Finland. Asylsökandesituationen på väg att normaliseras.

Klicka på textrutan för att komma till texten på Yles sajt (på finska).

Asylsökandesituationen på väg att normaliseras – enheter stängs och antalet boendeplatser minskas

Päivänrinne mottagningscentral (asylboende) stänger i månadsskiftet juli/augusti. De asylsökande har redan flyttats till andra boenden runt om i landet. Situationen här illustrerar på ett bra sätt situationen i riket, där anhopningarna av ärenden är på väg att lösas upp. För tillfället är färre än 25.000 asylsökande inskrivna på mottagningscentralerna.
———————–
Förutom mottagningscentralen Päivänrinne har också inkvarteringarna Kastelli och Hiukkavaara i norra Österbotten lagts ner. Som bäst håller man på och minskar antalet platser överallt i hela landet.

I Vallinkorva i Uleåborg har man redan minskat med 90 platser. I Pudasjärvi försvinner vid årsskiftet 70 platser och i Ruukki 50 platser före november månads utgång. Platser tas också bort för ensamkommande minderåriga asylsökande, enbart i norra Österbotten försvinner ca 140 platser.

Under förra höstens mest hektiska dagar var över 700 personer inkvarterade i transitcentralen Heikinharju i Uleåborg, som bara hade plats för 400. Också där har antalet platser krympt och där finns nu 260 platser kvar. Heikinharju är en transitmottagning och därför till sin natur lite som en järnvägsstation.

– Som snabbast kan man komma vidare härifrån på några månader, men en del har varit här så länge som nio månader, säger transitmottagningens chef,  Sirpa Kansanaho.

Kommunplatser är redan ordnade för de asylsökande på den här mottagningscentralen som får positiva beslut. Men när det gäller förflyttningen av minderåriga till kommuner är det besvärligt, den fungerar inte så bra just nu.
————-
Efter Migrationsverkets beslut måste de som får stanna flyttas ut ur mottagningssystemet.

– De som fått uppehållstillstånd måste snabbt ut i kommunerna. Alla borde nu ta ansvar för att den processen går snabbare. Sedan handlar det också om dem som fått negativa beslut. Dessa personer uppmuntras att lämna landet frivilligt till exempel med hjälp av IOM (International Organization for Migration) eller också med de charterflygningar till Bagdad som polisen ordnar, säger Sirpa Kansanaho.

Hon tackar sin personal som arbetat under mycket pressande förhållanden under hösten och vintern.

– De gjorde mycket långa arbetspass, från morgon till kväll. De hade inga raster men gick och lade sig och sov en stund emellanåt. Trots det har de orkat jobba och klara trycket under vintern, med ett enormt stort antal boende. Ett fantastiskt arbetsgäng! Tack gode Gud för att sommaren är lugn här hos oss. Lugnet, freden har dock inte återvänt i världen och det återstår att se hur asylströmmarna börjar röra sig. Själv följer jag oroligt vad som händer i Turkiet, säger Kansanaho.

 

 

 

© Översättning Merit Wager. OBS! Hela artikeln är inte översatt.

Finland. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Bakom varje diarienummer i ett asylärende finns en eller flera människor. Deras öden är vitt skilda. De kan vara hjärtknipande och behjärtansvärda men ändå inte ge dem rätt att få uppehållstillstånd i Europa. De kan handla om personer som aldrig borde ha fått sätta sina fötter på europeisk mark. Och de kan röra sig om fall där den som söker asyl har absolut rätt att få skydd enligt utlänningslagen på grundval av vad han varit med om och kan dokumentera.

Oavsett av vilka anledningar människor lämnar sina hemländer – ett stort antal flyr inte krig och förföljelse utan söker stabilitet och trygghet och ett, som de tror och hoppas, bättre liv i ett land mycket långt borta både i tid och rum – så bär varje ut- och invandrande människa på just sin egen personliga historia och har sin egen personliga anledning till att han lämnar sitt land. En anledning kan vara flykt undan pågående krig (vilket oftast ger rätt till skydd), en annan kan vara att man vill bygga en bättre framtid i ett nytt land (vilket inte är skäl att beviljas skydd). Här är en historia som berättats i Yle och som är mångfacetterad och handlar om en mans (och hans familjs, som inte är med på resan) liv och framtid.

Klicka på textrutan för att komma till artikeltexten på Yles sajt (på finska). Mitt i artikeltexten finns ett ca 1,5 minut långt videoklipp med Sabah Anzi på engelska.

Irakiern Sabah Anzi väntade i fyra år på att lyckan skulle vända: Det här beslutet krossade mig

Över 17.000 asylsökande väntar fortfarande på besked om sitt öde i Finland. Efter att asylpolitiken skärptes i maj har tre av fyra irakier fått avslag på sina asylansökningar. För Sabah Anzi, 40, var besvikelsen över det negativa beslutet så stor att han inte ens förmådde berätta det för sin familj.

