Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.”

En anställd vid Arbetsförmedlingen berättar:

Jag har följt din blogg ganska länge nu men har aldrig tidigare skrivit till dig (jag hittade din mailadress i SvD). Jag är arbetsförmedlare inom det så kallade etableringsuppdraget.

Nu är jag riktigt förbannad men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med det jag vill berätta. Det är följande:

Arbetsförmedlingen ska bosätta nyanlända asylinvandrade som ingår i etableringsuppdraget. Vi kallar alltså in alla som bor i anläggningsboende till samtal för att upprätta underlag för bosättning. Därefter börjar vår Bosättningssektion att leta bostäder åt de nyanlända genom ett samarbete med landets kommuner.

En majdag 2015 får en kollega under ett sådant samtal vetskap om att en 13-årig flicka väntar barn med en åtta år äldre man. Båda är från Mellanöstern. Arbetsförmedlingen anmäler givetvis omedelbart detta till Polisen som startar en förundersökning med misstanke om våldtäkt av barn.

Idag, den 1 december, skulle en man född 1993 besöka AF för inskrivning och upprättande av bosättningsunderlag. I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag. Tyvärr kom mannen inte till mötet med mig så jag fick inte bekräftat att han verkligen var gift med den nyblivna 14-åringen. Jag kontaktade istället Migrationsverket som bekräftade att så är fallet även om det inte är “godkänt” som äktenskap i Sverige. Vi kom snart fram till att det rörde sig om den ovan nämnda flickan.

Vid samtal med Polisen något senare idag berättade utredaren att anmälan om misstänkt våldtäkt av barn var nedlagd. På vilka grunder kunde hen inte säga, det var åklagaren som hade fattat beslutet. Anmälan var också gjord av någon annan än AF, troligen av mödravårdscentralen. Vi var alltså bara tvåa på den pucken…

Flickan kom tillsammans med sina föräldrar till Sverige sommaren 2014, hon var troligen gift redan då, 12 år gammal. Hennes “make” kom under hösten 2014. Den unga flickan var gravid i sjätte eller sjunde månaden enligt hennes mor när min kollega träffade föräldrarna som tillsammans med alla sina barn fick permanent uppehållstillstånd i april 2015. Barnet är alltså avlat i Sverige (jag har dock ingen information om/när det är fött).

“Maken” fick permanent uppehållstillstånd – PUT i slutet av september i år.

Detta betyder alltså att åklagaren, Polisen och Migrationsverket har bortsett från att “maken” gjort sig skyldig till ett brott vars straffvärde vid fällande dom är minst två års fängelse! Det är alltså OK att vuxna män ligger med trettonåringar i Sverige utan någon som helst rättslig påföljd?

Likhet inför lagen? Icke. Vilka signaler ger detta till andra personer som är i liknande situation eller som planerar att hämta en barnbrud från sitt hemland? Jo, att svensk lag gäller bara för svenskar.

Min kommentar: Precis så här slappt och rättsvidrig, inte bara i ord utan i faktisk handling, går det till i Sverige. Åklagaren lägger ner, Polisen lägger ner, Migrationsverket slår dövörat till. Parallella system växer fram och bland asylinvandrare är det väl känt att man kan göra som man vill i Sverige: ljuga, luras, bedra, våldta barn alltså tämligen öppet begå brott eftersom svenskarna är så livrädda för att hantera dem i enlighet med den lagstiftning som gäller för svenskar.

Jag har ingen anledning att betvivla vad arbetsförmedlare Y berättar. Personens identitet är känd för mig och jag vet också att vederbörande har arbetat mycket lång tid på Arbetsförmedlingen.

•   Varför tas inte mödravårdscentralens (troligen gjorda) och Arbetsförmedlingens anmälningar upp – hade de förkastats om det gällt en svensk 13-åring?
•   Varför beviljade Migrationsverket denne ”make” permanent uppehållstillstånd i Sverige, trots vetskap om att här fanns starka misstankar om att han begått/kontinuerligt begår brott vars straffvärde vid en fällande dom är minst två års fängelse?
•   Varför lägger åklagaren ner undersökningen?
•   Varför struntar också Polisen i att ett barn våldtas, förmodligen kontinuerligt?

Ett grovt brott tillåts av flera instanser att få fortsätta att pågå. Det finns starka misstankar om att ett barn våldtas men Migrationsverket beviljar – om alla detaljer stämmer i detta fall – den misstänkte våldtäktsmannen permanent uppehållstillstånd. Trots att det är förbjudet enligt lag att sexuellt förgripa sig, att våldföra sig på barn.

Hur blev det så här? Och varför? Vad är anledningen till att det inte är lika noga med en utländsk flicka som det med hundraprocentig säkerhet skulle vara om det handlade om en svenska flicka? När blev det så? Har svensk lag ändrats till att göra skillnad på ”oss” och ”dom”? När skedde det?

Jag har skrivit en hel del om asylinvandringen till Finland. Där gäller lagen lika för alla, det finns inte en chans att detta skulle ha kunnat få ske där. Med stor sannolikhet hade mannen aldrig ens fått uppehållstillstånd i landet.

© denna blogg.

