• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    april 2021
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En migga: ”Nu är det som om det tagits beslut om att lägga locket på.”

En migga om Migrationsverkets lednings dokumentation av sina möten:

profileSå här har Migrationsverkets ledning dokumenterat sina möten under den historiska höst som varit. Om det inte är mörkläggning så vet jag inte vad som är mörkläggning. Framtida forskare kommer inte att ha mycket material att gå på…

För varje möte alltså en enda sida med en, max två, helt intetsägande meningar. Är detta verkligen förenligt med offentlighetsprincipen, undrar jag. Vi som jobbar ”på golvet” skriver mer utförliga mötesanteckningar efter ett vanligt enhetsmöte! Jag anser det är skandalöst att verksledningen inte bemödar sig om att dokumentera vad som diskuteras under dessa möten, särskilt under en så kritisk period. Det kan bara finnas en förklaring och det är att man ”inte vill gynna Sverigedemokraterna”. Det är jag fullkomligt övertygad om.

Jag har också försökt kolla upp vad lagen säger om protokollförande vid myndigheter, men inte lyckats lista ut vad som egentligen gäller. Men oavsett vad lagen säger så är det ju frågan om ifall det är lämpligt att ”dokumentera” ledningsmötena på den kanske viktigaste myndigheten i Sverige just nu, i kanske den mest kritiska period myndigheten befunnit sig i, på det här sättet. Tidigare har man alltid kunnat läsa ganska utförliga anteckningar, men nu är det som om det tagits beslut om att lägga locket på.

Kommentar: Jag har också försökt ta reda på vad lagen säger om protokollförande vid myndigheter. Av en jurist fick jag följande besked:

Vad som redovisas som ”minnesanteckningar” är inte det, utan snarare ett ”protokoll”. De senare är i svensk förvaltningstradition alltid korta och redovisar när, var och vilka samt eventuella beslut men inte (!) innehåll i vad deltagarna har sagt. ”Minnesanteckningar” skall å andra sidan redovisa just det. Men det finns inget krav på att minnesanteckningar alls måste upprättas, medan protokollföring måste ske i vissa sammanhang.

Enligt miggan har man tidigare kunnat läsa ganska utförliga anteckningar från de här mötena, vilket därmed skulle kunna sägas vara praxis. Nu däremot berättas så gott som ingenting.

Dokumenten nedan ser alla likadana ut men endast i det som är daterat 3 november 2015 anges tydligt att det handlar om minnesanteckningar. Övriga kallas varken minnesanteckningar eller protokoll, de har ingen benämning alls. Åtminstone i dokumentet från den 3 november (egentligen i alla eftersom de i övrigt har exakt samma form och det lär ha varit praxis tidigare) borde väl då vad som sades och beslutades ha redovisats.

Klicka på dokumenten för att se dem i större format:

MIG möte 30 sep 2015MIG möte 27 okt 2015MIG möte 30 okt 2015MIG möte 3 nov 2015

Tillägg den 19 januari, från en jurist:

Såg din post om minnesanteckningarna. Dessa, om de alls förs, är att betrakta som ”arbetsmaterial” och blir inte allmän handling om det inte läggs till akten när ett ärende blir slutjusterat. Minnesanteckningar som blir del av ett upprättat protokoll och därmed allmän handling är ytterst ovanligt. De gallras ut. Slutsatsen är att det givetvis av någon/några förs minnesanteckningar i samband med de nu upprättade protokollen (”minnesanteckningar” eller rubriklösa dokumenten) men att de alltså inte blir allmän handling.

Tack till juristen för upplysningen!

En migga: ”Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?”

En lätt frustrerad migga kommenterar och förklarar:

profileExpressen skrev igår – Asylsökandet i landet är som ett lotteri – att beviljandegraden skiljer sig markant åt mellan olika prövningsenheter. Migrationsverkets ledning försöker förklara att det kan bero på att olika grupper söker sig till olika delar av landet. Folk från Balkan söker till exempel ofta asyl i Göteborg.

Men hur kan det komma sig att det även när man tittar på sökande från samma land skiljer sig i så stor omfattning? Vissa enheter har till exempel väldigt hög beviljandegrad, generellt sett. Svaret är att det är personalens kunskaper i kombination med den aktuella enhetens ledning som avgör vilken kvalitet det är på hanteringen.

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Man tar i artikeln upp två somalier som uppgett att de kommer från samma ort och åberopat samma skyddsskäl. En får avslag och en får PUT. Den som får avslag har man gjort en språkanalys på som visar att han talar den dialekt man har i norra Somalia och inte i södra delen av landet, som han påstått. Förklaringen han kommer med är att hans mor kommer norrifrån. Det kan säkert hända om man lever ett mycket mycket isolerat liv, men hur många tror på att ett barn uppvuxet i Boden pratar skånska för att dess mamma gör det?

På enheten där man beviljat PUT har man hoppat över språkanalysen. Artikelförfattaren upprörs över att utfallet i antal PUT ser olika ut men gör ingen som helst närmare granskning eller analys av orsakerna och det är både synd och ger felaktiga slutsatser.