Den propert klädde mannen anländer till mottagningscentralens aula med en liten resväska. Han hälsar vänligt.

– Hej, jag heter Sabah. Sabah är mitt förnamn, Anzi är mitt efternamn.

Anzi säger att han ska lämna sin väska på rummet, han har just återvänt till mottagningscentralen efter att ha bott en tid hos bekanta.

Vi har kommit överens om att göra intervjun i klassrummet. Han lägger sina solglasögon på bordet och börjar berätta. Och det finns mycket att berätta.

Anzi höjer höger arm. Den är förvriden i en onaturligt ställning vid armbågen. Sådan blev den när fiender attackerade honom, krossade handleden och hotade att döda honom. Hans problem i Bagdad började redan 2005. Han drev en liten kiosk och framför den brukade amerikanerna sätta upp en kontrollstation. Eftersom Anzi talade engelska började soldaterna prata med honom och be om choklad, cigarretter.

När åtta män tillhörande en betydelsefull släkt vars namn Anzi inte vill avslöja, misstänktes för bland annat kontakter med Al Quaida, dök det upp hotfulla släktingar vid Anzis dörr.

– De såg mig som en förrädare och trodde att jag samarbetade med amerikanerna. De sa att eftersom deras söner fördes bort så för vi bort din son.

Anzi stannade inte kvar för att vänta på vad som skulle hända, han flydde med sin familj till Syrien. Med vid flykten var mamma, pappa, bröderna, hustrun samt två små döttrar.

I Syrien levde han i sju år. Anzi jobbade på ett internetkafé och lärde sig hantera och reparera datorer. 2012 var det så oroligt i Syrien att familjen beslöt att återvända till Bagdad.

– Jag tänkte att efter sju år skulle det gå bra för mig att återvända. Men jag hann bara sova en natt i mina föräldrars gamla hem innan jag attackerades igen.

Anzi, som har förtvinade muskler och ett ben som är kortare än det andra till följd av polio, flydde igen. Han var redan borta när beväpnade män kom till bostaden nästa natt och satte eld på fönster, dörr och väggar.

Den här gången flydde Anzi ensam. Han säger att resan från Mellanöstern till Sverige kostade 10.000–12.000 dollar. Han hade inte råd att ta med familjen.

– Jag tänkte att inom sex, åtta månader har jag fått nödvändiga dokument och då kan de komma till mig.

Anzi lämnade in sin asylansökan i Sverige. Efter det fylldes livet av enbart väntan. Han fick avslag, överklagade och väntade åter.

I slutet av år 2014, när det bara var fyra dagar kvar tills han skulle få svar på sitt överklagande i Sverige, föreslog en kamrat att de skulle åka till Finland.

– Han är som min kusin. Hans bror gifte sig med min moster och vi har känt varandra sedan barndomen. Han sa att han tänkte köra över några vänner till Finland och undrade om jag ville följa med. Jag var jättestressad, jag väntade på svar på mitt överklagande och jag var långt borta från min familj. En resa skulle få mig på bättre humör. Vi skulle bara vara där sex timmar och sedan komma tillbaka, sa min kamrat.

Anzi hade läst om Schengenområdet och om den fria rörligheten. Han tänkte att det inte skulle vara något problem att göra resan. Han åkte med.

I Finland greps de. Anzi och kamraten/kusinen åtalades för statsgränsbrott och grovt ordnande av illegal invandring. I rätten vittnade de män som skulle föras till Finland om att de inte kände Anzi sedan tidigare och att han inte bett dem om pengar.

Av tingsrättens dom mot Anzi framgår att han överträtt Finlands gräns med endast ett asylkort i fickan, trots att han är irakisk medborgare. Anzi framhöll i rätten att han begått ett misstag och att han inte kände till reglerna men rätten ansåg inte att hans utsaga var trovärdig.

–  Om jag hade varit människosmugglare så hade jag väl haft pengar? När jag greps hade jag inte en cent i mina fickor. Om jag hade varit smugglare så hade jag väl smugglat min familj till Sverige? försvarar han sig.

Anzi dömdes till fängelse i 1 år och 5 månader. En jurist sa att det inte lönade sig att överklaga. Som förstagångsförbrytare skulle han sitta av halva strafftiden och flera månader av den hade redan gått medan han väntade på sin dom. Ett överklagande skulle bara innebära längre väntetid under bedrövligare omständigheter.

I augusti 2015 hade Anzi avtjänat sitt straff. Han överfördes till Krämertsskogs förvarsenhet för att därifrån skickas till Sverige. Enligt Dublinförordningen återsänds en asylsökande till det land där han sökt asyl. Det finns dock giltighetstider för såväl begäran om återtagande som för återtagandeskyldighet.

I Anzis fall misslyckades av en eller annan anledning återsändandet till Sverige. Han lämnade då in en asylansökan i Finland. Anzi visste dessutom att irakier lättare fick uppehållstillstånd i Finland än i Sverige, där man hade skärpt reglerna.

