• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Självmordsdrama och surrealistiskt möte med en polis från förr

cafe-string-18-10-2016Jag satt med en god vän på Café String på Nytorgsgatan. Det var varmt och lagom sorligt, kaffet var starkt och gott och stämningen var god. När vi så småningom tittade upp från våra mobiler för att ta på oss ytterkläderna och gå, vimlade det plötsligt av polisbilar, brandbilar, ambulanser, massor av räddningsmanskap, poliser, brandmän utanför (som – för övrigt – ingen enda människa kastade sten på).

Vi gick ut och det var en hel del folk som samlats därute. Alla undrade vad som stod på. Ingen trängde sig fram, ingen betedde sig illa och poliser och brandmän informerade och bad att vi – för vår egen skull, som de sa – skulle avstå från att titta eftersom det vi kanske skulle komma att få se skulle stanna etsa sig fast på våra näthinnor för evigt.

Det var en afghansk man som hotade att hoppa ut genom fönstret på sjätte våningen. Som jag förstod hade han fått avslag på sin asylansökan och var desperat. En dari-talande medlare fanns på plats, men enorma ”luftkuddar” sattes upp för att ta emot mannen om han faktiskt skulle hoppa och alla var på helspänn.

Det var ett enormt uppbåd av ”räddare” och jag tänkte att det var tur för den desperate mannen att han inte befann sig i ett laglöst utanförskapsområde för då hade hjälpen inte nått fram.

Medan vi stod där kom en polisman fram. En lång och ståtlig man som jag trodde skulle be oss att gå därifrån, även om vi stod en bit på sidan. Men det var i stället något helt annat han ville säga, något som gjorde mig nästan stum av häpnad.

yb-sodermalmMannen heter Johan Säfström och är en av de två poliser som hanterar Twitter-kontot YB Södermalm som jag följt under lång tid eftersom jag dels vill veta vad som händer i mina kvarter i min stadsdel; dels tycker om deras sätt att skriva och berätta. Med en blandning av humor och allvar på 140 tecken åt gången har de fått nästan 90.000 följare – och det kan man inte precis kalla ”få”.

Men det speciella vid det här mötet i kylan och under de dramatiska omständigheterna, det som slog mig med häpnad, var att han visste vem jag var och kände igen mig, där jag stod i min svarta vinterkappa i ganska dålig belysning. Han sa ungefär så här (jag minns inte ordagrant):

yb-sodermalm-johan-safstrom– Här har vi en som följer vårt Twitter-konto (han menade mig). Och vi har träffats förr. Hemma hos X. Det måste vara mer än 15 år sedan.
– Vad? Var? Har du varit hemma hos mig? undrade jag som inte inns att någon polis skulle ha varit hemma hos mig mer än en gång i mitt liv.
– Nej, inte hos dig men hos X. När den unge iraniern begick självmord. Det måste vara 15 år sedan, sa han.
– Nej, det blir 20 år snart. Det var den 6 november 1996.

Polismannen Johan Säfström var alltså där då, i den lägenhet där en ung iranier inte längre ville leva för att han skulle utvisas efter tio år i landet. Jag befann mig i chocktillstånd och har inga minnesbilder alls av vilka som kom och vad som hände. Och nu stod vi här, inte många kvarter från där vi befann oss då och en annan ung asylsökande stod i begrepp att ta sitt liv. ”Förunderliga äro Herrens vägar” skulle jag säga om jag var djupt religiös.  Och otroligt konstigt kändes det hela, närmast surrealistiskt. Hur kunde polismannen minnas mig efter 20 år? Hur kunde han känna igen mig där på gatan? Hur kom det sig att vi sågs igen efter nästan exakt 20 år och återigen under tragiska och sorgliga förhållanden?

Som sagt: ”Förunderliga äro Herrens vägar” – det kan man väl säga även om man inte riktigt vet vems vägar det faktiskt är som är outgrundliga.

Tack till alla människor som på ett så professionellt sätt, lugnt och metodiskt, arbetade för att försöka förhindra att en människa miste sitt liv den här kalla oktoberkvällen på Nytorgsgatan på Södermalm i Stockholm! För så småningom togs ”luftkuddarna” bort och vi förstod att faran, den akuta, var över. Tack och lov!

OBS! Skulle något i texten mot förmodan visa sig vara felaktigt/missförstått så kommer jag att ändra det.
© denna blogg.

Söder – hata eller älska?

Södermalmsnytt om att hata SöderSamtidigt som vår lokaltidning Södermalmsnytt tutar ut sitt budskap (kan läsas här), skiner solen, parkerna är gröna och Bondens marknad är i full gång på Katarina bangata. Jag har aldrig tänkt i termer av att ”hata” eller ”älska” mina kvarter på Söder och skulle någon ha frågat så hade jag väl snarare sagt att jag älskar än att jag hatar dem.

Jag har själv bott på Söder i några decennier, redan innan det blev ”fint” att bo här. Medan grekernas svartklubb fanns kvar på hörnet av Åsögatan och Nytorgsgatan. Söders Elektriska, med det gamla paret som jobbade tills de var över 80 i butiken som de haft i över 40 år, låg på Renstiernas gata. Erik Johanssons kött- och fläskaffär fanns kvar på Renstiernas gata och dit vallfärdade människor från både när och fjärran. Pizzeria Tevere låg i nära fyra decennier vid Nytorget. Ramqvists Läderhandel låg på Folkungagatan, precis vid busshållplatsen. Där hängde rejäla långkalsonger och stod grova, handgjorda läderkängor i skyltfönstret, alltid med fint handtextad reklam för varorna på hemsnickrat rim. Och medan det ännu vimlade av vilsegångna halvalkisar, lätt psykiskt udda typer och stadsdelen hade en mycket levande och mycket genuin, lite gammaldags svensk själ.

Fortfarande finns en del av den gamla själen kvar, dock i betydligt mindre utsträckning än för bara 15, 20 år sedan. Men kvarteren där jag bor känns som en småstad i storstaden, jag känner dem som har butikerna i området, känner igen och hejar på många som bor här och trivs bra i mitt hus där det bara bor 10 personer/familjer i uppgången.

För min del tycker jag inte att det finns något att ”hata” på Söder, tvärtom. Och här är ett litet bildsvep från en septemberlördag i mina kvarter; det finns betydligt mer att älska än att hata!

Bilderna föreställer en oxel vid Axel Landquists park; Frida, 99, som handlar på Coop; folkliv på Södermannagatan; gatuburgare på Nytorgsgatan; blommor och äpplen och pumpor på Bondens marknad på Katarina bangata och Axel Landquists park.

Oxel vid parkenFrida, 99, på Coop Södermannagatan Gatuburgare på Nytorgsgatan

Bondens marknad

Bondens marknad äpplen och pumpor   27 september 2014 i min park