt mot miggorna att de tvingas att medvetet fatta undermåliga, felaktiga, rättsstridiga beslut på grunder som de vet är falska och bedrägliga? Beslut som dessutom för Sverige är mycket kostsamma och som förändrar det svenska samhället för alltid.

Är det rätt att Sverige på grund av denna slapphänthet blir – eller rättare sagt: redan är – ett land med mängder av människor som inte har rätt att vara här enligt de lagar som stiftats av Sveriges riksdag och regering?

Är det rätt att en oöverskådlig mängd människor dessutom, förutom att de är här utan laglig grund, inte styrkt vilka de är och att vi därmed inte har en aning om deras bakgrunder och/eller den faktiska anledningen till att de är här?

Är det rätt att skattebetalare i Sverige ska försörja, ordna bostäder åt, utbilda och ge sjukvård åt människor som inte har någon laglig grund för att vistas här och som samma skattebetalare inte ens vet vilka de är?

Läser man vad miggorna skrivit och berättat inifrån Migrationsverket sedan 2007 så blir det uppenbart för alla och envar hur illa politiker och regeringar hanterat asylinvandringen (och numera också arbetskraftsinvandringen)!

Det är märkligt att folket inte reser sig mot detta – fast å andra sidan: hur skulle det kunna resa sig när det inte får någon relevant och ingående information av nationella medier? Dock: bland de människor som har följt miggornas berättelser här på bloggen eller som har läst boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt och som jag har talat med, har samtliga varit chockade över vad de läst. Många har börjat förakta medier och politiker för vad de självsvåldigt och maktfullkomligt utsätter landet och folket för.

Inte en enda av dem jag har talat med har varit emot asylinvandring! Samtliga har varit emot att Sverige accepterar en stor bedrägeriinvandring och den osäkerhet och otrygghet den för – och redan fört – med sig i ett litet land som tidigare varit både säkert och tryggt att leva i. Den ”främlingsfientlighet” som medier och många oansvariga och okunniga politiker alltför lättvindigt och ounderbyggt pådyvlar många svenskar, har jag inte mött. Vad jag har mött – och det är tråkigt att behöva säga det, men det är sant – är snarare en sorts ”svenskfientlighet”, dvs en fientlighet mot dem som sitter i maktställningar vare sig de är politiker eller journalister, och som både ljuger och undanhåller fakta som skulle ge folket den allsidiga bild av verkligheten som det har rätt att få. Tack vare att miggorna orkar fortsätta att berätta är det dock allt fler som ser att den offentliga bilden inte är den korrekta.

Att försätta miggorna i de situationer där de numera – och sedan ganska lång tid – befinner sig, är så otillständigt och så förödande att man nästan inte kan ta in det. Utbildade jurister tvingas sitta och hantera lagar och regler på ett sätt som är helt emot allt vad just lagar och regler och – framför allt – rättssäkerhet heter. Politiker och miggornas verksledning har tvingat in dem i Dårskapens Värld där enskilda miggor omöjligt klarar att stå upp, stå emot och slå näven i bordet. Det är en klen, men kanske ändå viss tröst för dem och viktigt för framtida forskare, att deras berättelser finns kvar för att visa eftervärlden att de gjorde vad de kunde för att slå larm.

Finns det någon enda människa i Sverige som tycker att det, som miggorna tvingas göra och som de berättat om i åratal här på bloggen, är rätt? 

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Nu går drevet igen, för några ords och tonfalls skull

Sverige är ett mycket märkligt land. På många sätt. Det sätt man hanterar människor på – politiska makthavare men också andra som av någon anledning inte faller mediekåren på läppen – när de inte använder exakt ”rätt” vokabulär och inte beter sig som en luktfri, nästintill omänskligt felfri robot, är ytterst obehagligt. Så som människor jagas är helt osannolikt och saknar motstycke i demokratiska länder. De, som hamnat utanför den mer eller mindre outtalade men ändå i högsta grad existerande ”pk-normen”, drevjagas och får springa som skadskjutna rådjur tills de stupar. Kanske – men bara kanske – klarar de sig om de gör avbön på ”rätt” sätt (enligt medierna), trots att de inte gjort något annat än sagt som det är. Men att ”säga som det är” innebär i Sverige inte detsamma som i andra länder. I Sverige kan några få ord nästan döda en människa; i varje fall döda hans eller hennes karriär och arbetsliv och i vissa fall förstöra hans mentala hälsa.