– Jag hade haft sådan otur och lidit orätt i åtta månader. Jag tänkte att nu kommer jag att ha tur, nu kommer jag att få dokument och kan få hit min familj.

Medan Anzi väntade på asylbeslutet sökte han jobb men det var förstås inte lätt för en asylsökande som suttit i fängelse att få arbete. Han utförde diverse frivilligarbeten, tack vare sina kunskaper i engelska fick han till exempel tolka på mottagningscentraler. Anzi hann också bli bekant med finländare. Efter sin asylintervju flyttade han för att bo privat hos sina vänner.

Asylintervjun ägde rum i december 2015. Han kallades två gånger, den 7 och den 21 december. Det skulle dröja ytterligare sex månader och två veckor innan han fick sitt beslut.

Beslutet delgavs Anzi på Böle polisstation den 29 juni. Han hade fått kallelsen sex dagar tidigare.

– De sex dagarna var fruktansvärda. Hela mitt liv hängde på det här beslutet.

Tjänstemannen  informerade kortfattat att Migrationsverket inte anser att det finns grund för att bevilja uppehållstillstånd. Myndigheterna trodde inte på att hans liv verkligen skulle vara i fara i Irak.

Anzi skakar oförstående på huvudet. Drog man med flit ut på tiden med hans beslut till juni? I maj bestämde Migrationsverket att man kan återsända människor till alla områden, att de väpnade konflikterna inte utgör en direkt fara för dem.

Anzi tror att han skulle ha fått uppehållstillstånd enligt de gamla kriterierna, men enligt de nya fick han det inte. Varför måste han vänta så länge när en del andra asylsökandes ärenden behandlades på några månader? Varför måste en del av hans bekanta vänta ännu längre?

Enligt Migrationsverkets asylenhets chef Esko Repo är det dock ”en helt absurd tanke” att myndigheten först skulle utreda vilket beslut som kan komma att fattas och sedan underlåta att fatta beslutet.

– Vi har mycket tuffa mål hängande över oss, säger Repo och hänvisar till de måluppfyllningskrav som inrikesministeriet upprättat.

Enligt Migrationsverket har det fattats fler beslut i juni än tidigare bland annat för att man har anställt mer personal på enheten. Dessutom har det stora antalet negativa beslut påverkat myndighetens interna arbete: i början av sommaren har man avgjort många så kallade uppenbart negativa ärenden och ärenden där ytterligare utredning inte behövt göras.

Anzi säger att han älskar finländare, han har till och med förståelse för polisens verksamhet. Men tjänstemännen på Migrationsverket förstår han inte alls. Han skulle vilja skicka de finska beslutsfattarna till Bagdad, de som tycker att Irak är ett säkert land att skicka tillbaka människor till. Eller är det normalt att en shoppingtur slutar i en bilbombsattack och hundratals människor dör?

Anzis egen familj har levt inom fyra väggar de senaste fyra åren. De är rädda för bomber men också för fiender som kanske kan komma för att hämnas.

I Anzis avslagsbeslut står att mycket i hans asylhistoria enbart är sådant som han själv berättat. Det fanns knappt några dokument till stöd för hans berättelse. Man har låtit Anzi göra en språktest och myndigheten har ansett att han talat sanning om sitt ursprung.

Migrationsverket ”godtar som ett faktum” även det att Anzi har varit h otadi Irak år 2005. Delvis är dock historien inkonsekvent och myndigheten tror inte att han fortfarande skulle vara i fara i sitt hemland på grund av vad som hände för över tio år sedan.

Anzi har berättat sin historia lugnt, tittat i ögonen, även smålett emellanåt. Något gör att han ännu håller ihop, är det något som ändå ger honom hopp?

– Nej. Ingenting. Min situation är så svår. Jag tror att jag ännu är i chock över beslutet för ibland sitter jag bara inne och … jag vet inte.

Men du kan överklaga beslutet?

– Jag kan överklaga och vänta ett år till. Men sedan? Jag har inga bevis.

Vad tänker du göra?

– Jag tänker återvända till Irak, men jag kommer inte att stanna där. Jag ska försöka föra min familj till Turkiet eller Libanon eller ordansen, eftersom i Syrien… ja, du vet hur situationen är där, den är ännu sämre än i Irak.

Att man har begått brott är inte anledning att neka en person uppehållstillstånd. Domen mot Anzi ledde dock till att han meddelades återreseförbud. Han är tillsvidare inte välkommen till något enda Schengenland.

I avslagsbeslutet står skrivet för hand: ”Jag accepterar att utvisning sker innan beslutet vunnit laga kraft. Jag ämnar inte överklaga beslutet”. Anzi har skrivit under.

Väntan är ändå inte över än, nu väntar han på besked om när han ska flyga tillbaka till Irak. Han har nu också berättat för sin familj att han kommer tillbaka och försäkrat dem om att han redan planerar för nästa resa ut ur Irak. Den verkliga andningen till att han fick avslag på sin asylansökan har han inte förmått berätta.

