Nära hälften av alla ensamma barn och unga från Afghanistan som kom till Europa förra året, sökte sig till Sverige

Av EASOs (European Asylum Support Office) årsrapport för 2015 om asylsituationen i EU och de senaste asylsiffrorna, framgår bland annat att:

Afghanistan fortsatte att vara ett av de främsta ursprungsländerna i EU+ (+ = Norge och Schweiz) under förra året, med 196.170 inkomna asylansökningar (en ökning med 359 procent jämfört med 2014) och med den högsta andelen ensamkommande barn som ansökte om internationellt skydd i EU+ (25 procent av alla afghanska sökande).

Det kan – borde – vara av intresse för alla som på olika sätt kommer i kontakt med asylsökande från Afghanistan: handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket, HVB-personal, domare och nämndemän, socialsekreterare, lärare och rektorer, poliser, gode män, journalister med flera –  att ta del av den sammanställning av information och citat ur några nyligen skrivna rapporter om varför barn och unga lämnar Afghanistan som publiceras här på bloggen (se längre ner). Nämnas kan också att det från Syrien, där det till skillnad från Afghanistan pågår strider och regelrätta krig i delar av landet, under 2015 kom 3.777 ensamkommande minderåriga asylsökande till Sverige. Jämför det med 23.490 som angav sig komma från Afghanistan där det inte pågår något krig…

När det gäller de hitkommande från Afghanistan ter det sig nästan som om Migrationsverket har glömt bort att även minderåriga måste ha asyl- eller skyddsskäl enligt utlänningslagen för att uppehållstillstånd ska få beviljas. Och att man ska veta vilka de är och hur gamla de är, borde vara basala krav. Att vara ”barn” eller att söka ett bättre liv utgör självklart inte asylskäl. Dessutom är det fel att det sällan görs åldersbedömningar av personer som säger sig vara under 18 år gamla. För att få uppehållstillstånd i Sverige med allt vad det för med sig räcker det ofta för Migrationsverket med att personer 1) säger sig vara ”barn” och 2) säger sig vara från Afghanistan.

Klicka på bildrutan för att se den i större format.

Under 2015 beviljades hela 74 procent av den här kategorin asylsökande uppehållstillstånd i Sverige. Det gällde då främst personer som kommit året innan och en del som hann få beslut under samma år de kom (alltså 2015) –  en hög siffra med tanke på dels att det inte utbrutit krig eller skett något annat som generellt gjort det omöjligt för unga afghanska pojkar och män att leva i sitt eget land; dels med tanke på vad som framkommer om skälen till varför de lämnar Afghanistan i rapporter som gjorts om detta (se längre ner).

Migrationsöverdomstolen klargör i sin dom UM 2437-13 daterad den 11 februari 2014:

Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant. Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan göra sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.

Dessutom är det alltså fortfarande så att det enligt lag är den som söker skydd i Sverige som ska visa att den har behov av det. Lagen medger inte ”bättre-liv-invandring” för 16, 17, 23- och 28-åriga afghanska pojkar och män som vill få jobb, utbildning och annat i Sverige. Dessutom är det förvånande hur många av dessa ”skyddsbehövande” som mycket snart efter att de fått uppehållstillstånd i Sverige, reser hem och hälsar på i Afghanistan. I andra länder dras uppehållstillståndet in när sådant sker; det visar ju tydligt att personen ifråga inte har något skyddsbehov gentemot hemlandet.

I slutet av texten
finns en länk till
en sammanställning
av fakta och berättelser
ur rapporter gjorda av

Hur mycket vet egentligen personer i de tidigare uppräknade kategorierna, de som på olika sätt kommer i kontakt med den här gruppen hitkommande, om dem? Har de läst rapporter som gjorts av seriösa organisationer om varför barn och unga tar sig/skickas hit från Afghanistan? Med mängder av information som är ytterst viktig att känna till för ett land som ensamt tagit in nästan hälften av alla ensamkommande minderåriga afghanska asylsökande som kommit till sammanlagt 30 Schengenländer under 2015? Hur många som arbetar med asylsökande – och då främst med afghaner, särskilt ensamkommande påstått och faktiskt  minderåriga – har på ett seriöst sätt försökt lära sig om deras kultur, traditioner, bakgrund, historia, levnadssätt, klansystem, olika folkslag och språk, kvinnosyn, utbildning etc?

