• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2021
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Nu är hon annorstädes

ANNORSTÄDES omslag framsidaMin långtida vän och Mummelförlagets författare Aniram Niletram är död. Hon lämnade livet natten till den 30 november, lugnt och fridfullt. Mina minnen av och med henne sträcker sig över hela livet. Hon var en mycket begåvad, intelligent, bildad människa och trots decennier i Sverige var hon genuint finlandssvensk i både själ och hjärta. Och i sitt sätt – både att vara och att uttrycka sig.

Läs mer och ta del av några av hennes särpräglade dikter på Mummelförlagets sajt.

På Mummelförlagets sida idag

Allt är farligtmummelforlaget logo ljusgrön mindre

 

 

Det är ju måndag idag, så vad passar väl bättre än att påminna om denna Måndagspsalm!

Apropå Dagens Nyheters nya serie ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”

Skärmavbild 2016-04-25 kl. 09.23.06Jag applåderar inte Dagens Nyheter, för deras yrvakna, 20 år för sent skrivna serie Vem vinner på invandringen – vem förlorar? Tvärtom. Att stiga upp ur dumgodhetens säng 20 år för sent är inget att hylla. Ordspråket säger ”bättre sent än aldrig” och ibland kan det passa bra. Men inte på det här området där Dagens Nyheter och andra medier så till den grad under så många år har slagit dövörat och blindögat till för uppenbara fakta (inte åsikter utan fakta), att det inte längre är ”bättre sent” utan ”för sent”. Sorgligt nog och förödande för alla som bor och lever i Sverige: svensksvenskar, gammelinvandrare och den minoritet av alla som kommit hit som faktiskt har rätt till asyl (alltså är flyktingar) eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande.

Dagens Nyheter och andra medier tar först nu upp på allvar (som det verkar) till diskussion de viktiga frågorna om ”vem vinner på invandringen – vem förlorar?”när bilan i galgen redan ramlat ner mer än halvvägs. Nu försöker tidningen, i skydd bakom ryggen på professorn i nationalekonomi vid Harvarduniversitetet i USA, George Borjas, börja föra fram det som bland annat – dock långt ifrån endast – journalisten, socionomen och författaren Gunnar Sandelin och professorn emeritus i etnologi och författaren Karl-Olov Arnstberg, gjort under lång tid. Medan Dagens Nyheter inte ens ville publicera deras annons med åtta fakta (alltså fakta, inte åsikter).

Så här skrev tidningens egen kolumnist, Richard Swartz på ledarplats den 21 december 2013 under rubriken Fakta är inte onda eller goda om den märkliga historien, där man på grumliga grunder inte ville publicera en betald annons. Han började med att skriva om boken ur vilken de fakta var tagna som förekom i annonsen, Invandring och mörkläggning:

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Är det inte snart dags att alla de som stått med skygglappar på sig, inmålade i sina okunnighetshörn, de som nu helt enkelt tvingas börja tänka längre än näsorna räcker och ta sig ut ur hörnen, och kanske också, rentav, ta del av Sandelins och Arnstberg tre tämligen faktaspäckade böcker på området? För nu har ju de hittills kallsinniga medierepresentanterna och politikerna med flera själva börjat säga och skriva det som de här två herrarna har sagt i flera år. Eller ska man fortsätta att hålla dem utanför, inte låtsas om vad de har skrivit och fört fram, inte respektera ens de delar i böckerna som är ovedersägliga fakta?

Nötskalet omslagSandelins och Arnstbergs senaste bok på asyl- och migrationsområdet, den tredje, heter Nötskalet och har underrubriken ”Svensk invandringspolitik och dess konsekvenser”. Det betyder ju i princip detsamma som det som Dagens Nyheter nu har som rubrik över sin serie: ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”.

På baksidan av sin bok skriver Sandelin och Arnstberg:

Nötskalet ger en samlad bild av svensk invandringspolitik och dess konsekvenser. Vi har undvikit att deklarera våra åsikter. Här finns ingen politisk propaganda, ingen ideologisk plattform, inget dolt budskap. Vi vill inte bestämma vad du ska tycka om invandringen till Sverige, utan det är det du som ska göra.

Är det inte också ungefär vad Dagens Nyheter nu, sent omsider, vill med sin serie?

Det kan också vara bra att veta vad Thomas Gür skriver på sin öppna Facebook-sida om Dagens Nyheters serie:

Dagens Nyheter måste tydligen intervjua George Borjas, som visserligen är en av världens främsta inom migrationsekonomi, för att citera detta självklara:

”Borjas anser att alla samhällen har rätt att skydda det som byggts upp under generationer, att det kan vara rimligt att ”stanna upp och värdera konsekvenserna”. Det är absolut ingen extrem åsikt – även om det tidigare ofta behandlats så i debatten.”

Thomas Gür skrev själv i Svenska Dagbladet för tre år sedan ungefär samma sak som han även skrev i sin bok ”Staten och nykomlingarna” 1996:

Staten och nykomlingarna Thomas GürDe som ytterst måste avgöra ifall migrationen är en vinst, inte bara som ett ekonomiskt bidrag till folkhushållet utan också som ett fruktsamt möte av kulturer och identiteter, är självfallet invånarna i invandringslandet.

Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser.

