11 år och 8332 texter senare…

…skriver och publicerar jag fortfarande. De första inläggen publicerades den 5 maj 2005.

Här är en kavalkad av texter från den 5 maj under åren 2005-2016.

Dubbelavdankad generaldirektör utreder sina egna före detta verk – 2005 Ur texten:

Nu tänker regeringen ge den dubbelt avdankade generaldirektören Lena Häll Eriksson i uppdrag att utreda vad ökningen beror på och föreslå åtgärder. Hon har tidigare varit chef för både Migrationsverket och Kriminalvårdsverket, poster som hon fått lämna. På båda dessa verk var hon ansvarig för det som gick fel. Och nu ska hon utreda…

– Lena Häll har en väldigt bra bakgrund på det sättet, säger Bodström.

I beg to differ.

Asylsökande som ljugit om identitet och nationalitet – 2006. Ur texten:

Något som lagstiftarna överhuvudtaget inte verkar ha tänkt på, men som åtminstone jag undrat över och varnat för, är hur man ska hantera alla dem som ljugit om sin identitet och/eller nationalitet. Dessa asylsökande har trott att det är ”fritt fram” att nu avslöja att: ”Allt jag sa var lögn, jag är inte från X-land, jag är i själva verket från Y-rike! Och jag heter inte A jag heter B”. De har hoppats att ändå omfattas av den generösare tillfäliga lagen.

Asylsökande semestrar i hemlandet medan de väntar på uppehållstillstånd – 2007. Länken till ursprungstexten fungerar inte längre, men rubriken visar att för nio år sedan skrev jag om detta, som fortfarande pågår…

Proposition om arbetskraftsinvandring – 2008. Ur texten:

Det gäller för alla journalister som rapporterar om detta att läsa propositionen noga så att de inte skriver vilseledande och får folk att tro att nu får asylsökande som lyckats skaffa sig jobb mer eller mindre automatiskt uppehållstillstånd. Sådana tendenser har funnits när det tidigare rapporterats om vad reglerna kring arbetskraftsinvandring kommer att innebära. Man gör alla – inte minst de asylsökande! – en stor otjänst om man inte beskriver den nya lagen som snart träder i kraft, på ett sanningsenligt sätt.

Från tjeckisk horisont – 2009. Ur texten:

Hela dagen den 5 maj har jag tillsammans med ett antal skrivande kollegor tillbringat i det undersköna Prag, det grönskande, frodiga, syréndoftande och kastanjeträdsblommande Prag med sina vackra gamla hus och mängder av kyrkor med smäckra spiror (torn- dito, alltså) och floden som rinner rakt igenom alltihop.

”En genomsnittlig svensk betalar närmare sju miljoner kronor i skatt under sin livstid” – 2010. Ur texten:

Förra året bedömde Försäkringskassan att den felaktigt betalat ut över 16 000 miljoner kronor för mycket. Försäkringskassans generaldirektör försvarade sig med att det ändå inte var så mycket om man tänker på hur mycket pengar Försäkringskassan betalar ut. Och så kan man ju se det. Man kan också se den felaktiga kostnaden per svensk och då blir det 9000 kronor per år för en trebarnsfamilj.

En migga: ”Asyl handlar ju inte om den här typen av fall.” – 2011. Ur texten:

Släktingen har tagit hit personen i samband med sin egen semester i det gamla hemlandet. Släktingen anser att det finns bra vård i Sverige och släktingen vill också att hans familj i det gamla hemlandet ska slippa den här personen som kräver så mycket vård. Det finns naturligtvis ingen vård i Sverige som kan bota en medelålders person med grav utvecklingsstörning och inte heller har Sverige uppfunnit metoder som gör senildementa åldringar smarta och pigga igen.