Nu drevas det riktigt rejält mot migrationsminister Tobias Billström för något som man i andra länder inte ens begriper vad som är ”fel”, vad det är som den svenske ministern sagt och gjort som nu gör att alla medier svallar över. ”Grovt klavertramp”, sade man i TV4 Nyheterna och samma typer av anklagelser hörs och kan läsas i så gott som alla svenska medier just nu. Så vad – exakt vad – är det för fruktansvärda saker migrationsministern har sagt? Ja, enligt den inspelning (lyssna på hela inslaget!) som den intervjuande reportern gjorde av sitt samtal med Billström så föll ministerns ord exakt så här:

Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Är man rasistisk, främlingsfientlig, ond och borde fördrivas från samhällsgemenskapen om man helt enkelt står som barnet i H C Andersens saga om kejsarens nya kläder och undrar vad det är man ska ”rasa” över? Är det fel – analogt med att svart = vitt och vitt = svart – att tycka att det är galet att personer som gått igenom en kostsam asylprocess i enlighet med sin rätt att söka asyl, och fått avslag på sin ansökan och ska lämna landet, inte gör det? Är det fel att påstå att medelålders svenska kvinnor (ofta blonda = faktum) är bland dem som av genuin medmänsklighet och i djup tro om att de gör rätt, gömmer personer som inte har rätt att visats här (= faktum)? Eller att många göms av människor som utnyttjar dem (= faktum), men att många också göms av släktingar som inte utnyttjar dem (= faktum)?

Följande berättar författaren Nuri Kino, tidigare också verksam som journalist och mångfaldigt prisbelönt med allt från Guldspaden till Ikarospriset och European Parliament´s Journalist price m.m.:

Hon var en svensk, alkoholiserad, bitter kvinna som skrek glåpord mot alla med mörkt hår. Allt var de mörkhårigas fel. ”Jävla svartskallar, komma hit och …”.

Idag har hon slutat dricka och röka. Hon äter hälsosamt, är till och med ute och går några gånger i veckan. Tillsammans med sina hyresgäster. För i hennes tre rum och kök bor nu några av ”de där svartskallarna”. En ensamstående man bor på hennes köksgolv. En familj med två barn bor i det ena rummet och en annan familj i det andra. Den blonda svenska damen bor i det tredje rummet.

Och hon, en blonda svenska damen, får ungefär 10.000 kronor i hyra varje månad. Hon får hemlagad mat tre gånger om dagen. Och sällskap. Trevligt sådant. I Mellanöstern är man ju uppfostrad att respektera äldre – på ett annat sätt än i Sverige – och man gör ju kher genom att hjälpa henne. Kher, välgörenhet …

En bloggläsare skriver bland annat detta, ett utdrag ur ett längre mejl här, med anledning av den senaste tidens debacle kring REVA, illegala invandrare, migrationsministern etc.:

”Papperslösa flyktingar” (de är ju varken papperslösa eller flyktingar…) är personer som fått avslag på sin asylansökan och vägrar godta beslutet och lever här illegalt. Det finns också andra som lever illegalt i landet: personer som besöker Sverige för att hälsa på släktingar eller för att bedriva kriminalitet, vare sig det gäller att tigga under falska premisser, bedriva brott i form av rån eller ägna sig åt trafficking. Det verkar inte finnas någon balanserad och saklig information någonstans. Jag blir trött. Jag sympatiserar verkligen inte med SD men gissar att de kommer att få väldigt bra resultat i valen 2014. Och den här sortens argumentation har hjälpt till.

