Ska UG på en timme lyckas med vad jag inte lyckats med på många år: bryta barnläkarnas obegripliga ställning som ”experter” i frågan om åldersbedömningar av misstänkt äldre ”minderåriga” asylsökande?

Klicka på text- och bildrutan för att komma till videoinslag och artiklar.

I kväll, den 31 augusti, sänder Sveriges Television Uppdrag granskning som handlar om det mångåriga och mycket stora problemet i Sverige: att ett gäng barnläkare fått förhindra att åldersbedömning görs av dem som slarvigt i medier och av politiker kallas ”ensamkommande barn”.

I många år har det svenska ”etablissemanget” – eller vad man ska kalla Migrationsverket, Socialstyrelsen, regeringen, delar av riksdagen med flera – låtit den här mannen och ett antal likasinnade, skapa mångmiljardförluster i pengar (för enorma kostnader för personer som varit över 18 år men behandlats som ”barn”) och stora förluster i trygghet för många människor, genom sin hårdnackade syn på åldersbedömningar av hitkommande asylsökande som säger sig vara under 18 år!

Att ”etablissemanget” lagt så stor vikt vid vad dessa herrar (Hjern, Flodmark, Ascher & Co) tyckt i en fråga som inte ens berör deras område – barn – utan handlar om vuxna, har i snart ett decennium varit obegripligt för mig.

I inlägg efter inlägg i Svenska Dagbladet, i Dagens Samhälle, på Newsmill (saligen avsomnad sajt), Det Goda Samhällets sajt samt här på bloggen har jag skrivit om åldersbedömning av påstått minderåriga asylsökande som misstänks vara äldre än de uppger. I inlägg efter inlägg har också miggor, läkare, HVB-personal, socialtjänstemän, poliser, sfi-lärare och andra här på bloggen berättat om hur hopplöst det är att tvingas spela med i ett spel som går ut på att de ska låtsas att ända upp till 32-, 36-åriga män är ”barn”.

Här är några av de texter som publicerats i olika medier genom åren. Tänk om någon hade tagit till sig hur det går till i andra länder och vad andra experter och inblandade aktörer haft att säga i stället för att låta dem, som jag numera tänker på som ”barnläkarmaffian”, vara tongivande. Hur många miljarder kronor hade då kunnat gå till annat än till att ”vårda” överåriga utländska ”barn”, betala ut efterlevandepensioner, arvodera till gode män, tillhandahålla platser i skolor och till oerhört dyra boenden? En synnerligen berättigad fråga. En stor del av ansvaret för detta vilar tungt på dem som aktivt motarbetat att Sverige – likt andra länder i EU – bedömt åldern hos asylsökande där fog funnits för misstanke om att de är äldre än sina uppgivna 16 eller 17 år (som inte stöds av id-handlingar). Men givetvis också på lomhörda, okunniga och ovilliga politiker av alla kulörer som under många år slagit dövörat och blindögat till mot verkligheten och låtit dessa herrar hållas.

Här följer en del av vad jag genom åren skrivit i diverse medier och här på bloggen om åldersbedömning av påstått minderåriga asylsökande:

•  Hur många ensamkommande barn är vuxna? – 5 oktober 2014. Ur texten:
Anders Thomas, som under åtta år var anställd på Migrationsverket, har berättat om sina erfarenheter: ”Det kändes rent bisarrt att sitta och utreda ’16-åringar’ som uppenbarligen var närmare mig i ålder. På den tiden fanns det möjligheter att göra en åldersutredning, det finns inte i dag utan man verkar släppa igenom i stort sett alla som säger sig vara barn. Vad händer när dessa vuxna män börjar i gymnasiet och går med riktiga 16-17-åringar?”.

