”Nytysken”: ”124 mil och nästan 6.000 kronor för att få ett svenskt pass”

Här följer ett nytt avsnitt i den ofrivilliga serien om krångel kring utlandssvenskars anskaffning av svenska pass. Här följer ett nytt avsnitt i den ofrivilliga serien om krånglet kring utlandssvenskars anskaffning av svenska pass.

Den svenske mannen som sedan länge bor i Tyskland och som jag lätt ironiskt kallar ”nytysken” med anspelning på den märkliga storsvenska ”seden” (i varje fall i medierna) att kalla alla som på olika sätt migrerar till Sverige, såväl asylsökande som invandrare, berättar:

Vi måste till Berlin!

Min hustru sade häromveckan: ”Du, mitt pass går snart ut. Kan du kolla upp vad som gäller för oss i förskingringen ?” Vi är bosatta cirka hundra mil söder om Sverige.

Jag kollade upp på Sveriges Berlin-ambassads hemsida under Pass och ID-kort för vuxna.

Först  bokade vi tid. Som gick lätt över internet. Vi valde”9:00-9:15 på morgonen”.

Sedan läste vi instruktionerna på ambassadens hemsida om vilka papper vi måste ha med oss. Nästa dag kollade vi resmöjligheter till Berlin, 62 mil från hemorten. Om vi åker tidigt på morgonen så kan vi komma undan med 212 euro (ca 2.064 kronor) tur och retur med tåg. Vi köpte biljetter. Man gav oss besked om att platsreservationer kan göras först tio dagar innan resan, så vi åkte in till stan igen och reserverade två fönsterplatser fram och tillbaka. För 18 euro (ca 175 kronor).

När vi kom hem bokade vi ett dubbelrum på ”vårt hotell” vid Potsdamer Platz. 160 euro (ca 1.560 kronor) plus 44 euro (ca 430 kronor) för två dagars frukost.

För resan från vår by in till stationen i staden har vi mobiliserat grannen och sparar således 8 euro (ca 80 kronor) för spårvagnen. Inbesparingen krymper dock nästan till noll då vi vid hemkomsten belönar grannen för hans vänlighet med en blombukett à 7,95 euro (ca 78 kronor.)

Tågresan till Berlin tar sex timmar och våra reserverade platser finns inte på hela tåget då det på grund av ombyggnadsarbeten var fråga om ett ”utbyteståg”.

I Berlin fick vi helt obyråkratiskt tillbaka pengarna för de förgäves betalade platsbiljetterna. Vi tog buss från Hauptbahnhof i Berlin till hotellet. För 6,80 euro (ca 66 kronor).

Nästa morgon åkte vi med en trevlig palestinsk taxiförare till ambassaden. Man hade aviserat 10-15 euro (ca 98-146 kronor) för färden dit och när taxametern stannade på 10,10 euro så lade vi på rikligt med dricks. När vi berättade att vi hade åkt 62 mil för att få ett pass förnyat så skakade han på huvudet.

Besöket på ambassaden tog tio minuter och här genomfördes foto + fingeravtryck + namnteckning i en mackapär utanför båset med ambassadtanten.

Vi fick betala 150 euro (ca 1.460 kronor) i förväg för passet. Plus 3 euro (ca 30 kronor) ”portoavgift” då vi valde att kunna hämta passet i det betydligt närbelägnare Frankfurt.

Resten av dagen tillbringades på en turistbuss och strövande genom Berlin.

Tillbaka på hotellet hälsade vi vänligt på en annan gäst och bara ett enkelt ”Guten Tag!”, gjorde att han konstaterade: ”Holländare?”.

Jag nekade och berättade varför vi var i Berlin. Han tyckte det var ”otroligt att vi åkt 62 mil ….”. Nästa morgon gick vi till fots till Hauptbahnhof och åkte hem. 62 mil och sex timmar igen.

Nu är det att vänta två veckor och sedan kan vi hämta passet på honorärkonsulatet i Frankfurt/Main (”bara” åtta mil enkel resa…). Naturligtvis mot ”avhämtningsavgift” 16 euro (ca 156 kronor).

De ovan angivna utgifterna för att få ett svenskt pass uppgår till totalt över 600 euro, mer än 5.800 kronor. Med endast frukostkostnader inräknade. Plus tre dagars ”restid”.

Förut kunde vi ansöka om pass i Frankfurt, som ligger mycket närmare där vi bor, och få det levererat till borgmästaren i vår by. Och upp till nyligen valde många svenskar här i området att söka nytt pass i betydligt närbelägnare Luxembourg (25 mil enkel resa). Men den ambassaden är av någon anledning numera stängd för passansökningar och besökare rekommenderas nu till Haag i Nederländerna. Ytterligare 36 bilmil bort!

Kommentar: Varför gör Sverige det så krångligt och ohemult dyrt för sina medborgare som bosatt sig i andra länder att få nya pass? Om det gick att ordna det smidigare förr så hade man väl kunnat låta det fortsätta? Att man ska behöva betala så många tusen kronor för att få ett pass är inte acceptabelt och ett bättre och smidigare sätt måste väl ändå kunna utarbetas?

Här är några tidigare berättelser om hur Sverige krånglar till det och gör det både osäkert och dyrt för sina egna medborgare som bor utomlands att hämta ut sina pass.

Först nytysken, för fyra år sedan:
•  ”Jag måste alltså åka 62 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 SEK för passet och så åka hem 62 mil igen.” – 29 mars 2012
Sedan svenske Lasse, numera finsk medborgare:
•  Be my guest # 101 Lasse Orup – 14 februari 2014
•  Handläggare vid svensk passexpedition till svenskfödd svensk medborgare som utvandrat till Finland: ”I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.” – 13 maj 2014
•  Råd till Lasse Odrup: Byt medborgarskap, bli finländare! – 14 maj 2014
•  Anställd vid en magistrat i Finland: ”Nå då så. Då är det nog de svenska myndigheterna som räddar!” – 15 maj 2014

© denna blogg.

 

Den fria rörligheten inom EU innebär inte att man kan flytta till vilket land man vill utan att kunna försörja sig

”Den fria rörligheten i EU bör inte vara villkorslös”, anser ansvariga ministrar i Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Österrike. Det rapporterar bland andra SR P1 idag i inslaget Frågan om ”social turism” åter aktuell.

I ett brev till EU:s ordförandeland Irland framför de fyra länderna att en del invandrare orsakar en avsevärd belastning på deras välfärdssystem, som sjukvård och skolor, och de fyra länderna vill få rätt att neka nyanlända EU-medborgare rätt till socialbidrag om de aldrig har haft ett jobb eller betalat skatt i det nya hemlandet. En helt rimlig hållning, som dessutom torde vara helt i linje med de intentioner som ligger bakom den fria rörligheten inom EU: man ska försörja sig själv i det land inom EU som man flyttar till!

Men i Sverige tycker ”ansvarig” minister inte att det finns någon som helst anledning till oro och säger:

Att tafsa på den fria rörligheten är helt fel väg att gå.

Men ”att tafsa på den fria rörligheten” är det inget land som velat göra! Bara klargöra att den som inte kan försörja sig själv och aldrig haft ett jobb eller betalat skatt i ett annat EU-land inte ska ha rätt till socialbidrag m.m. Den fria rörligheten ska vara exakt densamma som förut, så det som Sveriges EU-minister säger handlar antingen om ett medvetet eller om ett omedvetet missförstånd. När hon anser att ”vi bör satsa mer på solidaritet” (citat från SR P1:s hemsida) är också det ett medvetet eller ett omedvetet missförstånd: det handlar inte om ”solidaritet”, det handlar om en generös och bra lag som ger alla EU-medborgare rätt att fritt röra sig inom hela EU plus några icke-EU-länder som Norge och Schweiz m.fl.

Här är en del av vad som gäller för fri rörlighet inom EU, enligt den finländska representationen i Europeiska kommissionen:

Om en EU-medborgare vill vistas i ett annat EU-land en period längre än tre månader bör han uppfylla vissa villkor. Han eller hon bör:

– bedriva ekonomisk verksamhet som anställd eller egenföretagare;

– ha tillräckligt med pengar och en sjukförsäkring så att det mottagande medlemslandets socialskyddssystem inte behöver betala ut socialt bistånd till denna person under hans eller hennes vistelse.

När det gäller vilka som har rätt till fri rörlighet, alltså vistelse i ett annat EU-land kortare tid än tre månader, gäller att

EU-medborgare får på vissa villkor flytta till ett annat EU-land för att söka jobb.

Det handlar alltså om att EU-medborgare har rätt att fritt resa till ett annat EU-land för att söka arbete, inte för att leva på gatan eller på landets härbärgen och inte för att söka stöd ekonomiskt och socialt. Rätten att röra sig fritt gäller också den som ska studera, ansluta till en familjemedlem som redan finns i landet och kan försörja sin familj samt den som vill starta en verksamhet som han kan försörja sig på.

Som en extra information till lättkränkta personer meddelas, att man i många EU-länder alltid måste bära med sig id-kort eller pass. I dessa länder kan man få böta eller tillfälligt tas i förvar om man lämnat id-handlingarna hemma. Personer som blir kränkta av att behöva legitimera sig rekommenderas därför att noga i förväg ta reda på vilka länder som ställer det kravet så att de kan undvika att resa dit.

Det är helt omöjligt att här redogöra för alla regler och bestämmelser kring den fria rörligheten. Mängder av information, lagtexter och direktiv kan lätt googlas fram på nätet. Här är några länkar:

Söka jobb utomlands
Fri rörlighet för EU-medborgare
Fri rörlighet inom EU
Rörlighetsdirektivet
EU och migration

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!