Sedan 1996 har jag själv varit engagerad på området asyl & migration, cirka 15 år som asylombud varav fem år som Medborgarnas flyktingombud, allt detta ideellt. Jag har skrivit i bland annat Svenska Dagbladet om de här frågorna (men också andra) och bloggat om de här frågorna sedan 2005 och kunniga miggor har rapporterat och informerat inifrån Migrationsverket sedan slutet av 2007, början av 2008. Allt detta har gett ovärderliga insikter och kunskaper på det framtidsförändrande området asyl och migration, kunskaper som inte kan pluggas in utan som sparats på hårddisken (=hjärnan) genom egna, faktiska och verkliga erfarenheter.

mummelforlaget logo ljusgrön mindreMiggornas berättelser fram till och med den 31 oktober 2015 finns i dessa tre böcker som Dagens Nyheter och alla andra medier samt ansvariga (?!) politiker har och har haft möjlighet att införskaffa i pappersform eller, lätt och billigt  – 40 kronor/bok – som e-böcker från Mummelförlaget. Den som vill läsa mer om böckerna kan göra det här beställa dem kan klicka på omslagen nedan.

Framsida miggbok 1 2008-2011Framsida miggbok 2012-mars 2014framsida miggbok 3

 

 

 

 

 

 

Till sist: Man behöver som sagt absolut inte hålla med i allt som till exempel författarna till de tre böckerna säger och tycker, det gör jag inte jag heller. Men fakta som redovisas är fakta och dem måste man förhålla sig till utan att blanda in tyckanden.

Den första ”migg-boken” recenserades för fyra år sedan

mummelforlaget logo ljusgrön mindreMummelförlagets sajt kan man läsa om de tre böckerna Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar och om att det idag, den 5 april 2016, är exakt fyra år sedan den första i bokserien om (hittills) tre recenserades i Dagens Juridik.

Framsida miggbok 1 2008-2011Framsida miggbok 2012-mars 2014framsida miggbok 3

Det svänger nu så fort på asylområdet i Sverige att många inte hinner med

Det svänger nu så fort på alla möjliga samhällsområden i Sverige – mest på asylområdet – att många inte hinner med. Här ett svängningsexempel.

Detta har Thomas Gür lagt ut på Facebook den 6 mars 2016:

Fortfarande, den 31 augusti 2015 (det är alltså drygt ett halvår sedan), trodde regeringen inte på tillfälliga uppehållstillstånd och ville inte tala minska inflöde (”volymer”) genom att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande:

S öppnar för samtal SVT 31.8 2015Klicka på textrutan för att komma till inslaget från den 31 augusti 2015 på SVTs sajt.

”Morgan Johansson är skeptisk till tillfälliga uppehållstillstånd, som flera borgerliga partier föreslagit. Han tror det försvårar integrationen eftersom det ökar otryggheten.

– Jag ser klara nackdelar med det när det gäller integrationen. Den ordning vi har nu förbättrar integrationen eftersom det ger människor säkerhet, sa han.

Morgan Johansson tror inte tillfälliga uppehållstillstånd skulle leda till att färre flyktingar söker sig till Sverige. Han tror inte på att göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar och på så sätt ”lätta på trycket”.

– Jag tror det är en illusion att försöka ”lätta på trycket” genom att skjuta ansvaret mellan varandra. Det är faktiskt det som vi ser i Europa just nu när det inte finns något riktigt bra europeiskt ledarskap i detta.”

Kommentar om vad som gäller enligt utlänningslagen och om hur det ser ut i Sverige som inte följer sin egen lag:

När skyddsskälen upphör (vilket det för många paradoxalt nog gör så snart de får uppehållstillstånd i Sverige och de då reser hem igen) är det meningen att man ska återvända till sitt hemland. Missbrukar man asylinstrumentet – som ju inte är ett ”invandringsinstrument” – ska uppehållstillståndet återkallas.

Ur utlänningslagen:

7 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

Kommentar: Att söka skydd från pågående krig och svåra väpnade konflikter ska till sin natur vara något man gör under en tid, tillfälligt. Drar kriget ut mycket långt på tiden kan permanent uppehållstillstånd ges. Det är så det var tänkt. Men i Sverige har ”asyl” blivit ett sätt för allt fler att försörjningsinvandra och många i den kategorin reser som sagt obehindrat mellan landet de hävdat skyddsbehov gentemot och Sverige. Sådana personers uppehållstillstånd ska givetvis dras in eftersom de ”har lämnat oriktiga uppgifter” och därmed alltså på bedrägliga grunder har sökt ”skydd”. Detta har miggor och andra påpekat här på bloggen under lång tid, det är ingen nyhet för de (van)styrande.

För övrigt uppskattas av olika aktörer, bland annat av  EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans, ca 60 procent av dem som kommer till EU vara ekonomiska migranter. (Läs texten ”60 procent av alla flyktingar är människor som man kan anta inte har en enda anledning att ansöka om flyktingstatus.”) Sverige ska varken ge ekonomiska migranter permanent uppehållstillstånd (PUT) eller tillfälligt uppehållstillstånd (TUT); de ska omgående återvända till sina hemländer.

Om svenska medier rapporterat om ens en bråkdel av det som främst miggor, men i viss mån också andra kunniga personer, skrivit här på bloggen under många år, och om politikerna lyssnat på dem som skrivit i detta viktiga ämne, då hade Sverige idag sett helt annorlunda ut. På riktigt. Det är inte bara tomma ord utan hade medierna rapporterat sanningsenligt och hade politikerna lyssnat på dem som kan och vet istället för att fatta vansinniga beslut grundade på jag vet inte vad – fantasier? önskedrömmar? utopier? – så hade det kaos som råder i Sverige inte rått. Men de har alla hårdnackat vägrat lyssna, vägrat bry sig om vad just de människor säger, som sitter mitt i den faktiska verksamheten, innanför Migrationsverkets väggar. Människor som på sin fritid, i förtvivlan och ibland ilska delat och fortsätter att dela med sig av viktiga uppgifter som politiker i ett normalt land (!) i rikets intresse hade tagit till sig.

