Reaktion/kommentar till texten om ”allamänskorslikaväärde” nr 2

Tidigare publicerades Reaktion/kommentar till texten om ”allamänskorslikaväärde” nr 1, här följer reaktion/kommentar nr 2, skriven av den sporadiskt skrivande ”nytysken”, vars övriga texter återfinns här. Texten är alltså en reaktion på inlägget Om ”allamänskorslikavääärde”. Utom vissas., publicerat den 7 november och det är skrivet av en svensk man som sedan länge bor i Tyskland. Jag benämner honom lätt ironiskt ”nytysken” med anspelning på den märkliga storsvenska ”seden” (i varje fall i medierna) att kalla alla som på olika sätt migrerar till Sverige för ”nysvenskar”. Så här skriver ”nytysken”:

”Allamänskorslikavääärde”

En sats som papegojmässigt upprepas i tid och otid utan att någon tänker på vad det betyder. Kanske för att ingen riktigt vet?

Jag har frågat en snäll folkpartitant och en inbiten miljöpartist om Hitler och Moder Theresa. Bägge hävdade att dessa har ”samma värde!”

Jag har frågat redaktören på min länstidning om ”allas lika värde”. Han erkände att han inte riktigt visste vad som menades. Men han förmodade att det handlade om ”vissa okränkbara rättigheter”.

Efter Kaplans avgång tittade jag på Aktuellt där det meddelades:
Kurdo Baksi ”tror på alla människors lika värde”.
Miljöpartiet ”tror på alla människors lika värde”.
Mehmet Kaplan ”står upp för alla människors lika värde”.
Mehmet Kaplan ”har stått upp för alla människors lika värde”.

Det ställdes ingen fråga om vad de härmed menade. Jag förmodar att de menade: ”Här ser ni vad goda vi är !” Abrakadabra!

I detta sammahang såg jag en intervju med Stefan Löfven:
”Vad har du sagt till språkrören?”
”Jag har sagt att vi ska stå upp för det vi vill att Sverige ska präglas av. Människors lika värde, exempelvis …”

Varför får jag för mig att inte heller statsministern riktigt vet vad som menas? Men använder uttrycket desto oftare!

Och i dagarna detta med Grand Hôtel. Som nu ångrar att man tillerkände Sverigedemokraterna ”lika värde”. Och härför blir bejublade av ”de goda”.

Vad tänker jag? Jo, att min familj är mest värd för mig. Jag gör mig sorger när min fru har tandvärk medan det är mig tämligen likgiltigt om en för mig okänd person i Yttre Mongoliet springer omkring med samma problem.

Min fru har tillgång till mitt bankkonto men jag är lite restriktiv härmed när det gäller främlingar.

Min dotter med familj bor 20 km från oss. Hon och hennes familj har nyckel till vår bostad och kan komma och gå när de vill. Också här är jag lite försiktig med andra främmande människor.

Och för mig hade Moder Theresa mer människovärde än Hitler.

Är jag alltså allamänniskorslikavärde-fientlig ?

© denna blogg och ”nytysken”.

Om de kortnästas* förakt för 52 procent av dem som röstade för Storbritanniens utträde ur EU

Klicka på textrutan för att läs först hela texten.

De sitter i tv- och radiostudior och säger just sådana dumheter och visar just sådant förakt för andras åsikter, som kommer att göra att det går likadant i Sverige som i Storbritannien. Men det förstår de inte. Det är skrämmande.

Jag är långtifrån ensam om att vara bekymrad över enkelspåriga och makthungriga svenska politiker och journalister med korta näsor (de mer långnästa bespottas, mobbas och förses med otrevliga etiketter och tystas på det sättet.). Men de tondöva och alltför lite allmänbildade och ännu mindre bildade politiker som sitter i alla dessa studior, de låter sig intervjuas och låter flosklerna flöda, de hör inte folkets röst/er! Det är farligt, men det förstår de inte.

Det här typiskt svenska och helt förödande beteendet kommenterar Hakelius också:

Men mer intressant vore att tala om den nedlåtande ton som använts för att beskriva Brexit-anhängare. Att inte ställa upp bakom EU-medlemskapet har rutinmässigt likställts med att vara dum, fördomsfull, obehaglig och rasistisk. Svensk press har på det stora hela speglat den föreställningen.”

Och så här skriver svensken, som jag i enlighet med typiskt svensk och direkt obegåvad praxis ironiskt har döpt till ”nytysken” (trots att han är svensk och bor i Tyskland):

Jag tittade på TV4 i morse. Jag såg och hörde Birgitta Olsson, Liberalerna, och ”Helgpanelen” fördöma den populistiska Brexit-kampanjen med populistiska argument.