Anzi har varit skild från sin familj i fyra år och sett sina döttrar växa upp till tonåringar via WhatsApp och Skype. Hustruns bröder har försörjt familjen när han inte kunnat göra det. I fyra år har han drömt om att skapa ett bättre liv för sig och sin familj i ett nordiskt land. Nu återvänder han hem med tomma fickor och med ett avslag på sin asylansökan.

– Nej, jag har bara inte klarat att berätta det för dem.

Finland. ”Han har tidigare uppträtt som clown och vill nu köpa en clownkostym för att roa och underhålla andra asylsökande.”

Klicka på bild- och textrutan för att komma till artikeln på Ilta-Sanomats sajt (på finska).

Asylsökande städade efter de valborgsmässofirande  – den här typen av jobb vill de ha i framtiden

Ett antal asylsökande anlitades för att städa upp efter valborgsmässofirandet i Kajsaniemiparken i Helsingfors. En i städlaget tänker köpa en clownkostym för sin lön, en annan vill i framtiden hjälpa barn.

Det hade sagts att jobbet skulle hålla på till klockan 18, men städpatrullen har varit effektiv. Ett trettiotal män står med krattorna i hans när reporten kommer till parken. Och nu är det dags att ta ett gruppfoto. Städlaget berättar att de har städat hela parken på knappt två timmar.

Männen, som är av olika nationaliteter, är alla asylsökande från Nurmijärvi mottagningscentral, en dryg halv timmes bilresa från Helsingfors.

Alla har inte varit länge i Finland. Mohammed Manla, 25, berättar att han kommit till Finland från Syrien via Turkiet och Grekland och att han varit i landet bara några veckor.

Manla säger att han gillar städjobbet, men att han i framtiden hoppas hitta ett lämpligt ämne att studera och sedan vill han arbeta för barns bästa till exempel via en egen hjälporganisation.

– I Turkiet jobbade jag för organisationen Free Syria Agency For Rescue, som hjälpte barn, säger han.

– Var det mycket skräp i parken efter festdeltagarna? frågar reportern.

– Nej, det var inte särskilt skräpigt.

I den delen av parken där Nationalteatern ligger var det inte särskilt nedskräpat, men längre bort i den södra delen av parken fanns en hel del skräp som valborgsmässofirarna lämnat efter sig.

Städlaget verkar dock trivas. Innan våra samtal avslutas vill tolken framföra att männen gärna vill ha arbete – vilken sorts arbete som helst.

För sin städinsats fick de 30 euro (knappt 300 kronor) var och städredskapen stod staden för. För tillfället är ingen fortsättning planerad, men det har visat sig att det finns en oväntad kompetens bland männen: en av dem tar sina intjänade euro till den närliggande maskeradbutiken; han har tidigare framträtt som clown och vill nu köpa en clownkostym för att roa och underhålla andra asylsökande.

Finland. ”Jag använder inte abaya längre; man kan ju inte ens spela innebandy i den!”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Helsingin Sanomats sajt (på finska). Där finns också bilder av de två jemenitiska systrarna som uttalar sig i artikeln.

På mottagningscentralerna pyr kvinnornas revolt – ”Jag tänker inte lyssna på min man. Jag säger bara att nu är vi i Europa”.

Fatima från Jemen, som kommit till Finland som asylsökande, jobbar i skogen som förman i en arbetsgrupp om fyra personer. Arbetet går bra, men männen har klagat på att de måste jobba underställda en kvinna. Fatima misstänker att hennes egen make också skulle ha en del anmärkningar mot att hon jobbar i skogen, om han senare får komma till Finland.

”Han frågar säkert varför jag jobbar utomhus när jag mycket väl skulle kunna stanna hemma. Jag tänker inte lyssna på min man, jag säger bara att nu är vi i Europa”, säger Fatima. ”Till dem som arbetar i min grupp säger jag att Pekka är den stora chefen här. Han iakttog hur vi alla jobbade under en dag och valde sedan förmän. Och han valde mig.”

På mottagningscentralen i Vichtis pågår en smärre frihetsrörelse bland kvinnorna. Resultatet märks i deras sätt att tala och syns i hur de klär sig.

”När jag kom till Finland i september använde jag abaya, en lång svart kåpa som bara lämnar händerna och ansiktet synliga. Den använder jag inte längre. Man kan ju inte ens spela innebandy i den! Jag klär mig i långbyxor och tunika.”

Vice direktören på asylmottagningen, Marikka Bergman, berättar att på boendet pratar man mycket om kvinnans ställning och om jämställdhet mellan könen.

”Här pågår emancipationen för fullt. Många kvinnor ser med beundran på oss som jobbar här, när de har fått klart för sig att en del av oss är skilda. Också det faktum att kvinnor kan bo ensamma och själva välja vem de vill gifta sig med, väcker förtjusning och en del säger att de aldrig kommer att gifta sig.”