Klicka på bilden för att komma till sammanställningen.

Förutom rapporten här intill
finns det en sammanställning
av citat och fakta baserade på rapporten
Men and Masculinities in Afghanistan.
Den kan läsas här:
Afghanistan är inte som Sverige.

© denna blogg.

Kommentarer, relevanta uppgifter, information, reflektioner, eventuella rättelser kan skickas via formulär under fliken Info. Alla meddelanden behandlas konfidentiellt, ingenting publiceras utan medgivande av den som skrivit.

Tillägg: Eftersom en anonym twittrare väljer att starkt på Twitter fokusera på att jag har skrivit att det ”inte pågår något krig i Afghanistan”, förtydligar jag här enligt nedan, så att poängen med mitt inlägg och min sammanställning av rapporten från AREU och UNHCR inte går förlorad om man fokuserar på fel sak.

Det pågår väpnade konflikter i delar av Afghanistan. Det finns provinser där sådana inte pågår. Afghanistan klassas inte som ett land i krig. Migrationsverket har gjort ett rättsligt ställningstagande beträffande hur det ska se på afghaner som söker asyl, vilket var och en som är intresserad av själv kan ta fram och läsa. Här ett mycket kort utdrag (eftersom min text inte på något sätt handlar om detta):

Eftersom säkerhetsläget och våldsnivån varierar mycket både inom och mellan de provinser där det råder inre väpnad konflikt, måste en individuell prövning av den sökandes utsatthet göras mot sökandens hemort i enlighet med Elgafaji-domens kriterier. Detta innebär att när säkerhetsläget är allvarligt utifrån aktuell landinformation behöver den individuella risken inte vara så hög.

Min text handlar alltså inte om ifall det pågår krig i Afghanistan eller inte. Min text handlar till 100 % om varför ensamkommande unga asylsökande pojkar och män söker sig till Europa och också om att hälften av alla som kom tog sig till ett enda av de 30 berörda länderna i Schengen-området: Sverige.

Ett ”ensamkommande barn” från Afghanistan berättar

Klicka på bild- och textrutan för att läsa texten (på engelska).

 

 

 

 

 

Under rubriken A returning migrant tells his tale of struggle and desillusion berättar 23-årige Hayatullah Hooman från Afghanistan om hur han kom till Sverige och sökte asyl som 17-årigt  ”ensamkommande barn”. I Sverige envisas man med att kalla de faktiskt och påstått minderåriga, oftast unga män och även äldre män allt mellan 18 och 35,  och pojkar som närmar sig 18-årsåldern för ”barn”. I över ett decennium har jag kallat dem ”minderåriga asylsökande”, som man gör i de övriga nordiska och andra länderna dit asylsökande kommer, men det har inte gått hem i Sverige, här är de alla ”barn” om de säger att de är under 18 år.

Hursomhelst, i den här texten berättas det många av oss redan länge vetat (men som många inte velat låtsas om eftersom det stör dem i deras välvilliga godhetsuppsåt), och dessutom direkt, klart och tydligt av ett av de ”barn” som så många här ägnar sin omsorg. Texten börjar:

Det ser kul ut: Hayatullah Hooman har lagt ut selfies av sig i skidbackar, när han spelar fotboll, kopplar av på festivaler och poserar vid stranden av en sjö. Men denne ”låtsas-asylsökande” är nu tillbaka i Kabul igen, efter att ha tillbringat närmare ett år med att försöka acklimatisera sig i Sverige.