•  Sverige ligger efter med ålderstester – 7 januari 2016. Ur texten:
Kostnaden för den här gruppen, som under perioden januari–november 2015 utgjorde 22 procent av alla asylsökande, är enorm, liksom alla arrangemang kring deras boende och studier etcetera. Om det vid åldersbedömningar skulle visa sig att ett ansenligt antal inte är minderåriga, blir besparingen för skattebetalarna avsevärd. HVB-hemspersonal, familjehem och skolor skulle också slippa de problem som följer med att vuxna män måste behandlas som 16- och 17-åringar, vilket berättades om i reportaget i Sveriges Radio.

•  Replikskifte mellan Migrationsverket och Merit Wager – 11 januari 2016. Ur texterna:
Fredrik Beijer, rättschef Migrationsverket:
Vi påminner också våra medarbetare att det är den sökande som har bevisbördan för sin ålder, att det i första hand är skriftlig bevisning som är aktuell för bedömningen och att huvudregeln är att detta sker i samband med att vi avgör ärendet. En medicinsk åldersbedömning kan finnas med under förutsättning att en läkare är villig att göra detta. Mycket i Merit Wagers artikel handlar om värdet och ”exaktheten” av så kallade ”ålderstester” – och hennes funderingar ska i första hand bemötas av läkarprofessionen och Socialstyrelsen.

Merit Wager:
Fredrik Beijer, Migrationsverket, skriver: ”JO poängterar att ”fram till beslut bör den ålder som sökande uppgett vid ansökningstillfället godtas” (12 december 2012 och 9 april 2015)”. Och det är ju vad verkets ledning vidarebefordrat till sin personal. Det må vara ett uttalande av JO, men enligt Migrationsöverdomstolens dom UM 2437-13 gäller att: ”det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.”

•  Hur kan säkerheten på HVB öka? – 11 februari 2016. Ur texten:
Det naturliga vore att man också i Sverige gjorde åldersbedömningar i början av asylprocessen vid tveksamhet kring den asylsökandes ålder, vilket görs i övriga Norden. Hade man gjort det så hade man med mycket stor sannolikhet haft ett betydligt mindre antal personer som bedömts vara under 18 år, och Sverige skulle inte ha lika stora problem med plats- och personalbrist på HVB som nu.

Med ett betydligt mindre antal faktiskt minderåriga asylsökande kan resurserna användas till boenden med god personaltäthet och en säkrare miljö där man inte riskerar att blanda vuxna asylsökande med minderåriga.

•  Börja ålderstesta unga asylsökande redan nu – 26 april 2016. Ur texten:
Migrationsöverdomstolens dom (UM 2437/13, 2014-02-11) anger också i klartext att:

”Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan göra sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.”

Detta efterlevs dock inte och antalet påstått och faktiskt minderåriga som sökte sig till Sverige under 2015 (35 369 personer) var ensamt 3,4 gånger så stort som antalet till övriga länder i Norden tillsammans (10 389 personer). En anledning till denna fördelning kan mycket väl vara det faktum att det är känt i de stora asylsökarländerna att åldersbedömningar inte görs i Sverige, varvid även äldre personer tämligen riskfritt kan utge sig vara under 18 år.

Det är inte acceptabelt att Migrationsöverdomstolens dom inte följs för att några barnläkare sätter sig på tvären och en utredare på Socialstyrelsen vill utföra en pilotstudie där resultaten kommer att dröja. Därför bör åldersbedömningar enligt beprövade metoder komma i gång omedelbart på initiativ av de aktörer i samhället som kommer i kontakt med unga asylsökande.

•  Migrationsverket skjuter över sitt ansvar på kommunerna – 15 mars 2016. Ur texten:
En av anledningarna till att färre söker sig till våra grannländer kan vara att man vid misstanke om felaktigt uppgiven ålder gör åldersbedömningar. Det har i dessa länder vid olika kontroller genom åren konstaterats att av personer som åldersundersökts har mellan 60 och 72 procent visat sig vara rejält äldre än den ålder de själva har uppgivit.

Om man betänker att skillnaden i kostnad som belastar skattesystemet kan vara långt över en miljon kronor per år och asylsökande beroende på om personen är minderårig eller vuxen, borde det ligga i Sveriges intresse att direkt i början av asylprocessen åldersbedöma asylsökande.

Det är väl känt bland människosmugglare att Sverige är det lättaste landet att söka sig till som ”ensamkommande barn” eftersom Migrationsverket här går efter den ålder som den asylsökande uppger.

Bland texterna på bloggen tas här bara upp några få, samtliga från i år. Men man kan söka på ord som ”ensamkommande”, ”minderåriga”, ”åldersbedömning”, ”ålderstest”, ”åldersbestämning” etc för att hitta många fler texter från tidigare år.

•  Om den evighetslånga följetongen: ”Åldersbedömning av ensamkommande asylsökande som säger sig vara minderåriga men inte styrker sin ålder och det finns misstankar om att de kan vara över 18 år”.  – 26 maj 2016. Ur texten:
De, som efterlyser etik och barnperspektiv borde ta del av de otaliga berättelser som nu sipprar ut när bubblan brister och man inte längre i kommuner, på HVB och i familjehem, inom socialtjänsten, i skolor etc orkar spela med i ”vi låtsas att X, som verkar vara närmare 30 år gammal, är 17 år, som han sagt”-spelet.

De, som efterlyser etik och barnperspektiv kan till exempel läsa detta, som en person som arbetar i en skola där man tar emot faktiskt och påstått minderåriga asylsökande i förberedelseklasser, berättar:

Majoriteten är afghaner och vuxna som utger sig för att vara barn. De säger att de är 14-16 år gamla och vissa av dem är närmare 25-30. Dessa går alltså i klasser där det finns 14-åringar som faktiskt är 14 på riktigt. Förutom de konsekvenser du nämner så är det också problematiskt när vuxna faktiskt tar barns plats (i skolan t.ex.) och utnyttjar systemet.

•  Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån. – 9 juni 2016. Ur texten:
Ja, att många som säger sig vara minderåriga ljuger om sin ålder har bland annat berättats om på den här sajten av miggor, av HVB-personal, av personer som ställt upp som familjehem (se två exempel nedan), av modersmålslärare i främst afghanska språk, av gode män. Och under några år på utmärkta Ledarsidorna.se och av en hel del andra som föraktfullt av de journalister som nu tassar över till ”andra sidan”  har kallats ”alternativa medier” och allt möjligt annat. Faktaresistensen (jag hörde ordet nyligen och det beskriver ju ganska väl vad rätt många lidit och lider av) har varit svår och allvarlig hos de allra flesta ”gammelmedier”. Det är mycket, mycket allvarligt och det har skadat Sverige.

•  Hängslen och livrem finns, ändå kasar Migrationsverkets byxor ner till fotknölarna. – 16 juni 2016. Ur texten:
Och börja åldersbedöma nu – alla andra länder klarar det ju. Så efterblivet kan det inte vara i Sverige att man inte klarar att göra åldersbedömningar. Den asylsökande ska i första hand styrka och i andra hand, om det är omöjligt göra trovärdig sin ålder om han/hon säger sig vara under 18 år. Finns minsta misstanke eller osäkerhet kring åldern ska vederbörande åldersbedömas. Punkt. Slut.

•  Ett ”ensamkommande barn” från Afghanistan berättar – 1 juli 2016. Ur texten:
– Jag såg att boendena för minderåriga var bättre”, säger han med ett flin. De fick bättre mat, det fanns läkare för barnen, man kunde sporta. De gav oss bussbiljetter och skickade oss till skolan.

Så den här företagsamme 23-åringen med universitetsexamen sa till Migrationsverket att han var 17 år gammal och att han inte hade gått ut grundskolan. När han hade lärt sig lite svenska placerades han i årskurs 9.

– Jag lärde mig massor, skrattar han.

•  Vidare om asylbedrägerier; multipla identiteter; 13-åring som var 25 med mera – 7 juli 2016. Ur texten:
En migga: Jag känner till ett fall där den sökande hade kommit hit på anknytning (inga fingeravtryck) och sedan sökt asyl (fingeravtryck). Därefter sökte han asyl som ”ensamkommande 13-åring” (inga fingeravtryck). Således hade han nu tre identiteter. Anledningen till att den sökande bar sig åt på detta sätt var, att han var en brottsling och ville fortsätta på den banan. Han är med stor sannolikhet på fri fot än idag eftersom han flydde från det HVB där han vistades som 13-åring, när polisen var honom på spåren.

13-åringen med tre identiteter var i 25 årsåldern. Det är obehagligt att han har en identitet (PUT och folkbokföring) kvar som han kan fortsätta att använda trots att han har begått brott i de två andra identiteterna.

•  Nära hälften av alla ensamma barn och unga från Afghanistan som kom till Europa förra året, sökte sig till Sverige – 11 juli 2016. Ur texten:
Dessutom är det alltså fortfarande så att det enligt lag är den som söker skydd i Sverige som ska visa att den har behov av det. Lagen medger inte ”bättre-liv-invandring” för 16, 17, 23- och 28-åriga afghanska pojkar och män som vill få jobb, utbildning och annat i Sverige. Dessutom är det förvånande hur många av dessa ”skyddsbehövande” som mycket snart efter att de fått uppehållstillstånd i Sverige, reser hem och hälsar på i Afghanistan. I andra länder dras uppehållstillståndet in när sådant sker; det visar ju tydligt att personen ifråga inte har något skyddsbehov gentemot hemlandet.

En undran: Det räckte inte med alla vittnesmål, alla skriverier, all dokumentation, information om hur man gör i andra länder som bland annat förts fram här enligt ovan.

Blir det ändring nu, kommer Uppdrag gransknings inslag på en timme att få ett sådant genomslag att det lyckas med vad jag inte lyckats med trots all gedigen och faktabaserad information och dokumentation som jag presenterat genom åren? Nämligen att förpassa barnläkarna dit där de hör hemma: bland barnen och se till att man i Sverige gör åldersbedömningar av påstått minderåriga som kan misstänkas vara äldre än de uppgett? I så fall är det mycket bra, men många år för sent.

© denna blogg. Vänligen länka till detta inlägg vid citat ur texterna.

För att man ska kunna säga att man företräder sina väljare så måste lite mer till än att man räknar antalet röster i ett val vart fjärde år

Den 29 maj  skrev jag ett inlägg på Newsmill under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! Jag skrev bland annat:

Hade man lyssnat på Mauricio Rojas och hade man haft en kraftfull, rak och tydlig integrationsminister i Sverige under de gångna drygt nio åren så hade mycket kunnat vara annorlunda.

Läs gärna hela artikeln på Newsmill.

Den 9 september intervjuades Mauricio Rojas på Svenska Dagbladets ledarblogg och han sa, bland mycket annat:

Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller.

Svenska Dagbladet frågar Mauricio Rojas:

Ett av alla debattinlägg som skrevs i våras när upploppen i Husby bröt ut var en text på Newsmill av Merit Wager. Hon lyfte fram att du för nästan tio år sedan hade varnat för att något sådant skulle kunna ske i Sverige. Vad tänkte du när du fick höra om Husby?

Mauricio Rojas svarar:

Jag tänkte, oj, nu händer det som vi visste någon dag skulle hända. Man kan inte ackumulera så mycket utanförskap och ovärdiga levnadsvillkor utan att det smäller. Och det är ungdomarna som reagerar, de som jag kallade utanförskapets barn eller Sveriges oälskade barn, som det hette i min bok som publicerades redan 1995 och där jag förklarade varför det som hände i Husby och andra förorter skulle hända.

Det är fullkomligt hopplöst – i praktiken omöjligt – att i Sverige få s.k. ”ansvariga” att lyssna – innan det är för sent! Och inte ens då, när det är för sent, klarar de av att dra slutsatser och använda sina misslyckanden för att försöka förändra sådant som deras egen tröghet och okunskap har skapat! Det finns mycket som dessa människor, som påstår sig ”företräda” folket, säger och gör som är direkt skadligt för just det folk de säger sig företräda. Och för deras barn, barnbarn och alla kommande generationer!

Megalomana svenska politiker har inte förstått att för att man ska kunna säga att man företräder sina väljare så måste det lite mer till än att man räknar antalet röster i ett val vart fjärde år! Om politikerna bara bryr sig om antalet röster för att de avgör om de får sitta vid makten (som för alla partier och politiker tycks vara huvudsaken), men inte på riktigt företräder de väljare som gett dem sin röst i tro att de ska just ”företräda” dem, då är de falska och då kan de omöjligt påstå att de är vare sig ”förtroendevalda” eller att de företräder” några andra än sig själva! Personerna i regeringen är förresten inte ens  ”förtroendevalda”, d.v.s. de är inte valda av folket…

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister!)

Ur journalistreglerna i Finland: ”Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.”

Under rubriken UG har rätt i att många inte vågar berätta om sina erfarenheter  skriver jag på Newsmill ungefär detsamma som jag skrivit och sagt i många år redan. Anledningen till att jag skrev den här texten var att programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television äntligen tog upp detta problem. För ett problem är det i en demokrati, att en del människor tar sig rätten att smutskasta och svartmåla andra människor för att dessa inte ser världen på samma sätt som de smutskastande och svartmålande, eller har andra åsikter eller känner till andra fakta än de. Ett stort problem. Vilket jag tar upp i min text på Newsmill.

Jag gör också en liten jämförelse med hur olika man ser på journalistiken i Sverige och Finland.

I Sverige är det som vanligt kollektivistiskt och opersonligt. Man talar om ”massmedier” som har ”en roll i samhället” och det påpekas att ”allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.

I Finland fokuserar man på individen, den som är (inte bara kallar sig) journalist:
• Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
• Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.

Här ett kort utdrag ur min artikel, som borde få alla människor i Sverige att bli förtvivlade:

Jag har träffat förtvivlade människor ur journalistkåren, från Svenska kyrkan och politiker som bett att få träffas i hemlighet (!) och prata om hur åsiktsförtryckta de är när det gäller områdena asyl, migration, integration. Hur illa de mår när de inte vågar uttala den minsta kritik eller ifrågasätta något på dessa områden, inte ens ställa frågor som kan låta kritiska. De berättar om de politiskt korrekta åsikter, som människor i deras omgivning vidhåller, även när fakta visar att de har fel. De berättar om hur det här gör att de bryts ner psykiskt.

© Denna blogg.

Varför vill hungerstrejkande asylsökande träffa politiker från det land de säger sig ha skyddsskäl gentemot?

Jag frågade Zulmay Afzali vad detta, som kunde läsas i artikeln Två hungerstrejkande avbryter aktionen NorrbottensKuriren, kunde betyda:

Ahmad Aklil Khalil har försökt komma i kontakt med de fyra ledamöterna ur Afghanistans parlament som ska besöka Sverige.

–  De flyger från Afghanistan på måndag. Vi vet ännu inte om de kommer till Boden, men jag tror att de prioriterar att komma hit framför andra officiella framträdanden.

Man kan ju verkligen undra varför afghaner, som söker asyl/skydd i Sverige gentemot Afghanistan som de absolut inte säger sig kunna återvända till sitt hemland av rädsla för vad som kan hända dem där, vill träffa just detta lands högsta politiska företrädare i Sverige. Det låter ju helt galet, minst sagt. Så jag frågade alltså Zulmay Afzali, som har mycket god kunskap om hur saker och ting fungerar i Afghanistan och om dem som lämnar landet för att försöka få uppehållstillstånd i olika europeiska länder. Och jag citerar först ur hans artikel Så besöker falska flyktingar landet de fått skydd ifrån på Newsmill för ganska precis ett år sedan; en artikel med uppgifter som – givetvis – ingen enda ansvarig person i Sverige velat diskutera eller fråga honom om:

Ett exempel: X beviljas uppehållstillstånd i ett land i Europa för att han sagt att kommer att bli dödad i sitt hemland Afghanistan om han inte får stanna.  X har berättat en falsk historia, angett falsk identitet, visat upp falska dokument och har alltså fått uppehållstillstånd. Nu vill X åka tillbaka till Afghanistan för att hälsa på sin familj, men han kan inte göra det utan att avslöja att hans asylansökan var falsk. Så han går till Pakistans eller Irans ambassad och erhåller visering till något av länderna som båda gränsar till Afghanistan. Många föredrar Pakistan eftersom det är betydligt lättare att ta sig in i Afghanistan därifrån än från Iran, utan någon som helst pass- eller identitetskontroll vid gränsen. Och om X vill undvika omvägen via Pakistan eller Iran så finns ett annat sätt. Afghanska ambassader ställer ut speciella dokument – ”inresetillstånd” – som är till för personer som inte kan resa in i Afghanistan på sina ordinarie pass på grund av de getts skyddsstatus i Europa. När X landar på flygplatsen i Kabul kan han låta sitt pass ligga i fickan, han behöver inte visa upp det för gränspolisen. Det enda han behöver göra är att visa sitt inresetillstånd från en afghansk ambassad och få en inresestämpel av polisen så är allt klart.

I sin bok En flykting korsar ditt spår (som alla ansvariga för Sveriges framtid och säkerhet borde läsa) berättar Zulmay Afzali om hur man från Afghanistan skickar människor för att söka asyl i Europa. Inte heller detta har intresserat någon ansvarig i Sverige. Boken, som kom ut i början av februari och har recenserats och omskrivits bland annat på DN Kultur, Svenska Dagbladets ledarsida, i Folkbladet och i Upsala Nya Tidning, innehåller information som borde få många att fundera några varv till på vad man tillåter pågå på ”asylområdet” i Sverige. Men i Alliansen, som främst verkar vara intresserade av att hålla Miljöpartiet på gott humör i dessa frågor, är det ytterst få som vill ta till sig verkligheten – eller, kanske man ska säga: den här delen av verkligheten!

Jag frågade alltså Zulmay Afzali om hur det är möjligt att människor som säger sig ha starka skyddsskäl mot Afghanistan, vill komma i kontakt med parlamentariker från just det landet. Han, som känner parlamentarikerna och har arbetat i regeringskansliet med nära kontakter till parlamentet, säger:

Det faktum att hungerstrejkande afghaner söker kontakt med sitt hemlands högsta politiker är ett tecken på att de inte hyser någon rädsla eller oro, trots att de hävdar att de har skyddsbehov mot landet och att asylsökande normalt knappast har kontakt med sitt hemlands politiker.

I Sverige bör man vara medveten om att det mycket väl kan vara så att det finns ett samförstånd mellan de här personerna och regeringen i Afghanistan. Att regeringen rentav stödjer de asylsökande och vill att de ska få uppehållstillstånd i Sverige och i andra länder i Europa. Kanske vill de hungerstrejkande afghanerna försäkra sig om att deras hemlandspolitiker kommer att ge dem stöd genom att säga att ”Afghanistan vägrar ta emot våra egna medborgare om de inte återvänder frivilligt”?

