• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Be my guest # 121: Nuri Kino

Version 2Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.

Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.

Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.

Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.

De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.

GriffeltavlaMen varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.

”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.

Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.

Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.

Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…

När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.

Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.

”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”

© denna blogg och Nuri Kino.

En migga: ”Hallå, hallå! Det handlar om bedrägeri och inget annat.”

Flyktingar lär sig svenska 5Ekot granskar SRKlicka på textrutan för att komma till inslagen:
•  Sveket mot barnen: Del 1 – De ensam­kommande vuxna
•  Grafik: Asylsökande – barn eller vuxen?
•  Justitieministern om de ensamkommande vuxna
•  Sveket mot barnen: Del 2 – Guldrusch i asylmottagningen
Klicka på bild- och textrutan för att
komma till SVT-inslaget.

Ur inslaget:

På Litorina Folkhögskola i Karlskrona förenas de ensamkommande flyktingbarnen för att, som skolan själva beskriver det, ”bara få vara grabbar under sommaren”.

”Flykting” är ingen medan han söker asyl, det borde SVT veta efter 20 års stor asylinvandring till Sverige. Och om det handlar om ”barn” det får väl var och en som ser inslaget ha sina egna tankar om. I Sverige görs som bekant inga åldersbedömningar utan säger en 32-åring att han är 17 år så behandlas han som ett barn. Precis som läraren så glatt och välvilligt säger om de ”ensamkommande flyktingbarnen” som förekommer i inslaget:

De ska ha så roligt som möjligt, känna att de är på gång, att de har det bra och att de har ett bra liv här.

En migga har sett inslag från Sveriges Television och lyssnat på Sveriges Radios serie om ”ensamkommande vuxna” och säger:

profileAck ja, vad ska man säga? Det är väl dansen kring guldkalven i kombination med alltför många människor med behov av att vara världsförbättrare som gör att detta är möjligt i en rättsstat. Det handlar ju också om skattemedel och då brukar man allmänt anse att det ”inte drabbar någon fattig”.

Reportagen i Sveriges Radio är bra och viktiga. Men jag noterar att man, utan att tänka på det, låter de asylsökande framställa sig själva som offer: det är liksom synd om dem för att vi har ett system som gör att dom måste ljuga.

Men hallå, hallå! Det handlar ju om bedrägeri, inget annat. De försöker genom ett bedrägligt förfarande tillskansa sig förmåner de inte har rätt till. Sist jag kollade så var det brottsligt!

Min kommentar: Ja, det handlar om förfalskningar och bedrägeri. Men det låtsas man inte om i Sverige. Gör man det så är man ond och rasistisk mot ”barnen som flyr undan krig och förföljelse”. Detta trots att det är väl känt att många inte alls är barn och många inte heller flyr från vare sig krig eller förföljelse utan – ofta enligt egen utsago – söker ett bättre liv och vill ha en god utbildning samt få hit sina familjer för att de också ska få ett bättre liv och/eller vård för sjukdomar och annat. Utan att det kostar dem något.

Nästa inlägg kommer att ta upp en del av de texter som publicerats här på bloggen sedan 2008 och som handlar om asylbedrägerier.
© Alla texter på denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka alltid till ursprungsinlägget.

 

Att personer söker asyl i flera identiteter har varit känt för Migrationsverket och regeringarna i minst 16 år

Identitetsbedrägerierna – såväl att man söker asyl i falska identiteter som att man söker asyl i flera identiteter – har, bevisligen, varit känt i minst 16 år. Minst 16 år, alltså. Det som nu äntligen förtjänstfullt tas upp i en större morgontidning av Nuri Kino (se nedan) är alltså något som journalister i större medier borde ha rapporterat om för mycket länge sedan och som de som suttit i regeringsställning sedan år 2000 och även tidigare, borde ha agerat mot. För att inte tala om myndigheten Migrationsverket som under den här tiden har haft inte mindre än sex generaldirektörer:

Lena Häll Eriksson 2000-2003
Barbro Holmberg 2003-2004
Janna Valik 2004-2007
Dan Eliasson 2007-2011
Christina Werner (t.f) 2011-2012
Anders Danielsson 2012-

I Svenska Dagbladet den 28 april skriver Nuri Kino bland annat:

Svensk handfallenhet NuriKlicka på textrutan för att komma till artikel.

En beslutsfattare på Migrationsverket som gärna vill berätta om problematiken vill vara anonym, och hävdar att den som pratar med medier riskerar att bli utfryst på jobbet: ”I vissa fall vet vi att de har tagit hit folk som de inte är släkt med och tagit betalt för det. De kan dessutom ha en eller flera identiteter här i Sverige och ytterligare en annan i ett grannland för att utnyttja bidragssystemen.”

Hen avslutar med något om möjligt ännu mer häpnadsväckande: ”Jag har mött ett tiotal personer som är födda i Sverige men som har ansökt om asyl här. När de väl har fått PUT och kommer för att få ut id-handlingar pratar de flytande svenska. Det har hänt att de har skrattat åt mig när jag har ifrågasatt dem.”

I en tidigare artikel i ämnet – Samma person, åtta identiteter – publicerad den 7 april, skriver Nuri Kino:

Jag googlar ”flera identiteter” på nätet, vad har man skrivit om detta? Hur pass känt är det? Jag hittar en notis här och där, en mindre artikel, och det mest matnyttiga hittar jag på samhällsdebattören Merit Wagers blogg. Hon har sedan 2006 gett röst åt tjänstemän på Migrationsverket som på olika sätt försökt larma och förhindra att man använder sig av flera identiteter i Sverige.

Det är ju märkligt att inget verkar hända på det här området som miggor rapporterat om och varnat för i nästan ett decennium. Här är några av mina texter i frågan:

•  En migga: ”Att ha två identiteter är ju fantastiskt, man får dubbelt upp av alla bidrag och kan dessutom ta hit två ”familjer” på anknytning.” – 19 april 2010. Citat ur texten:

Att ha två identiteter är ju fantastiskt, man får dubbelt upp av alla bidrag och kan dessutom ta hit två ”familjer” på anknytning! Jag talar givetvis om somalierna. Med risk för att ”rasistkortet” kommer upp fortare än en katt nyser, säger jag ändå detta, av det enkla skälet att det är sant. Jag har träffat så många somalier som utan att tveka har ljugit mig rakt upp i ansiktet, även efter att jag slagit hål på deras historia. Men alla i Sverige är tysta, för de vet att det måste sättas stopp för denna åderlåtning av det svenska välfärdssystemet.

•  En migga skriver: ”Jag har fått flera samtal från förvirrade socialsekreterare som är ledsna för att deras klienter från Somalia avslöjats med att de tar bidrag både från socialen och Migrationsverket eftersom de har två olika identiteter.” – 26 augusti 2010.

Citat ur texten:

Jag hoppas att det inom en mycket snar framtid kommer att tas fingeravtryck av alla! Av personer som får visering, av personer som uppehållstillstånd på grund av studier, av personer som får tillstånd som anhöriga till någon, av personer som kommer som arbetskraftsinvandrare.  I och för sig blir kanske vi som jobbar med asyl kanske arbetslösa då, och många socialsekreterare likaså, för att inte nämna alla de som jobbar med integration. Men det är ett billigt pris att betala för att få ordning på de stora bedrägerier som pågår. Det finns andra jobb för oss allihop.

En migga om somalier som inte kommer till sina egna asylutredningar och en eritrean med tre identiteter – 28 juni 2011. Citat ur texten:

Med eritreaner är det samma sak. Jag har själv träffat en eritrean med tre olika identiteter som haft uppehållstillstånd  i två av dessa identiteter: först som gäststuderande och sedan som make till sin egen syster. Ja, just det: som make till sin egen syster! När detta avslöjades så hade han faktiskt ingen syster i Sverige, han hade inte heller gäststuderat i Sverige utan någon som var väldigt lik honom hade först gäststuderat här i en identitet, sedan hade samma person eller en annan person som var väldigt lik honom gift sig med hans syster… Jag förstår om den som läser detta inte hänger med, det är verkligen inte lätt, alla gånger.