Riksdagsledamöter, kommunpolitiker, myndighetsanställda,  skolpersonal, journalister och andra berörda!

Det är lite sent, men det skadar ändå inte att ni i era läsplattor och mobiler laddar ner de här tre böckerna för 40 kronor styck. Då får ni ett omfattande material (januari 2008 – 31 oktober 2015, nästan åtta år) som kommer att få er att baxna på sina ställen och som också ger svar på allehanda frågor genom att texterna är sökbara och man bara behöver tippa in ”ensamkommande” eller ”Irak” eller ”Migrationsverket” eller vilket som helst valfritt ord i sökrutan.

Framsida miggbok 1 2008-2011Framsida miggbok 2012-mars 2014framsida miggbok 3

 

 

 

 

 

 

 

mummelforlaget logo ljusgrön mindreDe tre böckerna kan laddas ner via  Mummelförlagets widgetshop.

Liten textkavalkad – 11 texter från lika många år

Här följer länkar ett antal blogginlägg som dels är något av ”det har jag skrivit om i flera år”-texter, dels sådana som helt enkelt bara tål att påminnas om och därför upprepas. Eftersom urvalet inlägg är så enormt har jag valt ut texter från februari månad från alla år jag bloggat. Eftersom jag började blogga i maj 2005 är texten från det året från just maj. Alltså:

•  Brain damage – 30 maj 2005. Ur texten:

Sverige kommer inte att riskera någon brain drain i framtiden! Detta för att svenskarna kommer att stanna i Sverige eftersom de inte kommer att kunna konkurrera med människor från andra länder och ingen kommer att vilja ha dem.
Landets skol- och utbildningsväsende är så svagt och dåligt att de minimala kunskaper som eleverna inhämtar inte kommer att leda till annat än brain damage. I betydelsen ”förstörda hjärnor”.

•  Be my guest 28: Vera Efron – 27 februari 2006. Ur texten:

Aktiebolaget Rysk RouletteSommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.
(Flera texter om Vera Efron kan läsas här.)

•  Utländska medier rapporterar om den svenska asylmottagningen – 26 februari 2007. Ur texten:

Det är bra att utländska medier kommer till Sverige och granskar oss och beskriver saker och ting utifrån sina referensramar, sitt sätt att se på saker.

•  Somalier gripna misstänkta för att ha planerat terrordåd – 29 februari 2008. Ur texten:

Vad är det som gör att man i Sverige tror, att så fort någon kommit hit och fått svenskt medborgarskap så är han eller hon ”svensk”? Fråga vem som helst bland invandrare i första generationen – och ofta också i andra – om de upplever sig som ”svenskar”! Och tänk lite själva: om svenskar emigrerar till Australien eller USA eller Thailand – känner de sig då som australiensare, amerikaner eller thailändare så snart de bosatt sig där? Visst inte.

•  Vidare om Migrationsverkets stenvänderi – 28 februari 2009
(mer om Adil Hakimjan kan läsas här och här.) Ur texten:

Birgitta Elfström

Efter tillkomsten av Dublinkonventionen och Dublinförordningen blir den s.k. första asyllandsprincipen tillämplig endast när utlänningen har kommit till Sverige direkt från land utanför EU-området. Då måste väl även verkets generaldirektör Dan Eliasson, rättsenhetens beslutsfattare Helene Hedebris och rättschefen Mikael Ribbenvik inse att det inte blir många personer som kommer att utvisas från Sverige med stöd av första asyllandsprincipen eftersom det inte kommer att finns många som Adil som varit inspärrade på Guantánamo i flera år, blivit dumpade i Albanien och har nära släktingar i Sverige.

•  ”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta” – 28 februari 2010.Ur texten:

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

•  Röda Korset: ‘Sverige bäst på att ge förutsättningar för lyckad integration.’ – 28 februari 2011. Ur texten:

mipexVad som däremot inte bara bör utan måste krävas av alla som får en fristad och försörjning i Sverige är att de anpassar sig till det land och det samhälle de kommit till. Att de respekterar det land och det samhälle de kommit till och som ingen tvingar någon att stanna kvar i om han/hon inte vill göra det. Detta är så självklart att det är häpnadsväckande att man inte förstått det i Sverige!

•  Är ”verklighetsfrämmandeskap” ett plus för ministrar i Sverige? – 24 februari 2012. Ur texten:

Erik Ullenhag. Foto: Johan Ödmann”Utrikes födda”??? Särbehandlingen ska alltså inte gälla för svenskfödda som anställer svenskfödda, men ska de gälla för utrikes födda som anställer inrikesfödda? Och vad är då ”inrikesfödda”? Är det svenskar eller är det också barn till afghaner, somalier, irakier födda i Sverige? Ska kriteriet vara att alla som bor inom vissa, av Ullenhag definierade gränser, i s.k. utsatta områden, omfattas av hans idéer om ”lägre kostnader för att verka och anställa” i hans ”nystartszoner”? Eller ska det enbart gälla asylinvandrade? Eller ska det bara gälla asylinvandrare som inte behärskar svenska? Hur ska Ullenhag definiera vilka som ska särbehandlas?