Det gäller för svenska myndigheter att stå fria och att inte låta sitt uppdrag att följa svensk lag politiseras. Det gäller för ledningen och tjänstemännen på Migrationsverket – och migrationsdomstolarnas folk – att inte låta sig luras, skrämmas och pressas utan att fullfölja sina uppdrag utan politisk inblandning. Det är också viktigt att påpeka, att politisk inblandning inte heller bör ske från svenska politiker. Det har förvånat mig att svenska riksdagsledamöter lägger sig i asylprocessen och inte bara i den utan till och med i enskilda fall! I en demokrati, en rättsstat, ska de rättsliga instanserna stå fria från påverkan såväl av yttre makter (i detta fall parlamentariker från Afghanistan) som inre makter (riksdag och regering i Sverige).

Så långt Zulmay Afzali. Han skriver just nu sin andra bok som ska handla om hur människor dels skickas; dels själva tar sig till Europa från länder som Afghanistan, Pakistan, Iran etc. Och om korrupta FN-organ och NGOs, alltså icke statliga organisationer. Och mycket som borde vara av intresse för hög som låg i Sverige.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!

Zulmay Afzali: ”Den svenska undfallenheten och rädslan för rasiststämpel är ett stort problem, jag ser det ofta i olika sammanhang och det gör mig frustrerad.”

Zulmay Afzalis artikel Vi muslimer bör ta avstånd från islamisterna på Newsmill 23 april, är etta på listan ”Dagens populäraste artiklar”. Här ett kort utdrag ur hans text:

Jag vill att svenska partipolitiker och andra ska stå upp för att vi har ett civilsamhälle i Sverige, ett sekulärt samhälle där religionen är vars och ens ensak och där samma regler och villkor gäller för alla. Det behövs inga särskilda representanter för muslimer i politiska sammanhang i Sverige; vi bor och lever här på samma villkor som alla andra och ska arbeta för ett bra och enat samhälle för alla.

Zulmay Afzalis bok En flykting korsar ditt spår, kan köpas eller laddas ner som e-bok.

Zulmay Afzali om islamister på Newsmill juni 2012

Apropå det som skett i Stockholms arbetarekommun, dvs hela karusellen runt den först invalde, sedan utsparkade Omar Mustafa, påminns här om Zulmay Afzalis artikel på Newsmill den 28 juni 2012: Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig.

Att läsa en del av kommentarerna till hans artikel är ingen höjdare; det är det sällan när det handlar om detta ämne. Men det går utmärkt att läsa texten och välja att förhålla sig till den på sitt eget sätt.

Det finns knappast något att ondgöra sig över i det sista stycket i artikeln i alla fall! Det som sägs där ter sig som något som varje fritt tänkande människa i en demokrati bör kunna omfatta:

Jag vill uppmana alla vanliga, utbildade och tänkande muslimer att stå upp och motarbeta de radikala och extrema grupper som påstår sig representera islam. Låt oss representera oss själva, inte låta dem göra det! Låt oss hindra dem från att predika våldsideologier och extremism. Vi som lever här, i Sverige och i andra europeiska länder, måste arbeta hårt för att rensa våra samhällen från den infekterande radikalismen. Det kan vi bland annat göra genom att visa att vi stödjer dem som använder sig av sin rätt till åsikts- och yttrandefrihet.

Läs gärna Zulmay Afzalis bok – En flykting korsar ditt spår – som kan beställas här. Recensioner/omnämnanden i Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, Folkbladet, Svenska Dagbladet m.fl. och utdrag ur boken på engelska och svenska finns också att ta del av.

© Denna blogg

Ny artikel av Mummelförlagets författare Zulmay Afzali

Zulmay Afzali på sin bokreleasefest 31.1 2013

Misstankar om islamisk extremism i Europa kan inte viftas bort på Newsmill.

Länkar till alla Zulmay Afzalis artiklar finns här och här finns recensioner av boken En flykting korsar ditt spår.

Zulmay Afzali skriver just nu en ny bok. Hans första  bok håller på att översättas till engelska och kommer snart att kunna köpas i hela världen.