Om mycket av det som framkommer Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” har miggorna länge berättat

OBS! Lång text. Men inte svårläst…

En del av det som förs fram i Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” (som förresten hellre borde heta ”Ineffektiviteten i asylprövningen”) skrev miggor om redan för flera år sedan.

En migga: ”Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.” (13 september 2011). Kort utdrag ur texten:

Gå in på vilken asylprövningsenhet som helst, peka på någon av de anställda i mängden och ställ några busenkla frågor. Be någon ange bevisgraderna till namnen, och vad de olika bevisgraderna betyder. Be någon definiera begreppet rättskälla. Be någon förklara hierakiordningen mellan en lagakraftvunnen lag och vad en migrationschef säger för det fall dessa båda skulle strida mot varandra. Be någon skilja på bevisbörda och officialprincip. Be någon av de nyanställda förklara innehållet i det beslut som denne precis har skrivit (eller rättare sagt skrivit av). Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.

En migga: ”Din uppräkning av olika typer av invandring stämmer helt.” (12 februari 2013. Kort utdrag ur texten:

Jag tror att jag har skrivit tidigare att den vanligaste reaktionen hos nyanställda handläggare på Migrationsverket är att de undrar var ”flyktingarna” är. De är inte förberedda på att asylsökande uppger skäl som att de är osams med grannen, de gillar inte mammas nya man, de är arbetslösa, bostadslösa, vill inte göra militärtjänsten osv.

Framförallt är de nyanställda inte alls förberedda på att så många gör det och att så många uppenbart ljuger.

En ny migga: ”Jag arbetar på en enhet där arbetsförhållandena stadigt har gått i en nedåtgående spiral.” (30 juni 2013). Kort utdrag ur texten:

Varje enhet har numera bara en halv styrka ”erfarna” handläggare och beslutsfattare, den andra halvan består av nyanställda från februari 2013. Ledningen har därefter räknat om vårt beting till att motsvara det nya antalet medarbetare, som om de vore fullärda och i full produktion från och med årsskiftet. Var och en kan säkert räkna ut problemen…

En ny migga: ”Vi har slutat att göra juridiskt korrekta prövningar av asylskäl.” (23 september 2013). Kort utdrag ur texten:

Kvalitet var dock något som chefen inte intresserade sig för. Här handlade allt om att  producera, och det snabbt. Vissa kollegor, främst de nyanställda, gick på chefens linje och såg hela tiden mellan fingrarna gällande huruvida den sökande verkligen var över 18 år eller från vilken provins han kom ifrån. Inte nog med det, de nyanställda brukade, för att hamna i god dager hos chefen, även jobba hemifrån, oavlönat på sin fritid.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.” (25 augusti 2015). Kort utdrag ur texten:

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Den intresserade uppmanas att läsa hela Migrationsverkets rapport för att få en bredare bild och insikt än vad nedan korta utdrag ger:

Rapportörerna om kvaliteten och allmänna frågor prioriteras, inte effektiviteten

Offentlighet och sekretess, förvaltningstjänstemannens roll, förhållningssätt och antikorruption i all ära, men det är i ärendehandläggningen som skon klämmer säger man vid enheterna. Man skulle behöva ”låsa in alla nyanställda en månad på internat!” De behöver två till fyra veckors utbildning bara i våra datasystem för att därefter börja lära sig tänkesättet i myndighetsutövning, modell asylprövning. Introduktionen har alltså blivit splittrad och fragmentarisk och detta har i hög grad påverkat effektiviteten.

Rapportörerna om bemötande, rädslor och Facebook

Betoningen av bemötandefrågor syns idag också på hur arbetet faktiskt bedrivs. Det uppges ha fått alltför stor inverkan på hur utredningarna läggs upp. Vissa handläggare bjuder numera ofta på kaffe och lägger inledande tid på att skapa trivsel istället för att genast gå in i utredningsrummet och i utredningssituationen.