Regeringen och riksdagen vill inte ta till sig bevisen för vilket kaos de har skapat – och skapar – 2012. Ur texten:

Sverige skiljer sig från andra rättsstater där det krävs att den som beviljas inresa i landet och, i fall där man söker asyl, beviljas uppehållstillstånd i landet ska styrka sin identitet. Det krävs i och för sig även här enligt utlänningslagen, men av någon outgrundlig anledning har man lättat på det absoluta kravet och det räcker numera – i Sverige – med att ”göra sin identitet sannolik”. Plats för stort skratt. Mindre lockande till skratt är, att till följd av den svenska underlåtenheten att säkra vilka som ges uppehållstillstånd och försörjning i landet, kan samma person söka asyl (ett allt mer irrelevant ord i sammanhanget, eftersom det allt oftare inte handlar om asyl utan om försörjning eller finns andra syften) flera gånger. Även om han, så småningom, upptäcks och faktiskt utvisas, så har han då kunnat vistas här länge och kostat en hel del. Han har också missbrukat asylinstrumentet på många sätt, inte minst genom att offentliga biträden, migrationsverkets tjänstemän (=miggorna) och migrationsdomstolarnas tjänster tagits i anspråk till stora kostnader och samtidigt till förfång för de allt färre med faktiska asyl- och skyddsbehov som också kommer hit och som dessa resurser borde ha kommit till godo.

Man får inte uppehållstillstånd för att man hungerstrejkar! – 2013. Ur texten:

Om man har sökt asyl eller skydd i Sverige och fått avslag såväl av Migrationsverket som, efter överklagan, i migrationsdomstol, då är det ett ovedersägligt faktum att man i två instanser inte befunnits ha rätt till asyl eller skydd i Sverige. Hungerstrejk som press på myndigheter och domstolar fungerar inte, ska inte fungera, kan helt inte tillåtas fungera i en rättsstat. Det finns inte stöd för uppehållstillstånd på grund av hungerstrejk i lagen och det måste göras lika klart för människor i Sverige som man till exempel gjort i Finland.

Vad är ”en human asylpolitik”? – 2014. Ur texten:

Ur ett pressmeddelande från FARR, Flyktinggruppernas Riksråd, som idag lanserar Asylkampanjen. Den som flyr har inget val. Det har du:

För att uppmärksamma att de som påverkas mest av asylpolitiken – de asylsökande – oftast inte själva har rösträtt att påverka vilken politik som ska föras. Detta ställer extra höga krav på de som har rösträtt att rösta för en human och solidarisk asylpolitik och på politiker att göra aktiva åtgärder för en stärkt asylrätt.

Varför tillåter – och nästan uppmanar Sverige till skapandet av – parallellsamhällen? – 2015. Ur texten:

Sverker Spaak, processägare på Migrationsverket har svårt att se att Migrationsverket skulle behöva göra något för att förhindra att personer som ska utvisas försvinner, säger i en artikel i DN 3 maj 2015:

Jag tror inte vi vill kontrollera på det sättet heller. Vi vill att de följer den lagstiftning vi har, men om man väljer att avvika så har vi inga instrument att förhindra det.

Det behövs ingen dyr Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat. – 2016. Ur texten:

Jag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Mona Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?

Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.

Det var 11 av 8.332 texter publicerade under 11 år.

Ni som läser texter här regelbundet eller sporadiskt och vill säga något om dem kan göra det här. Kanske publicerar jag era åsikter (anonymt om ni vill, under eget namn om ni vill).

Den som vill veta när ett nytt inlägg publiceras kan klicka på den lilla rutan längst ner i högra hörnet där det står Följ.

Ingen betalar mig, jag har inga annonsörer (jag betalar i stället själv en summa varje år för att inte ha reklam på min blogg…) så:

Lämna gärna ett bidrag med 1 krona per dag = 30 kronor i månaden
via ”Subscribe”eller med valfritt belopp via ”Donate”.
Varje bidrag är välkommet!

Det behövs ingen dyr Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat.

Om Sahlinaffärens två dimensioner – skriver Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet. Många andra skriver och tycker också i frågan – med rätta, det är skattefinansierad verksamhet det handlar om och den person som lett den har tidigare inte visat sig riktigt klara av alla delar av ett viktigt offentligt uppdrag. Nu tycks, vad det verkar, hon ha begått något eller kanske flera brott (polisutredning pågår) i egenskap av ansvarig för verksamheten på kansliet för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Mycket skrivs och sägs som sagt i frågan. Mina kommentarer och reflektioner tar avstamp i ledarartikeln i Svenska Dagbladet (men är också generella). Jag håller inte med om att:

Sverige har förvisso ingen förlåtande kultur för makthavare. Ett misstag kan ödelägga en karriär. Jag tycker att vi generellt borde vara mer överseende, eftersom jag tror att goda ledare inte kännetecknas av att de aldrig har gjort några fel, utan av att de förmår lära av gjorda misstag och erfarenheter.

Men vem har inte ”förlåtits” och getts nya möjligheter (och höga inkomster) trots ”slarv” både med uppdragsgivarens (=folkets) kontokort och oklarheter i samband med drivandet av eget företag, om inte Mona Sahlin? Borde det inte tvärtom vara så att dem, som agerar på folkets uppdrag och avlönas med folkets skattepengar, bör vi tvärtom ha mindre överseende med om de missköter sig och/eller begår brott än med andra?

Jag anser inte heller att det behövs någon nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Var det inte något som delvis kom till för att ge Sahlin (som mer eller mindre flummade runt det första året för över 80.000 kr/mån) ett (hög)avlönat uppdrag?

Vad som behövs, och har behövts redan innan hon började ”samordna”, är ett uppvaknande och en nyktrare, mer verklighetsbaserad syn på asylinvandringen och asylinvandrare. Också på dem som är födda här till asylinvandrade föräldrar och på de få men befintliga svenskar som radikaliserats, och på att se till att landets lagar efterlevs av alla som lever och bor i Sverige. En skärpt och mer vaksam attityd i hela samhället, genomgående.

Att, som Mona Sahlin sägs ha gjort:  ”i många sammanhang kommunicera sina värderingar och sitt starka engagemang för demokratifrågor” räcker i min värld ingenstans. I min värld är det vad man gör som räknas, inte vad man kommunicerar.

Att det skulle vara en fjäder i hatten för Sahlin att kansliets personal (sammanlagt nio personer) ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten” är verkligen inte något jag håller med om. Ett kansli på nio personer, vad kostar det? Vad har det åstadkommit annat än en stödtelefonlinje till Röda korset som är bemannad vardagar 9-15, särskilt om ingen ens svarar där… Och ett fall där niomannakansliet ”fick hem den 17-årige man som på våren reste från Lund till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten”. Vare sig som människa eller som skattebetalare kan jag se det som ens ett fjun, allra minst en fjäder, i hatten för Mona Sahlin eller någon annan.

Detta, däremot, är det lätt att hålla med om:

Några röster som hittills har hörts har mest talat om att hon har varit engagerad och synliggjort problematiken. Det är inget högt betyg. Problematiken har med all önskvärd synliggjorts genom de senaste årens fruktansvärda terrorbrott, med direkta kopplingar till Sverige. Det behöver vi ingen samordnare för att skapa insikt om.

Det behövs inget dyrt kansli och ingen ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, med en mager hemsida och ett ännu magrare resultat, som kostar miljoner skattekronor. I Sverige behöver man inse att alla sorters ”våldsbejakande extremism” ska motarbetas med alla tänkbara lagliga och demokratiska medel och att lagar som stiftats ska gälla alla invånare i Sverige och även tillämpas. Utan undantag. Inte minst utlänningslagen.

© denna blogg.

Mona Sahlin: ”Jag är mer orolig i dag än vad jag var för ett år sedan.”

Jag är mer orolig i dag än vad jag var för ett år sedan. När jag pratar med en förskollärare som säger att barnen på hennes förskola leker IS på gården, eller när jag hör om unga som frågar: ”Är du sunni eller shia?”, då har det gått mycket längre än vad jag trodde.

Den som säger det i en intervju på ledarsidan i Expressen under rubriken Ungarna leker IS på förskolan, är Mona Sahlin.

Sakta men säkert har också Mona Sahlin börjat se den parallella verkligheten (eller vad man ska kalla de ca 190 utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna) omkring sig, den verklighet där hon ska verka som nationell samordnare mot våldsbejakande terrorism. En verklighet som det är av yttersta vikt att hon besitter kunskaper om och har ett helt öppet sinne inför, för att det ska vara någon mening med uppdraget. Det har tagit lång tid, och det har säkert inte varit smärtfritt för henne att ta in sådant hon tidigare inte velat se eller tro existerar.

Hundratals är de riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar, journalister och allehanda debattörer och tyckare som inte ser – inte vill se – den verkliga verkligheten utan som ser den verklighet de vill se. Personer som gärna kallar andra, som inte går med skygglappar och öronproppar för att slippa ändra åsikt om förhållanden som har förändrats med åren, för allt möjligt otrevligt.

Mona Sahlin har äntligen ”seen the light”. Eller snarare ”the darkness”. Hon är rejält omskakad och det var nog precis vad som behövdes. Att ha skygglappar och gå omkring i en önskedröm är inte det ultimata med det uppdrag hon anförtrotts, när Sverige förändras i rasande takt och knappast till det bättre, hur god tanken om ett mångkulturellt samhälle än må vara. Och tanken är ju god. I teorin. Och i verkligheten, om det hade skett ordnat och kontrollerat så att alla inblandade hade ”hunnit med”. Vilket det inte har gjort i Sverige.

När Mona Sahlin äntligen säger

När det gäller hederskulturen förbannar jag mig själv, den socialdemokratiska rörelsen och samhället i stort. Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna.

så är det många år för sent. Normalt brukar man säga ”bättre sent än aldrig”; i det här fallet tycker jag inte att man kan säga så för detta borde absolut ha tacklats för länge, länge sedan. Hade det skett så hade det kunnat skapas en annan syn och ett annat sätt att hantera dessa frågor. I stället har den märkliga beröringsskräcken och rädslan för ”fel debattörer” fått råda och de drabbade kvinnorna har lämnats i sticket. Ändå är det ju givetvis bra att Mona Sahlin idag, den 1 maj 2015, går ut och öppet och oförbehållsamt erkänner att hon förbannar sig själv för att hon inte tänkte och agerade på ett annat sätt.

Allt är inte förlåtet, men Mona Sahlin växer i mina ögon genom att hon – visserligen när hon står inför fakta som hon inte längre kan blunda för, men ändå – som det verkar ärligt och utan över- eller underord försöker ”tell it like it is”. Fler måste göra det. Sverige har gjort så många irreparabla fel i sin iver att framstå som en Humanitär Stormakt; i framtiden måste man ta till alla medel och kloka tankar och ärligt, utan politiska eller andra skygglappar, börja se på sakernas tillstånd med vidöppna ögon. Och göra något åt det som inte är  bra. Och det är mycket.

Till slut: En stor hatt lyfter jag (ännu) inte, men en keps, för Mona Sahlin för att hon nu börjat uttala sig mer realistiskt.

Tillägg

Den här reaktionen kommer från Thomas Gür, med vars tillstånd jag publicerar det han skrev på Facebook:

Jag gillar Mona Sahlin som person och jag gillar att hon också medger att hon t ex tagit grovt fel på frågan om integrationen och om hedersförtryck och hedersvåld (det var trots allt hon som gav Masoud Kamali den plattform från vilken den svenska diskussionen kring hedersvåld kom att ta en stor skada i rätt så många år). Det länder också Sahlin till heder att hon nu medger att hon varit senfärdig i att förstå den fara som islamismen som politisk ideologi utgör.

Samtidigt är det rätt frustrerande som medborgare att se att svenska regeringar genom åren gett så viktiga uppdrag till en politiker som så ofta, och som andra har framhållit, är typ den 27 på bollen, när alla andra kickat runt den ett tag.

Mona Sahlin, synes det mig, har förmodligen haft Sveriges enskilt mest kostsamma utbildning i frågor som berör just integration, hedersförtryck och det säkerhetshot som islamism utgör för våra öppna samhällen.

 

© denna blogg. Kota citat är tillåtna, länka alltid till originaltexten.

Min ”nytyske” rapportör: ”Antalet islamister från Europa som rest till krigsområdena i Syrien och Irak kan vara avsevärt högre än man hittills uppskattat.”

Min ”nytyske” rapportör, bosatt i Tyskland sedan flera decennier, skriver:

Jag ser i min morgontidning under rubriken Geheimdienste korrigiert att det enligt spanska El Pais, som citerar en studie av den nationella polisen (Policía Nacional), kan antas att antalet islamister från Europa som rest till krigsområdena i Syrien och Irak kan vara avsevärt högre än man hittills uppskattat:

Mellan 30.000 och 100.000 i stället för de hittills uppskattade 3.000 till 4.000.

Det blir mycket bestyr för Mona Sahlin …

Jag ser också att den nationelle samordnaren för ”EU-migranter” (det vill säga tiggare), Martin Valfridsson, i TV4 Nyhetsmorgon den 9 februari ser ett problem i att tiggarna:

”…inte har samma rätt till välfärd i Sverige som oss svenskar.”
Men varför skulle de ha det?

Han meddelar också att han ska försöka fixa jobb och bostäder åt dem och därför tänker besöka deras hemländer???
Men varför ska han göra det?

Det måste bli allt märkligare för en svensk som länge bott utomlands, att förstå sig på sitt forna hemland…

”Nytysken”, det vill säga svensken som alltså sedan decennier bor i Tyskland, och själv inte skulle komma på tanken att kalla sig vare sig ”nytysk” eller ”tysk”, har tidigare  bidragit med bland annat dessa texter:
En inblick i hur man i Tyskland ser på vad som i Sverige envist kallas ”ensamkommande asylsökande barn” – 6 augusti 2013
Tysklandskorrespondenten: ”Och krönikörskan menar att också grannen är rasist ! Aldrig i livet!” – 31 oktober 2013
Om islamister i Tyskland – 21 juni 2014

© denna blogg.

 

 

Lyssna på Abdi och sluta mesa!

Ur programmet Människor och tro som sändes i SR P1 den 20 november:

Abdi, gymnasieelev i Tensta, uttrycker sig tydligt och klart:

Det är dags att sätta stopp! I Finland till exempel så vägrar de att ta in folk som har varit och stöttat olika organisationer och det är en sak som vi även här i Sverige skulle kunna göra, tycker jag. När vi kommer till den här frågan så tycker jag att svenskarna är väldigt mesiga. Vi tar in människor som har krigat för vissa extrema organisationer och så ger vi dem stöd, till och med, psykologiskt stöd. Det tycker jag är väldigt dumt.

Detta, som en ung människa i ett område från vilket unga män och även unga kvinnor beger sig till Syrien för att ansluta sig till IS, förbigås utan en enda reaktion, utan en enda fråga från programledaren.

Och så flummeriet från en person som inte verkar ha förstått vad det hela handlar om, den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (varför säger man inte ”våldsam extremism” i stället?), Mona Sahlin (ca 14.55 in i programmet). Hon börjar med att säga att det är bra att man vågar prata om att det här finns i Sverige . Och varför skulle man inte det, undrar jag som lyssnare? Att inte prata om det vore falskt och osunt, så det hon säger är en självklarhet som inte behöver sägas! Hon säger också (språkliga och grammatiska fel orättade ):

Jag tänker också att hur man än vänder på den här frågan så riskerar ju muslimer som grupp att också bli offret på så många sätt. Man är offer för terroristerna i ISIS, man blir offer för skuld och skam i Sverige och man riskerar också att bli offer för islamofobin som många ju utnyttjar. Så tänker jag.

Kommentar: Mona Sahlin frångår ämnet och kör med den här märkliga retoriken som är så vanlig bland självgoda svenska politiker. Alltså den som dels nedvärderar varje tänkande människa som mycket väl vet och förstår att ”muslimer” inte är den ”grupp” hon påstår att de är, lika lite som ”kristna” är en grupp; dels faktiskt bidrar till att göra muslimer till den grupp de inte är, genom att ständigt och jämt klumpa ihop alla som bekänner sig till islam på det här sättet. Hon bidrar i själva verket till att befästa ”islamofobi” genom att tala om begreppet som folket ytterst sällan lider av. Hon har inte förstått att vad allmänheten lider av är ”islamistofobi” – med absolut all rätt, dum vore den väl annars.

Och – värst av allt – hon säger inte ett enda ord om varje människas eget ansvar när han eller hon väljer att ansluta sig till en organisation som fördriver, skär halsar av, våldtar, tvångskonverterar andra människor. Hon säger inte ett ord om att det är oacceptabelt att Sverige ska hysa människor som ger sig in i en organisation vars mål på sikt är att förinta också Sverige och svenskarna, i deras tydligt uttalade målsättning: att skapa ett världskalifat. Inte ett ord om detta säger Mona Sahlin! I vilket annat land som helst skulle hennes uttalande ovan vara chockerande, här lyfter knappt någon på ögonbrynen. Varför inte? Jo, för att Sverige är ett land där vett och sans har flyttat ut och gett utrymme åt dumhet och åt floskler som upprepas utan att den som uttalar dem ens förstår vad han/hon säger!