Birgitta Olsson fick oemotsagd hävda att: ”Storbritannien har de senaste 24 timmarna förlorat mer pengar än de betalt in netto under de sista 15 åren”.
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3419992
Tidkod 4:30

Den stackars helgpanelen mådde unisont illa av den prognosticerade växande främlingsfientligheten (”flyktingar har nu ett land mindre att fly till !”)
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3420012
Tidkod 1:50

”Det är en populistisk tid och så sjukt obehagligt …”
”Jag är i chocktillstånd för det är så jääävla sjukt …”

Reportern gjorde det som förväntas av en svensk reporter i dylika fall, det vill säga ingenting!

Klicka på text- och bildrutan för att höra och läsa hela talet. Notera den stora skillnaden mot hur svenska politiker talar och beter sig!

Storbritanniens premiärminister David Cameron, däremot – han som förlorade – sa så här i sitt tal direkt efter att resultatet av folkomröstningen blev klar den 24 juni på morgonen:

The country has just taken part in a giant democratic exercise — perhaps the biggest in our history. Over 33 million people — from England, Scotland, Wales, Northern Ireland and Gibraltar — have all had their say.

We should be proud of the fact that in these islands we trust the people with these big decisions.

We not only have a parliamentary democracy, but on questions about the arrangements for how we are governed, there are times when it is right to ask the people themselves, and that is what we have done.

The British people have voted to leave the European Union, and their will must be respected.

David Cameron sa också, generöst och statsmannamässigt:

And let me congratulate all those who took part in the “Leave” campaign — for the spirited and passionate case that they made.

Och det viktiga, det som de kortnästa i Sverige inte förmår inse (vilket bara det gör dem opassande att ha några som helst maktpositioner i ett land som kallar sig ”demokratiskt”):

The will of the British people is an instruction that must be delivered. It was not a decision that was taken lightly, not least because so many things were said by so many different organizations about the significance of this decision.

So there can be no doubt about the result.
——————-
I love this country — and I feel honored to have served it.

And I will do everything I can in future to help this great country succeed.

I Sverige tror sig på fullt allvar de kortnästa alltid veta bäst om hur alla andra i världen borde bete sig. De kommer dragande med sitt ”alla måste ta sitt ansvar” i tid och otid, trots att de själva inte har tagit ansvar. De förstår inte att andra inte bryr sig om vad representanter för ett så kaotiskt land som Sverige tycker. I andra länder uttrycker allt fler i stället att Sverige numera är bland de sista länder man skulle lyssna på eller vilja efterlikna. Att ständigt – tondöva och okänsligt – försöka näpsa andra och pådyvla andra sitt allt mer dysfunktionella samhällssystem så som Sverige gör, är knappast populärt vare sig i EU eller i resten av världen.

Att få höra en svensk statsminister säga det som Storbritanniens David Cameron sa i sitt tal, det är lika osannolikt som det skulle vara att någon tog ner månen:

I fought this campaign in the only way I know how — which is to say directly and passionately what I think and feel — head, heart and soul.

I held nothing back.

I was absolutely clear about my belief that Britain is stronger, safer and better off inside the European Union, and I made clear the referendum was about this and this alone — not the future of any single politician, including myself.

But the British people have made a very clear decision to take a different path, and as such I think the country requires fresh leadership to take it in this direction.

Något opinionsinstitut borde ställa frågan till ett tillräckligt stort antal svenskar för att det ska vara representativt:

Har du förtroende för dem som styr Sverige i riksdag och regering?

OBS! Ett kriterium för att få svara på opinionsundersökningen skulle vara att man inte är partipolitiskt aktiv. Partipolitiskt aktiva får inte tänka självständigt utan måste lyda partipiskehållaren i respektive parti. Om de deltar i en sådan enkät blir svaret ofrånkomligt missvisande. Jag skulle förresten kunna göra som en del av mina vänner gjorde inför omröstningen i Storbritannien (de satsade på Brexit och vann en rejäl slant) och satsa en slant på att minst 80 procent svarar nej.

Men då skulle vi också tvingas se, höra och läsa de kortnästa bortförklara också det resultatet…

* Kortnäst är den som inte förmår tänka längre än näsan räcker.

© denna blogg. Vänligen länka till originalinlägget vid ev citat.