Texten fortsätter:

– Jag hade hört att Sverige var bra för flyktingar, sa Hayatullah Hooman i en intervju med  Paiwandgah i Kabul. Folk hade berättat för mig att jag skulle få uppehållstillstånd efter ett eller två år och jag ville åka dit för att jobba och försörja min familj.

Hooman har en examen i historia från universitetet i Kabul. Hans dröm var att skaffa sig en examen utomlands och sedan kanske återvända och slå sig ner i Afghanistan. Om hur han tog sig till Sverige berättar Hooman att han tog ”den långa vägen”. Han betalade 8.000 dollar till en smugglare och via Pakistan togs han genom Iran till Turkiet och sedan över till Grekland. Därifrån kunde han resa friare, eftersom han nu befann sig i EU. Smugglare överlämnade honom till nya smugglare vid gränserna och han tog sig med lastbil, tåg, buss och motorcykel genom Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark för att till slut, efter flera månader, nå sitt mål: Sverige.

Han berättar hur han noggrant dokumenterade hela sin resa och att han har över 600 fotografier i sin mobil. Men hans breda leenden och de vackra scenerierna är bedrägliga,

– Det var inte fantastiskt underbart där, suckar han. Vi afghaner tror att Europa är paradiset. Jag vill berätta för folk att det inte är sant.

Hooman har inga hemska historier att berätta om sin resa och han upplevde inga ohyggliga omständigheter på asylboendet som han kom till i Sverige. Allt var ”cool”, åtminstone till en början.

– Jag såg att boendena för minderåriga var bättre”, säger han med ett flin. De fick bättre mat, det fanns läkare för barnen, man kunde sporta. De gav oss bussbiljetter och skickade oss till skolan.

Så den här företagsamme 23-åringen med universitetsexamen sa till Migrationsverket att han var 17 år gammal och att han inte hade gått ut grundskolan. När han hade lärt sig lite svenska placerades han i årskurs 9.

– Jag lärde mig massor, skrattar han.

Men snart sjönk verkligheten in. När Hooman firat sin ”18-årsdag”, flyttades han till ett vuxenboende där det inte alls var lika bekvämt och bra.

– De gav oss bara 1.000 kronor till tvål, schampo etc, säger han. Maten var inte bra och om man blev sjuk kunde det ta en månad innan man kom till doktorn. På en månad kunde man dö.

Hans dröm om ett snabbt uppehållstillstånd gick också i kras.

– De sa till mig att det skulle ta två år att få uppehållstillstånd. Efter det kunde det ta ytterligare fyra, fem år innan jag kunde få ett jobb. Jag ville inte slösa bort min tid.

Hooman ringde sina föräldrar och bad om råd.

– De sa att om jag kan finna ett sätt att stanna och få en högre examen så gör det. Mera o jag bara skulle gå i skola för att repetera vad jag redan kunde, då skulle jag komma hem.

Han berättade äntligen sanningen för Migrationsverket  — att han i själva verket ville studera historia. De erbjöd honom hjälp men vid det laget hade han tröttnat och ville avsluta sitt experiment i  ”international living”.

– Jag hade svåra depressioner i Sverige, säger Hooman. Jag ville verkligen resa hem.

Det är bristen på jobb som driver människor från Afghanistan att söka sig utomlands, menar Hooman:

– Mer än 90 procent av alla som lämnar landet gör det för att söka jobb. En familjemedlem reser och ska sedan skicka hem pengar.

Hooman viftar helt och hållet bort påståendet att strömmen av migranter skulle bero på att de är förtryckta och och upplever fara.

– Afghanistan har varit i krig i 100 år, vad är problemet?

Mängder av afghaner söker sig till Europa och Hooman vill göra vad han kan för att stoppa dem. Förra året, 2015, lämnade fler än 200.000 afghaner sitt land och tog sig till Europa. I år kommer antalet troligen att bli ännu högre när människor riskerar sina liv för drömmen om ett liv i välstånd och säkerhet. Afghaner är, enligt UNHCR, den näststörsta gruppen migranter/asylsökande efter syrierna.