Mannen med de tre identiteterna åkte hit direkt från Eritrea och han hade samma historia som så många andra därifrån: han rymde från fängelset där han av någon anledning satt, förmodligen oskyldig. Ingen vet – och han kan själv absolut inte förstå det heller – hur både gäststudenten och personen som fick uppehållstillstånd på anknytning till hans syster är så lika honom att fotojämförelser säger att det med så gott som absolut säkerhet rör sig om en och samma person på alla bilder.

•  En migga: ”Om en och samma person lämnat in flera ansökningar i olika identiteter både i Sverige och i andra EU-länder och om han kommer från ett land som vi inte utvisar någon till, exempelvis Syrien eller Eritrea, måste jag då anse att personens senaste identitet är mer sannolik än de andra identiteter som han hävdat?” – 11 april 2014. Citat ur texten:

När alla från Somalia fick PUT så hade jag en sökande som hade sex olika identiteter, två i Sverige och fyra i de andra EU-länderna. Då behövde jag inte skriva något krystat resonemang om att han hade gjort sin identitet sannolik, det räckte att han kom från Somalia vilket språkanalysen visade. Men vad kan jag hitta på nu, i liknande fall? Jag har frågat dem som gett oss handläggningsstödet men inte fått något svar ännu…

•  ”Den person som A uppgav vara hans hustru är hans syster. A och B är inte föräldrar till barnen. Två av barnen är barn till A:s bror. Ytterligare två barn är bröder till A och har dessutom uppnått myndig ålder. Det är fortfarande oklart vilka föräldrarna till de övriga fyra barnen är.” – 15 juli 2015. Citat ur texten:

Vad har hänt sedan nedanstående rapporterades den 31 december 2000? Om tillståndssökande i olika identiteter skriver Migrationsverket:

Genom underhandsupplysningar från allmänhet och polis har vi upptäckt personer som har uppehållstillstånd, men som ansökt om asyl i annan identitet. Vi har stött på svenska medborgare med utländskt ursprung som ansökt om asyl. Det finns personer som har beviljats uppehållstillstånd av anknytningsskäl (och därmed kunnat resa in legalt i landet) för att därefter söka asyl i annan identitet.

Främst miggorna, men också jag själv, har rapporterat och berättat om identitetsbedrägerier  här på bloggen under cirka 8 av de 11 år som den funnits. Men politiker och journalister har, trots att många av dem har läst och läser rapporterna, inte tagit till sig de ofta helt förödande (för landet, folket, de asylsökande – för alla!) uppgifter som framförts. Det är både obegripligt och ytterst ansvarslöst att inte rapportera om och kraftfullt agera mot de grava missförhållanden som larmats om och varnats för under mer än ett decennium och som dessutom varit kända redan flera år innan jag började blogga.

© denna blogg. Vid ev korta citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.
Lämna gärna ett  bidrag med 1 krona per dag = 30 kronor i månaden via ”Subscribe” eller med valfritt belopp via ”Donate”. Det tar tid, kraft, energi och framför allt kunskap (och goda kontakter med miggor och andra ”aktörer” på området) att rapportera om en av Sveriges största samhällsviktiga frågor då, nu och för lång framtid och det görs helt ideellt varför varje bidrag är ytterst välkommet.

Buy Now Button
Abonnera
Swish bankgiro

Om konflikter i Konflikt

Konflikt 9.4 2016Klicka på textrutan för att komma till programmet.

Jag lyssnade på programmet Konflikt i Sveriges Radio.

Programmet är ett vällovligt, nog så ambitiöst försök att i någon mån belysa och diskutera de konflikter och problem som uppstår när massor av människor av olika etniciteter, språk, religiösa och kulturella bakgrunder under kort tid kommer till ett litet, lugnt och fredligt land med ett folk som inte alls är vant vid att hantera konflikter. De kommer hit från icke demokratiska länder utan fungerande samhällssystem och där gamla klan- och hedersbegrepp är i högsta grad levande och där konflikter kan lösas med våld.

Var och en kan själv lyssna på programmet och bilda sig en egen uppfattning om vad som sägs, och kanske också i viss mån om vad som inte sägs. Så här tänker jag, och då fokuserar jag i första hand på avsnittet som handlade om konflikter på asylboenden och att kristna asylsökande trakasseras av islamister. I det avsnittet medverkade Nuri Kino, journalist men idag främst företrädare för organisationen A Demand For Action (som han grundade för snart två år sedan) och Mikael Ribbenvik, ställföreträdande generaldirektör och operativ chef på Migrationsverket. Ämnet de diskuterade hade rubriken:

Behövs det särskilda boenden för kristna? Är det ens förenligt med svensk lag? 

Båda debattörerna var överens om att det finns problem på asylboendena, både på grund av den stora trångboddheten och den långa väntan på beslut i asylärendet; men också på grund av olika bakgrund och fientligheter som man (givetvis) har med sig från sina hemländer. Nuri Kino framhöll det problem som han också skrivit flera artiklar om (se nedan), nämligen islamisters trakasserier, hot och regelrätta våld mot kristna asylsökande. Kristna asylsökande som ju flytt från just islamisters våld och nu tvingas bo på samma boende som sina plågoandar, inte sällan rentav i samma rum, vilket inslaget med de två kristna kvinnorna i programmet visade.

Och det är här som det händer, det som gör att man inser att Sverige riskerar att bli ett nytt våldsamt ”Mellanöstern” i Norden (till skillnad från sina nordiska grannländer). I Sverige finns ingen djup kunskap, ingen egen känsla för vad krig och svåra konflikter är och för hur länge (flera generationer) minnet av det lever kvar, vilket finns i de tre övriga nordiska länderna.  Svenskarna kan därför inte i sitt innersta känna – och nu talar jag om just att känna – hur det är att ha varit utsatt och även att ha utsatt andra människor för förföljelse och dödande. Det är därför Nuri Kino och Mikael Ribbenvik inte når fram till varandra och får stå som symboler för ”svenskarna” och ”vi andra”. Så här:

Nuri Kino förordar särskilda boenden för trakasserade asylsökande kristna.
Mikael Ribbenvik säger absolut nej.

Mikael Ribbenvik 9.4 2016Mikael Ribbenviks inställning är ungefär att:

Vi kan inte ha separata boenden för människor på grund av att de har olika religion, vi separerar inte människor på det sättet i Sverige.

Han tror att den svenska ”värdegrunden” och det eviga tutandet om ”alla människors lika värde” är något heligt och oomkullrunkeligt. Så inte ens när kristna hotas som de två kvinnorna gav en glimt av i programmet, vill man rucka på dessa heliga svenska principer. Ens om det innebär stort lidande och även livsfara för – i detta fall – kristna som flytt hit. För det är ju, enligt Ribbenviks och många andra svenskars syn, diskriminering. Och diskriminering är bland det värsta man kan bli anklagad för att medverka till, därför får de kristna hellre fara illa än att man låter dem bo tryggt.

Nuri Kino på KocksgatanNuri Kino framhåller däremot att:

Vi måste ha separata boenden för kristna asylsökande eftersom de hotas och trakasseras och även utsätts för våld av islamister på asylboenden i Sverige. Det är inte acceptabelt att de ska tvingas leva i skräck bland de människor de har flytt ifrån.

Hans utgångspunkt är att människors hälsa och liv ska skyddas och vidhåller att separata boenden måste inrättas.

Kommentar: Ribbenvik och andra med hans åsikt ställer ”den svenska värdegrunden” och det ständigt upprepade ”alla människors lika värde” mot Kinos och andras ”människors liv måste skyddas, det går före allt annat”.

Det finns inget som helst ”diskriminerande” eller på annat sätt orätt eller fel i att ha separata boenden för asylsökande som kommer från konfliktområden där en grupp människor flyr från en annan. Det ska vara tydligt och klart att det gäller under asylprocessen, inte när/om man får uppehållstillstånd. Under den nu mycket långa asylprocessen måste man i Sverige (som i andra länder) sätta in skarp samhällslära på alla asylboenden med obligatorisk närvaro. Personer med kunskap och auktoritet måste förmedla det svenska samhällets grundvärderingar och det måste sägas klart och tydligt att den som inte är beredd att omfatta dem inte har i detta land att göra. De kan inte bli en del av landet om de inte inser och tar till sig just det som Ribbenvik och andra framhåller, att alla har rätt att vara sig själva, att vi har religionsfrihet och att alla har rätt till sin tro, att män och kvinnor är jämställda och jämlika, att det är förbjudet att slå sina fruar (!) och sina barn etc, etc, etc.

Men fram till dess att de som söker asyl får beslut om utvisning eller uppehållstillstånd – vilket kan ta långt över ett år – är det inte på något sätt diskriminerande eller ett brott mot ”alla människors lika värde” att förföljda och hotade ges möjlighet till ett tryggt boende.

© denna blogg.

Asylsökande med många identiteter – känt för myndigheterna sedan 20 år

Nuri Kino OP ED 7.4 2016Klicka på text- och bildrutan för att komma till artikeln.

Medan regeringen och så gott som alla politiska partier är upptagna med att i det närmaste dagligen komma med nya utspel och förslag och påhitt på asylområdet – det ena mer orealistiskt och ogenomförbart än det andra – pågår verkligheten. Den är det inte lika angeläget att ta tag i, att på riktigt engagera sig i. Som till exempel det som Nuri Kino tar upp i sin artikel i Svenska Dagbladet idag.

Att asylbedrägerier pågår i tusental, kanske tiotusental, dag ut och dag in, det är inget av partierna, ingen regering varken förr eller nu, som orkar eller förmår ta tag i. Att människor utan asylskäl och ibland av tvivelaktiga, för Sverige direkt negativa anledningar söker ”asyl” i falska identiteter är något som varit känt i två decennier, kanske längre. I snart elva år har jag bloggat och under åtta, nio av dessa år har miggorna rapporterat, frenetiskt och ihärdigt, om bland annat just detta. Utan märkbara resultat. Deras rapporter har snarare tigits ihjäl än tagits på det stora allvar de förtjänar.

Nur Kino skriver också om det i sin text:

Jag googlar ”flera identiteter” på nätet, vad har man skrivit om detta? Hur pass känt är det? Jag hittar en notis här och där, en mindre artikel, och det mest matnyttiga hittar jag på samhällsdebattören Merit Wagers blogg. Hon har sedan 2006 gett röst åt tjänstemän på Migrationsverket som på olika sätt försökt larma och förhindra att man använder sig av flera identiteter i Sverige.

Själv har Nuri Kino, ensam och utan en stor redaktion i ryggen, försökt undersöka vad som låg bakom att en man som han träffade på en restaurang, visade upp ett stort antal olika id-handlingar som han skröt om att han använde sig av. När Nuri Kino gick vidare i sin undersökning hittade han en person som hade så många som åtta olika identiteter – åtta olika identiteter som han kan agera i, söka asyl i, skaffa bidrag i, begå brott i. Ur Nuri Kinos text:

I den dom jag har tillgång till, gällande mannen med åtta identiteter, kan man läsa: ”Migrationsverket har yttrat sig i målet. Av yttrande framgår att NN har figurerat under i vart fall sex olika identiteter i de underlag som tillsänts Migrationsverket och att personens familjeförhållanden inte är kända.” Domen föll 2016-03-07.

Jag mejlar Migrationsverket och frågar varför de låter det här fortgå. Vad gör man för att förhindra problematiken med personer med olika identiteter? Svaret: ”Detta är en fråga där lagstiftaren ska föra diskussion kring hur mycket integritetskränkande åtgärder de vill ha.”

Så här är det i det Sverige där de politiska partiernas ledare och migrationspolitiska talespersoner i en aldrig sinande ström släpper ur sig luftpastej efter luftpastej, det vill säga allehanda påhitt på asylområdet som det verkar som om de suttit på sina kammare och hittat på, men inte tänkt igenom längre än näsorna räcker. Medan verkligheten, sönderfallet av vad som en gång var en rättsstat, pågår för fullt och i accelererande fart.

Under de år miggorna haft förtroende för mig och skickat mig sina rapporter inifrån Migrationsverket – den ena berättelsen mer hårresande än den andra – har de, som borde ha tagit ansvar för landet och folket, suttit med huvudena ovanför molnen och låtsats som om det regnar. Hade de orkat ta till sig och hade de förstått att det miggorna berättar måste tas på allvar och att konkreta åtgärder – inte luftpastejer – måste till, så hade Sverige idag varit mer likt de övriga nordiska länderna. Inte en stat i långt gånget förfall, en stat där utomeuropeiska medborgare vet att de kan begå i princip vilka brott som helst, oftast utan några repressalier. Det är nästan riskfritt att bedra och ljuga i asylprocessen, det går bra att ljuga om sin ålder och säga att man är 17 år gammal när man är långt över 20 och till och med över 30. Och det går bra att tillskansa sig allehanda bidrag och ersättningar i olika identiteter.

Här ett utdrag ur ett av många horribla exempel från miggornas rikhaltiga information under mer än åtta år. Det är ett inlägg som fick en mycket lång rubrik: ”Den person som A uppgav vara hans hustru är hans syster. A och B är inte föräldrar till barnen. Två av barnen är barn till A:s bror. Ytterligare två barn är bröder till A och har dessutom uppnått myndig ålder. Det är fortfarande oklart vilka föräldrarna till de övriga fyra barnen är.” I texten finns exempel på missbruk och användning av falska identiteter, ända sedan 1990-talet…

Migrationsverket, ur Argus-rapporten daterad 200-12-31 (mer än 15 år sedan…):

MIG logoGenom underhandsupplysningar från allmänhet och polis har vi upptäckt personer som har uppehållstillstånd, men som ansökt om asyl i annan identitet. Vi har stött på svenska medborgare med utländskt ursprung som ansökt om asyl. Det finns personer som har beviljats uppehållstillstånd av anknytningsskäl (och därmed kunnat resa in legalt i landet) för att därefter söka asyl i annan identitet.

Ur Argus-rapporten:

argus-sid-22-en-person-a

Detta har funnits tillgängligt för alla – journalister, politiker, allmänhet – under alla år. Men vad har det hjälpt när ingen brytt sig om vad de, som vet och kan mest på området, berättar? När politikerna, de som antingen står med huvudena i sanden eller har dem ovanför molnen, inte på allvar bryr sig om det som de har ansvar för? När politiker agerar som om deras huvuduppgift är att komma med ständigt nya utspel i medierna (gärna på DN Debatt för det anses ”finast”), i stället för att sätta sig ned med företrädare för samtliga partier och med kunniga personer (helst miggor!) från Migrationsverket och anställda vid andra berörda myndigheter som Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen, utlänningspolisen för att få reda på hur det är ”på riktigt” därute i den verkliga verkligheten. Och sedan sätta in kraftfulla åtgärder för att stävja bland annat bedrägerier. Kort sagt: upprätthålla och värna om rättsstaten.

Nuri Kinos berättelse om hur han kontaktar den ena myndigheten efter den andra och inser att knappt något samarbete dem emellan existerar och att det inte finns någon systematik när det gäller identitetsbedrägerier i samband med att man söker asyl, visar att det är lika illa idag som när jag började publicera berättelser från miggor, utlänningspoliser, HVB-anställda, familjehem och anställda vid Försäkringskassan och Skatteverket.

Sverige är förlorat med så svaga myndighetstjänstemän och så svaga folkföreträdare i regering och riksdag. Sverige är nu den fula ankungen bland de nordiska svanarna. Och värre blir det, dag för dag. Nuri Kino har belyst otaliga svarta sidor av det svenska samhället genom åren. Det han nu berättar kan ingen politiker med förståndet i behåll bortförklara eller låtsas som om det inte existerar. Men det är vad de kommer att göra. Om några dagar är det här glömt för då ska nya utspel på asyl- och migrationsområdet göras, storstilat och mångordigt. Luftpastejer blandade med en och annan mer solid dito, men under alla omständigheter too little, too late.

Sverige är ett land som i accelererande fart är på väg mot vad som brukar kallas ”rock bottom”.

© denna blogg.

Buy Now Button    
Abonnera
Swish bankgiro

Liten textkavalkad – 11 texter från lika många år

Här följer länkar ett antal blogginlägg som dels är något av ”det har jag skrivit om i flera år”-texter, dels sådana som helt enkelt bara tål att påminnas om och därför upprepas. Eftersom urvalet inlägg är så enormt har jag valt ut texter från februari månad från alla år jag bloggat. Eftersom jag började blogga i maj 2005 är texten från det året från just maj. Alltså:

•  Brain damage – 30 maj 2005. Ur texten:

Sverige kommer inte att riskera någon brain drain i framtiden! Detta för att svenskarna kommer att stanna i Sverige eftersom de inte kommer att kunna konkurrera med människor från andra länder och ingen kommer att vilja ha dem.
Landets skol- och utbildningsväsende är så svagt och dåligt att de minimala kunskaper som eleverna inhämtar inte kommer att leda till annat än brain damage. I betydelsen ”förstörda hjärnor”.

•  Be my guest 28: Vera Efron – 27 februari 2006. Ur texten:

Aktiebolaget Rysk RouletteSommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.
(Flera texter om Vera Efron kan läsas här.)

•  Utländska medier rapporterar om den svenska asylmottagningen – 26 februari 2007. Ur texten:

Det är bra att utländska medier kommer till Sverige och granskar oss och beskriver saker och ting utifrån sina referensramar, sitt sätt att se på saker.

•  Somalier gripna misstänkta för att ha planerat terrordåd – 29 februari 2008. Ur texten:

Vad är det som gör att man i Sverige tror, att så fort någon kommit hit och fått svenskt medborgarskap så är han eller hon ”svensk”? Fråga vem som helst bland invandrare i första generationen – och ofta också i andra – om de upplever sig som ”svenskar”! Och tänk lite själva: om svenskar emigrerar till Australien eller USA eller Thailand – känner de sig då som australiensare, amerikaner eller thailändare så snart de bosatt sig där? Visst inte.

•  Vidare om Migrationsverkets stenvänderi – 28 februari 2009
(mer om Adil Hakimjan kan läsas här och här.) Ur texten:

Birgitta Elfström

Efter tillkomsten av Dublinkonventionen och Dublinförordningen blir den s.k. första asyllandsprincipen tillämplig endast när utlänningen har kommit till Sverige direkt från land utanför EU-området. Då måste väl även verkets generaldirektör Dan Eliasson, rättsenhetens beslutsfattare Helene Hedebris och rättschefen Mikael Ribbenvik inse att det inte blir många personer som kommer att utvisas från Sverige med stöd av första asyllandsprincipen eftersom det inte kommer att finns många som Adil som varit inspärrade på Guantánamo i flera år, blivit dumpade i Albanien och har nära släktingar i Sverige.

•  ”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta” – 28 februari 2010.Ur texten:

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

•  Röda Korset: ‘Sverige bäst på att ge förutsättningar för lyckad integration.’ – 28 februari 2011. Ur texten:

mipexVad som däremot inte bara bör utan måste krävas av alla som får en fristad och försörjning i Sverige är att de anpassar sig till det land och det samhälle de kommit till. Att de respekterar det land och det samhälle de kommit till och som ingen tvingar någon att stanna kvar i om han/hon inte vill göra det. Detta är så självklart att det är häpnadsväckande att man inte förstått det i Sverige!

•  Är ”verklighetsfrämmandeskap” ett plus för ministrar i Sverige? – 24 februari 2012. Ur texten:

Erik Ullenhag. Foto: Johan Ödmann”Utrikes födda”??? Särbehandlingen ska alltså inte gälla för svenskfödda som anställer svenskfödda, men ska de gälla för utrikes födda som anställer inrikesfödda? Och vad är då ”inrikesfödda”? Är det svenskar eller är det också barn till afghaner, somalier, irakier födda i Sverige? Ska kriteriet vara att alla som bor inom vissa, av Ullenhag definierade gränser, i s.k. utsatta områden, omfattas av hans idéer om ”lägre kostnader för att verka och anställa” i hans ”nystartszoner”? Eller ska det enbart gälla asylinvandrade? Eller ska det bara gälla asylinvandrare som inte behärskar svenska? Hur ska Ullenhag definiera vilka som ska särbehandlas?

•  En migga: ”Inte heller flydde han till Sverige utan han reste hit legalt efter att det första asyllandet beviljat honom både uppehållstillstånd och främlingspass!” – 28 februari 2013. Ur texten:

profilePå frågan varför han låtsades vara minderårig när han kom till Sverige (och varför han sökte asyl i Sverige när han redan hade fått asyl i ett annat land) men inte när han kom till det första asyllandet ville han inte svara, och på frågan om varför han inte stannade i det första asyllandet där han redan ju hade fått tillstånd som alternativt skyddsbehövande, var svaret att så fort man får tillstånd i det landet så måste man lämna förläggningen och då måste man klara sig själv. Man måste försörja sig själv, det finns inga jobb eller bostäder och man får inte hämta dit sin fru om man inte har jobb och bostad…

•  Blandade fakta från de nordiska länderna – 27 februari 2014. Ur texten:

norges-flaggaNorge. Asylmottagningn i Bodø har skickat ett bekymrat brev till regeringen om att asylsökande med påstått skyddsbehov reser till sina hemländer på semester. UDI (Udlendingsdirektoratet, motsvarande Migrationsverket i Sverige) har ingen översikt av hur många det handlar om. Så här skriver Beate Klette, återvändanderådgivare vid Bodø Mottagningscenter i brevet till justitieminister Anders Anundsen (Frp):
Hur farligt är det egentligen i hemlandet som gör att man kvalificerar att man får uppehållstillstånd när man bara efter några månader kan återvända dit på semester?

•  En migga: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.” – 26 februari 2015. Ur texten:

FrämlingspassResedokument och främlingspass
Rapportering finns om att personer som sålt sina resedokument och främlingspass har fått upp till 30.000 kronor per styck. Dessa dokument är också mycket eftertraktade på den svarta marknaden.

•  Finland. ”Var femte kan inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.” – 12 februari 2016. Ur texten:

Finlands flagga mörkare blått kors– Det är inte särskilt många som har någon yrkesutbildning; de utgör endast cirka 10–20 procent. Andelen högutbildade asylsökande är klart under 10 procent, säger justitie- och arbetsminister Jari Lindströms specialmedarbetare Sakari Puisto. Dessutom kan var femte inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.

På bloggen finns idag 8.462 inlägg i mängder av olika ämnen. En stor del av texterna har skrivits av miggor – anställda på Migrationsverket – men också av andra under rubriken Be my guest, bland annat: Krister Thelin, Thomas Gür, Nuri Kino, Nima Dervish, Mirka Kettunen, Karin Dahlström, Evelyn Malzani och många fler.

Det finns texter av utlänningspoliser, familjehemsföräldrar och personal på HVB. Men också av mig. Dessutom finns mängder av texter om och från Finland och en hel del också från övriga Norden.

mummelforlaget logo ljusgrön mindreJag passar också på att slå ett slag för de böcker som getts ut på Mummelförlaget, skrivna av:

Nima Dervish, David Eberhard, Ilan Sadé, Zulmay Afzali, Katrin Fogelby, SFI-elever, Aniram Niletram och mig själv, Merit Wager.

Samtliga böcker finns i pappersform men också som e-böcker, klara att ladda ner direkt för en billig penning.

Mummelböcker

 

 

 

 

Be my guest 116 # Julafton Nuri Kino

Nuri gapskrattarNuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är en dag i hans liv.

Förföljd av gåvor, en dag med Nuri Kino

”Nuri, Syriac League tycker inte att vi delar ut några leksaker till barnen, det kommer inte att bli av”. Fahmi ringde mig från Beirut. Han har åkt från Södertälje till Libanon för att dela ut leksaker till flyktingbarn från Syrien och Irak under julen. Men nu vill våra samarbetspartners i Libanon inte vara med längre. Vi har jobbat med projektet länge, samlat pengar via Swish och Paypal i Sverige och USA. Jag avbröt Fahmi, blev arg. Vad menade Syriac League och varför stod han inte på sig? Vi kommer att bli utskämda, folk kommer att tappa förtroendet för oss. Det är jättekänsligt det här med att hantera penninggåvor.

”Men om du lugnar ned dig så kan jag förklara. Vi kommer att köpa vinterkläder till alla barn i stället. Jacka, byxa, tröja och halsduk, alla barn får det i ett paket. Det var mannen som säljer leksakerna som föreslog det, dessutom hade de redan fått leksaker i present och nu ska klädtillverkaren bidra med sitt genom att vi får plaggen för inköpspris.”

Jag kunde andas ut. Projektet var räddat och hade till och med blivit bättre.

Några minuter senare stod jag utanför Coop i Södertälje, en kvinna som jag jobbade ihop med inom hemtjänsten för några år sedan hälsade, kramade om mig och stoppade något i min ficka. Vad nu? Jag höll på att trampa på den stackars romska tiggerskan när jag vacklade lite av den hårda kramen. Sedan försvann kvinnan. I min ficka låg en liten lapp:

”Ge det här till barnen, skicka pengarna till den plats du tycker är bäst.”

Inuti den hopvikta lappen låg det två femhundralappar. Kvinnan som hade skänkt pengarna är arbetslös men ville ändå bidra med tusen kronor till bättre behövande.

Jag gick hem för att hämta mina gympakläder, jag var stressad till ett möte på gymmet.

”Du har fått tvåtusen kronor till flyktingbarnen”. Mamma hade varit på en minnesstund för en avlägsen släkting och hennes kusiner hade gett henne pengarna för att de också ville bidra. Herregud, tänkte jag, jag måste genast swisha över dem från mitt eget konto till A Demand For Actions. Paniken kröp närmare, vad säger Skatteverket?

I bilen på väg till gymmet ringer jag Skatteverket, kö så klart, men jag måste ju komma fram. Jag visste inte ens vad det var jag skulle fråga, var bara paranoid, ville inte hamna i någon konstig sits. Tjänstemannen på myndigheten förstod ingenting, det är väl upp till folk att skänka pengar till flyktingar eller inte. Så länge det inte är skattemedel som hanteras.

Jaha, då vet vi det. I väntan på mitt möte sätter jag mig på motionscykeln, laddar ned en radiodokumentär för att ha något att lyssna på och börjar träningen. Någon tar på mig, han tar av mig hörlurarna och säger: ”Vad jobbiga ni är, måste ni få oss att bråka med våra fruar, hur mycket vill du ha till flyktingbarnen?” Han swishade 500 kronor medan vi pratade.

Erika kommer in och är superglad, hon har simmat i över en timme och är full av energi. Vi ska prata om att eventuellt jobba ihop, i ett integrationsprojekt för nyanlända i Södertälje.

”Du, jag hade lite dåligt samvete, jag har skickat dig 1000 kronor på Swish”. Hon hade skickat dem till mig, till mitt privata konto. Jag kände mig jagad, det tog aldrig slut. Jag kunde ju ha bli anklagad för att ha gömt pengar på mitt eget konto, jag swishade genast vidare.

Medan jag kör mot Merit i Stockholm för att sätta mig hos henne och skriva min traditionella julkrönika till denna blogg, får jag flera sms. Min syster Maria har skickat massor av sms till släktingar och vänner och nu har svaren kommit som hon vidarebefordrar till mig. Vackra värmande ord, och fler bidrag.

Beneil Dariush, en av världens bästa i kampsporten MMS skickar ett Facebook-meddelande och säger att han också vill bidra.

Merit är inte hemma och jag går in i klädaffären mittemot, provar några snygga skjortor, tröjor och kavajer, ganska dyra. Plötsligt kommer paniken över mig, tänk om någon ser mig handla kläder just idag då jag har mottagit så många penningbidrag, till och med kontanta medel. Jag går ut ur butiken illröd i ansiktet.

Det kan inte vara lätt att vara tomte.

GOD JUL på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)
Little-smiles-banner
The text in English.
© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 116 Christmas Eve, Nuri Kino

Nuri gapskrattarNuri Kino. Journalist, author, film maker, enthusiast, activist – all in one. Also known as the founder and leader of the non profit organization A Demand For Action. Nuri himself prefers to  be called ”the handsome one”. To me he is the best of friends. Here he gives the readers a glimpse of one day in his life.

Pursued by contributions, a day with Nuri Kino

“Nuri, Syriac League doesn’t think we should hand out toys to the kids, it’s not going to happen.” Fahmi called me from Beirut. He had travelled from Södertälje to Lebanon to distribute toys to refugee children from Syria and Iraq during Christmas. But now our partners in Lebanon do not want to be involved anymore. We have worked with the project for a long time, collecting money in Sweden and the United States. I stopped Fahmi from talking, I got angry. What were Syriac League thinking and why didn’t he insist? We’ll be a disgrace; people will lose confidence in us. The management of monetary gifts is a very sensitive subject.

“If you will calm down I will explain. We’re going to buy winter clothes for the children instead. Jackets, pants, sweaters and scarfs, every child will get that in a package. It was the man who was selling the toys who suggested it, besides they had already gotten toys for presents and now the clothing manufacturer will help by selling us the garments for the wholesale price.”

I was able to breathe again. The project was saved and had even become better.

A few minutes later I was standing outside of the supermarket Coop in Södertälje. A woman whom I had worked with, caring for elders, years ago greeted me, gave me a hug and put something in my pocket. I was stunned by the tight hug and almost trampled on a poor Romanian beggar sitting outside the store. The woman disappeared. In my pocket she had left a note on a piece of paper: “Give this to the children. Send the money to where you think is best.” Inside the folded note were two 500 SEK bills. This woman was unemployed but still wanted to contribute 1.000 SEK to those in greater need..

I went home to get my workout clothes; I was in a hurry for a meeting at the gym.

“You’ve gotten 2.000 SEK for the refugee children.” My mother had been to a memorial service for a distant relative and her cousins had given her money because they also wanted to contribute. My God, I thought. I must immediately send the money from my personal account to A Demand For Action’s account. Panic grew inside of me, what might the Tax Agency say?

In the car on the way to the gym I called the Swedish Tax Agency, and had to wait for my turn, as always. I didn’t even know what I was going to ask, I just felt paranoid. I just don’t want to end up in some kind of trouble. The official at the tax office didn’t understand my question, he said that it is up to people themselves whether they wish to donate money for refugees or not. As long there are no official funds being handled.

Okay, so now I know. While I was waiting for my meeting I sat on the exercise bike, downloaded a radio documentary to have something to listen to, and started working out. Suddenly someone tapped me on my shoulder, took off my headphones and said: “You’re so annoying, causing us to argue with our wives, how much do you want to the refugee children?” He forwarded 500 SEK from his bank account by phone while we were talking.

My friend Erika walked in, very happy. She had been swimming for over an hour and was full of energy. We have been talking about possibly working together on an integration project for newly arrived refugees in Södertälje.

“I felt a little bad, so I sent you 1.000 SEK.” She had sent them to me personally, to my private account. I felt hunted, it was never ending. What if I  would be accused by somone of hiding money the money colleced for A Demand For Action in my own account. I immediately forwarded the money to the correct account.

While I was driving to Merit in Stockholm to sit in her office and write my traditional Christmas column for this blog, I received multiple text messages. My sister Maria had sent a lot of text messages to friends and relatives and now she forwarded all the replies to me. Beautiful, heart warming words, and more financial contributions.

Beneil Dariush, one of the best ain Mixes Martial Arts at MMS, sent a Facebook message and said that he also wants to contribute.

Merit wasn’t home so I to the clothing store across the street. I tried on some nice shirts, sweaters and jackets, pretty expensive ones. Suddenly the feeling of panic struck again: what if someone sees me shopping now, the day that I received so much money in contributions, in cash even? I walked out of the store with a bright red face.

It can’t be easy being Santa Claus…

MERRY CHRISTMAS

in Jesus’ own language:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Translated: May the Lord’s birth bring a Merry Christmas to you all!)

Little-smiles-banner

Texten på svenska.
© This blog and Nuri Kino.

 

Be my guest # 111 Nuri Kino

Nuri svart vitNuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans funderingar kring Sveriges nationaldag.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen

Det är Sveriges nationaldag idag, den dag då vi firar Sverige och hissar vår flagga.

I går satt jag på en balkong och lyssnade på studenter som åkte runt på lastbilsflak. Det var ett evigt tutande och tjoande. Många blir störda av det, jag blir glad. Jag tänker på när jag själv tog studenten, jag var en av de första i min släkt, farfar var jättestolt. Han hade upplevt ett folkmord, något han aldrig talade om. Varje gång något av hans barn eller barnbarn lyckades med något blev han tårögd. Han grät också när Olof Palme mördades. Jag minns det så starkt, farfar Faulus sov hos oss den natten. Jag kom hem fram på småtimmarna efter att först ha varit på nattklubb och sedan suttit på den lokala kebaben och pratat om mordet på Palme. Jag såg att det lyste, någon var vaken, det var farfar. Han frågade om det stämde, om Sveriges statsminister verkligen hade blivit dödad.

Farfar ville inte lämna Midyat i sydöstra Turkiet där släkten hade ägt och brukat jorden i tusentals år. Väl här älskade han Sverige, hans barnbarn kunde utbilda sig, bli något. Och framförallt behövde de inte vara rädda för att bli fängslade för sina åsikter, bli trakasserade för sin religion eller inte få tala sitt modersmål.

Sverige var paradiset för människor på flykt från förtryck och förföljelse. Farfar var noga med att vi skulle vara tacksamma, att vi skulle tacka svenskarna för att de hade tagit emot oss, för att de hade gett oss en fristad. Han ville inte att vi skulle bli för fria, börja supa och annat som han tyckte var ovärdigt, men han ville att vi skulle bli goda svenska medborgare, bli föredömen. Och han ville att vi skulle utbilda oss.

Så när jag kom hem den där dagen efter att ha körts runt, tutat och skrikit att ”jag har tagit studenten”, ordnade farfar en studentfest för mig hemma hos honom. Det var viktigt att det skulle vara i hans hem. Jag hade gått 3-årig ekonomisk linje, fått en gymnasieutbildning. Det fanns inte i hans vildaste fantasi att ett av hans barnbarn en dag skulle gå ut gymnasiet och kanske rentav plugga vidare! Men nu hade ytterligare ett av hans barnbarn fått ta på sig en studentmössa; en av mina kusiner var först, jag var den andre i familjen.

Farfar gav mig ett halsband av guld. När han överräckte det kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Tänk om jag då hade förstått varför han var så oerhört stolt. Mina tankar då gick mest till vilken nattklubb mina kompisar och jag skulle avsluta kvällen på.

Nu, 30 år senare sitter jag på en balkong i Södertälje och hör när ungdomarna firar sin gymnasieavslutning. En vän ringer, hon säger att jag måste läsa Länstidningen. ”Nu har de blivit helt galna, nu ska vi inte fira Sverige längre, vi ska fira världen.” Jag öppnar datorn:

I Järna firas 6 juni som Internationaldagen. I Gula villans trädgård i Järna kommer nationaldagen få en efterfest med internationell prägel.

– I dag när människor är rädda för andra kulturer så vill vi skapa fest som främjar att vi är tillsammans, säger Jonathan Ivarsson, producent på Gula villan.

Med god mat och musik anordnar de för första året Internationaldags-firande. Initiativet ska inte konkurrera ut svenska nationaldagen men balansera upp firanden som bara handlar om att befästa svensk kultur och svenska traditioner.

– Vi vill visa att vi tror på en jämställd mångkulturell värld och passar på en dag som vi upplever kan separera människor, säger han.

Firandet börjar.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen, lika ledsen som han blev när Olof Palme blev mördad. Han hade velat fira Sveriges – inte världens – nationaldag.

Be my guest # 104: Nuri Kino

Nuri på mitt kontorA Demand For Action logoNuri Kino. Hade jag inte känt honom hade jag inte trott att han existerar: journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som den stilige. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans julkrönika för min blogg om en insamling i Södertälje för flyktingar i Irak.

Humanitarian Aid 

Det kom ett nödrop från ett flyktingläger. Barn fryser ihjäl på nätterna för att de inte har något att värma sig med. Vi bestämde oss för att ändra på det. Några dagar senare tömdes butiker i Södertälje och Stockholm med omnejd på filtar och sovsäckar. Det blev magiska dagar av solidaritet och empati som aldrig kommer att lämna mig, läs mer om dessa här. Och läs sedan om Mustafa som för alltid blev vän med en massa Södertäljebor.

”Hallå, var är du någonstans?” Det var de första ord jag sa till Mustafa. Han svarade att han stod utanför Assyriska föreningen. Vi gick ut, vi gick runt hela byggnaden. Ingen långtradare. Ingen Mustafa.

”Du är ju inte alls här, vad menar du? Beskriv vad du ser runtomkring dig?” Han svarade att han såg en bensinmack och en del annat som var helt främmande för oss.

”Okej, kolla om du hittar en vägskylt, vad står det på den?” När han försökte uttala namnet på gatan på svenska och jag upprepade det högt ropade Ninos Sharro: ”Han är ju utanför föreningen i Jönköping!” Någon hade i allt kaos runtomkring oss gett Mustafa adressen till fel förening i fel stad, flera timmar bort. Panik.

Filtar packasHär stod vi nu med 33 pallar lastade ned tre jättekartonger på, alla färdiga att skickas till Arbil i Irak. Men chauffören var flera timmar bort.

I samma stund som jag tänkte det, kom det en annan lastbil, denna gång till oss, till rätt förening i rätt stad. ”Hej, jag skall leverera sovsäckar!” Mannen som kört en lastbil full med sovsäckar till oss visste inte vem som hade skickat dem, personen ville vara anonym.

Vi hade nu ungefär 20 pallar ”över”, som förmodligen inte skulle få plats i Mustafas långtradare…

MustafaFyra timmar senare anlände Mustafa till Assyriska Kulturcentret i Södertälje (bilden är från ett annat tillfälle). Han kom in lite försynt och hälsade, de första sekunderna såg han helt chockad ut men några minuter senare stod han och hjälpte alla andra att packa. Mustafa kände att han hade kommit hem. Det här var ju hans landsmän, många har sitt ursprung i Turkiet, de pratade turkiska och ville göra gott för flyktingar, det var klart att han skall vara med och jobba.

Jag frågade om han var hungrig, han svarade knappt, blyg som han var. Jag bad några av tjejerna i föreningens ungdomssektion att åka och handla mat. Det gjorde de och kom tillbaka med korv Stroganoff. Det kunde självklart inte Mustafa äta, han var ju muslim. Så jag bad dem att gå och handla något annat. Någon ropade att en man hade kommit in med ett trettiotal pizzor som gåva till oss som jobbade. Jag gick för att hämta en pizza, men nej, capricciosa allihop, alltså med skinka.

Mustafa åt lussebullar och pepparkakor i väntan på att ungdomarna skulle komma tillbaka med en pizza utan skinka. En man kom in med kartong med hamburgare från McDonalds, vi gav Mustafa en hel hög. Han blev generad. Varför brydde vi oss så mycket om honom? Jo, av samma anledning som han ställde sig och hjälpte oss alla. Vi är medmänniskor, vi är solidariska i våra handlingar. För medan islamister och terrorister som mördar och vill alla ont, så finns också goda krafter, de som inte ser till religion eller etnicitet. Goda muslimer. Goda kristna. Och goda allt annat.

Humanitarian AidInnan Mustafa åkte iväg bad han oss göra en skylt som det skulle stå ”Bistånd” på eller rättare sagt ”Humanitarian aid” på engelska. Någon skyltmakare att väcka klockan ett på natten hade vi inte tillgång till, så några av ungdomarna rev ett gammalt lakan och jag använde en jättetuschpenna till att skriva med.

Nöden är, som bekant, uppfinningarnas moder!

Några timmar senare var Mustafa på väg. Hela tiden postade han bilder på Facebook så att vi fick vara med under färden.

Mustafas chef ringde och sa att hans företag också ville bidra, de ville sänka priset på frakten som Assyrier Utan Gränser hade samlat in pengar till, så att den skulle bli lägre. Mustafas chef i Turkiet ville också bidra till att flyktingbarn i Irak fick det lite varmare.

Det värmde oss alla.

God jul!

 

Upp till kamp i Södertälje # 2

SvekvanvårdArbetslöshet

 

Läs först texten Upp till kamp i Södertälje # 1.

Här finns Nuri Kinos Twitter-rapport från sammankomsten i Södertälje stadshus där närmare 40 brukare (=nytt ord för personer som har hemtjänst) och ett 50-tal anställda från hemtjänstföretaget Omtanke AB, med plakat och vilja till dialog ville framföra sitt missnöje med kommunens beslut att ta ifrån dem deras hemtjänstutförare (brukarna) och deras jobb (de anställda).

Den sista tweeten för dagen ser ut så här:

Skärmavbild 2014-08-27 kl. 17.40.24

 

Om kommunalstyrelsens ordförande verkligen har sagt att upphandlingen av nya hemtjänstutförare (som bland annat Attendo och Aleris) var undermålig, alltså om hon verkligen har sagt så för att det är så, då måste ju besluten i hela den här härvan rivas upp.

Sedan måste man komma ihåg att politikerna faktiskt finns till som företrädare för – i detta fall – kommunens invånare och då även gamla och sjuka; det är inte kommuninvånarna som finns till för politikerna. Att situationen inte har varit lätt för ansvariga inom kommunen heller, med det misstänkta fusket, är fullt förståeligt. Men att – som det verkar – ge sig på också dem som det såvitt känt inte riktats några misstankar emot och deras gamla och sjuka brukare är inte vad man förväntar sig av politiker, oavsett vilket parti de företräder. Kanske allra minst av Socialdemokrater, av någon anledning. Fast den anledningen får man anledning (!) att ompröva när politiker från det partiet tycks så okänsliga för de mest utsatta bland kommunens invånare.

Fortsättning följer.

OBS! Givetvis får kommunstyrelsens ordförande höra av sig om hon vill gå i svaromål eller påpeka att något i rapporteringen är felaktigt. De texter som publicerats här – Upp till kamp i Södertälje #1 och # 2 – är enbart från ”den ena sidan” och det är ”den andra sidans” rätt att också höras. Det går bra att ta kontakt via Info.

Notera: © denna blogg.

 

”De är väldigt rädda för att bli utpekade som islamofober, speciellt under ett valår.”

dagen_logoNuri Kino, svensk och assyrier, aktivist och journalist med stor kännedom om det komplexa Mellanöstern, fångar det som för mig är bland det mest ”typiskt svenska” när han i en artikel i tidningen Dagen (Brasklapp: Ja, den är kristen! Ja, den är seriös! Nej, man är inte galen för att man är kristen, som Nuri Kino!) under rubriken ”Bildts och Reinfeldts tystnad är skamlig” säger:

Många tycker uppenbarligen att det är en för känslig fråga. De är väldigt rädda för att bli utpekade som islamofober, speciellt under ett valår.

Det här går igen överallt i landet Sverige. På alla områden är rädslan enormt stor för att ”någon” ska sätta etiketter som ”islamofob” (so what? om nu ”någon” tycker det även om han/hon har helt fel?) eller ”rasist” (som alla fattar är felaktig) eller beskriva en med något annat triggerord. Hellre får folk dö när ambulansvårdare och brandmän inte kan ta sig fram för att gäng i ”utanförskapsområden” (omskrivning för ”getton”) kastar sten och attackerar dem på andra sätt, än att du som svensk slår näven i bordet och säger att: ”Nu får det vara nog!” Nej, för tänk om sanningen, om du börjar tala klarspråk och kallar en spade för en spade, gör att någon – kanske rentav någon av de boende i dessa områden, hemska tanke – kallar dig för ”främlingsfientlig”? Hur ska du överleva det? Och inte vågar du som svensk ens andas en stavelse om att det här är ditt land, här gäller dina och dina förfäders värderingar och här vill du att den som kommer hit ska anpassa sig för att du vill att den livsstil och den levnadsstandard dina föräldrar, far- och morföräldrar och deras föräldrar har skapat med möda och svett, ska bestå. Nej, för då riskerar du att etiketteras som ”nazist” eller något annat påhittigt. Men varför inte bara strunta i dessa dumheter och stå upp för din så viktiga ”väääärdegrund” och skaka av dig korkade epitet? Nej, se det vågar alltså svensken inte. Och det ser människor, bland annat nykomna, och de utnyttjar. fegheten, mesigheten, rädslan. Som du uppvisar och känner i ditt eget land. Därav kommer också det som Nuri Kino säger i artikeln, vilket tål att upprepas:

Många tycker uppenbarligen att det är en för känslig fråga. De är väldigt rädda för att bli utpekade som islamofober, speciellt under ett valår.

Asylboenden får svämma över och ilska och frustration bland folket får växa och skapa en grogrund för både ”främlingsfientlighet” och ”svenskfientlighet”. Det senare för övrigt ett triggerord som, i sig, kan göra att ”någon” säger att du använder ”SD-retorik” vilket i sin tur leder till att samma ”någon” tar sig rätten att sätta etiketten ”rasist” på dig som säger det självklara som varken har med SD eller rasism att göra. Herre Gud, så trött man blir på att det inte går att samtala, debattera och diskutera normalt i detta land!

Men nu till saken/sakerna, utan hänsyn till vem/vilka som kommer att etikettera och medvetet missförstå. Nuri Kino i artikeln i Dagen:

Nuri Kino på KocksgatanVi har bett om hjälp i många år. Men nu ber vi inte längre, nu kräver vi att omvärlden agerar. Nineveslätten i norra Irak är ett område, ungefär lika stort som Gotland, där etniska och religiösa grupper, såsom kristna assyrier, är koncentrerade. Det är en mycket utsatt grupp som behöver internationellt skydd, ett ”safe haven”, nu innan det är för sent, säger Nuri Kino, som även är mycket kritisk till utrikesminister Carl Bildts agerande.

Bildts och statsminister Reinfeldts tystnad om situationen är skamlig.

Och så är det. Här sker – mitt framför våra ögon – en obegriplig, svår att ta till sig och förstå, utrensning av kristna från deras hem och hemland Irak, sedan tusentals år. Kristnas hem märks med bokstaven ”N” som visar att här bor kristna, på samma sätt som judars hus i Tyskland för 70 år sedan märktes med ”J”. Sedan hotas de med döden – och dödas också – om de inte lämnar området eller konverterar till islam. Jag behöver inte här upprepa allt det hemska som sker, mycket kan man läsa om i medier i hela världen. Alla medier rapporterar ju idag om fördrivningen av kristna i Irak, även om det tog tid och mycket aktivism från många innan det hände, inte minst från Nuri Kino och hans vänner och stora krets av kontakter, som har nått många med sin A Demand For Action. För att få insiktsfulla och personliga rapporter om, och förklaringar av, vad som händer, läs hans texter under Nuri Kino reports på Medium.

Det är inte svårt att hålla med Nuri Kino om att det borde kunna förväntas att den svenska regeringen med kraft fördömde det som sker och uttryckte starkt stöd för kravet på en safe haven (=en fristad) för Iraks kristna i deras eget land. Inte kan det väl verkligen, på riktigt vara så, att de är så rädda – en regering!? – att bli utpekade som islamofober (Av vem? Av vilka? Varför bry sig?) att de därför håller tyst? Eller är det för att de är så iskallt kalkylerande att de tänker att ”muslimer kan bli arga och vi vill ju att de ska rösta på oss i valet i september”? I så fall är de inte värda annat än förakt.