”Nytysken”: ”124 mil och nästan 6.000 kronor för att få ett svenskt pass”

Här följer ett nytt avsnitt i den ofrivilliga serien om krångel kring utlandssvenskars anskaffning av svenska pass. Här följer ett nytt avsnitt i den ofrivilliga serien om krånglet kring utlandssvenskars anskaffning av svenska pass.

Den svenske mannen som sedan länge bor i Tyskland och som jag lätt ironiskt kallar ”nytysken” med anspelning på den märkliga storsvenska ”seden” (i varje fall i medierna) att kalla alla som på olika sätt migrerar till Sverige, såväl asylsökande som invandrare, berättar:

Vi måste till Berlin!

Min hustru sade häromveckan: ”Du, mitt pass går snart ut. Kan du kolla upp vad som gäller för oss i förskingringen ?” Vi är bosatta cirka hundra mil söder om Sverige.

Jag kollade upp på Sveriges Berlin-ambassads hemsida under Pass och ID-kort för vuxna.

Först  bokade vi tid. Som gick lätt över internet. Vi valde”9:00-9:15 på morgonen”.

Sedan läste vi instruktionerna på ambassadens hemsida om vilka papper vi måste ha med oss. Nästa dag kollade vi resmöjligheter till Berlin, 62 mil från hemorten. Om vi åker tidigt på morgonen så kan vi komma undan med 212 euro (ca 2.064 kronor) tur och retur med tåg. Vi köpte biljetter. Man gav oss besked om att platsreservationer kan göras först tio dagar innan resan, så vi åkte in till stan igen och reserverade två fönsterplatser fram och tillbaka. För 18 euro (ca 175 kronor).

När vi kom hem bokade vi ett dubbelrum på ”vårt hotell” vid Potsdamer Platz. 160 euro (ca 1.560 kronor) plus 44 euro (ca 430 kronor) för två dagars frukost.

För resan från vår by in till stationen i staden har vi mobiliserat grannen och sparar således 8 euro (ca 80 kronor) för spårvagnen. Inbesparingen krymper dock nästan till noll då vi vid hemkomsten belönar grannen för hans vänlighet med en blombukett à 7,95 euro (ca 78 kronor.)

Tågresan till Berlin tar sex timmar och våra reserverade platser finns inte på hela tåget då det på grund av ombyggnadsarbeten var fråga om ett ”utbyteståg”.

I Berlin fick vi helt obyråkratiskt tillbaka pengarna för de förgäves betalade platsbiljetterna. Vi tog buss från Hauptbahnhof i Berlin till hotellet. För 6,80 euro (ca 66 kronor).

Nästa morgon åkte vi med en trevlig palestinsk taxiförare till ambassaden. Man hade aviserat 10-15 euro (ca 98-146 kronor) för färden dit och när taxametern stannade på 10,10 euro så lade vi på rikligt med dricks. När vi berättade att vi hade åkt 62 mil för att få ett pass förnyat så skakade han på huvudet.

Besöket på ambassaden tog tio minuter och här genomfördes foto + fingeravtryck + namnteckning i en mackapär utanför båset med ambassadtanten.

Vi fick betala 150 euro (ca 1.460 kronor) i förväg för passet. Plus 3 euro (ca 30 kronor) ”portoavgift” då vi valde att kunna hämta passet i det betydligt närbelägnare Frankfurt.

Resten av dagen tillbringades på en turistbuss och strövande genom Berlin.

Tillbaka på hotellet hälsade vi vänligt på en annan gäst och bara ett enkelt ”Guten Tag!”, gjorde att han konstaterade: ”Holländare?”.

Jag nekade och berättade varför vi var i Berlin. Han tyckte det var ”otroligt att vi åkt 62 mil ….”. Nästa morgon gick vi till fots till Hauptbahnhof och åkte hem. 62 mil och sex timmar igen.

Nu är det att vänta två veckor och sedan kan vi hämta passet på honorärkonsulatet i Frankfurt/Main (”bara” åtta mil enkel resa…). Naturligtvis mot ”avhämtningsavgift” 16 euro (ca 156 kronor).

De ovan angivna utgifterna för att få ett svenskt pass uppgår till totalt över 600 euro, mer än 5.800 kronor. Med endast frukostkostnader inräknade. Plus tre dagars ”restid”.

Förut kunde vi ansöka om pass i Frankfurt, som ligger mycket närmare där vi bor, och få det levererat till borgmästaren i vår by. Och upp till nyligen valde många svenskar här i området att söka nytt pass i betydligt närbelägnare Luxembourg (25 mil enkel resa). Men den ambassaden är av någon anledning numera stängd för passansökningar och besökare rekommenderas nu till Haag i Nederländerna. Ytterligare 36 bilmil bort!

Kommentar: Varför gör Sverige det så krångligt och ohemult dyrt för sina medborgare som bosatt sig i andra länder att få nya pass? Om det gick att ordna det smidigare förr så hade man väl kunnat låta det fortsätta? Att man ska behöva betala så många tusen kronor för att få ett pass är inte acceptabelt och ett bättre och smidigare sätt måste väl ändå kunna utarbetas?

Här är några tidigare berättelser om hur Sverige krånglar till det och gör det både osäkert och dyrt för sina egna medborgare som bor utomlands att hämta ut sina pass.

Först nytysken, för fyra år sedan:
•  ”Jag måste alltså åka 62 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 SEK för passet och så åka hem 62 mil igen.” – 29 mars 2012
Sedan svenske Lasse, numera finsk medborgare:
•  Be my guest # 101 Lasse Orup – 14 februari 2014
•  Handläggare vid svensk passexpedition till svenskfödd svensk medborgare som utvandrat till Finland: ”I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.” – 13 maj 2014
•  Råd till Lasse Odrup: Byt medborgarskap, bli finländare! – 14 maj 2014
•  Anställd vid en magistrat i Finland: ”Nå då så. Då är det nog de svenska myndigheterna som räddar!” – 15 maj 2014

© denna blogg.

 

Tyskland i blåljus – nödrop från en kvinnlig polis

Klicka på bokomslaget för att läsa om Tania Kambouri och boken och på Focus logo för att läsa deras artikel ”Notruf” einer Beamtin (”Nödrop” från en tjänsteman – eller egentligen, ordagrant: ”Nödrop” från en tjänstekvinna).

För två år sedan kom den tyska polisen Tania Kambouris bok Deutschland im Blaulicht, som såvitt jag kunnat utröna, inte nämnts i några svenska medier, men som nu uppmärksammas här, på min blogg.

Det är en ganska skakande berättelse om hur det är att vara kvinnlig polis och möta total respektlöshet från ”nytyskar” (!). Nu intervjuas Tania Kambouri i olika medier med anledning av det hon för två år sedan berättade i sin bok och hur situationen på asylinvandringsområdet utvecklats i Tyskland.

Ur inslaget i Die Welt (klicka på bilden för att komma till det) sägs – med förbehåll för eventuell felhörning och därmed eventuell felöversättning. I Tyskland duar man inte varandra i sådana här sammanhang, i intervjun används därför genomgående ”Ni”. Men i översättningen har jag valt att använda det för svenska ögon och öron mer naturliga ”du”.

Reportern: Tania Kambouri, det är två år sedan du skrev ditt vredesbrev där du säger att ”i min vardag som polis är muslimer ofta ett problem”.

Nu har det med flyktingströmmen kommit många fler muslimer hit till Nordrhein-Westfalen, har situationen ändrats, har det blivit värre?

Tania Kambouri: Det är en svår fråga. Vi har sedan några veckor att göra med migranter/flyktingar och naturligtvis har vi insatser när det handlar om stöld, bostadsinbrott och slagsmål men vi får inte dra alla över en kam. Alltså jag känner inte varje flykting som finns i dessa boenden, vi får se upp så att stämningen inte slår om. Men vi måste ändå påtala de problem som flyktingarna för med sig.

Reportern: Hur är det för dig som kvinnlig polis, som kvinna, på asylboendena?

Tania Kambouri: Jag har hittills bara varit på ett asylboende en gång och då var de rätt så trevliga. En annan gång när det blev slagsmål och människor skadades, då respekterades vi inte. Man märkte tydligt, att vi sågs som fiender, jag blev betecknad som ”bitch” på engelska och man gjorde inte som jag sa och jag köade av respektlösheten.

Reportern: Hur skulle du säga att problemet generellt har utvecklats genom umgänget med migranter, inte bara muslimer, under de två senaste åren ?

Tania Kambouri: Det har förvärrats, man märker hur man förstärkt angrips av personerna, av de unga migranterna och det är en utveckling som jag inte vill acceptera.

Ni har grekiska rötter, är det därför lättare för er att säga er mening än för de andra kollegorna?

Tania Kambouri: Hade jag haft tyska rötter hade jag agerat precis så, det är min karaktär, jag frågar ingen när jag vill säga min mening, men jag märker hos vänner och kollegor att man genast blir betecknad som nazist om man yttrar sig negativt om utlänningar.

Reportern: Vad har ni för krav på migranterna i vårt land ?

Tania Kambouri: De ska hålla sig till de regler och normer och värden som vi har, de ska inte fullkomligt assimileras, de ska behålla sin kultur, jag är ju grekiska och älskar min kultur men trots det håller jag mig till reglerna, bara så är fredlig samlevnad möjlig.

Reportern: Räcker det med strängare straff eller måste det finnas strängare regler för invandring?

Tania Kambouri: När det gäller invandringen måste vi agera preventivt. De kommer från hemska krigsområden och blir förföljda och vi hade ju också flytt om vi befunnit oss i ett sådant land. De måste genast få våra värderingar förmedlade, bara så kan det fungera.

Klicka på bilden för att komma till inslaget.

Och här följer översättning av de första knappt tre minuterna av intervjun i inslaget ”Deutschland im Blaulicht – Notruf einer Polizistin” Interview mit der Autorin Tania Kambouri, enligt samma principer som anges för det första inslaget.

Tyskland. Inrikesministern: ”De strejkar för att de inte gillar boendet, de ställer till besvär då de inte gillar maten, de startar slagsmål i asylboenden.”

Min alerte och engagerade rapportör i Tyskland, svensken som jag i enlighet med hur man i Sverige kallar människor av alla nationaliteter  för ”nysvenskar”, kallar ”nytysken” ,berättar:

I Heute-sändningen (tyska ZDFs huvudnyheter, tidskod 7:05) den 1 oktober, uttalade sig den tyske inrikesministern:

Det finns flyktingar som tror att de själva kan bestämma var de ska tas emot. De avlägsnar sig från sina boenden, beställer taxi och har förvånansvärt mycket pengar för att åka hundratals kilometer genom Tyskland.* De strejkar för att de inte gillar boendet, de ställer till besvär då de inte gillar maten, de startar slagsmål i asylboenden.”

Dessa personer är visserligen en minoritet, men vi måste göra helt klart att den som kommer till Tyskland måste låta sig bli tilldelad boende dit vi tar honom och ställa upp på en rättvis undersökning och godkänna vår rättsordning.

* Läs också Finland. ”En taxiresa på 1400 euro känns ingenstans.”

På frågan om Tyskland har nått gränsen för det möjliga svarade ministern: 

Vi klarar det inte utan vidare – det är absolut en stor belastning.

Nytysken:

Detta väl apropå Merkels uttalande ”Vi klarar det!”. Det följde en shit-storm mot ministern på sociala medier!

Man antar att det till Tyskland i september kom 270.000 asylsökande. 9.000 per dag! Vidare antas det finnas 290.000 oregistrerade flyktingar i landet och situationen beskrivs med viss underdrift som ”oöverskådlig”. Läs artikeln Bundesamt ratlos: 290.000 unregistrierte Flüchtlinge in Deutschland.

Kommentar: I Sverige är asylkatastrofen ett faktum. Sverige har ingen som helst kontroll över vilka människor från – främst – Mellanöstern som befinner sig på svensk mark, inte ens hur många de är. Och ingen möjlighet att ge dem boenden, skolgång, yrkesutbildning, svenska för invandrare, tandvård, sjukvård, tolkar etc. Och absolut inte jobb.

Hur ska dessa människor kunna försörjas av den relativt allt mindre andelen av befolkningen som arbetar? Det är det ingen som andas något om. Det verkar som om det finns enorma hemliga källor att nu börja ösa ur eftersom det inte talas om att välfärdsstaten egentligen redan nu är ett minne blott. Inte heller talas det om att alla som arbetar och dignar under tunga skatter kommer att tvingas att avstå från en ännu större del av sina inkomster för att försörja okända människor varav en stor del (inte alla) inte ens borde vara här (de som inte har asyl- och skyddsskäl men ändå stannar här, asylbedragare made falska identiteter etc) och som aldrig kommer att arbeta här en enda dag av sina liv.

Tino Sanandaji skriver i en lång text – och han är inte ensam om de här insikterna (som dock inte verkar delas av svenska ministrar, politiker eller journalister) – bland annat:

Flödet består, och det ser nu ut som att de med invandrarbakgrund om den nuvarande takten bibehålls kommer att bli Sveriges majoritetsbefolkning inom 10-15 år. Landets makthavare har bestämt sig för ett radikalt, irreversibelt och aldrig prövat samhällsexperiment. Det enda som kan stoppa krisen är att återgå till en mer restriktiv flyktingpolitik, stänga gränserna och erbjuda skydd åt flyktingarna med en massiv biståndssatsning. Detta är omöjligt så länge debatten domineras av flykt från en jobbig verklighet.

© denna blogg. Vid ev kort citat ur texten, vänligen löna till detta inlägg.