För Fatima har livet förändrats många gånger. I Jemen har hon tagit studenten och arbetat som avdelningschef på en statlig myndighet. Hon kände sig relativt fri. Tills al-Qaida kom.

Terroristnätverket al-Qaida har stärkt sin ställning i Jemen efter ”den arabiska våren” och det därpå följande folkupproret år 2011. Först förbjöds kvinnorna att arbeta om det också fanns män på arbetsplatsen. På Fatimas jobb fanns det män, och hon var deras chef.

”Jag hade närsomhelst kunnat åtalas för osedlighet eller till och med för att ha ett förhållande med arbetsgivaren. Straffet hade varit piskrapp eller döden”, berättar Fatima.

Sakta men säkert blev reglerna allt strängare och kvinnorna förbjöds att gå ut utan make eller manlig släkting.

”Alla möjliga galenskaper infördes. De hittade på vilka regler som helst, som inte har något att göra med islam. De tvingade männen att ansluta sig till dem under dödshot. Kvinnorna kunde inte ens gå till butiken.”

Sedan började flygattackerna. Jemeniterna hotades av al-Qaida, shiamuslimska huthi-rebeller samt den USA-stödda, saudiarabisk-ledda alliansens flygattacker. Fatima beslöt att ge sig iväg för att söka trygghet någonstans, tillsammans med sina tre yngsta barn.

””Min man befarade att jag inte skulle klara resan ensam med barnen. Jag sa att det gör jag visst, jag är en stark kvinna.

Överkonstapel Nina Pelkonen (läs om henne här: Hon föreläser i uniformskjol med pistol på höften och som ensamkommande kvinnlig polis får hon genast de asylsökandes fulla uppmärksamhet.) har rest runt och föreläst om Finlands lagar och om kvinnans ställning på alla Nylands asylmottagningar. På många platser kom först enbart män för att lyssna på henne. Men Pelkonen vägrade börja prata innan kvinnorna också var på plats.

”Jag talar mycket om kvinnors ställning och rättigheter och jag såg direkt på deras miner att ämnet verkligen intresserade dem.”

På Kauhava asylmottagning berättar chefen Ilkka Peura att kvinnorna i början kanske blev lite för upplivade av sina rättigheter.

”Jag framhöll kanske lite väl energiskt i början att i Finland stöter vi kvinnor och barn främst. En del kvinnor såg sin chans och började läxa upp sina män riktigt ordentligt. Då blev vi tvungna att börja med äktenskapsrådgivning på arabiska och jag fick ändra lite i mina egna uttalanden. Jag sa då att det är nog så att båda parter måste respektera varandra, och nu går det ganska bra.”

Fatima tog sig till Finland ombord på en skranglig gummibåt, med buss, vandrande via Turkiet, Grekland och Makedonien. Hon hade en kasse med kläder och mat med sig. Den blev hon tvungen att lämna vid vägkanten i Ungern, när treåringen inte orkade gå längre.

”Jag lämnade kassen så att jag kunde bära mitt barn. Jag kunde inte bära båda.”

När hon hade vandrat i tre timmar upptäckte hon att mobilen var kvar i kassen. Under resten av färden hade Fatima inte längre någon möjlighet att hålla kontakt med sin familj. Hon tog sig med sina barn till Finland och några veckor senare anlände också hennes syster till samma mottagningscentral tillsammans med Fatimas äldsta dotter. Också maken lämnade Jemen, men registrerades i Danmark och väntar nu på att hans asylansökan ska hanteras där.

”Jag vet inte när vår familj kan förenas igen. Min högsta önskan är att få stanna i Finland med min familj. Efter det önskar jag mig inget annat än ett arbete och ett vanligt, finskt liv. Trygghet och frihet.”

Kommentar: De över 100 kommentarerna efter artikeln i Helsingin Sanomat är i sanning blandade. Många är glada och positiva till hur de här kvinnorna framställs och hur de verkar vilja anpassa sig till livet i ett civiliserat och jämställt demokratiskt västland. Andra är misstänksamma och undrar om de verkligen tagit sig hela vägen till Finland från Jemen och inte från något annat västland där de redan har rätt att bo. Och en del undrar hur det har varit möjligt att som ensam kvinna med tre barn ta sig hela vägen upp till norra Europa. Många undrar också: varför till Finland?

De flesta tankar och kommentarer är värda att ta till sig och sedan får man själv fundera och försöka bilda sig en egen uppfattning. Oavsett vad som är sant och vad som eventuellt inte är det, så är det här en artikel vars like jag inte har läst tidigare. Den är helt osentimental och utan minsta tillstymmelse till att göra kvinnorna – eller rättare sagt Fatima, som är den artikeln främst handlar om –  till offer. Det finns inget ”tycka synd om” i texten och inte heller görs Fatima till hjälte. Och tack och lov slipper man det man så ofta tvingas till i Sverige: att ta del av reporterns egna ”känslor” kring det som beskrivs.