Under samma rubrik som ovan, beskrivs också en, som det verkar, helt förlamande rädsla (se hur många gånger ordet upprepas i nedan korta text ur rapporten!) för det mesta i jobbet, något som är ytterst oroväckande för en statlig myndighet med de uppdrag som migrationsverket har:

Man talar vidare om att vårt verksamhetsområde politiserats och att det finns en ny sorts rädsla som går ut över den effektiva utredningen. Handläggarna är rädda för att kallas islamofober, homofober, främlingsfientliga eller för att åtalsanmälas. De är också alltför rädda för att avbryta, då stör man den fria berättelsen och man är rädda för de offentliga biträdena som idag påstås vara tuffa, i vart fall mot nyanställda.

Rädslan har krupit in på verksamheten på ett nytt sätt. Och det har inte blivit bättre av alla sociala medier. Man är rädd för att hängas ut på Facebook. Många har privata konton/hemsidor som är offentliga och det händer att man får ovälkomna inlägg.

Rapportörerna om besluten

Flera påpekar att de unga medarbetarena inte är lika noggranna med detaljer i språket. De kan typsnitt och disposition men bryr sig inte i lika stor utsträckning om stavfel. Det meddelas beslut med flagranta skrivfel i slutkläm, rubriker och på beslutens framsida. Rena beslutsformulerandet tar enligt uppgift ungefär två av veckans arbetsdagar för beslutsfattarna (25-30 % av arbetstiden).

Rapportörerna om internrevisionens bedömning

Finska Migrationsverket och norska Utlendingsdirektoratet har inte någon särskild formell ordning för HBTQ-ärenden, dessa ärenden sköts av ordinarie enheter. Internrevisionen menar att det inte är alldeles självklart att just HBTQ-skäl är så mycket svårare att ta ställning till eller bedöma än de skäl som annars finns i ett asylärende och att det därför finns anledning att överväga en enklare och mindre tidskrävande ordning vid verket. En sådan förenkling sägs kunna göras successivt och i valda delar. Även barnärenden är ibland onödigt komplicerade. Barnkonsekvensanalyser i positiva beslut framstår t.ex. som något onödigt.

Rapportörerna om personal, många nyanställda

Vid flera enheter i Göteborg och i Boden är inga anställda äldre i tjänsten än 1,5 år, några av dem är likväl faddrar. Personalsituationen har tvingat fram nödlösningar och genvägar som tidigare inte funnits på kartan. När det förr dröjde fyra till sju år innan en handläggare avancerade till beslutsfattare, en tid som bedömdes som nödvändig för att få erforderlig trygghet i yrkesrollen, så sker motsvarande idag på sex månader, eftersom man då anses vara erfaren.  Det är klart att en sådan rekordkarriär inte gagnar kvaliteten i verksamheten, säger man uppgivet från chefshåll. Både handläggarkåren – som sägs ha det svåraste arbetet inom asylprövningen – och beslutsfattarkåren – som har det mer ansvars- och prestigefyllda arbetet – tappar härigenom sammantaget i kvalitet och skicklighet.

Rapportörerna om svårigheten med att vara nyanställd

Vissa utkast till beslut ”bollas” upp till fem gånger mellan en ny handläggare och beslutsfattaren. Inom FVP ser man idag också allt fler brister i utredningarna. Skillnaden uppfattas som betydande och man anar handläggarnas osäkerhet. Nyanställda saknar delvis förmågan att ställa relevanta följdfrågor och de kan inte styra utredningen på ett ändamålsenligt sätt. De har ofta inte förmågan att identifiera problemen och missar viktiga omständigheter. Dessutom har de svårt för att sätta gränser för ärendet och vet inte vad som är ”good enough”. De tror också på det ”hundraprocentiga beslutet”, det alltigenom korrekta beslutet där inget lämnas åt slumpen. De processekonomiska kraven är inte riktigt inarbetade överallt.

