Liten textkavalkad – 11 texter från lika många år

Här följer länkar ett antal blogginlägg som dels är något av ”det har jag skrivit om i flera år”-texter, dels sådana som helt enkelt bara tål att påminnas om och därför upprepas. Eftersom urvalet inlägg är så enormt har jag valt ut texter från februari månad från alla år jag bloggat. Eftersom jag började blogga i maj 2005 är texten från det året från just maj. Alltså:

•  Brain damage – 30 maj 2005. Ur texten:

Sverige kommer inte att riskera någon brain drain i framtiden! Detta för att svenskarna kommer att stanna i Sverige eftersom de inte kommer att kunna konkurrera med människor från andra länder och ingen kommer att vilja ha dem.

Landets skol- och utbildningsväsende är så svagt och dåligt att de minimala kunskaper som eleverna inhämtar inte kommer att leda till annat än brain damage. I betydelsen ”förstörda hjärnor”.

•  Be my guest 28: Vera Efron – 27 februari 2006. Ur texten:

Sommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.
(Flera texter om Vera Efron kan läsas här.)

•  Utländska medier rapporterar om den svenska asylmottagningen – 26 februari 2007. Ur texten:

Det är bra att utländska medier kommer till Sverige och granskar oss och beskriver saker och ting utifrån sina referensramar, sitt sätt att se på saker.

•  Somalier gripna misstänkta för att ha planerat terrordåd – 29 februari 2008. Ur texten:

Vad är det som gör att man i Sverige tror, att så fort någon kommit hit och fått svenskt medborgarskap så är han eller hon ”svensk”? Fråga vem som helst bland invandrare i första generationen – och ofta också i andra – om de upplever sig som ”svenskar”! Och tänk lite själva: om svenskar emigrerar till Australien eller USA eller Thailand – känner de sig då som australiensare, amerikaner eller thailändare så snart de bosatt sig där? Visst inte.

•  Vidare om Migrationsverkets stenvänderi – 28 februari 2009
(mer om Adil Hakimjan kan läsas här och här.) Ur texten:

Efter tillkomsten av Dublinkonventionen och Dublinförordningen blir den s.k. första asyllandsprincipen tillämplig endast när utlänningen har kommit till Sverige direkt från land utanför EU-området. Då måste väl även verkets generaldirektör Dan Eliasson, rättsenhetens beslutsfattare Helene Hedebris och rättschefen Mikael Ribbenvik inse att det inte blir många personer som kommer att utvisas från Sverige med stöd av första asyllandsprincipen eftersom det inte kommer att finns många som Adil som varit inspärrade på Guantánamo i flera år, blivit dumpade i Albanien och har nära släktingar i Sverige.

•  ”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta” – 28 februari 2010.Ur texten:

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

•  Röda Korset: ‘Sverige bäst på att ge förutsättningar för lyckad integration.’ – 28 februari 2011. Ur texten:

Vad som däremot inte bara bör utan måste krävas av alla som får en fristad och försörjning i Sverige är att de anpassar sig till det land och det samhälle de kommit till. Att de respekterar det land och det samhälle de kommit till och som ingen tvingar någon att stanna kvar i om han/hon inte vill göra det. Detta är så självklart att det är häpnadsväckande att man inte förstått det i Sverige!

•  Är ”verklighetsfrämmandeskap” ett plus för ministrar i Sverige? – 24 februari 2012. Ur texten:

”Utrikes födda”??? Särbehandlingen ska alltså inte gälla för svenskfödda som anställer svenskfödda, men ska de gälla för utrikes födda som anställer inrikesfödda? Och vad är då ”inrikesfödda”? Är det svenskar eller är det också barn till afghaner, somalier, irakier födda i Sverige? Ska kriteriet vara att alla som bor inom vissa, av Ullenhag definierade gränser, i s.k. utsatta områden, omfattas av hans idéer om ”lägre kostnader för att verka och anställa” i hans ”nystartszoner”? Eller ska det enbart gälla asylinvandrade? Eller ska det bara gälla asylinvandrare som inte behärskar svenska? Hur ska Ullenhag definiera vilka som ska särbehandlas?

•  En migga: ”Inte heller flydde han till Sverige utan han reste hit legalt efter att det första asyllandet beviljat honom både uppehållstillstånd och främlingspass!” – 28 februari 2013. Ur texten:

På frågan varför han låtsades vara minderårig när han kom till Sverige (och varför han sökte asyl i Sverige när han redan hade fått asyl i ett annat land) men inte när han kom till det första asyllandet ville han inte svara, och på frågan om varför han inte stannade i det första asyllandet där han redan ju hade fått tillstånd som alternativt skyddsbehövande, var svaret att så fort man får tillstånd i det landet så måste man lämna förläggningen och då måste man klara sig själv. Man måste försörja sig själv, det finns inga jobb eller bostäder och man får inte hämta dit sin fru om man inte har jobb och bostad…

•  Blandade fakta från de nordiska länderna – 27 februari 2014. Ur texten:

Norge. Asylmottagningn i Bodø har skickat ett bekymrat brev till regeringen om att asylsökande med påstått skyddsbehov reser till sina hemländer på semester. UDI (Udlendingsdirektoratet, motsvarande Migrationsverket i Sverige) har ingen översikt av hur många det handlar om. Så här skriver Beate Klette, återvändanderådgivare vid Bodø Mottagningscenter i brevet till justitieminister Anders Anundsen (Frp):

Hur farligt är det egentligen i hemlandet som gör att man kvalificerar att man får uppehållstillstånd när man bara efter några månader kan återvända dit på semester?

•  En migga: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.” – 26 februari 2015. Ur texten:

Resedokument och främlingspass
Rapportering finns om att personer som sålt sina resedokument och främlingspass har fått upp till 30.000 kronor per styck. Dessa dokument är också mycket eftertraktade på den svarta marknaden.

•  Finland. ”Var femte kan inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.” – 12 februari 2016. Ur texten:

– Det är inte särskilt många som har någon yrkesutbildning; de utgör endast cirka 10–20 procent. Andelen högutbildade asylsökande är klart under 10 procent, säger justitie- och arbetsminister Jari Lindströms specialmedarbetare Sakari Puisto. Dessutom kan var femte inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.

På bloggen finns idag 8.462 inlägg i mängder av olika ämnen. En stor del av texterna har skrivits av miggor – anställda på Migrationsverket – men också av andra under rubriken Be my guest, bland annat: Krister Thelin, Thomas Gür, Nuri Kino, Nima Dervish, Mirka Kettunen, Karin Dahlström, Evelyn Malzani och många fler.

Det finns texter av utlänningspoliser, familjehemsföräldrar och personal på HVB. Men också av mig. Dessutom finns mängder av texter om och från Finland och en hel del också från övriga Norden.

Jag passar också på att slå ett slag för de böcker som getts ut på Mummelförlaget, skrivna av:

Nima Dervish, David Eberhard, Ilan Sadé, Zulmay Afzali, Katrin Fogelby, SFI-elever, Aniram Niletram och mig själv, Merit Wager.

Samtliga böcker finns i pappersform men också som e-böcker, klara att ladda ner direkt för en billig penning.

 

 

 

 

Nima Dervish: ”Det slog mig att Antons mor har samma sorg.”

Med tillstånd av Nima Dervish publicerar jag hans text om sina tankar och upplevelser och känslor i samband med att han var hemma hos Lavin Eskandars familj (som är släktingar till hans flickvän) efter det ohyggliga mordet i skolan i Trollhättan. Här är den, utan vidare presentation.

En kväll går ett par tjejer förbi med en hund. De vill beklaga sorgen. Jag vill klappa på hunden men de säger till mig att vara försiktig för hunden kan bli aggressiv. Det visar sig att anledningen till det är att ”vissa somaliekids kastar sten på den”.

”Vad svarar du?” frågar jag.

”I början brukade jag vara snäll: Vi alla måste bo i det här landet, vi måste bete oss schyst mot varann. Men sen kallar de mig för hora och att jag ska dö.”

Nima får ett utbrott.

Tänk om vissa skitungar kunde förstå att deras beteende bidrar till fientligheten mot invandrare (nu hade det ingen sådan effekt på just de här två kvinnorna, but still) som sedan sparkar dem själva i baken och drabbar deras community.
––––––––––––––––––––––––––––
Det jobbigaste med att vara hemma hos Lavin, det jag inte får bort från näthinnorna när jag ska sova på natten, var att se moderns sorg.

Jag har aldrig sett någon så trasig. Aldrig sett sorg som ett så vidöppet sår.
Hon hade skrikit så mycket att hon inte hade nån röst kvar och kved som ett skadeskjutet djur (och då menar jag inte det som en förolämpning utan vill förklara hur… primalt det var.) Blicken var fullständigt tom. Inte ett enda ögonblick på en vecka såg jag henne stå på egna ben, det var alltid nån som fick hjälpa henne.

Det fanns ett foto på väggen: ”Okej, där är Lavin, det där är hans bror, där är pappan. Vem sjutton är kvinnan? Varför är nån moster med i familjebilden?” hann jag tänka innan jag chockad insåg att den leende, sminkade och rödkindade kvinnan var hans mor – som hon brukade se ut, innan detta hände. Det var som en helt annan person.

Det fick mig att fundera över ”en mors sorg”. Ja, mellanösternmammor är nog mer ”expressiva” med sin sorg, men den bottenlösa känslan lär vara universell. Det slog mig att Antons mor har samma sorg.

Jag vet inte vilken sorts förälder hon var och vilka värderingar hon lärde ut till honom. Men oavsett ideologi så har hon samma sorg. När halva Trollhättan hyllade Lavin som hjälte så tänkte jag att Antons mors sorg lär vara ensammare:

Utöver sörjandet av ett barn, måste hon också hantera det faktum att hela landet avskyr hennes grabb – kanske även henne. Svenska familjer har inte tjugo kusiner och mostrar och mor/farbröder som är redo att trösta. Medan Lavins släkt var oroliga för ytterligare en rasistattack så måste Antons mor oroa sig för eventuella hot och hämnd.

Anyway, jag ville försöka finna tid att smyga iväg och köpa en blombukett och lämna den hemma hos dem. Jag hade inte tänkt berätta för flickvännen/Lavins släkting för i hennes förtvivlan antog jag att förslaget skulle bemötas med irritation, kanske även ilska.

På kvällen berättade jag i alla fall. Det visar sig att hon hade gått i samma tankar!
”Vet du”, sa hon: ”Hennes sorg lär vara mörk. Förutom att bearbeta själva förlusten måste hon också hantera det onda som hennes son gjorde och reaktionerna det väcker hos omgivningen.”

”Vi gör det imorgon”, sa hon.

Killen bakom disken på blomsteraffären var svartskalle från Mellanöstern. Kände Lavin. När Lavins släkting berättar varför hon köper blomman stannar han upp. Blir tyst. Får en blick som jag inte kan beskriva med ord.

Medan Lavins kusin skriver på ett kondoleanskort, om att hon förstår och beklagar moderns sorg, tänkte jag betala. Killen säger: ”Den här är på mig.”

Och då brast det nästan för *mig*.

Tänk om Anton visste om att släktingen till killen han sökte upp för att hugga ihjäl hyser genuin omtanke för hans mor. Att svartskallen i blomsterbutiken också gör det. Och jag tänker att än är hoppet inte ute för det här landet.

Medan det mediala intrycket är att Sverige har blivit kallt och rasistiskt såg jag, ”on the ground”, inget annat än kärlek och omtanke från svenskar; vita, män, medelålders, en judinna, kristna från Svenska kyrkan, en gammal hårdrockare, etc.

Och av alla människor – efter alla slipsbeklädda politikers floskler – så var det en annan av Lavins kusiner (som ser ut som en stor, elak, skäggig IS-slaktare), som till halva jävla Trollhättan förmedlade budskapet att ”vi alla är svenskar”. Att ”vi alla är ett”. Som strängt uppmanade ungdomarna att utbilda sig. Det om nåt borde väl få stolta patrioter och ”Sverigevänner” att glädjas?

Hur ofta har ni hört tusentals svenskar ropa: ”Länge leve demokratin”? Nu har det skett och det var skäggiga blattar och hijabklädda somalikvinnor som skanderade det. Det är stort.

Om ni börjar höra MJ pipa fram ”Heal the world” så är det inte meningen. Nej, demonstrationer och slagord löser inte de svåra politiska och ekonomiska beslut vi har framför oss.

Men den där sketna buketten kommer att minska rasism mer effektivt än tusen sossefloskler, vänsterdemonstrationer, rasist-invektiv, AFA-aktioner eller tårtor på Jimmie Åkesson.

Det finns en annan väg att gå än den vi har vandrat de senaste åren. Lite mindre rädsla och ilska och lite mer omtanke (man kan vara snäll utan att vara dum eller naiv) mot våra landsmän skulle inte vara dumt.

Alla, också de som inte helt håller med Nima i allt skriver (och han har skrivit mycket – en hel bok blev det av hans texter, Ordbrand), kan med stor behållning ta del av hans tankar och klokheter. Nima Dervishs texter berör. Den här berörde mig extra starkt.

Tack för att jag fick publicera din text, Nima!

© denna blogg och Nima Dervish.

Be my guest # 112 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

På tal om ”tysthetsnormen” på bibliotek…

Jag älskar bibliotek! Själva ordet råkade bli det första ”svåra” svenska ord jag lärde mig som nyanländ 11-åring. Jag minns eftermiddagen då mina päron träffade den vänliga bibliotekarien Ingrid och jag gång på gång snubblade över ordet (bib…li…yo…tek). Ingrid upprepade tålmodigt för mig tills jag lärde mig.

Innan mina päron hade råd att köpa en stereo för mig hängde jag där och lyssnade igenom den enda hårdrocksskivan de hade (Rainbows då sista platta Finyl Vinyl). Deras stora, svarta kvalitetshörlurar hjälpte mig att försvinna i en annan värld och glömma bort min frustration över vissa elaka klasskompisars glåpord (”big nose”) och sociala hierarkier (töntar vs coola); insikten om att det inte räckte med att bara vara snäll för att klara sig igenom skolan – och troligen resten av världen. Undrar hur bra det där hade funkat om biblioteket hade varit en ”mötesplats” där stökiga ungar hängde och terroriserade en.

De hade en seriehörna (fantastiskt att bibliotek i detta nya land hade respekt för seriemediet) och där kunde jag läsa Tintin, Asterix och Lucky Luke. Genom att läsa böcker som jag hade haft i Iran och kunde ”by heart”, nu på svenska, övade jag mig i mitt nya konstiga modersmål.

Här kunde jag låna Stephen Kings alla då existerande böcker. Det var inte ”finlitteratur”, men likväl var det alla timmarna med herr King som slutligen ledde till att jag så småningom fick en femma i svenska och min lärare konstaterade (till min gränslösa stolthet) att jag nu var lika bra på svenska som de andra eleverna som var födda här.

Serierna om trappern Buddy Longway som gifte sig med indiankvinnan Chinook lärde mig om humanism och att respektera främmande kulturer.
Geografi- och etnologihyllan lärde mig att jorden är så mycket större, och innehåller mkt mer mångfald, än jag kände till.

Böckerna i Science Fiction-hyllan i sin tur masserade mina fantasiknölar och lärde mig att hela världen (och dess oskrivna framtid) skulle kunna vara så mycket mer än det vi kan ana.

Böckerna i konsthyllan hjälpte mig att bli bättre på teckning och akvarellmålning. Vad böckerna i den där sista hyllan längst bort i byggnaden (Vnd, sexologi) gjorde för att öppna upp den värld som täppts till av den islamiska republikens läror ska vi inte tala om. Jag lånade hem alla nummer av Kamratposten och lärde mig att jag var normal, trots allt.

Det var liksom det fina med bibblan: Du kunde låna hem flera års utgivning av tidningar du aldrig hade haft råd att prenumerera på. Eller bara gå till random hylla och bara kika igenom sånt som du inte trodde att du var intresserad av. Det var en plats för upptäckter. Överraskningar. Utvidgande av sinnet.

Jag kände mig besvärlig när jag ännu en gång gick till receptionisten och bad denne dra LP-nålen till början av skivan, men de sa alltid ”javisst” och så kunde jag igen försvinna i Ritchie Blackmores magiska solon.

Min värld fördubblades när jag hittade en till Rainbow-LP (Rising) och bekantade mig med Gud (Dio). Men nån jvla gång var jag tvungen att prova andra plattor: A-ha:s debut-LP lärde mig att inte all pop var töntig. En fördom krossades. Senare körde jag igenom deras feta Led Zeppelin-box och lärde mig att gammal gubbrock kunde vara bra.

Till slut gav jag upp och dök in i alla tråkiga klassiska plattor med ospännande omslag. Upptäckte Griegs Peer Gynt, Vivaldi, Bach… (Bach var cool för att han ”lät som Yngwie Malmsteen”!) Det var på bibblan jag lärde mig att Mozart, Brahms och Verdi (requiem) kunde vara lika tunga som metal. Att en till synes så trist gubbe som Göran Söllscher kunde vara asbra.

Sen kom CD-skivan och ”mossiga dammiga” bibblan var på’t direkt. Detta var innan digital nerladdning och Youtube, så hade det inte varit för bibblan hade jag inte provat att lyssna på tveksamma, ”potentiellt tråkiga” artister som Dire Straits, BB King, Erik Steen, Pink Floyd, Gypsy Kings och Robben Ford. Men inköparna var coola nog att inte bara köpa in alster från Deutsche Grammophon utan en massa pop, rock, världsmusik och t.o.m. metal.

”Vad fan är detta? Nusrat Fateh Ali Khan? Vem fan är det? På pop-tönten Peter Gabriels skivbolag? Äh, vi testar.” Och snart var man en överraskning rikare och världen hade blivit snäppet större och mer underbar.

Första sommaren då jag var gammal nog att sommarjobba fann jag inget jobb, så jag frågade bibliotekarierna om jag kunde jobba där. De hade inte råd att betala nån, så jag sa att jag var villig att jobba gratis. De lärde mig SAB-systemet och lät mig hjälpa till. När sommaren var över fick jag en bukett och några böcker som tack. På tal om att kidsen ”inte har något att göra” och ”ingen plats att vara på”.

Vissa på ansvarig nivå borde uppskatta ”tysthetsnormen” och hålla käft.

© denna blogg och Nima Dervish.

Om raka texter skrivna utanför åsiktskorridoren

Läs mer – och köp eller ladda ner Ordbrand – på Mummelförlagets sida under rubriken:

”Risken att bli utdefinierad ur diskussionen är så stor att det inte går att säga annat än att vi i Sverige har ett yttrandefrihetsproblem…”

Ur förordet – skrivet av författaren Torbjörn Elensky –  till Nima Dervishs bok:

Att inte Nima är en vital del i den svenska offentligheten är ett sorgligt symptom på hur illa den fungerar. Att han väljer att avsluta sin bana som svensk journalist och debattör är något som borde få alla med minsta uns till förmåga till självkritik att ifrågasätta hur de som får tillgång till offentligheten utses, vilka mekanismer som ligger bakom rolltilldelningen och hur villkoren faktiskt ser ut för den fria debatten.

Nima Dervish skriver om Mehmet Kaplan

Så här skriver Nima Dervish på Facebook. Han har gett sitt tillstånd att texten publiceras. Som förläggare av hans bok Ordbrand tar jag tillfället i akt att tipsa om den också. Den är en samling hisnande, spännande, självständiga och lite rebelliska texter (utdrag kan läsas här). Boken kan laddas ner som e-bok eller köpas som pappersbok från Mummelförlagets Widgetshop. Men här är den aktuella texten om den nya S-regeringens minister, miljöpartisten Mehmet Kaplan:

Jag anser mig vara en hyfsat normalintelligent snubbe. Jag skulle dock aldrig bli politiker. Jag anser mig helt enkelt inte vara tillräckligt klok. Att leda ett land är ett enormt ansvar. Detta innebär att jag har höga krav på mina/våra politiker. Well, egentligen är det inte höga krav; jag förväntar mig bara att de är smartare än jag. Eller om vi vänder på det: De får fan inte vara mer korkade än jag.

Jag tror att Mehmet har en agenda, att han är en orm som är duktig på att le, säga rätt saker och slingra sig. Men ok, vi säger att han inte har nån agenda.

Då kan han inte vara riktigt klok om han tror att den svenska tillströmningen av jihadi wanna be:s skulle lösas med fler moskéer. Det är som att lösa fetma med mer fett, lungcancer med mer cigaretter och att släcka elden med mer bensin!

Om våra moskéer under det senaste årtiondet hade varit kända för att predika kärlek och tolerans hade jag sagt: Go ahead, bygg fler. Stöd dem. Men nu har de islamiska organisationerna gång på gång fuckat upp, till den grad att det för länge sen stått klart att det inte rör sig om några ”misstag och missförstånd”, utan helt enkelt sympati med dåliga värderingar.

Mehmet får i Expressen frågan:
– Hur kommer det sig att du får de här anklagelserna riktade mot dig?
– Det är svårt att spekulera i det. Människor har genom tiderna, beroende av deras etnicitet eller religion då och då hamnat i den typen av beskyllningar.

Men det har inte med att han skulle vara muslim eller blatte. För vissa är det givetvis orsaken, men jag är övertygad om att för de flesta så handlar det helt enkelt om att han inte är vettig:

Han gängar sig med extremister och radikala på Ship to Gaza. Ångrar inget.
Han vägrar rösta för erkännandet av Armeniska folkmordet. Vilken slump att det stred mot hans partis linje, men sammanföll med Turkiets linje.
Han pratar om solidaritet och mänskliga rättigheter, men säger inte ett pip när iranier kämpar för frihet 2009.
Han säger inget (?) om Shingal eller Kobani 2014, och när han öppnar käften så är det för att mildra folks upprördhet gällande IS genom att säga att svenskar ofta har gett sig utomlands för att kriga.

Tror någon för ett ögonblick att han skulle förminska Palestinska kampen genom att säga: ”Hey, många länder i historien har varit ockupanter och många folk har blivit ockuperade. It happens, inte första gången det har hänt”?

Nalin Pekgul är muslim och tekniskt sett från samma land som Kaplan. Inte fan har jag (eller nån jag känner som ogillar Mehmet) nåt emot att hon skulle vara minister. Tvärtom, jag skulle gå ner i spagat av glädje (och det trots att jag sedan flera år är besviken och sur på hennes parti, S).

Till och med när Kaplan ber om ursäkt och försöker rätta till och förklara så ”fuckar han upp” (visar sitt rätta ansikte?):

– Det är min och Miljöpartiets uppfattning att det är fel att resa till Syrien för att delta i kriget där. Våld är aldrig lösningen, säger Kaplan.

Fel! Om man är kurd och åker för att kämpa mot Da’ash så är det inte fel utan helt rätt. IS kommer inte försvinna av sig självt, nån måste ta hand om dem. Och de går inte att resonera och föra dialog med, så lösningen mot dem är som med nazisterna under WWII: Våld. Och tyvärr massor av det.

Jag vill inte ha en minister som i bästa fall inte har nån aning om hur man bekämpar vår tids värsta dilemma och predikament. Och i värsta fall inte ens står på rätt sida ideologiskt.

Kommentar: Nej. Det mesta är sagt.

OBS! © denna blogg och Nima Dervish. Vid kort citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

Ordbrand = ord i brand

Alla – i alla fall väldigt många – borde läsa Nima Dervishs utmärkta bok som kom ut på Mummelförlaget för en månad sedan!

Ofta – senast i dessa dagar – blir man påmind om hans vassa penna (eller hjärna, egentligen) och hans klara ögon och hans förmåga att formulera och beskriva också komplicerade resonemang på ett sätt som blir (lätt)begripligt.

Nima Dervish skriver den 16 november, på sin blogg, under rubriken Röda dagar, med anledning av att Vänsterpartiet recyclar ett gammalt S-förslag (som inte ledde någonvart) om att införa muslimska högtidsdagar i den svenska kalendern. Det skriver han också om i sin samhällskritiska bok som spänner över många år men där många texter är precis lika aktuella idag som de var för ett, två eller tre år sedan.

Och samma dag, den 16 november, skriver Nima Dervish på sin blogg också en annan text – Oskakad och störd – om en fråga (läs själva!) som också, precis som frågan om röda dagar, varit aktuell tidigare och som han också tar upp i sin bok.

Samtidigt vill jag uppmana till läsning av Nimas bloggtext Ordbrand – om valet av förlag. Det gläder mig att Nima valde Mummelförlaget som förläggare av boken och särskilt glad blir förläggaren (!) av orden:

En viktig aspekt var att jag visste att Merit har cojones (eller borde jag säga sisu?) och inte skulle vilja fega, censurera, frisera eller tona ned någon av texterna.

samt, förstås, av omdömet:

Som om det inte vore nog är hon en sjuhelvetes korrläsare, noggrann och snabb.

Mummelförlaget proudly presents också två andra förnämliga författare, Zulmay Afzali och hans En flykting korsar ditt spår, samt Aniram Niletram vars Annorstädes också borde läsas av alla! Också boken med berättelser inifrån Migrationsverket, där miggor berättar, Inte svart eller vitt utan svart och vitt är väl värd att läsa för den som vill ha en allsidigare bild av asylhanteringen i Sverige än vad svenska medier ger.

Inom en mycket snar framtid kommer ytterligare  två nya böcker (mer om dem senare) ut på Mummelförlaget:

Mingel med Mummelförfattare

Den 9 november, vid ett lyckat FB-mingel med många deltagare
på ett fik på Söder i Stockholm,
var också fyra av Mummelförlagets författare närvarande:

Zulmay Afzali (En flykting korsar ditt spår)
Aniram Niletram (Annorstädes)
Merit Wager (Inte svart eller vitt utan svart och vitt)
David Eberhard (vars bok kommer snart)
Nima Dervish var närvarande genom sin bok (Ordbrand).

Nima Dervish

David Eberhard

Merit Wager

Zulmay Afzali och Aniram Niletram

Boktips i Svenska Dagbladet

Boktips på Svenska Dagbladets ledarsida den 13 oktober. Det handlar om den skarpa Nima Dervishs bok Ordbrand som utkom den 8 oktober på Mummelförlaget (mitt förlag).