Nathan Shachar i Danmarks Röst

Radioprogrammet Danmarks Röst presenteras så här:

Ett dagligt debattprogram till svenskarna, om allt som de inte kan, vill eller får tala om i svenska medier. Inspirerad av Voice of America, som under kalla kriget sände radio in över järnridån, vill Radio24syv transmittera radiosignaler över Öresund till svenska lyssnare så att de får möjlighet att diskutera alla de tabubelagda ämnen, som de inte kan, vill, eller får diskutera i de svenska medierna.

Programmen, som bär titeln ”Danmarks Röst”, leds av historikern och debattören Mikael Jalving, som tidigare har tampats med det svenska i boken ”Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike”.

I avsnittet den 17 juli medverkade dels författaren och krönikören Marcus Birro; dels Nathan Shachar, Mellanösternkorrespondent för Dagens Nyheter. För att det som sades av dessa två herrar inte ska försvinna i bruset, är deras uttalanden nedtecknade så att man kan läsa dem här även efter att programmet är borta.

Här är det Nathan Shachar som pratar om Sverige (läs här vad Marcus Birro hade att säga).

Man kan, om man uttalar sig fel i fel nyckelfrågor, till och med sätta sin karriär och sina möjligheter på spel. Så pass svårt har det blivit. En sak som jag ständigt hör från svenska kollegor och intellektuella är: ”Du är lycklig sim inte lever här. Vad du är lycklig som inte behöver ta hänsyn till alla de här skrankorna, till alla de här minfälten där vi ska manövrera.” De har också åsikter och saker på hjärtat men de vet att i längden så är det säkrast att ligga lågt och hålla tyst.

Det finns många ”heta” frågor i Sverige. En fråga är naturligtvis invandringen, en annan är skillnader mellan kvinnor och män. Och en annan fråga är de mycket skumma relationerna mellan Läkemedelsverket och läkemedelsindustrin, där det också finns ett tabu.

Det finns många tabun och det finns den här vänsterns relativa förståelse för  religiösa minoriteter. Jag tror inte att det är en äkta förståelse för religion utan det är ett utslag av multikulturalismen. Man bejakar minoriteter, och därmed också religiösa sekter  religioner. Av princip, inte för att man har någon förståelse för religiöst liv och religiösa behov.

Det hör bidrar ju ofta till stor kritiklöshet mot vissa religiösa yttringar. Ett groteskt exempel var ju det är med Jesus-utställningen i Uppsala domkyrka 198 där en fotoutställning skildrade Jesus som homosexuell. Det drevs igenom naturligtvis då, för att få beröm av den radikala vänstern, trots de kristnas egna protester. Det här var alltså de människor som till varje pris ville sälla ut Jesus som homosexuell i kyrkan. Det var personer som, naturligtvis, hade ingripit om någon hade velat stämpla Mohammed som homosexuell i en moské… Det är en stor förljugenhet och dubbelmoral också som ligger i botten.

Här bryter programledaren Mikael Jalving in och säger:

När man ser din lista – invandring, relationer mellan kvinnor och män, läkemedelsindustrin, – i andra länder är det ju normala frågor, det är ju inget speciellt. Man måste diskutera invandringen liksom man måste diskutera trafikpolitiken.

Nathan Shachar fortsätter:

Jag som levt en stor del av mitt liv i invandringsländer är verkligen inte blind för invandringens positiva sidor. Problemet i Sverige är att debatten riktar en teologisk debatt där man stämplar varandra som kättare och otrogna och rasister, i stället för att försöka göra det bästa av situationen. De mest fanatiska invandringsapostlarna i svensk debatt nöjer sig inte med att bejaka invandringen och säga att det är vår skyldighet att ta emot förföljda människor från Syrien, utan de fabricerar falsk statistik för att övertyga allmänheten om att invandringen är lönsam! Det är en stor skillnad mellan ett moraliskt engagemang och en systematisk förvrängning av fakta. Det kan ju hända att vi måste ta emot människor av moraliska skäl, men vi ska inte inbilla oss att det för den skull är lönsamt!

© denna blogg. Vid ev citat ur texen, var vänlig länka till detta inlägg.

Om det första programmet i Radio24syv:s serie Danmarks Röst

Jag lyssnade på nätet på det första programmet i Danmarks Radio24syv:s serie Danmarks Röst, där Mikael Jalving samtalade med Gunnar Sandelin och där även Fredrick Federley medverkade kort. Programmet var det mest lyssnade på av alla i går.

Det jag slogs mest av när jag lyssnade var tonen hos programledaren, så olik den ofta lätt hätska och grötmyndiga tonen hos svenska program- och debattledare. Och avsaknaden av det lite svårdefinierbara begreppet ”politisk korrekthet”, helt enkel avsaknaden av underliggande politiska hänsyn och ”fingrar-i-luften”. Tonen och atmosfären var en helt annan än i svenska motsvarande program (oavsett ämne). Det fanns en respekt för den medverkande och en genuin nyfikenhet hos Mikael Jalving, som man alltför sällan upplever i svensk radio (däremot i finsk och finlandssvensk). Han lät Gunnar Sandelin tala till punkt och avbröt inte hela tiden på ett oartigt och abrupt sätt som svenska journalister och programledare så ofta gör (för att de hellre vill höra sina egna röster?). Mikael Jalving var också, till skillnad från väldigt många av sina svenska kollegor, ordentligt påläst.

Gunnar Sandelin kom alltså till tals utan att avbrytas av en självhävdande, lätt uppblåst programledare och utan att behöva höra de gängse, ofta insinuanta standardfrågorna som så gott som alltid ställs av svenska journalister när det handlar om någon som är kritisk till den stora asylinvandringen till Sverige (men inte bara då). Och lyssnaren leddes inte av programledaren till att ”tycka som man ska tycka” (i Sverige). Det fanns hos Jalving – till skillnad från hur det hade varit med en svensk programledare – ingen önskan om att prompt manifestera sin egen åsikt och ”sätta dit” sin gäst för det denne sa och tyckte. Lyssnaren fick helt enkelt ta till sig det som sades och själv bilda sig en uppfattning, helt utan de i Sverige ständigt närvarande pekpinnarna.

Talande var också det lilla avsnitt där Jalving berättade om den svenska sågningsreaktionen i Aftonbladet, redan innan programmet sänts! Och oartigheten (fegheten?) hos den som sågat programmet totalt utan att ha hört det, som inte ens brydde sig om att svara på en inbjudan från Jalving att komma och tala om det i Danmarks Röst!

Den som vill kan ställa in öronen på förutsättningslös lyssning och efter att ha hört programmet själv bilda sig en egen uppfattning om det. Det är ju lättare att ha en uppfattning efter att man har hört det än att, som recensenten i Aftonbladet, ha starka åsikter om det innan det ens sänts…

Den 1 juli medverkade Ilan Sadé i Danmarks Röst, troligen inbjuden både för sin artikel i Dagens Juridik och för sin nyutkomna bok Frommare kan ingen vara (Mummelförlaget).

© denna blogg.