Det som verkligen är upprörande är att vi har en myndighet som medvetet genar i ärendehanteringen, hoppar över diverse kontroller, som till exempel språkanalys, äkthetsgranskningar, slagningar i olika system med mera, och som kortar ner utredningstider till i vissa fall endast 20 minuter för att spara tid! Är det rimligt att en 25-årig jurist eller statsvetare som arbetat som handläggare i sex månader blir beslutsfattare med makt att utvisa människor?

Reflektion: Är det rimligt att Lisa Hallstedt, som uttalar sig i Expressens artikel i sin egenskap av jurist och sakkunnig i migration på Röda korset, inte känner till det som miggan berättar? Om man är sakkunnig så måste man ju kunna de saker som man säger sig vara sakkunnig om. Samma sak gäller Amnestys Madelaine Seidlitz, som också uttalar sig i artikeln och som säger att hon under många år ”fått indikationer på att chanserna att få uppehållstillstånd varierar i landet och att det just i Stockholm är svårast”. Vet hon inte heller hur det ser ut på Migrationsverket? Att det har anställts hundratals nya, unga, oerfarna och personer som efter kort tid ska fungera som beslutsfattare i dessa viktiga ärenden? Hur är det möjligt att vara sakkunniga och inte känna till det som miggan här ovan berättar, och som också flera gånger tidigare har tagits upp här på bloggen?

© denna blogg.

En migga: ”Jag börjar allt mer uppfatta Migrationsverket som en politisk tankesmedja än som en seriös myndighet.”

En migga:

profileJag börjar allt mer uppfatta Migrationsverket som en politisk tankesmedja än som en seriös myndighet. Dagligen möts vi i verkets intranät av olika bloggar som är skrivna på betald arbetstid av Migrationsverkets medarbetare, vilka innehar allehanda olika ad hoc-titlar.

Genusbloggen logoPå vårt verksnät finns till exempel en genusblogg (!) som behandlar feminism och frågor rörande HBTQ. Därtill har de lagt upp en barnblogg vilken, som namnet anger, tar upp barnfrågor. Vi uppmanas av vår arbetsgivare att läsa verksnätet och därmed ta del av dessa bloggar som inte sällan handlar om ovanstående, dock inte alltid ur ett migrationsrättsligt perspektiv, utan i rent allmänna termer, fast utan någon form av objektivitet.

Verket samlar även på artiklar från olika tidningar och sajter, sådana som hyllar den svenska migrationspolitiken, och det finns även egenhändigt skrivna artiklar av Migrationsverkets personal, där de inte sällan gör olika politiska ställningstaganden. Bland annat fanns en artikel med rubriken Olika flyktingpolitik i våra grannländer som ställde sig kritisk hur migrationspolitiken såg ut i övriga Europa i förhållande till den som rådde i Sverige. I artikeln hävdades att medan Sverige hjälpte människor i nöd så tävlade andra länder i Europa om att göra villkoren för de som sökte asyl så dåliga som möjligt. Jag undrar om det verkligen är sant, det som sägs i artikeln…

Ganska nyligen publicerades på vårt verksnät också en artikel under rubriken Sverige gott exempel för Israel. Den handlade om hur dåliga villkoren var för asylsökande i Israel. Vad artikeln överhuvudtaget inte alls tog hänsyn till var Israels svåra säkerhetsläge i förhållande till läget i vårt land.

Spiken i kistan för mig var en artikel hämtad från DN, skriven av en Lars Linder där titeln var SD har sina rötter i något katastrofalt välbekant. Man kan tycka vad man vill om SD och andra politiska partier för den delen också, men på en arbetsplats ska arbetsgivaren inte komma med några politiska budskap. Särskilt inte på en statlig myndighet. Detta torde vara en självklarhet i ett demokratiskt land som Sverige, men Migrationsverket har genom sitt själsvådliga agerande alltmer börjat likna de arbetsplatser som finns i till exempel Kuba, Kina eller rentav i Kim Jong-uns Korea.

När Kristdemokraternas partiledare ansåg att asylinvandringen borde minskas var Migrationsverkets presschef snabbt ute med en replik och menade att det skulle innebära merarbete för verkets personal! Och kort därpå dök generaldirektören själv upp i en artikel där han uttryckte att han inte kunde förstå vad ”massinvandring” innebar.

MIG logoJag kan inte se annat än att Migrationsverket lever sitt eget liv och gör sitt yttersta för att indoktrinera sin personal och kanske även resten av Sveriges befolkning. Jag är dock övertygad om att utsikterna att lyckas är mycket små, åtminstone vad gäller dem som inte behöver ta del av Migrationsverkets intranät.

Kommentar: Ytterligare en rapport från en statlig tjänsteman som ingen så kallad ansvarig politiker, ingen journalist och ingen god svensk medborgare i DHS behöver bry sig om.

© denna blogg.