– Jag sa åt min farbrors söner att inte resa men de ville inte lyssna., berättar Hooman. De tog sig till Tyskland och de kom tillbaka, de också.

Hooman fick 3.000 dollar av Migrationsverket för att återvända till Afghanistan. Det räckte inte för att täcka hans kostnader för resan, men han kom åtminstone hem.

Många försök har gjorts för att stoppa afghaner från att lämna landet. Regeringen har startat en kampanj med namnet “Stay With Me”. Också landets president Ashraf Ghani har gett sig in i kampanjen:

– Ett land överlever inte när de bästa försöker fly, sa han i en intervju i BBC i mars, där han fördömde dem som Afghanistan har spenderat miljoner dollar på och som nu rymmer under minsta stress. Jag har ingen sympati för dem.

Destinationsländerna har också försökt avskräcka potentiella migranter genom affischer och webbsidor med information om argt det inte är en dans på rosor att vara migrant. Men hittills har man inte lyckats stoppa strömmen.

Hooman hoppas att hans raka och tydliga berättelse om hur det är i verkligheten ska bidra till att kunna övertala en del av hans landsmän att inte företa resan till Europa. Han får också ut sitt budskap via Facebook och Twitter och ämnar dessutom skriva en bok om sina resor.

– Jag tog penna och block med mig, säger han, och jag skrev ner allt som hände mig. Jag skulle vilja publicera det. Folk tror att Europa är ett paradis men jag vill berätta sanningen i min bok.

Kommentar: Allt detta är väl känt sedan länge och även dokumenterat i olika rapporter från UNHCR och AREU med flera. Jag har under ett decennium försökt förstå det svenska självbedrägeriet. Jag har undrat över varför så många helt stänger av sina hjärnceller när det kommer till ”ensamkommande barn” – ett stort antal just sådana som Hooman och även betydligt äldre män; män som till och med har egna barn hemma i Afghanistan. Jag har aldrig fått något svar. Och att de åldersbedömningar som vi är många som efterfrågat har fått stoppas av barnläkare (som inte ens har något med saken och göra eftersom det är vuxna eller nästan vuxna som ska bedömas, inte ”barn”) är också helt obegripligt. Jag gissar att inte ens den här berättelsen kommer att rubba ”de troende” en millimeter.

© Översättning Merit Wager.

En migga: ”Det innebär att de minderåriga asylsökande från Afghanistan kommer att få avslag på sina asylansökningar.”

En migga ger en glimt till (bland många andra som givits här på bloggen i drygt tio år) av hur (rätts)osäkert det är att arbeta på Migrationsverket:

En ny sak som jag fick veta under veckan är att den afghanska id-handlingen tazkira inte längre ska bedömas som en giltig id-handling. Det innebär att mer eller mindre alla minderåriga asylsökande som kommit från Afghanistan det senaste året kommer att få avslag på sina asylansökningar. Vi lägger alltså ner tid och pengar på ärenden som mer eller mindre redan är avgjorda.

Jag blev förvånad när jag läste detta eftersom jag sedan länge vetat om att afghanska tazkira inte godtagits som bevis på någons identitet. I ett beslut gällande en afghansk asylsökande daterat i maj 2011, det vill säga för fem år sedan, står det klart och tydligt att:

Migrationsverket kan konstatera att den ingivna tazkiran saknar fotografi och bedömer att den inte är av sådan kvalitet att den gör din identitet sannolik.

Miggan säger:

Vi har nu getts informationen att tazkira inte är en giltig id-handling. Många av oss känner oss jävligt dumma sedan vi fick denna information. Vi har alltså suttit framför de asylsökande och sagt att de kommer att få AT-UND, som anges med siffran 7 på deras LMA-kort och som innebär att de får arbeta, helt felaktigt! Du kan säkert reglerna och vet att en giltig id-handling innebär att man automatiskt får AT-UND, vilket alltså innebär att man får arbeta.