Ett problem som ofta framhålls är bristande landkunskap. När handläggaren inte har tillräcklig sådan kunskap blir besluten gärna fel. Vanligtvis upptäcks det och det kan repareras med en kompletterande utredning men denna stjäl tid och kostnader.

Rapportörerna om nya generationer, värderingar och utbildningar

De som numera arbetar med ärendena är för det första ofta åttiotalister, de är både jurister och socionomer eller statsvetare med mänskliga rättigheter som huvudämne.
—————-
De nya gruppernas inträde har medfört förskjutningar i värderingar och arbetssätt.
—————-
Dagens handläggare och ibland beslutfattare är alltså ofta födda på åttiotalet, ja även nittiotalet. Myndigheten har numera de s.k. curling-föräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och att få allt de pekar på. Det får väl anses vara den gängse betydelsen av  begreppet. Är det alltså så att detta syns på arbetsplatserna idag? Svaret är ett modifierat ja.
—————-
Ute på enheterna är den nya gruppen kända för att vilja ha snabba förändringar och att karriären ska gå fort, annars tröttnar de. De tycker sig inte få tillräckligt stöd i sitt arbete, utvecklingssamtalen räcker inte till. De känner sig inte sedda och några hävdar att de är slöare. Man ser också allt fler som mår dåligt, det är fler som behöver stödsamtal vid företagshälsovården efter möten med traumatiserade flyktingfamiljer.

Rapportörerna om kan man slippa avvisningsbeslut?

Trots rent ”brutal öppenhet” vid rekryteringen om att handläggarjobbet kommer att innebära att man tvingas avvisa hela familjer under besvärliga förhållanden så finns det handläggare som, den dag situationen uppstår, plötsligt inte längre kan eller vill, empatin går för långt, beslutsångesten blir dem övermäktig. Några få säger sig vägra fatta avvisningsbeslut. Problemen har accentuerats och de kan accentueras ytterligare av att många hittills nästan bara arbetat med positiva beslut.

Om vad rapportörerna fann vid sitt studiebesök på Migrationsverket i Finland berättas bland annat följande:

Vi ska dessutom uppmärksamma de goda exemplen i landet och i vårt grannland Finland som har gjort sig känt för en mycket snabb asylprocess.

Som ett led i granskningen har internrevisionen besökt Finlands asylprövning och noterade där ett markant fokus på effektiviteten. Mål uttrycks som krav, enheter är resultatenheter, service och tillgänglighet är nedtonade, för att inte säga minimerade, och besluten är förenklade och korta, hälften så långa som hos oss.

Svenska avslagsbeslut är dubbelt så långa som de finska. PUT-beslut är 4-5 gånger så långa och reciten likaså.

De fem texterna som publicerats här mellan september 2011 och augusti 2015 borde ha tagits på allvar redan under de fem år som gått. I stället har nedåtspiralen fått fortsätta. Den genomgång av läget som Erik Stenström och Mathilde Skovdal vid Migrationsverkets internrevison presenterat, bekräftar att miggornas rapporter genom åren varit korrekta. De har kunnat läsas här av vem som helst, också av riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar och – inte minst – journalister.

Migrationsverkets ledning, regeringen och riksdagen bör ta till sig vartenda ord som står i rapporten Effektiviteten i asylprövningen och djupt tacka de två rapportörerna som visat hur illa ställt det är med ”effektiviteten” och påvisat de stora problem som sedan många år berättats om av miggor med kunskap och erfarenhet: att nyanställningarna av en mängd yngre personer varit förödande för hela asylsystemet och för Sverige som land lika väl som för enskilda asylsökande.

Här kan texter läsas om främst asylhanteringen (men också en del annat) i Finland. Det är texter sedan slutet av sommaren 2015 (då ett mycket stort antal migranter tog sig in i EU) och framåt.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till det här inlägget.

Om utredningen ”Granskning av Migrationsverkets användning av språkanalyser”

I ett pressmeddelande från språkföretaget Verified daterat den 21 juli 2015, kan man läsa:

Sten Heckschers utredning om Migrationsverket och språktester visar på flera möjligheter för myndigheten att bli bättre.