Snabbt passar Mona Sahlin att ta upp följande, som inte har något att göra med ämnet som diskuteras i programmet:

Vi har ju också högerextremism i Sverige. Vi har svenska nazister som krigar i Ukraina.

Och vidare:

Så jag vill ju försöka jobba för att till exempel alla anhöriga som är rädda för att deras son kanske är på väg att åka, att deras bror är på väg att åka, att deras pojkvän är på väg att åka – vem kan de vända sig till? Vem kan de lita på? Det är uppenbart att alla idag som har hört om någon som är på väg att resa ner, om alla de hade hört av sig så hade vi kunnat stoppa och hjälpa många fler.

Kommentar: Vad, konkret, menar hon när hon säger att hon ”vill försöka jobba för…”? Meningen är ofullständigt och det där med ”vill försöka jobba för” är bara flum och innehåller absolut inget konkret. Och till vem/vilka menar hon att alla anhöriga borde ha hört av sig för att den/de, som hon säger: ”hade vi kunnat stoppa och hjälpa många fler.”? Vem skulle de anhöriga alltså ha hört av sig till och hur hade den personen eller myndigheten eller politikern eller vad nu Mona Sahlin menar här, kunna ”stoppa och hjälpa många fler”? Inget konkret, inget att ta på, bara flum och floskler! Hur mycket betalar vi skattebetalare för att Mona Sahlin ska gå runt och säga sådana här dumheter?

Och om att hon tycker att alla anhöriga borde ”höra av sig”:

Alltså litar man inte tillräckligt mycket på myndigheterna eller på polisen. Och det är inte tillräckligt många som känner att man vågar, för jag tror också att man är ganska rädd.

Programledaren framhåller att Abdi sagt att ”vi är alldeles för mesiga här i Sverige” och att andra anser att ”i Sverige bara pratas det” och att:

Vi har pratat med personer som har jobbat till exempel i England med de här frågorna som säger: ”Vi är så trötta på Sverige, de bara pratar och pratar, en det händer ju aldrig någonting. Inget konkret för att förhindra… Har de rätt?

Det svarar Mona Sahlin givetvis inte på, för hon vet att det är precis så det är. Och att hon själv är en av ”pratarna”. ”Har de lyckats bättre, då?”, motfrågar hon lite som ett typiskt svenskt, trotsigt barn. Nivån på samtal, debatter och diskussioner om livsavgörande frågor är så låg i Sverige att den knappt höjer sig över nollpunkten.

I Sverige har vuxenhet, ansvarstagande, allmänbildning, sunt förnuft, inställningen att brottslingar ska stå för sina gärningar och mycket annat fått ge vika för babbleri, dumheter, floskler, oansvarighet, oförmåga att tänka längre än näsan räcker och ointresse för det egna landet och dess folk och dem som tagits emot i landet som behövt och behöver skydd.

Lyssna på det korta inslaget med Abdi, det säger ju precis vad alla normala människor – ateister, kristna, buddhister och muslimer vill: sluta mesa, sluta utreda, sluta prata – agera och bestraffa dem som frivilligt väljer att gå med i en ohygglig, maktgalen, fundamentalistisk organisation där människors värde är totalt utraderat och de kan behandlas som boskap, köpas och säljas och skjutas eller halshuggas av dem som vill införa ett ”världskalifat”. De personer som har uppehållstillstånd i Sverige men inte svenskt medborgarskap ska fråntas sina uppehållstillstånd. Det finns ingen som vill ta emot dessa extremister i Sverige, allra minst de människor som har flytt hit undan dem för att söka sig en trygg fristad här! De som anslutit sig till IS och som har svenskt medborgarskap (kontrollen måste bli hårdare av vilka som ges den förmånen som inte är en mänsklig rättighet) ska ställas inför rätta för krigsbrott.

Lyssna på Abdi och sluta mesa!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av det som står här.