En läsare av boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt som jag korresponderat med, skriver, med anledning av en fruktansvärt obehaglig bild och text som florerat i sociala medier (som jag inte vill ska synas på min blogg, men som kan ses här):

Undrar om det är möjligt att relativisera Förintelsen på ett mer ointelligent sätt? Men det visar väl bara hur snabbt idioti får grepp om människor som saknar kunskap, kontext och begrepp. Ta del av diskussionen i kommentarerna på bilden. Mycket upplysande (och deprimerande). Och den ene efter den andre borgerliga FB-kontakten jag har delar bilden och tycker den är lysande…

Vad är det för fel på svenskarna? Hur kunde det gå så snabbt, på bara några decennier, att folk tappade både vett och sans? Att så många inte förmår tänka självständigt utan gladeligen hakar på nästan vilka galenskaper som helst? Hur ska vi kunna leva tillsammans och hur ska vi kunna leva i fred i ett land där viljan att ständigt hitta någon att hacka på och ”dreva” mot är så stor och människor är så lättpåverkade?

Jag talade om allt detta med en klok vän som jag hyser stor respekt för. Han sa att han – och många med honom – anser att migrationsministern låtit nedlåtande och att han hade gjort bort sig rejält. Han hade inte så mycket att säga om vad ministern sagt utan mera om hur han sagt det. Vi respekterar att vi tycker olika, jag bemödar mig också om att förstå varför min vän tycker som han gör. Och här ligger kanske kärnan i det hela: att människor måste lära sig att det är okej att tycka olika, måste lära sig att acceptera att människor upplever och ser på saker och ting olika. Att det inte finns någon enda levande människa som kan ”please all”. Att man inte kan hålla på och bli ”kränkt” för allt som inte passar exakt in i ens egen mall eller ens eget synsätt. Och – det är viktigt! – människor måste också, tyvärr, lära sig att det hör livet till att ingen – ingen! – kan undgå att emellanåt faktiskt bli kränkt, men att man inte dör av det.

Om nu ”blodtörstiga” och utmärkelsehungriga journalister lyckas dreva bort Tobias Billström från migrationsministerposten (en man som har stor kunskap på sitt område) och lyckas få honom utbytt mot någon annan (vem har kunskaper för att klara jobbet?), hur länge tror mediemaktmänniskorna då att den personen står pall? Hur snabbt ska de dreva bort honom/henne för några ord eller tonfalls skull? Nu har ju migrationsministern bett om ursäkt (obegripligt varför), vilket kanske tillfredsställer mediemänniskorna och hans politiska motståndare. Operation utslätning, desinficering och dammsugning av minsta tydlig eller för någon enda individ kontroversiell åsikt och därpå följande robotifiering har påbörjats och redan passerat första stadiet. Synd. Många säger ofta lite lättvindigt att: ”Vi har de politiker vi förtjänar”. Nej, så är det inte! Vi har de politiker medierna gör dem till. Jag vill inte att sådana politiker, sådana ministrar ska styra Sverige!

Till slut:

Till Aftonbladet sa en medierådgivare (!) följande, och Aftonbladet publicerade det glatt:

Det här med ”blond och blåögd” är ju rasism.

Nu fattar jag absolut ingenting!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av texterna är inte tillåten.

En integrationsutredare: ”Jag ser även till att friskriva mig själv genom tjänsteanteckningar och liknande. Fegt? Ja, definitivt. Men vad tjänar det till att säga ifrån? I dagens Sverige ytterst lite.”

Det kom ett lågmält, uppgivet välformulerat mejl från en integrationsutredare. Ett mejl som borde få mycket uppmärksamhet, som borde få många att tänka till och att agera. Men jag citerar honom själv och säger: ”

Återigen vill jag tacka för det fantastiska arbete du lägger ned här på bloggen. Inläggen är alltid sakliga och balanserade vilket torde vara något av ett unikum i en allt mer hysterisk ”debatt” som etablerade medier är så fallna åt.

Som du vet arbetar jag med integrationsfrågor, och har gjort detta inom både den offentliga och ideella sektorn i snart tio år (med vissa avbräck) och det som man kan konstatera är att ju längre tid som förflutit desto mer verklighetsfrämmande blir debatten och antaganden som framförs via medierna och våra folkvalda. Det är säkert svårt att förstå vad REVA handlar om för den som inte besitter ingående kunskaper i hur ett migrationsärende hanteras. Att våra journalister till yttermera visso valt att använda termen ”papperslösa” alternativt (och totalt rättsvidrigt) ”papperslösa flyktingar” gör inte saken bättre.

All heder åt det arbete som du lägger ned men det är en kamp mot väderkvarnar. Journalistkåren (med försvinnande få undantag) har bestämt att tjänstemän (poliser/miggor) som faktiskt följer de lagar vår regering och riksdag beslutat om, per definition är ”onda” och i högljudda utspel på Twitter och liknande upprepas denna ”sanning” till dess att den blir vedertagen.

Konsekvenstänkande verkar inte heller vara något som gammelmedia ägnar sig åt men att påtala detta i annat sammanhang än anonymt eller i samspråk med goda vänner är att betrakta som socialt självmord. Vem vill bli behängd med sådana epitet som ”främlingsfientlig”, ”rasist” eller ”inhuman”? Således håller man käften och gör sitt bästa för att svära sig fri från det ansvar som förr eller senare kommer att utkrävas. Fegt? Ja, absolut. Men som det engelska uttrycket lyder ”beggars can’t be choosers”. Hyran ska betalas, så även el och telefoni. Studielånen ska amorteras.

Här är en intressant jämförelse
Jag tycker inte att det är särskilt givande att betala tillbaka mitt lån, ska jag då få strunta i det? Jag skulle säkert kunna hävda att återbetalningarna strider mot någon mänsklig rättighet. Jag undrar om jag – och många med mig – kommer att få stöd av media för detta ställningstagande? Nåväl, jag ska inte raljera utan fokusera på det som den förda migrationspolitiken faktiskt innebär.

I mitt arbete ingår att förhandla med olika aktörer i syfte att skapa förutsättningar för en kvalitativ etablering och integration. Detta blir otroligt svårt när man ställs inför det faktum att närmare 5.000 personer med beviljade uppehållstillstånd sitter fast i Migrationsverkets anläggningsboenden eftersom det inte finns bostäder i kommunerna. Alltså det finns inte bostäder, vilket innebär att för att kommunerna ska kunna uppfylla sina åtaganden gentemot staten genomförs prioriteringar.

Lägenheter som varit vikta åt bostadssociala kontrakt förs över till flyktingmottagningarna, vilket innebär att andra grupper snällt får stryka på foten. Detta är vedertaget och således handlar det inte om att ”ställa grupper mot varandra” som, enligt våra politiker och journalister, är det värsta som kan göras. De personer som genomgår rehabilitering från missbruksproblematik, personer med funktionsnedsättningar och andra avnämare förstår säkert att det är för ett gott syfte…

Här är ytterligare en intressant iakttagelse
Harold Dwight Lasswell, amerikansk statsvetare, definierade politik enligt följande: ”Vem får vad, när och hur”. Således handlar alla politiska val och beslut om att ”ställa grupper mot varandra” eller åtminstone deras behov.

Migrationen kostar dessutom. Med min begränsade kunskap kan jag inte göra en fullständig bedömning av huruvida detta på sikt kommer att ge någon vinst men det förefaller onekligen konstigt när delar av biståndet måste styras om för att täcka mottagandet i Sverige.

Men inte heller detta handlar om att ”ställa grupper mot varandra”. Jag är övertygad om att de ursprungliga mottagarna i Afrika och Asien förstår att deras arbete med kvinnors rättigheter, arbete mot exploatering av barn, utbildningsinsatser etcetera helt enkelt inte väger lika tungt som att tillse att de människor som kan betala den inte helt oävna summa som krävs för att ta sig till Europa, ska få gå ännu en integrationskurs i Arbetsförmedlingens regi.

För att avsluta och citera Robert Gustafssons imitation av Tony Richardsson: ”Jag är inte bitter”. Det är jag inte. Jag är liknöjd. Det enda jag kan göra är att följa de lagar och direktiv som jag är ålagd att följa. Jag gör mina åtta timmar om dagen, man försöker att sälja en produkt som få är intresserade av. Jag ser även till att friskriva mig själv genom tjänsteanteckningar och liknande. Fegt? Ja, definitivt. Men vad tjänar det till att säga ifrån? I dagens Sverige ytterst lite.

Kommentar: Ingen.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av texterna är inte tillåten.