I klartext: Migrationsverket har inte heller på det här området klarat sitt uppdrag.

Migrationsverket, genom presschef Fredrik Bengtsson, kommenterar utfallet så här.

Här tror jag att både myndigheten, politiker och media tillsammans kan jobba för att klargöra ansvarsförhållanden och förklara hur saker och ting ligger till.

Verified kommenterar det i sitt pressmeddelande så här:

Ett väl så gott alternativ till att förklara hur saker och ting ligger till vore väl att göra om och göra rätt.

Kommentar: Borde inte ansvarsförhållandena ha varit klara för länge sedan? Migrationsverket har ju funnits i 15 år! Hur kan det få vara så att det efter 15 år behövs en utredning som påtalar det, för att man ska förstå det? Borde inte bland det första som klargjordes när Statens invandrarverk blev Migrationsverket den 1 juli 2000, ha varit ansvarsförhållandena?

Hur som helst så har Sten Heckscher den 30 juni 2015 lagt fram sin utredning och gett konkreta förslag rörande

• Migrationsverkets användning av språktester
• Kravställning för språktester
• Uppföljning

Och menar att:

Genom att skärpa kvaliteten i dessa tre led, framhålls det, kan totalkostnaderna sänkas samtidigt som precisionen i handläggningen blir bättre.

Men är hela Sverige en lekstuga? Ska det behövas en (förmodligen dyr) utredning och ”konkreta förslag” om självklarheter från utomstående, när Migrationsverket redan i 15 år har idkat myndighetsutövning? En myndighetsutövning som har haft – och har – livsavgörande betydelse för människor och är av mycket stor vikt för det svenska samhället.

Att inkompetensen på den här myndigheten (och det sim ryms i det nästan oöversättbara finska ordet ”saamattomuus”, ungefär: lättja, slöhet, inte få saker gjorda) är stor, det finns det hundratals exempel på bland annat i de texter som miggorna bidragit med i åtta års tid. Alltså inte bara på det här nu utredda området. Ord räcker inte till för att förmedla hur rättsosäker Migrationsverkets myndighetsutövning är.

I pressmeddelandet påminns också – vilket är bra – om följande:

Den 11 maj 2015 redovisar Sveriges Radio under rubriken ”Migrationsverket har extremt dåligt anseende” en undersökning av det av Stockholms Universitet delägda Nordic Brands. Av förtroendeindex maximala 100 poäng får Polisen och Domstolarna, som ju också hanterar migrationsfrågor 70 respektive 63 poäng. Migrationsverket kommer upp i 37 poäng. Det har framkastats att förtroendeindexet påverkas av populariteten i ens uppdrag. Skatteverket får 62 poäng.

I alla år som jag har varit verksam dels som asylombud, dels som förmedlare av hårresande fakta, berättelser, rapporter och analyser från insatta miggor som sitter mitt i verksamheten, har kritiken mot Migrationsverket varit omfattande. Att det inte finns människor i Sverige som klarar av att leda den här myndigheten står klart. Och det är en stor tragedi på oerhört många sätt: för så många människor och för landet Sverige och dess framtid.

Skulle jag skriva om det här i en svensk tidning skulle jag avkrävas en förklaring på varför jag skriver som jag gör och även ombes att komma med egna förslag på vad som borde göras. Eftersom jag verkligen inte kan komma med egna förslag som Migrationsverket klarar av att leva upp till, vilket ingen annan i Sverige heller – uppenbarligen – har klarat på 15 år, så skriver jag här på min blogg, där jag ”bara” behöver redovisa skeenden och citera utredningar etc. Och där det bara är jag själv som står för mina texter, ingen annan. Dessutom är det också så, att varje tänkande och läskunnig människa som själv vill ta reda på hur det förhåller sig, har alla möjligheter att söka information och bilda sig en egen uppfattning. Dock: fakta alltid fakta, de är oomkullrunkeliga vare sig man gillar dem eller inte.