© denna blogg. Vid ev kort citat ur texten, var vänlig länka till detta inlägg.

Nu går drevet igen, för några ords och tonfalls skull

Sverige är ett mycket märkligt land. På många sätt. Det sätt man hanterar människor på – politiska makthavare men också andra som av någon anledning inte faller mediekåren på läppen – när de inte använder exakt ”rätt” vokabulär och inte beter sig som en luktfri, nästintill omänskligt felfri robot, är ytterst obehagligt. Så som människor jagas är helt osannolikt och saknar motstycke i demokratiska länder. De, som hamnat utanför den mer eller mindre outtalade men ändå i högsta grad existerande ”pk-normen”, drevjagas och får springa som skadskjutna rådjur tills de stupar. Kanske – men bara kanske – klarar de sig om de gör avbön på ”rätt” sätt (enligt medierna), trots att de inte gjort något annat än sagt som det är. Men att ”säga som det är” innebär i Sverige inte detsamma som i andra länder. I Sverige kan några få ord nästan döda en människa; i varje fall döda hans eller hennes karriär och arbetsliv och i vissa fall förstöra hans mentala hälsa.

Nu drevas det riktigt rejält mot migrationsminister Tobias Billström för något som man i andra länder inte ens begriper vad som är ”fel”, vad det är som den svenske ministern sagt och gjort som nu gör att alla medier svallar över. ”Grovt klavertramp”, sade man i TV4 Nyheterna och samma typer av anklagelser hörs och kan läsas i så gott som alla svenska medier just nu. Så vad – exakt vad – är det för fruktansvärda saker migrationsministern har sagt? Ja, enligt den inspelning (lyssna på hela inslaget!) som den intervjuande reportern gjorde av sitt samtal med Billström så föll ministerns ord exakt så här:

Foto: Pawel FlatoIbland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Är man rasistisk, främlingsfientlig, ond och borde fördrivas från samhällsgemenskapen om man helt enkelt står som barnet i H C Andersens saga om kejsarens nya kläder och undrar vad det är man ska ”rasa” över? Är det fel – analogt med att svart = vitt och vitt = svart – att tycka att det är galet att personer som gått igenom en kostsam asylprocess i enlighet med sin rätt att söka asyl, och fått avslag på sin ansökan och ska lämna landet, inte gör det? Är det fel att påstå att medelålders svenska kvinnor (ofta blonda = faktum) är bland dem som av genuin medmänsklighet och i djup tro om att de gör rätt, gömmer personer som inte har rätt att visats här (= faktum)? Eller att många göms av människor som utnyttjar dem (= faktum), men att många också göms av släktingar som inte utnyttjar dem (= faktum)?

Följande berättar författaren Nuri Kino, tidigare också verksam som journalist och mångfaldigt prisbelönt med allt från Guldspaden till Ikarospriset och European Parliament´s Journalist price m.m.:

nuri-kinoHon var en svensk, alkoholiserad, bitter kvinna som skrek glåpord mot alla med mörkt hår. Allt var de mörkhårigas fel. ”Jävla svartskallar, komma hit och …”.

Idag har hon slutat dricka och röka. Hon äter hälsosamt, är till och med ute och går några gånger i veckan. Tillsammans med sina hyresgäster. För i hennes tre rum och kök bor nu några av ”de där svartskallarna”. En ensamstående man bor på hennes köksgolv. En familj med två barn bor i det ena rummet och en annan familj i det andra. Den blonda svenska damen bor i det tredje rummet.

Och hon, en blonda svenska damen, får ungefär 10.000 kronor i hyra varje månad. Hon får hemlagad mat tre gånger om dagen. Och sällskap. Trevligt sådant. I Mellanöstern är man ju uppfostrad att respektera äldre – på ett annat sätt än i Sverige – och man gör ju kher genom att hjälpa henne. Kher, välgörenhet …

En bloggläsare skriver bland annat detta, ett utdrag ur ett längre mejl här, med anledning av den senaste tidens debacle kring REVA, illegala invandrare, migrationsministern etc.:

”Papperslösa flyktingar” (de är ju varken papperslösa eller flyktingar…) är personer som fått avslag på sin asylansökan och vägrar godta beslutet och lever här illegalt. Det finns också andra som lever illegalt i landet: personer som besöker Sverige för att hälsa på släktingar eller för att bedriva kriminalitet, vare sig det gäller att tigga under falska premisser, bedriva brott i form av rån eller ägna sig åt trafficking. Det verkar inte finnas någon balanserad och saklig information någonstans. Jag blir trött. Jag sympatiserar verkligen inte med SD men gissar att de kommer att få väldigt bra resultat i valen 2014. Och den här sortens argumentation har hjälpt till.

framsida_miggorEn läsare av boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt som jag korresponderat med, skriver, med anledning av en fruktansvärt obehaglig bild och text som florerat i sociala medier (som jag inte vill ska synas på min blogg, men som kan ses här):

Undrar om det är möjligt att relativisera Förintelsen på ett mer ointelligent sätt? Men det visar väl bara hur snabbt idioti får grepp om människor som saknar kunskap, kontext och begrepp. Ta del av diskussionen i kommentarerna på bilden. Mycket upplysande (och deprimerande). Och den ene efter den andre borgerliga FB-kontakten jag har delar bilden och tycker den är lysande…

Vad är det för fel på svenskarna? Hur kunde det gå så snabbt, på bara några decennier, att folk tappade både vett och sans? Att så många inte förmår tänka självständigt utan gladeligen hakar på nästan vilka galenskaper som helst? Hur ska vi kunna leva tillsammans och hur ska vi kunna leva i fred i ett land där viljan att ständigt hitta någon att hacka på och ”dreva” mot är så stor och människor är så lättpåverkade?

Jag talade om allt detta med en klok vän som jag hyser stor respekt för. Han sa att han – och många med honom – anser att migrationsministern låtit nedlåtande och att han hade gjort bort sig rejält. Han hade inte så mycket att säga om vad ministern sagt utan mera om hur han sagt det. Vi respekterar att vi tycker olika, jag bemödar mig också om att förstå varför min vän tycker som han gör. Och här ligger kanske kärnan i det hela: att människor måste lära sig att det är okej att tycka olika, måste lära sig att acceptera att människor upplever och ser på saker och ting olika. Att det inte finns någon enda levande människa som kan ”please all”. Att man inte kan hålla på och bli ”kränkt” för allt som inte passar exakt in i ens egen mall eller ens eget synsätt. Och – det är viktigt! – människor måste också, tyvärr, lära sig att det hör livet till att ingen – ingen! – kan undgå att emellanåt faktiskt bli kränkt, men att man inte dör av det.

Om nu ”blodtörstiga” och utmärkelsehungriga journalister lyckas dreva bort Tobias Billström från migrationsministerposten (en man som har stor kunskap på sitt område) och lyckas få honom utbytt mot någon annan (vem har kunskaper för att klara jobbet?), hur länge tror mediemaktmänniskorna då att den personen står pall? Hur snabbt ska de dreva bort honom/henne för några ord eller tonfalls skull? Nu har ju migrationsministern bett om ursäkt (obegripligt varför), vilket kanske tillfredsställer mediemänniskorna och hans politiska motståndare. Operation utslätning, desinficering och dammsugning av minsta tydlig eller för någon enda individ kontroversiell åsikt och därpå följande robotifiering har påbörjats och redan passerat första stadiet. Synd. Många säger ofta lite lättvindigt att: ”Vi har de politiker vi förtjänar”. Nej, så är det inte! Vi har de politiker medierna gör dem till. Jag vill inte att sådana politiker, sådana ministrar ska styra Sverige!

Till slut:

aftonbladetTill Aftonbladet sa en medierådgivare (!) följande, och Aftonbladet publicerade det glatt:

Det här med ”blond och blåögd” är ju rasism.

Nu fattar jag absolut ingenting!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av texterna är inte tillåten.