© Översättning Merit Wager.

 

 

 

 

Finland. Irakiska asylsökande arrangerar demonstration i Lieksa.

Klicka på textutan för att läsa artikeln på Yles sajt (på finska).

 

Irakiska asylsökande arrangerar demonstration i Lieksa

Asylsökande som bor i Lieksa arrangerar en demonstration där de vill visa sin tacksamhet mot Finland och fördöma brottsligt beteende.

Uppskattningsvis cirka 80–90 boende på Märäjälahti mottagningscentral för asylsökande, som drivs av Lieksan Kristillinen Opisto (Lieksa Kristna Institut), vill tacka Finland och Lieksa och ta avstånd för allt brottsligt agerande. På Märäjälahti mottagningscentral bor i huvudsak irakiska asylsökande.

– Det här är helt och hållet våra boendes egen idé. En person som sysslat med radioverksamhet i Irak arrangerar demonstrationen. Han har pratat med sina kamrater och andra på boendet, det berättar ledaren på mottagningscentralen, Esko Tervo. Grabbarnas idé är att de vill tacka finländarna och lieksaborna för att de får vara här. I naturskön omgivning, långt borta från fallande bomber. Samtidigt vill de fördöma alla negativa handlingar så som bland annat trakasserier. De tar avstånd från alla sådana dåd och fördömer dem starkt.

Demonstrationen ska gå av stapeln i Lieksa centrum på måndagen den 15 februari. Esko Tervo gissar att evenemanget kommer att få ett tudelat mottagande.

– Det kan bli två olika sorters mottagande. Strax före jul ville samma killar tacka lieksaborna. De köpte rosor och julkort för egna pengar och skrev på korten allihop. Vi försökte få kunder i livsmedelsbutiken att stanna för att ge dem blommor och kort. Många blev positivt överraskade, andra ökade bara farten och ville absolut inte ta emot vare sig rosor eller kort. Det var intressant att se hur människor förhöll sig till det hela, säger Esko Tervo.

Här är en annan text om en liknande aktion bland asylsökande i Uleåborg: Finland. Asylsökande ber om ursäkt för den misstänkta våldtäkten i Kempele

© Översättning Merit Wager

 

Finland. Thabeet Al-Aswad från Bagdad vill tillbaka hem så fort som möjligt.

Klicka på text- och bildrutan i Helsingin Sanomat för att komma till artikeln (på finska).

”Här dör jag själsligt” – många irakier vill redan bort från Finland

”Jag skulle vara beredd att resa hem igen redan i morg”,on säger  Tareq Thajeel Ajaj vid Otaniemi mottagningscentral i Esbo, återtagit sin asylansökan. Hem till södra Irak säger han att han vill resa för att hans far är allvarligt sjuk, men också för att han är besviken.

Finland var inte det som människosmugglarna vid Medelhavets strand lovade. Den unge mannen, som tillbringat fyra månader på en mottagningscentral är less på sysslolösheten och den finska maten.

– Jag vet inte hur det går för mig i Irak, men här dör jag själsligt, säger han.

Allt fler irakier återtar sina asylansökningar, berättar man på IOMs (International Organization for Migration) Helsingfors kontor.

– Vi har haft ett starkt växande antal frivilligt återvändande under hösten, säger koordinatorn Julia Evans på IOM.

IOM fungerar som researrangör för asylsökande som återvänder frivilligt och som sökt sig till Migrationsverkets återvändandeprogram. De får då sin hemresa betald, vilket är en billig lösning ur finländsk synvinkel och betydligt billigare än att återsända dem med poliseskort.

Antalet återvändande har stigit jämnt och i december väntas det slås rekord. I oktober reste 60 irakier hem och i november 72. Irakierna är starkt överrepresenterade bland dem som reser tillbaka. Men i förhållande till antalet asylsökande är de ändå få.

Också Thabeet Al-Aswad från Bagdad önskar starkt resa hem. Enligt honom hotas hans familj på grund av honom, men det handlar också om att livet på mottagningscentralen gör honom trött och känns kvävande. Han sover dåligt i de trånga sovutrymmena och skulle vilja ha något att göra.

– Servicen här är inte vad vi förväntade oss. Det skulle vara bra om man fick jobba och leva ett normalt liv, säger han.

Al-Aswad har varit i Finland i tre månader. Han vill tillbaka till Bagdad så fort som möjligt.

Enligt Julia Evans på IOM säger många irakier säger att någon släkting råkat illa ut och att de vill resa hem för att ta hand om dem.

– En annan orsak kan vara att de inte vill stanna här och vänta på sina asylbeslut och att de har märkt att de inte får ett beslut så snabbt som de hade trott. Kanske har de också förstått att det inte är lätt för dem att få hit sina familjer, säger Evans.

IOM arrangerar hemresan och Migrationsverket betalar också  ut ett litet återresestöd, som för irakier ligger på 50 – 100 euro (ca 500 – 1000 kronor), i vissa fall lite mer. En del återvänder helt utan ekonomiskt stöd.

© Översättning Merit Wager

Finland. Statsministern: ”Jag ämnar gå igenom huruvida det automatiskt borde vara så att om man begår ett brott under asylansökningstiden så ska ansökan inte beviljas.”

Klicka på textrutan för att komma till artikeln

De misstänkta för våldtäkten i Kempele har inte kunnat förhöras än – tolkbrist försenar utredningen

Enligt polisen attackerade två utländska unga män sent på måndagskvällen (23.11) en 14-årig flicka och åtminstone den ene mannen våldtog flickan. De unga männen misstänks för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn.

Polisen i Uleåborg har ännu inte kunnat hålla förhör med de misstänkta för våldtäkt.

Klicka på textrutan för att komma till MTV Uutisets inslag (på finska).

De misstänkta för våldtäkten av den 14-åriga flickan är afghanska asylsökande

Polisen grep 15-17-åringarna på Kempele mottagningscentral sent på måndagskvällen.

Brottet begicks vid halv elva-tiden på kvällen. Två utländska pojkar angrep en 14-årig flicka från Kempele och, som tidigare nämnts, uppger polisen att åtminstone den ene pojken också våldtog flickan.

Två män från orten råkade av en händelse komma förbi strax därefter och ringde efter hjälp.

Polisens hundpatrull följde gärningsmännens spår, som ledde till en viss bostad, där två pojkar under 18 år befann sig. de greps misstänkta för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn.

Statsminister Juha Sipilä fördömer den misstänkta våldtäkten:

– Det är ett allvarligt, vidrigt och fegt dåd som starkt måste fördömas, om det som framkommit offentligt stämmer.

Statsministern hade på tisdagen ett sedan tidigare bestämt möte där polisöverdirektören och inrikesministern för honom och justitie- och arbetsministern redogjorde för asylsituationen.

– Jag ämnar gå igenom huruvida det automatiskt borde vara så att om man begår ett brott under asylansökningstiden så ska ansökan inte beviljas. I den här typen av fall måste vi också diskutera om de som döms automatiskt ska ges att utvisningsbeslut.

Statsminister Sipilä betonar att man på mottagningscentralerna upplyser asylsökande om vad som gäller i den finska rättsstaten och om hur man i Finland förhåller sig till kvinnor.

– Jag vet att mycket har gjorts men att mer också kan göras, men vi ska se om det är läge för en ändring av den här lagstiftningen.

© Översättning Merit Wager

Finland. Många asylsökande säger att deras mödrar är döende och att de vill resa tillbaka hem.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

Resan till ”Persiska viken” i Lieksa tar 18 dagar

Märäjälahti (Märäjäviken) i Lieksa i Nordkarelen fick ett nytt namn när en stor grupp asylsökande dök upp på dess strand. Men en del av de irakier som hade anlänt beslöt snabbt att resa hem igen. Anledningen var densamma hos alla: Mamma är döende.

17.000 av de 24.000 som i år kommit till Finland är från Irak.

Till den nyöppnade mottagningscentralen i Märäjälahti i Lieksa har det anlänt 190 asylsökande. De flesta är män från Irak men det finns också några enstaka familjer.

De asylsökande har döpt Märäjälahti till Persiska viken och personalen på mottagningscentralen har också tagit till sig benämningen. Personalen berättar att den samtidigt fungerar som läkare, tolkar, socialtjänstemän och hushållslärare. Under dagarna hanterar den allehanda speciella situationer.

Saif Uldin Jomaah har kommit från Bagdad till Finland och berättar att resan gått via Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrike, Tyskland, Danmar och till slut genom Sverige till Torneå. Kvar hemma är hans fru och två barn. Saif Uldin Jomaahs mål är att få asyl eller skydd i Finland. Han vill stanna kvar och bo i Lieksa. Hans andra mål är att kunna förenas med sin familj, att hustrun och de två döttrarna ska få resa till Finland på ett tryggare och säkrare sätt.

Chefen för Märäjälahti mottagningscentral, Päivi Putkonen berättar, att en del asylsökande redan har rest tillbakahem.

– En del reste redan efter några dagar. En av dem sa att hans mamma var döende och att han ville återvända.

Enligt Päivi Putkonen har många andra asylsökande också sagt att deras mödrar är döende och att de vill resa tillbaka hem. Hon gissar att det till viss del kan handla om att de söker sympati hos mottagningscentralens personal.

– Jag har undrat varför de åker. Om de betalar 4.000 euro för sin resa som de inte ens vet om man klarar med livet i behåll, skulle man ju kunna tro att de vill stanna och se lite mer av Finland.

Putkonen gissar att de som nu rest, och snart reser hem igen, har förstått att de sannolikt inte kommer att få tillstånd att stanna i Finland.