Be my guest # 112 Nima Dervish

Gästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

På tal om ”tysthetsnormen” på bibliotek…

Jag älskar bibliotek! Själva ordet råkade bli det första ”svåra” svenska ord jag lärde mig som nyanländ 11-åring. Jag minns eftermiddagen då mina päron träffade den vänliga bibliotekarien Ingrid och jag gång på gång snubblade över ordet (bib…li…yo…tek). Ingrid upprepade tålmodigt för mig tills jag lärde mig.

Innan mina päron hade råd att köpa en stereo för mig hängde jag där och lyssnade igenom den enda hårdrocksskivan de hade (Rainbows då sista platta Finyl Vinyl). Deras stora, svarta kvalitetshörlurar hjälpte mig att försvinna i en annan värld och glömma bort min frustration över vissa elaka klasskompisars glåpord (”big nose”) och sociala hierarkier (töntar vs coola); insikten om att det inte räckte med att bara vara snäll för att klara sig igenom skolan – och troligen resten av världen. Undrar hur bra det där hade funkat om biblioteket hade varit en ”mötesplats” där stökiga ungar hängde och terroriserade en.

De hade en seriehörna (fantastiskt att bibliotek i detta nya land hade respekt för seriemediet) och där kunde jag läsa Tintin, Asterix och Lucky Luke. Genom att läsa böcker som jag hade haft i Iran och kunde ”by heart”, nu på svenska, övade jag mig i mitt nya konstiga modersmål.

Här kunde jag låna Stephen Kings alla då existerande böcker. Det var inte ”finlitteratur”, men likväl var det alla timmarna med herr King som slutligen ledde till att jag så småningom fick en femma i svenska och min lärare konstaterade (till min gränslösa stolthet) att jag nu var lika bra på svenska som de andra eleverna som var födda här.

Serierna om trappern Buddy Longway som gifte sig med indiankvinnan Chinook lärde mig om humanism och att respektera främmande kulturer.
Geografi- och etnologihyllan lärde mig att jorden är så mycket större, och innehåller mkt mer mångfald, än jag kände till.

Böckerna i Science Fiction-hyllan i sin tur masserade mina fantasiknölar och lärde mig att hela världen (och dess oskrivna framtid) skulle kunna vara så mycket mer än det vi kan ana.

Böckerna i konsthyllan hjälpte mig att bli bättre på teckning och akvarellmålning. Vad böckerna i den där sista hyllan längst bort i byggnaden (Vnd, sexologi) gjorde för att öppna upp den värld som täppts till av den islamiska republikens läror ska vi inte tala om. Jag lånade hem alla nummer av Kamratposten och lärde mig att jag var normal, trots allt.

Det var liksom det fina med bibblan: Du kunde låna hem flera års utgivning av tidningar du aldrig hade haft råd att prenumerera på. Eller bara gå till random hylla och bara kika igenom sånt som du inte trodde att du var intresserad av. Det var en plats för upptäckter. Överraskningar. Utvidgande av sinnet.

Jag kände mig besvärlig när jag ännu en gång gick till receptionisten och bad denne dra LP-nålen till början av skivan, men de sa alltid ”javisst” och så kunde jag igen försvinna i Ritchie Blackmores magiska solon.

Min värld fördubblades när jag hittade en till Rainbow-LP (Rising) och bekantade mig med Gud (Dio). Men nån jvla gång var jag tvungen att prova andra plattor: A-ha:s debut-LP lärde mig att inte all pop var töntig. En fördom krossades. Senare körde jag igenom deras feta Led Zeppelin-box och lärde mig att gammal gubbrock kunde vara bra.

Till slut gav jag upp och dök in i alla tråkiga klassiska plattor med ospännande omslag. Upptäckte Griegs Peer Gynt, Vivaldi, Bach… (Bach var cool för att han ”lät som Yngwie Malmsteen”!) Det var på bibblan jag lärde mig att Mozart, Brahms och Verdi (requiem) kunde vara lika tunga som metal. Att en till synes så trist gubbe som Göran Söllscher kunde vara asbra.

Sen kom CD-skivan och ”mossiga dammiga” bibblan var på’t direkt. Detta var innan digital nerladdning och Youtube, så hade det inte varit för bibblan hade jag inte provat att lyssna på tveksamma, ”potentiellt tråkiga” artister som Dire Straits, BB King, Erik Steen, Pink Floyd, Gypsy Kings och Robben Ford. Men inköparna var coola nog att inte bara köpa in alster från Deutsche Grammophon utan en massa pop, rock, världsmusik och t.o.m. metal.

”Vad fan är detta? Nusrat Fateh Ali Khan? Vem fan är det? På pop-tönten Peter Gabriels skivbolag? Äh, vi testar.” Och snart var man en överraskning rikare och världen hade blivit snäppet större och mer underbar.

Första sommaren då jag var gammal nog att sommarjobba fann jag inget jobb, så jag frågade bibliotekarierna om jag kunde jobba där. De hade inte råd att betala nån, så jag sa att jag var villig att jobba gratis. De lärde mig SAB-systemet och lät mig hjälpa till. När sommaren var över fick jag en bukett och några böcker som tack. På tal om att kidsen ”inte har något att göra” och ”ingen plats att vara på”.

Vissa på ansvarig nivå borde uppskatta ”tysthetsnormen” och hålla käft.

© denna blogg och Nima Dervish.