•  En migga: ”Inte heller flydde han till Sverige utan han reste hit legalt efter att det första asyllandet beviljat honom både uppehållstillstånd och främlingspass!” – 28 februari 2013. Ur texten:

profilePå frågan varför han låtsades vara minderårig när han kom till Sverige (och varför han sökte asyl i Sverige när han redan hade fått asyl i ett annat land) men inte när han kom till det första asyllandet ville han inte svara, och på frågan om varför han inte stannade i det första asyllandet där han redan ju hade fått tillstånd som alternativt skyddsbehövande, var svaret att så fort man får tillstånd i det landet så måste man lämna förläggningen och då måste man klara sig själv. Man måste försörja sig själv, det finns inga jobb eller bostäder och man får inte hämta dit sin fru om man inte har jobb och bostad…

•  Blandade fakta från de nordiska länderna – 27 februari 2014. Ur texten:

norges-flaggaNorge. Asylmottagningn i Bodø har skickat ett bekymrat brev till regeringen om att asylsökande med påstått skyddsbehov reser till sina hemländer på semester. UDI (Udlendingsdirektoratet, motsvarande Migrationsverket i Sverige) har ingen översikt av hur många det handlar om. Så här skriver Beate Klette, återvändanderådgivare vid Bodø Mottagningscenter i brevet till justitieminister Anders Anundsen (Frp):
Hur farligt är det egentligen i hemlandet som gör att man kvalificerar att man får uppehållstillstånd när man bara efter några månader kan återvända dit på semester?

•  En migga: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.” – 26 februari 2015. Ur texten:

FrämlingspassResedokument och främlingspass
Rapportering finns om att personer som sålt sina resedokument och främlingspass har fått upp till 30.000 kronor per styck. Dessa dokument är också mycket eftertraktade på den svarta marknaden.

•  Finland. ”Var femte kan inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.” – 12 februari 2016. Ur texten:

Finlands flagga mörkare blått kors– Det är inte särskilt många som har någon yrkesutbildning; de utgör endast cirka 10–20 procent. Andelen högutbildade asylsökande är klart under 10 procent, säger justitie- och arbetsminister Jari Lindströms specialmedarbetare Sakari Puisto. Dessutom kan var femte inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.

På bloggen finns idag 8.462 inlägg i mängder av olika ämnen. En stor del av texterna har skrivits av miggor – anställda på Migrationsverket – men också av andra under rubriken Be my guest, bland annat: Krister Thelin, Thomas Gür, Nuri Kino, Nima Dervish, Mirka Kettunen, Karin Dahlström, Evelyn Malzani och många fler.

Det finns texter av utlänningspoliser, familjehemsföräldrar och personal på HVB. Men också av mig. Dessutom finns mängder av texter om och från Finland och en hel del också från övriga Norden.

mummelforlaget logo ljusgrön mindreJag passar också på att slå ett slag för de böcker som getts ut på Mummelförlaget, skrivna av:

Nima Dervish, David Eberhard, Ilan Sadé, Zulmay Afzali, Katrin Fogelby, SFI-elever, Aniram Niletram och mig själv, Merit Wager.

Samtliga böcker finns i pappersform men också som e-böcker, klara att ladda ner direkt för en billig penning.

Mummelböcker

 

 

 

 

Om bloggåret 2015 och lite annat

Här är något om vad som sägs om bloggåret 2015 i WordPress översikt av den här bloggen.

Secärdheter bloggen 2015

Här är länkar till de fem mest lästa inläggen enligt WordPress statistik ovan:

  1. Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.”
  2. Syriska asylsökande: ”They come to the Sweden because the Sweden promise everything for them: the house, the money, the school. That is why they come.”
  3. ”Deras målsättning är att etablera ett kalifat i Sverige där bara sharialagar skall gälla.”
  4. Finland. Mohammed, 22 år: ”Du kan berätta för världen att jag hatar Finland.”
  5. Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män
Notera att det femte mest lästa inlägget är från 17 september 2012.

Varifrån kom de?

Så här såg bloggåret 2014 ut.
Och i mitt inlägg Återblickar den 31 december 2013 finns en kavalkad över tidigare inlägg från åren 2005-2012.

GOTT NYTT ÅR

önskas alla läsare och alla som mejlat kommentarer i civiliserad ton (!), skrivit Be my guest– och andra texter, upplyst och informerat mig, rättat mig när jag har haft för få eller för många nollor i angivna miljardbelopp, tipsat mig, uppmuntrat mig, kritiserat, skickat material och bidragit med en slant. Stort tack!

Allra största tacket går till er, bästa miggor! Ni som orkat och velat skriva och berätta trots en allt tyngre arbetsbörda under året. Era viktiga texter finns samlade för alla intresserade – och för eftervärlden och forskare som i framtiden vill veta vad som hände – i dessa tre böcker:

Framsida miggbok 1 2008-2011Framsida miggbok 2012-mars 2014framsida miggbok 3

Klicka på omslagen för att läsa utdrag ur böckerna och beställ dem genom Mummelförlagets widgetshop som pappersböcker eller som e-böcker!

mummelforlaget logo ljusgrön mindre

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

IMG_7942 - version 2Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår
och uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok
eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Framsida Hederlighetens prisZulmays bok framsida

Samma text har publicerats på Mummelförlagets sida.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.”

Det är bra att allt fler äntligen börjar att, på större och djupare och mer mångfacetterat allvar, intressera sig för och vilja förstå mer om det komplicerade asyl- & migrationsområdet i Sverige. En stilla önskan – fåfäng, jag vet, men ändå – är att de här frågorna ska gå att diskutera och debattera på ett civiliserat sätt. Trots stor frustration och i många fall också ilska. Och mycket olika syn.

profileprofileprofileEn del riktar ilska och anklagelser mot miggorna. Ibland välförtjänt, ofta inte. Miggorna är som vilka som helst: bra och mindre bra. Kompetenta och mindre kompetenta. Ohederliga. Ärliga.