•  Här finns pressmeddelandet från Verified i sin helhet.
•  Så här skriver Migrationsverket om utredningen den 1 juli 2015 på sin hemsida.
•  Här kan man ta del av Sten Heckshers utredning på 115 sidor.

P.S. En mening som jag undrar över i Verifieds pressmeddelande är:

Den 22 maj 2014 upprätthåller Högsta Domstolen i Storbritannien en dom från Inner House.

Vad då ”upprätthåller”???

© denna blogg. Vid kortare citat, vänligen länka alltid till originalinlägget.

Miggor om att Migrationsverket agerar på anonyma tips men dess generaldirektör vill inte lyssna på anställda som är anonyma

Foto: T Stjepic

När förre Säpo-chefen Anders Danielsson tillträdde som ny generaldirektör för Migrationsverket skickade jag honom min bok, Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar. I boken berättar, som titeln anger, miggor (anställda vid Migrationsverket) inifrån verket om vad de ser, hör och upplever (här finns en recension av boken i Dagens Juridik). Förordet är skrivet av en domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin, och efterordet av en jurist och tidigare domare och överdirektör vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh. Det fanns alla anledning att tro att den person som utsetts till det svåra uppdraget som generaldirektör för en av de mest omtalade och påpassade myndigheterna i landet skulle finna det både viktigt och intressant att ta del av vad hans underlydande skrivit och berättat om under fyra år. Och i tron att miggornas ofta hårresande, alltid informativa texter har lästs av deras högste chef har jag, som samlat in och gett ut berättelserna, levt ända fram till nu. Ända tills jag fick veta, att generaldirektör Anders Danielsson sagt när han intervjuades av redaktionssekreteraren Maria Wilhelmson från Kristdemokraternas tidning. Hon hade med sig boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, och berättar så här:

Jag frågade om han läst boken. Nej, svarade han, och det tänkte han inte göra heller. Vad skulle han göra med anonyma vittnesmål? Han tyckte inte heller att det var på generaldirektörsnivå att göra något åt dessa vittnesmål. Han märkte inte av något missnöje, så vad skulle han göra? Lean, som ju är Migrationsverkets arbetssätt, är bra och rättssäkert. Det försämrar inte processen, tar bara bort ställtiderna, eller vad de nu kallas.

Dessutom sa han att, precis som titeln på boken anger, så är ingenting svart eller vitt. Det görs individuella prövningar och det är alltid två handläggare som avgör. Han sa också att om man inte trivs med jobbet och arbetsuppgifterna så kanske man ska se sig om efter något annat.

Om arbetet på Migrationsverket, både det egna och de anställdas, sa han att det är svårt, utsatt och mycket kontroversiellt och att ”det är inget jobb man blir hjälte på trots att Sverige är bäst i världen både när det gäller att ta emot flyktingar och hur vi gör det. Damned if you do, damned if you don’t. Vi förtjänar bättre anseende.”

Generaldirektörens inställning, så som han ger uttryck för den i intervjun är minst sagt förvånande och att han inte vill ta till sig viktiga berättelser inifrån det verk han är satt att vara högste ansvarig för, är häpnadsväckande. Fick han och hans underlydande på Säpo aldrig ta del av anonyma historier och tips? Eller fick de det, men brydde sig inte om dem, gick inte vidare? På Migrationsverket, hans nuvarande arbetsplats, berättar anställda – miggor – i alla fall att:

Vi får ofta tips. Om tipslämnaren vill vara anonym så får han eller hon vara det. Vi har inte rätt att efterforska vem som har telefonnumret som tipslämnaren ringer ifrån, utan skriver bara en tjänsteanteckning om vad som kommit fram under samtalet. Kommer det fram fakta, exempelvis att den asylsökande som tipset gäller heter något annat, har visering, har skengift sig och egentligen bos hos sin man som också har skengift sig etc, så kan vi kontrollera det. Om tipslämnaren skriver ett brev där det står att ”jag heter XX men vill vara anonym” så förblir han tyvärr inte anonym eftersom vi måste lägga in brevet i akten. Det har hänt att tipslämnare (som nästan alltid är nära släkt med de sökande) blivit misshandlade av de sökande på grund av tipsen (som hade bäring). Men även om man är anonym så kan man givetvis råka illa ut som tipsare eftersom den sökande lätt kan räkna ut vem tipsaren är, i alla fall om det handlar om identitet, familjeband etc och i synnerhet om vi får in en passkopia med den sökandes rätta namn, rätta medborgarskap etc. Vi kontrollerar bara tips som innehåller uppgifter som går att kontrollera. Som ett exempel kan jag nämna ett tips som handlade om att en asylsökande var identisk med en av tipsaren namngiven person som tidigare, under ett annat namn och med annat medborgarskap hade fått tillstånd som gäststuderande i Sverige. Det fanns foton att jämföra i båda ansökningarna och de föreställde, enligt SKL, samma person. Den sökande nekade till en början men erkände sedan att han de facto var identisk med den gäststuderande.

Jag vill förtydliga att vi är skyldiga att ta med även anonyma tips i de ärenden det gäller. Vi är också skyldiga att följa upp dessa tips genom att utreda om det finns någon bäring i dem. Om vi inte kontrollerar dem så begår vi tjänstefel.

En annan migga skriver:

Vi både kan och ska följa upp tips, även anonyma. Myndighetsutövning handlar om att främja rättigheter, beivra missbruk, och göra detta snabbt och säkert. Tyvärr har dock Lean skapat en miljö där det ska gå snabbt, inget annat.

Man tar ju upp berättelser av anonyma människor också i traditionella medier, inte minst i Aftonbladets serie där Migrationsverket granskades. Generaldirektören borde inse att miggorna riskerar hot och värre, om de går ut med sina namn. Han borde också känna till att en del av hans anställda har hotats, hängts ut på nätet, fått besök i hemmen där de bor med sina barn etc, bland annat av asylsökande som nekats uppehållstillstånd och av släktingar till asylsökande som fått avslag på sina ansökningar. Han borde känna till att det även gjorts polisanmälningar i vissa fall.

Som högsta chef på en annan statlig myndighet vet man att myndigheter ska agera på anonyma tips och anmälningar om de inte verkar helt uppåt väggarna. Man vet också – eller borde förstå – vad anställda riskerar genom att gå ut offentligt. Med tanke på detta borde man inte vifta bort och förringa vad anställda på ens myndighet år efter år berättar i skydd av den anonymitet de har lagstadgad rätt till och som kallas meddelarfrihet. I stället för att säga – som om personalen var hur lätt utbytbar som helst – att: ”Om man inte trivs med jobbet och arbetsuppgifterna så kanske man ska se sig om efter annat” , så borde generaldirektören vara stolt över att han har engagerade medarbetare som, på sin fritid, tar sig tid att berätta hur det är på deras arbetsplats, hans myndighet! Dessutom – om han läst miggornas berättelser skulle han veta det – så är det oerhört svårt och tidskrävande att lära upp nya handläggare och beslutsfattare, så han borde verkligen inte önska att de som påtalar felaktigheter och sådant som kan förbättras, ska se sig om efter andra jobb (vilket i och för sig många redan säger sig göra)!

Till sist Maria Wilhelmson som intervjuade generaldirektören igen:

När jag frågade honom om hur han såg på boken och alla vittnesmål svarade han att han inte tänkte läsa och att så länge ingen sa något direkt till honom så fanns det ingen anledning att bry sig. Och ingen har sagt något till honom.

Det är lite konstigt trots allt. Att all den kritik från miggorna som publicerats inte märks av inom Migrationsverkets väggar.

Maria Wilhelmsons material, som inte varit publicerat någon annanstans, är publicerat med hennes tillstånd.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet.