Finlands blivande statsminister Juha Sipilä: ”This is Finland!”

Det här är Finland och här fattar vi våra egna beslut.

Juha Sipilä, Finlands blivande statsminister, Centerpartiet, snäppte av en svensk reporter som, i typisk svensk stil, undrade om han hade tänkt på att om Sannfinländarna får platser i regeringen så kan det komma att inverka menligt på Finlands rykte utomlands och att ”especially in Sweden it is considered…”. Längre än så kom hon inte innan Sipilä avbröt henne och sa just det som står att läsa i den första meningen. Samt att:

Jag ser inte några problem, jag har personligen stort förtroende för Sannfinländarnas ledare Timo Soini och det finns en reell möjlighet att Sannfinländarna kommer att ingå i regeringen.

Se inslaget (ordväxlingen är på engelska) på tidningen Iltalehtis sajt:  Sipilä ruotsalaistoimittajalle: ”This is Finland” (Sipilä till en svenska reportern: This is Finland”)

Nog är det ju märkligt att svenska journalister tror att det sätt som journalistiken utvecklats i Sverige ska fungera i Finland. Eller egentligen inte: kommer man från den svenska navelskådande och megalomana bransch som journalistiken till stor del är, och tror man på allvar att man representerar en humanitär stormakt så tycker man förstås att man kan lägga sina egna värderingar på allt och alla. De svenska fasonerna fungerar dock inte i grannlandet Finland som är ett helt annorlunda land med helt annorlDHSunda journalistik och politik än Sverige. Och alltså ingen lydstat till DHS eller särskilt intresserad av vad en enkelspårigt tänkande svensk reporter har att säga.

Väl rutet av Sipilä! Finska politiker, till skillnad från svenska dito, låter sig inte hunsas av journalister!

© denna blogg.

På en del ”svenskar” ställs få krav – särbehandling och kravlöshet är modellen i Den Humanitära Stormakten

Jag läser texten Den verkliga svenska rasismen av Patrik Engellau på sajten Det goda samhället. Det är 100 % huvudet på spiken och samma sak har jag sett, hört, talat och skrivit om i många år:

Det som jag finner besvärligt är att man sällan ställer krav på invandrare; istället tenderar man (i alla fall offentligt) att tycka synd om dem. Det är ett sätt att understryka ens egen överlägsenhet.

Det här är ett rent vidrigt uttryck för den svenska självgodheten – att inte tro att andra (än svenskar) kan, andra (än svenskar) förstår, andra (än svenskar) har ett värde. Märkligt nog påtvingar svenskar ändå, med enorm envishet, alla invandrare epitetet ”svenskar” eller ”nysvenskar” och låter inte människor vara sig själva: iranier, finländare, thailändare, afghaner. Jag har sagt det förut och säger det igen: jag har aldrig träffat en invandrare som i första, ofta inte ens i andra generationen ser sig som ”svenskar”. De blir kanske svenska medborgare så småningom, men inte heller det gör dem – enligt sig själva – till ”svenskar”. Lika lite som en svensk som bott i Spanien eller Thailand i många år skulle komma på tanken att definiera sig som spanjor eller thailändare, ser sig afghanen eller finländaren som ”svensk”. Men så långt tänker de självgoda inte… Den överlägsna Humanitära Stormakten med sin nedlåtande syn på andra, lyssnar inte, eftersom: för denna stat är det finaste en människa kan vara just svensk.

Dessutom saknar så gott som alla utbildade invandrare, vare sig de kommit som asylsökande eller arbetskraftsinvandrat eller gift sig med svenskar, krav från det lands sida, som har tagit emot dem på ett av de dumgenerösaste sätten i världen. Det finns egentligen inga krav alls, annat än på papperet. I verkligheten kan man – i varje fall som asylinvandrad – fullständigt strunta i allt, man får ändå betald bostad och socialbidrag. Och för att bli svensk medborgare krävs heller ingenting, inte ens att man behärskar landets språk eller att man har styrkt sin identitet. Läs gärna texten Finland. Språk- och andra krav för erhållande av finskt medborgarskap. Patrik Engellau citerar invandrare i Sverige i sin text om den svenska rasismen:

Jag har träffat åtskilliga kloka invandrare som ställt mig samma förundrade frågor om svenskarnas inställning till just invandrare: Varför ställer ni inga krav på oss? Tror ni inte att vi klarar av krav? Anser ni innerst inne att vi egentligen är underlägsna?

Hur ens en svagbegåvad individ kan tro att någon människa ska kunna känna samhörighet med en nästintill sjukt lättlurad och nästan helt kravlös stat, det är en mycket, mycket stor gåta. Inte undra på att ullenhageriet på integrationsområdet bara är ett svart hål som slukar pengar, ingenting annat. Och inte vill Sverige lära sig av sina grannländer heller. I stället anser man att alla andra – hela EU och helst hela världen – ska lära av Sverige och skapa samma kaos och splittring i sina länder som råder här. Och införa samma kravlösa system, där alltihop till slut havererar och kollapsar och antalet utanförskapsområden och no go-zoner bara ökar.

I alla år som jag har skrivit om dessa frågor här på bloggen har jag undrat varför. Alltså varför folket tillåter okunniga och megalomana personer att styra landet så fullständigt i diket som de har gjort och fortsätter att göra. Jag har aldrig fått något svar…

© denna blogg.