Min uppfattning, efter nära 20 års erfarenhet av dem, är att miggorna – i varje fall de som jobbat där en längre tid och som har erfarenhet och den kunskap erfarenhet ger – vill göra ett bra jobb, vill försäkra sig om att beslut som fattas är rättssäkra och att de grundar sig på gällande lagar och ratificerade konventioner. Många är till exempel inte alls överens med verkets ledning när de i rättsliga ställningstaganden beslutar att alla från vissa länder (Syrien, Eritrea) ska beviljas permanenta uppehållstillstånd, PUT. Så är lagen inte skriven, att ledningen i det statliga verket genom ”rättsliga ställningstaganden” de facto kan sätta sig över utlänningslagen som stadgar att varje fall ska prövas individuellt.

MIG logoSå här skriver Migrationsverket självt på sin sajt:

Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention.
Det betyder bl.a. att:
Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt.

En del miggor med lång erfarenhet och stark vilja att följa lagen och dess intentioner, säger att de struntar i påhitten från cheferna, de följer lagen i stället. De menar att de knappast kan bli anklagade för tjänstefel eller liknande om de gör så. Om inte att följa Sveriges lag blir brottsligt förstås, vilket i och för sig inte skulle förvåna så där alldeles oerhört med tanke på att det till och med stiftats lagar som kontradikterar varandra. Som säger att när personer, som ska utvisas enligt lagakraftvunna beslut, stannar kvar illegalt och – genom en överenskommelse mellan det mycket lilla oppositionspartiet Miljöpartiet och det då rätt mycket större regeringspartiet (!) Moderaterna ändå ska få både viss sjukvård för vuxna och full sjukvård samt skolgång (!) för deras barn. Personer som alltså är här illegalt = olagligt.

Asylsökande som hamnar hos miggor som vet vad lagen stadgar och går efter den, får då en så rättssäker (för individen och för Sverige) prövning som möjligt, medan andra inte får det i lika hög utsträckning. Det blir lite hipp som happ, och särskilt osäkert blir det med alla de många nyanställda handläggarna och beslutsfattarna, som helt enkelt inte klarar uppgiften eftersom det tar flera år att lära sig att någorlunda behärska det snåriga området Asyl&Migration. De ges inte heller en reell chans att skaffa sig nödvändiga kunskaper och erfarenhet genom utbildning och praktik, till det finns ingen tid, vilket flera miggor vittnat om, bland annat så här:

profileFlera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Hela texten kan läsas i inlägget En migga: ”Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?” från den 25 juni i år.

En aning märkligt ter det sig, att Migrationsverket i sina jobbannonser alltid börjar med orden:

Vi vill underlätta rörligheten över gränser genom god service och en snabb och rättssäker handläggning.

Det är knappast det statliga verkets sak att, i politiska ordalag, uttrycka att verket ”vill underlätta rörligheten över gränser”. Kanske drar sådana politiska uttalanden – som alltså knappast anstår ett statligt verk som har att följa lagar, intruktioner och regleringsbrev och inte uttala egna ”visioner”- till sig jobbsökande som faktiskt tror att detta är Migrationsverkets primära uppgift när så inte alls är fallet. Det blir lätt lite flummeri över det hela, när Migrationsverket inte uttrycker sig strikt och korrekt i sina jobbanonser.

Men det är svårt också för ”de gamla i gården” att stå emot trycket från ledningen eftersom det finns ett stort antal ”småchefer” och ”teamledare” som kontrollerar och påpekar vad ledningen säger. Att då stå emot, hur mycket man än har rätt och har lagligt stöd för sitt agerande, kan inte vara lätt.

En hel del miggor säger att de tycker att det finns för många chefer, att det är för rörigt och att högsta ledningen är långt ifrån den bästa (ett rejält understatement, enligt en del). Och många miggor skriver och berättar om sitt arbete och vad de upplever, ser och hör. Deras insidesrapporter kan läsas här på bloggen (eller i böckerna som kan laddas ner för 40 kronor per e-bok, se nedan), de uppgår till säkert nära tusen, kanske fler, och omfattar i nuläget en tidsperiod på närmare åtta år. Det som miggorna berättar borde tas på största allvar av såväl Migrationsverkets ledning som av andra ”ansvariga” (tyvärr lyser ansvaret till stor del med sin frånvaro, därav citattecknen) politiker. Det duger helt enkelt inte att ständigt ängslas över vad som ”gynnar Sverigedemokraterna”, man måste prata om – och agera för – vad som är bäst för Sverige och oss alla som bor här, inklusive dem som faktiskt behöver skydd från förföljelse och/eller krig.

Människor flyr och är i behov av skydd. Det ska Sverige ge dem. Människor kommer hit av anledningar som inte berättigar dem till uppehållstillstånd, de ska utvisas omgående – inom två veckor brukade det stå i besluten för några år sedan. Det här ingår i Migrationsverkets uppdrag och det sköter verket inte. Press måste sättas på verkets ledning men också på regeringen, under vilken Migrationsverket lyder. Den förra regeringen misslyckades totalt på det här området; den nuvarande regeringen måste – för de skyddsbehövandes skull och för Sveriges och folket skull – ta sig i kragen och börja agera! Det är deras förbannade skyldighet.

Som sagt: Det vore bra för alla om det gick att diskutera och debattera dessa frågor civiliserat. Låt oss kontrollera uppgifter så långt det går innan vi publicerar våra texter, låt oss respektera att andra kan tycker eller tro annorlunda och låt oss rikta vår frustration och även ilska på ett välformulerat sätt mot dem som försatt oss – och många av de asyl- och skyddsbehövande – i den situation vi nu befinner oss. Inte mot varandra.