Vi har våra TL, temaledare, som ger oss all relevant information. Vi fick  informationen i onsdags (27 april) angående tazkira. Jag jobbar inte på asylenheten, men jag ger information till de asylsökande mer eller mindre varje dag. Jag blir rädd när jag inser att jag lämnar felaktig information.

Min kommentar: Jag kan konstatera att Migrationsverkets bedömning av identitetsdokument, publicerad på deras hemsida den 10 april 2015, alltså för mer än ett år sedan, är tydlig. Men jag minns också från tider långt före detta datum, att Migrationsverket inte accepterat just dessa enkla handlingar som bevis på någons identitet:

Afghanistan 

Afghanska myndigheter har lämnat uppgift till Migrationsverket om att afghanska pass utfärdas efter att en afghansk identitetshandling (”tazkira”) visas upp. En tazkira är mycket enkelt utformad och saknar säkerhetsdetaljer som går att kontrollera och godtas därför inte för att styrka identiteten vid en ansökan om medborgarskap. Detta medför även att tillförlitligheten till afghanska pass är låg. Även identitetscertifikat från bland annat ambassader som utfärdas som bekräftelse på att identitetsuppgifterna i tazkiran stämmer anses lätta att förfalska och har därför låg tillförlitlighet.

Min kommentar: Dessutom anges i Migrationsöverdomstolens dom UM2437-13, daterad den 11 februari 2014, följande:

A har gett in den tazkira han berättat om hos Migrationsverket samt handlingar som han uppger kommer från hans skola. Handlingarna är av enkel beskaffenhet och saknar i princip bevisvärde. Han har således inte gjort sin identitet sannolik.

Domen är för övrigt intressant också för den som följer frågan om åldersbedömning eftersom det just i ovannämnda fall också gjordes en sådan och den gjordes enligt just en av de beprövade metoder som används i övriga nordiska länder, nämligen av en legitimerad tandläkare och rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket, en metod som nu i april 2016 mer eller mindre förkastats av den svenska Socialstyrelsen… Läs bland annat texterna Om åldersbedömning av asylsökande som säger sig vara minderåriga men kan misstänkas vara äldre och ”En av undertecknarna har erbjudit sig att bistå med sin kunskap, men detta har avfärdats med motiveringen att han genom sin professionella verksamhet med åldersbedömningar varit jävig.”, båda från den 26 april 2016.

Ingenting hjälper, galenskaperna, virrvarret, rättsosäkerheten både för dem som kommer hit som asylsökande och för oss som lever här och genom våra skatter bekostar cirkusen (en tämligen relevant beskrivning av migrationsverksamheten i Sverige), som kostar så astronomiska summor numera att området torde vara det dyraste i Sverige. Och så kan man inte ens hålla ordning på sina egna – sina egna! – regler.

Den härdsmälta miggor talat om under en längre tid torde vara ett faktum.

© denna blogg.

Mejlfrågor om ensamkommande – påstått och faktiskt – minderåriga asylsökande

Jag får väldigt många mejl med asyl- och migrationsrelaterade frågor. Jag försöker svara när/om jag kan, men tiden räcker tyvärr inte alltid till för att jag ska kunna svara alla. Idag lägger jag ut ett mejl som jag har fått med frågor kring ensamkommande minderåriga asylsökande, frågor som många ställer. Jag hoppas att mitt svar på det här sättet når många av dem som har liknande undringar.

Fråga från en mejlläsare:

Din ledare från oktober 2014 har dykt upp på Facebook och jag undrar om du har fått några kommentarer?

Jag kikade lite i Migrationsverkets rapport. Där står att inga medicinska åldersbedömningar gjorts under 2013, man har inte haft möjlighet:

”Den ordning som Socialstyrelsen rekommenderar – och den organisation som krävs för detta – var dock som tidigare rapporterats ännu inte på plats under 2013, varför Migrationsverket inte under året har haft möjlighet att genomföra medicinska åldersbedömningar under 2013.”