Sverige bör ha ett ”riksspråk” som behärskas och förstås av alla och betyder samma sak för alla

Välkommen till Nationaldagen firandeI Sverige tycks det inte finnas några krav på någon samhällsnivå överhuvudtaget – och definitivt inte på individnivå – på att man som medborgare i landet ska behärska sitt modersmål. ”Ärans och hjältarnas språk”, talade man om för länge sedan, ändå blev svenska inte ens officiellt språk i landet förrän den 1 juli 2009. Det säger en del om hur liten vikt man i Sverige lagt vid sitt eget språk, det kitt som håller ett folk samman och som gör att man förstår varandra, landets lagar och annat som är viktigt för att ett samhälle ska fungera.

Dagligen förekommer mängder av märkliga uttalanden i medierna, inte minst i Public Service, som faktiskt har som en av sina uppgifter i enlighet med sändningstillstånden 201-2019 6 §, att:

SVT (samma sak gäller för SR, min anm) har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten.

Att vårda språket måste också vara en självklar uppgift inom statlig förvaltning, myndigheter och verk. Om man inte har ett gemensamt ”riksspråk” som är ägnat att förstås lika av alla, då har man ingen struktur i ett samhälle!

När borgmästaren i Linköpings kommun skickar ut en skandalöst dåligt och bitvis rent felaktigt författad inbjudan adresserad till ”Nya svenska medborgare”, blir man direkt illa berörd. Invandrare ska lära sig svenska, men får ett brev (som ingen kan ha korrekturläst…) på detta språk som visar att svenskar själva – i detta fall självaste borgmästaren i Linköping – inte behärskar språket.

Vem har satt den ytterst märkliga rubriken ”Välkommen till Nationaldagen firande”? Fanns det ingen som kunde tala om för borgmästaren att hon skulle ha skrivit:

Välkommen till nationaldagsfirande!

Eller:

Välkommen att fira nationaldagen med oss!

Med gement ”n” i ”nationaldagsfirande” och orden hopskrivna, inte särskrivna. Och med ”nationaldag”, i meningen ”På Sveriges nationaldag…, skrivet med gement ”n”, inte versalt.

Sedan ska man bestämma sig för om man ska tilltala en person (”Du” eller ”du”) eller flera (”ni”). Här har borgmästaren först vänt sig till ”du” i texten och sedan, i slutet av brevet till ”ni”.

Och ordet ”borgmästare” under vederbörandes namn ska skrivas med gement ”b” = ”borgmästare”. Det är en titel, inget namn.

Den första meningen borde ha lytt: ”På Sveriges nationaldag vill vi i Linköpings kommun gärna träffa dig (eller, om man föredrar pluralisformen: ”er”) som blivit svensk medborgare under året.” För det är ju människorna inom Linköpings kommun som vill träffa de nya medborgarna, det är inte kommunen som vill göra det.

Ett land måste ha ett gemensamt språk, ett ”riksspråk” om man så vill. Annars faller det sönder när en grupp talar på ett visst sätt och skriver som de tycker, en annan och en tredje och en fjärde och en femte grupp (eller människor i olika landsändar) uttrycker sig helt annorlunda. På alla gemensamma samhällsområden måste man ha ett språk som är lika för alla, där ord och uttryck betyder en sak, inte kan misstolkas eller missförstås. Punkt. Slut.

Corren logoSå här skriver Tomas Gür, som var den som gjorde mig uppmärksam på det felfyllda och slarvigt formulerade brevet, i Corren den 22 maj, under rubriken När borgmästaren inte kan skriva. Jag instämmer i hans slutord:

Språktest för medborgarskap har diskuterats. Det är en bra idé. Språktester för offentliga tjänstemän bör också övervägas.

 

Det är ganska illa ställt om varken en kommunikationsavdelning på en skattefinansierad myndighet (!) eller den svindyra spökskrivaren som den skattefinansierade myndigheten betalar med skattemedel kan skriva en acceptabel debattartikeltext!

Apple MailDet kom ett mejl:

Jag gillar dina faktiskt objektiva texter.

Angående din senaste text Varför är det så svårt för så många att skriva klart, tydligt och korrekt?

Flertalet av dessa texter du nämner är ”pliktartiklar” utlagda/beställda av ledning/nyhetschef/redaktör till journalist, de är alltså påtvingade kampanjalster skrivna utan engagemang, hoprafsade med tidigare artiklar som underlag, kan ju bara bli soppa.

imagesJa, jag är ju inte ensam om att avslöja mer eller mindre värdelösa texter. Detta är en del av vad man kan läsa på Slöseriombudsmannens hemsida:

I september avslöjade Aftonbladet  att Arbetsförmedlingen betalt 125.000 kronor för en spökskriven debattartikel som var så dålig att den inte kom in i tidningen.

Arbetsförmedlingens  kommunikationsavdelning har en budget på 100 miljoner kronor och 55 anställda. Man skulle kunna tro att någon av dem kan skriva en debattartikel. Man skulle kunna hoppas att någon av dem i alla fall kan upphandla en debattartikel av någon som kan skriva en.

Det är ganska illa ställt om varken en kommunikationsavdelning på en skattefinansierad myndighet (!) eller den svindyra spökskrivaren som den skattefinansierade myndigheten betalar med skattemedel kan skriva en acceptabel debattartikeltext!