Klicka på boksymbolerna för att beställa böckerna i pappersformat eller som e-böcker. Den första finns på sidan 1 i Mummelförlagets shop, den andra finns på sidan 2.

Framsida miggbok 1 2008-2012 Framsida miggbok 2012-mars 2014

© denna blogg. Korta citat tillåtna; länka alltid till originaltexten.

En migga: ”Jag har ofta sett män som haft skrovlig hy, rynkor och även många gråa hårstrån, där alla har uppgett sig vara barn.”

En migga skriver:

profileJag skriver några rader till dig angående ett ämne du redan känner väl till, nämligen de så kallade ”ensamkommande flyktingbarnen”. Det jag skriver om är inga nyheter, utan snarare en uppdatering av ett absurt fenomen som du är väl insatt i.

Jag har på senare tid haft kontakt denna kategori asylsökande som nu tar upp en allt högre andel av det totala antalet personer som söker asyl i Sverige.

Problemet är, som bekant, att det oftast knappast rör sig om några barn, minderåriga. Jag har haft ett antal möten med dessa personer och visst finns det individer bland dem som är minderåriga, men generellt sett rör det sig om vuxna män. De huvudsakliga nationella grupperna bland dessa ”ensamkommande” är afghaner och eritreaner. Vad gäller de senare så brukar de som uppger sig vara minderåriga sannolikt vara så gamla som de påstår sig vara. Däremot vad gäller afghanerna, vilka absolut dominerar bland de ”ensamkommande”, ser dessa ofta äldre ut än 18 år och inte sällan är man också absolut säker på att de kan vara mer än 25 år gamla. Skillnaden mellan afghanerna och eritreanerna är den att eritreanerna, i motsats till afghanerna, oavsett ålder, generellt sett är garanterade uppehållstillstånd.

Jag har ofta sett män som haft skrovlig hy, rynkor och även många gråa hårstrån, där alla har uppgett sig vara barn. Trots att det är tydligt att personerna är vuxna, vågar handläggarna och beslutsfattarna i initialskedet, när den sökande lämnar in sin ansökan, inte göra någon uppskrivning av åldern.

Jag talade med en av handläggarna som berättade att för att ett asylsökande ”barn” ska skrivas upp i ålder, utan stöd av läkarutlåtande, ska det ska vara absolut uppenbart att vederbörande är vuxen och då för säkerhets skull helst i 40-års-åldern. Man väntar därför tills man möter den sökande under asylutredningen och först därefter tar man ställning till att remittera den sökande till medicinsk åldersutredning. Men med tanke på att allt fler läkare vägrar att göra medicinska åldersutredningar så får många av dessa män uppehållstillstånd, vilket de inte hade fått om de registrerats som vuxna.

Vidare leder denna tafatthet från både Migrationsverket och sjukvården, att Dublinförordningen inte kan tillämpas på personer som registreras som illegalt inresta i ett annat Dublinland om de är barn. Så kontentan blir, att antalet vuxna som uppger sig vara barn, bara kommer att öka och öka, eftersom den bästa reklamen är en nöjd kund (”kunder” är Migrationsverkets officiella benämning på asylsökande…).

Det är med andra ord helt upp åt väggarna. Men att som vissa gör, kalla Migrationsverket för en myndighet i förfall, är enligt min mening inte med verkligheten överensstämmande. Tvärtom, Migrationsverket blomstrar som aldrig förr eftersom det sponsras ivrigt av regeringen. Och så länge detta får pågå och det inte sker en rejäl och radikal kursändring i myndighetens arbetssätt, kommer vi konstant att få ta emot fler och fler personer, vilka egentligen inte har någon som helst laglig rätt att få stanna här.

Kommentar: Om galenskaperna med ”ensamkommande barn” har berättats i många år här på bloggen… Om att Migrationsverket inte klarar sitt uppdrag, att politikerna struntar i alltihop och att läkare självsvåldigt och av outgrundlig anledning, vägrar göra åldersbedömningar.

Myndigheter – Migrationsverket och Polisen i första hand – och tidigare och nuvarande regeringar, som överhuvudtaget inte klarar av att se till att lag och ordning upprätthålls så att folket kan känna sig tryggt och säkert och att rätt människor beviljas skydd här och övriga reser härifrån och inte stannar illegalt i landet, det är vad Sverige har. För bland alla dessa vuxna afghaner, eritreaner och även andra som kommer och säger sig vara 16 eller 17 år gamla, finns med absolut största tänkbara sannolikhet terrorister, mördare på flykt undan straff, jihadister, våldtäktsmän, allmänt kriminella. Och svenskarna behandlar dem som barn!

Dessa vuxna män bor på HVB-hem (tillsammans med faktiskt minderåriga asylsökande) med personal dygnet runt á ca 3.000 kronor/dygn (kan vara mindre men ofta mer). De ges ”gratis” tandvård och ”gratis” sjukvård och går före andra i köerna. De har gode män som också kostar pengar och får ofta ”gratis” busskort och ibland ”gratis” körkortsutbildning. ”Gratis” = betalt av skattepengar. Och män som är 25 år gamla och ända upp emot 40 sätts i skola (som också kostar skattepengar) med 16, 17-åriga ungdomar, de daddas med och daltas med och måste väl sitta och skratta ihjäl sig när de skype:ar hem och berättar hur det går till i Sverige. Och så lockas ytterligare några män utan asylskäl med falsk ålder och påhittad asylhistoria hit.

Ordet ”naiv” räcker inte till för att beskriva dem, som har lön och position och makt att hantera dessa frågor men vägrar göra det.