Men integrationen börjar genast. Här lär man ut vanliga, vardagliga saker som är självklara för finländarna: hur man tvättar sina kläder, städning och naturligtvis finska språket.

Många asylsökande har börjat studera finska språket på eget initiativ. På väggarna och möbler och saker sitter lappar där ord står på arabiska och finska.

– Nästa år kan jag redan slåss på arabiska, skrattar Päivi Putkonen.

© Översättning Merit Wager

 

 

Finland. Vintern närmar sig – 70 asylsökande bor fortfarande i tält.

Klicka på textrutan för att komma till Yles text (på finska).

Det stora antalet asylsökande tvingade Åbo och Joutseno mottagningscentraler att inkvartera en del av dem i tält i början av september. Nu, nära två månader senare är tälten fortfarande i bruk i den mer än överfulla mottagningscentralen i Joutseno.

– Ett sjuttiotal personer sover i tälten. Inom några veckor borde det finnas en möjlighet att de kan få komma inomhus, lovar chefen för mottagningscentralen i Joutseno, Jari Kähkönen.

Som mest har det bott ett hundratal personer i tälten, men en del har kunnat flytta in i Joutseno mottagningscentral eller till andra mottagningscentraler runt om i landet. De flesta som bott i tälten har varit/är irakiska män. Kvinnor och barn har inte placerats i tält.

På mottagningscentralen i Åbo upphörde tältinkvarteringen för en vecka sedan.

– Det är mycket folk som ligger på madrasser i gymnastiksalen och i biljardrummet, säger chefen vid Åbo mottagningscentral Jaana Sikiö.

© Översättning Merit Wager.

Finland. Irakier vill tillbaka hem.

Klicka på textbilden för att komma till artikeln i sin helhet samt bilder och videoklipp i Helsingin Sanomat (på finska).

Irakier vill tillbaka hem – tiotals asylsökande köade i Helsingfors  för att få nya pass

Många sover ute i den kalla natten. På Iraks ambassad i Brändö har det de senaste dagarna varit trängsel. I måndags, 5 oktober, var enligt uppgift passen slut på ambassaden, sedan ett hundratal irakier som kommit till Finland nu ville tillbaka till Irak och deras pass blivit lämnats hos människosmugglarna.

Tiotals irakier väntade i tisdags, 6 oktober, utanför staketet och på ambassadens gårdsplan, många hade kommit från mottagningscentraler (i Sverige ”asylboenden”) i andra delar av Finland. Det kom som en överraskning för dem att de inte fick övernatta på någon mottagningscentral i Helsingfors.

Muhamed Ahmed, som kom till Finland för en månad sedan, berättar att hans far som försörjer familjen i Irak har blivit dålig, och att han därför måste återvända. Muhamed Ahmed säger att smugglarna tog hans pass och att han därför behöver ett nytt.

För många har förhållandena i Finland visat sig vara något helt annat än de hade förväntat sig. Många berättar att de kommit för att få ett tryggare liv, andra att de kommit i hopp om att få arbete eller för att få sjukvård.

Vid hållplatsen för buss 16 som går till Brändö där ambassaden ligger stod en stor grupp besvikna irakier på eftermiddagen den 6 oktober. Precis som Muhamed Ahmed hade de kommit till Helsingfors för att besöka ambassaden och få nya pass, men tvingades nu återvända till mottagningscentralen med oförrättat ärende.

Orsaken till att de vill återvända till Irak tycktes vara densamma hos många: en familjemedlem har blivit sjuk eller andra familjeangelägenheter. Men den vanligaste orsaken verkade ändå vara besvikelse över förhållandena i Finland. De har helt uppenbart kommit från Irak till Finland med för lite information. Många berättade att de beslutat att resa till Finland när de hört att statsminister Juha Sipilä erbjudit sitt hem i Kempele åt asylsökande!

Falem, som sovit på gatan i tre nätter hade kommit till Helsingfors från Tammerfors. han lider av osteoporos (benskörhet) och får inte den vård han vill ha i Finland. Därför vill han återvända till Irak. Och Mogdad, hemmahörande i Basra, hade ett pass, men inga pengar till resan hem. Han hoppades på hjälp ifrån ambassaden och angav som skäl för återresan att hans mamma hamnat på sjukhus och att han, som äldste son, därför måste återvända. Han säger:

– Jag kom till Finland via Sverige. Jag trodde att jag skulle få jobb här och att min familj skulle kunna komma hit och att vi skulle kunna leva här som finländare.

Kommentar: Till Sverige kommer enbart människor ”som har flytt från krig och förföljelse”, det läser och hör vi i svenska medier hela tiden. Det är också vad olika ministrar i Sveriges regering framhåller med skärpa. Till Finland kommer, enligt mängder av vittnesmål (inte bara här), också många ”bättre liv”-invandrare utan asylskäl.

© Översättning Merit Wager.