Däremot har man kunnat åldersbestämma och justera åldern utan medicinsk åldersbedömning på 342 barn. Kan man inte göra några medicinska åldersbedömningar så verkar det rimligt att man inte heller kan åldersjustera. Men, läser man i nästa stycke i rapporten så står att man trots resursbrist faktiskt gjort ett antal (288) medicinska åldersbedömningar och:

”Vidare framkommer att andelen ålderjusteringar efter genomförda medicinska åldersutredningar låg på cirka 66 procent.”

Alltså exakt lika mycket som i Finland och Norge? Läser jag rapporten fel?

Tacksam för svar!

Mitt svar:

Svaret ligger i det som du själv skriver:

Men, läser man i nästa stycke i rapporten så står att man trots resursbrist faktiskt gjort ett antal (288) medicinska åldersbedömningar.

Alltså svaret är att i 66 % av de 288 fallen som man gjorde medicinska åldersbedömningar, gjordes åldersjusteringar (uppåt, knappast nedåt).

Vad jag har försökt föra fram bland annat på min blogg är att om den procenten – 66 % – är tillämplig vad gäller samtliga påstått minderåriga asylsökande så skulle 34 % av alla som kommer hit och säger sig vara minderåriga, inte vara det. Precis som det var i Norge och Finland när man gjorde åldersbedömningar på alla asylsökande ”minderåriga”.

Det skulle i så fall innebära att av de 7.049 påstått och faktiskt minderåriga som sökte asyl i Sverige 2014 skulle cirka 2.396 faktiskt kunna vara minderåriga, medan resten, cirka 4.652 inte skulle vara det.

Med tanke på att varje minderårig kostar samhället i runda slängar kring 1,5 miljoner skattekronor per år för boende, skola, god man, utrustning (dator, kläder, fickpengar, sjukvård, tandvård etc) så skulle man ju kunna tycka att det var viktigt att åldern utreddes. Men också för att det blir problem längre fram med personer som säger sig vara 17 men är 27 och ges uppehållstillstånd här, när dessa blir 67 (på papperet) men i verkligheten är 77… Det borde inte krävas professorsintelligens för att inse dessa självklarheter. I andra länder förstår man det, men inte i Sverige.

Till Sverige kom alltså förra året 7.049 ”minderåriga” asylsökande,
en ökning med 83 % jämfört med 2013…
Till Norge kom 2013 1.070 minderåriga asylsökande
(jag hittar inte siffror för 2014)
Till Finland kom 2014 196 minderåriga asylsökande

Till Norge och Finland (och Danmark) vet människosmugglarna att det inte är lönt att föra 22, 25 och 27-åringar som ska låtsas vara 17 år gamla. Den äldste jag känner till med säkerhet som utgett sig för att vara minderårig – och hanterats som sådan i Sverige – är 32… Smugglarna vet också att till Sverige går det bra att föra ensamma unga män (det handlar om män i en majoritet av fallen) för här anses  alla som säger att de är ”barn” också vara barn och åldersbedömningar görs, som du själv också nämner, i ytterst få, om ens (vissa år) i några fall alls.

Jag svarade denna gång så här utförligt eftersom mejlskrivaren hänvisade till min text i Svenska Dagbladet och eftersom jag utgår från att han är genuint intresserad av att veta mer. Jag har inte tid att besvara alla de frågor jag får och det går hur bra som helst att själv leta fram alla uppgifter och, vid oklarhet, kontakta Migrationsverket och ställa frågor till dem. OBS! Jag uppmanar alla intresserade att ta reda på fakta själva och inte lita enbart på vad som skrivs och sägs av mig och andra. Var dock vaksamma på hur Migrationsverket svarar, deras svar är inte alltid tydliga och lättförståeliga och man kan behöva fråga flera gånger och tänka till ordentligt för att extrahera fram vad som egentligen gäller.

Här på bloggen kan man söka texter som behandlar t.ex. ”ensamkommande” eller ”minderåriga” genom att ange dessa ord i sökrutan.