Några lästips:
En anställd vid ett boende för ensamkommande ”barn”: ”Ett antal killar som på pappret är 16 år, har kommit till mig för att få hjälp med att köpa medel på apoteket för att motverka deras åldershåravfall.” – 1 december 2013
En migga: ”Eritreaner som är 20-35 år gamla utger sig för att vara ”ensamkommande barn” för att förhindra att de återsänds till Italien. ” . 4 februari 2014
Vidare om ensamkommande, påstått och faktiskt minderåriga asylsökande – 30 september 2014
En migga: ”Att några tusen ”ensamkommande barn” kan kosta som stora infrastruktursatsningar tror jag inte folk riktigt begriper.” – 26 maj 2015
2014 var 75 procent av dem som av Migrationsverket och svenska medier kallade “ensamkommande flyktingbarn”, minderåriga asylsökande i åldrarna 15-17 år – 25 juli 2015
Migrationsverket: ”Vecka 30 utgjorde ensamkommande barn 21,5 % av totala antalet asylsökande i Sverige.” – 29 juli 2015

Framsida miggbok 1 2008-2012Framsida miggbok 2012-mars 2014Ladda gärna ner e-böckerna Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar del 1 och del 2. De kostar bara 40 kronor och har man dem i sin läsplatta kan man också använda sökfunktionen för att få fram den information man vill. Notera att den ena delen finns på sidan 1 i Mummelförlagets widgetshop, den andra finns på sidan 2.

Nästa bok i serien kommer i oktober eller november.

© denna blogg. Vid citat (inte kopiering av hela texten!), vänligen länka till originaltexten.

Be my guest # 112 Nima Dervish

Nima hos Aschberg 5.8 2013 nr 1 - version 3Ordbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

På tal om ”tysthetsnormen” på bibliotek…

Jag älskar bibliotek! Själva ordet råkade bli det första ”svåra” svenska ord jag lärde mig som nyanländ 11-åring. Jag minns eftermiddagen då mina päron träffade den vänliga bibliotekarien Ingrid och jag gång på gång snubblade över ordet (bib…li…yo…tek). Ingrid upprepade tålmodigt för mig tills jag lärde mig.

Innan mina päron hade råd att köpa en stereo för mig hängde jag där och lyssnade igenom den enda hårdrocksskivan de hade (Rainbows då sista platta Finyl Vinyl). Deras stora, svarta kvalitetshörlurar hjälpte mig att försvinna i en annan värld och glömma bort min frustration över vissa elaka klasskompisars glåpord (”big nose”) och sociala hierarkier (töntar vs coola); insikten om att det inte räckte med att bara vara snäll för att klara sig igenom skolan – och troligen resten av världen. Undrar hur bra det där hade funkat om biblioteket hade varit en ”mötesplats” där stökiga ungar hängde och terroriserade en.

De hade en seriehörna (fantastiskt att bibliotek i detta nya land hade respekt för seriemediet) och där kunde jag läsa Tintin, Asterix och Lucky Luke. Genom att läsa böcker som jag hade haft i Iran och kunde ”by heart”, nu på svenska, övade jag mig i mitt nya konstiga modersmål.

Här kunde jag låna Stephen Kings alla då existerande böcker. Det var inte ”finlitteratur”, men likväl var det alla timmarna med herr King som slutligen ledde till att jag så småningom fick en femma i svenska och min lärare konstaterade (till min gränslösa stolthet) att jag nu var lika bra på svenska som de andra eleverna som var födda här.

Serierna om trappern Buddy Longway som gifte sig med indiankvinnan Chinook lärde mig om humanism och att respektera främmande kulturer.
Geografi- och etnologihyllan lärde mig att jorden är så mycket större, och innehåller mkt mer mångfald, än jag kände till.

Böckerna i Science Fiction-hyllan i sin tur masserade mina fantasiknölar och lärde mig att hela världen (och dess oskrivna framtid) skulle kunna vara så mycket mer än det vi kan ana.

Böckerna i konsthyllan hjälpte mig att bli bättre på teckning och akvarellmålning. Vad böckerna i den där sista hyllan längst bort i byggnaden (Vnd, sexologi) gjorde för att öppna upp den värld som täppts till av den islamiska republikens läror ska vi inte tala om. Jag lånade hem alla nummer av Kamratposten och lärde mig att jag var normal, trots allt.

Det var liksom det fina med bibblan: Du kunde låna hem flera års utgivning av tidningar du aldrig hade haft råd att prenumerera på. Eller bara gå till random hylla och bara kika igenom sånt som du inte trodde att du var intresserad av. Det var en plats för upptäckter. Överraskningar. Utvidgande av sinnet.

Jag kände mig besvärlig när jag ännu en gång gick till receptionisten och bad denne dra LP-nålen till början av skivan, men de sa alltid ”javisst” och så kunde jag igen försvinna i Ritchie Blackmores magiska solon.

Min värld fördubblades när jag hittade en till Rainbow-LP (Rising) och bekantade mig med Gud (Dio). Men nån jvla gång var jag tvungen att prova andra plattor: A-ha:s debut-LP lärde mig att inte all pop var töntig. En fördom krossades. Senare körde jag igenom deras feta Led Zeppelin-box och lärde mig att gammal gubbrock kunde vara bra.

Till slut gav jag upp och dök in i alla tråkiga klassiska plattor med ospännande omslag. Upptäckte Griegs Peer Gynt, Vivaldi, Bach… (Bach var cool för att han ”lät som Yngwie Malmsteen”!) Det var på bibblan jag lärde mig att Mozart, Brahms och Verdi (requiem) kunde vara lika tunga som metal. Att en till synes så trist gubbe som Göran Söllscher kunde vara asbra.

Sen kom CD-skivan och ”mossiga dammiga” bibblan var på’t direkt. Detta var innan digital nerladdning och Youtube, så hade det inte varit för bibblan hade jag inte provat att lyssna på tveksamma, ”potentiellt tråkiga” artister som Dire Straits, BB King, Erik Steen, Pink Floyd, Gypsy Kings och Robben Ford. Men inköparna var coola nog att inte bara köpa in alster från Deutsche Grammophon utan en massa pop, rock, världsmusik och t.o.m. metal.

”Vad fan är detta? Nusrat Fateh Ali Khan? Vem fan är det? På pop-tönten Peter Gabriels skivbolag? Äh, vi testar.” Och snart var man en överraskning rikare och världen hade blivit snäppet större och mer underbar.

Första sommaren då jag var gammal nog att sommarjobba fann jag inget jobb, så jag frågade bibliotekarierna om jag kunde jobba där. De hade inte råd att betala nån, så jag sa att jag var villig att jobba gratis. De lärde mig SAB-systemet och lät mig hjälpa till. När sommaren var över fick jag en bukett och några böcker som tack. På tal om att kidsen ”inte har något att göra” och ”ingen plats att vara på”.

Vissa på ansvarig nivå borde uppskatta ”tysthetsnormen” och hålla käft.

© denna blogg och Nima Dervish.

Ny bok på Mummelförlaget

Och tack till alla framsidaSom ett ideellt projekt har Mummelförlaget tillsammans med engagerade lärare på Nyströmsa skolan och deras elever som studerar svenska (Sfi), sammanställt och gett ut en bok – Och tack till alla Sveriges människor – med ett antal berättelser, skrivna av eleverna.

Läs mer på Mummelförlagets sida!

Författare till boken

Om att integration inte kan hänvisas till ”nån annan”

Svenska dagbladetPå ledarsidan i Svenska Dagbladet skriver jag idag, den 4 juni, under rubriken De som ojar sig, och de som gör om praktiska, tillika ideella bidrag till integration.

mummelforlaget logo ljusgrön mindreLäs också en längre text med samma rubrik på Mummelförlagets sida.

Zulmay Afzali i Aktuell Säkerhet: ”Jag lever med mina kollegors död och här ger ni skydd till terrorister”.

Foto Zulmay i AS 2 2015Mummelförlagets författare Zulmay Afzali har intervjuats i tidningen Aktuell Säkerhet nr 2, 2015.

Ingress artikel Aktuell Säkerhet 2 2015

Läs hela artikeln på Mummelförlagets sida.

Zulmay Afzali talade på säkerhetsseminarium

Zulmay i talarstolen 5.2 2015Liksom förra året vid samma tid var Mummelförlagets författare Zulmay Afzali även i år inbjuden att tala vid Svenskt Näringslivs säkerhetsdelegations årsseminarium.

Läs om seminariet och se och hör Zulmay Afzalis tal här:

Zulmay Afzali talade på Svenskt Näringslivs säkerhetsdelegations seminarium

Det uppenbara har med dåraktig envishet upprepats i många år…

…men har ändå inte trängt in hos dem, som kallar sig ”ansvariga”.

Dessa tweets från juristen Krister Thelin, som också är ad hoc domare vid Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, talar för sig själva. De ska läsas nerifrån uppåt.

Krister Thelin om miggberättelserna 4 tweets

Framsida miggbok 1 2008-2012 Framsida miggbok 2012-mars 2014Miggornas berättelser finns samlade i två lättlästa e-böcker som förstås också har sökfunktioner, en för tiden 2008-2011 och en för tiden 2012-31 mars 2014 (klicka på böckerna för att komma till Mummelförlagets widgetshop). En tredje bok kommer så småningom.

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay funderarZulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

framsida_zulmaiFramsida Hederlighetens prisLäs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

Om raka texter skrivna utanför åsiktskorridoren

Ordbrand omslag framRGBLäs mer – och köp eller ladda ner Ordbrand – på Mummelförlagets sida under rubriken:

”Risken att bli utdefinierad ur diskussionen är så stor att det inte går att säga annat än att vi i Sverige har ett yttrandefrihetsproblem…”

Ur förordet – skrivet av författaren Torbjörn Elensky –  till Nima Dervishs bok:

Att inte Nima är en vital del i den svenska offentligheten är ett sorgligt symptom på hur illa den fungerar. Att han väljer att avsluta sin bana som svensk journalist och debattör är något som borde få alla med minsta uns till förmåga till självkritik att ifrågasätta hur de som får tillgång till offentligheten utses, vilka mekanismer som ligger bakom rolltilldelningen och hur villkoren faktiskt ser ut för den fria debatten.

Intervju med Zulmay Afzali, flykting och författare, i Deutsche Welle

mummelforlaget logo ljusgrön mindreHär kan man höra en intervju med Mummelförlagets författare Zulmay Afzali i Deutsche Welle av Lars Bevanger, den 26 september. Intervjun är på engelska.

Intervjun introduceras med orden:

I Sverige, som länge varit känt för sin ”öppna dörrar”-invandringspolitik, står medborgarna inför en ny politisk verklighet. I riksdagsvaket för två veckor sedan, fick ett starkt högerinriktat, anti-invandringsparti 13 procent av rösterna och blev landets tredje största politiska kraft.

© denna blogg.

Det var en gång en svensk/israel och en iranier/svensk…

…som hade många spännande åsikter och tankar och kunde sätta dem på pränt. Vilket de också gjorde. På Mummelförlaget. I varsin bok.

Läs här några uppfriskande (!?) utdrag ur deras böcker!
Böckerna kan beställas här som pappers- och e-böcker.

hq_ilan_framsidaOrdbrand omslag framRGB