© denna blogg.

En migga: ”116 av 134 påstått minderåriga bedömdes inte vara minderåriga.”

Generaldirektören vid Migrationsverket skriver i ett brev till Justitiedepartementet:

Enligt regleringsbrevet ska Migrationsverket rapportera statistik för 2013 beträffande:
•  hur många medicinska åldersbedömningar som gjorts,
•  i hur många ärenden åldern justerats efter en medicinsk åldersbedömning, samt
•  i hur många ärenden åldern justerats utan att en medicinsk åldersbedömning har genomförts.

Han berättar vidare att:

Statistiken bygger på elektroniskt framtagna siffror från de enheter inom verksamhetsområde asylprövning som handlägger asylansökningar från ensamkommande barn. Statistiken innefattar inte åldersjusteringar som görs efter laga kraftvunna avlägsnandebeslut, vilka i och för sig är mycket få. Systemet för registrering av dessa åldersbedömningar håller på att byggas upp och beräknas vara i bruk senast den 15 oktober 2013.
——————–
Under rapportperioden har det därför i 134 fall genomförts någon form av medicinsk åldersutredning.

En migga anser att rapporten är ett:

Försök till rekord dummerjönseri!

Migrationsverkets generaldirektör rapporterar till justitiedepartementet om ålderbedömningar av ensamkommande barn under 2013. Och presenterar det som att det under mätperioden var 116 barn av 1206 som fick sin ålder justerad. Så att det därför inte finns några problem.

Fast för den som är läskunnig så framgår det att det bara var 134 barn som bedömningen gjordes på! Och 116 av 134, vad blir det?

Die dummen schweden!

Kommentar: 116 av 134 påstått minderåriga har efter åldersbedömning (övriga 1072 har alltså inte åldersbedömts) har bedömts inte vara minderåriga = 86 procent.

I Finland och Norge har man vid åldersbedömningar för något år sedan funnit att ca 65 procent av alla som påstått sig vara ”ensamkommande barn” i själva verket var vuxna. Det förvånar inte att siffran kan vara betydligt högre i Sverige.

Under den period det handlar om, 1 maj – 31 augusti, fyra månader, har det kommit totalt 1206 påstått ”ensamkommande barn”. Ingenstans anger generaldirektören att det är alarmerande att andelen personer som befunnits ha ljugit om sin ålder är så hög som ca 86 procent! Det borde oroa vem som helst av flera olika anledningar, och det borde också vara något som Migrationsverkets högste chef och ansvarige särskilt skulle peka på i sitt brev till departementet.

Kostnaderna för ”ensamkommeriet” är enorma för de ca 86 procent vuxna som söker asyl som ”barn”, om man utgår från de siffror Migrationsverkets generaldirektör rapporterar och applicerar dem på samtliga som utger sig för att var under 18 år. Det går inte att bortse från att det rör sig om hundratals miljoner kronor varje år. Inte för 116, men om det rör sig om ca 86 procent av alla påstått minderåriga som kommer till Sverige (t.o.m. 30 september 2013 har det kommit totalt 2558 ) så är summorna hisnande. Hisnande!

Det finns också andra effekter av ålderslögner. Som när brott begås och personen egentligen är vuxen men kanske kommer undan med ”samhällstjänst” även för ganska grova brott. Och att 23-åriga män går i gymnasiet med 16-17-åringar är knappast lämpligt. Eller att de bor i familje- eller HVB-hem som ”17-åringar” men inte orkar upprätthålla fasaden utan blir utåtagerande och krävande och skrämmer, ibland hotar, familjehemsföräldrarna alt personalen på HVB-hemmen, vilket det finns otaliga berättelser om. Dessutom är det en del av de påstått minderåriga som kräver att hela familjen, som under asylprocessen sägs ha varit försvunnen, ska få förenas med sin ”minderårige” son (det är oftast män det handlar om, mera sällan kvinnor, men det förekommer också), vilket också sker. Trots att sonen kanske är 25…

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)