Långt ifrån alla som kommer hit har flykting- eller skyddsskäl

Miggorna och jag har i seriösa, informativa, förklarande texter under mer än ett decennium försökt få politiker och journalister att förstå skillnaden mellan orden/begreppen asylsökande, flykting, migrant, invandrare etc. Förgäves. Det är som om det finns en spärr, särskilt inom politik och media, mot att använda korrekta benämningar. Inte heller har politiker och medierepresentanter insett att det inte finns några ”ensamkommande flyktingbarn”, men väl asylsökande som är – eller säger sig vara – minderåriga (under 18 år gamla) som kommit hit – oftast men inte alltid – utan sina föräldrar, ofta för att få ett bättre liv, inte för att de har faktiska asyl- eller skyddsskäl.

Den 1 januari skriver Per Kågeson följande i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Viktig skillnad mellan flykting och migrant”:

Vid några tillfällen under de senaste tio åren har jag ställt frågan till journalister och redaktionsledningar på våra två största morgontidningar varför man betecknar personer som illegalt försöker ta sig från Latinamerika till USA som migranter men konsekvent använder flykting som beteckning på alla som försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Jag har aldrig fått någon förklaring.

För mig är det självklart att Europa ska ta emot människor som flyr för sina liv och att varje asylsökande ska få sina skäl prövade i en rättsprocess, men det är inte uppenbart att vi ska ge uppehållstillstånd till alla som flyttar i förhoppning om ett bättre liv. Medierna borde lära sig skillnaden på att fly och att flytta.

Det är helt obegripligt att det enbart är svenskar inte klarar av att skilja på de olika kategorierna människor som tar sig hit. Finlands president Sauli Niinistö sa i sitt nyårstal som han höll den 1 januari:

En del flyr undan nöd, andra söker något bättre.

och

Jag har uppfattat Finlands regerings lösningar så, att vi vill trygga resurserna för att kunna hjälpa dem som lider den största nöden.

Varför klarar man inte av att se det uppenbara, det faktabaserade i Sverige som man ser i andra länder? Att alla som kommer hit inte är vare sig flyktingar eller i övrigt skyddsbehövande? Varför har man i Sverige inte förstått detta? Är det så att man i Sverige under decennier låtsats  – enligt mantra från framträdande politiker med olika partibeteckningar om att ”de flyr för sina liv från krig och förföljelse” – som om det inte finns lögnare, bedragare, kriminella, terrorister, bättrelivsökare, asylsökande ”barn” som kan vara upp till 15-20 år äldre än de uppger sig vara bland de tiotusentals som söker sig till just Sverige? Jag har frågat många politiker, journalister och andra genom åren, men ingen har svarat, ingen har reflekterat och ingen har kommit ut ur de hörn de målat in sig i och sagt, frankt och uppriktigt:

Jag har haft fel.

De, som vägrat se, vägrat erkänna och vägrat berätta sanningen för svenska folket utan fortsatt att köra med sina osanna mantran, bär skulden till att det ser ut som det gör i Sverige idag. De har skapat ett icke fungerande system som förstört och förstör för det egna folket men också för dem – det relativa fåtalet i förhållande till de massor som kommit – som har asyl- eller skyddsskäl och faktiskt är på flykt undan krig och förföljelse i den mening utlänningslagen och internationella konventioner stadgar. Dessa flyktingar och skyddsbehövande kunde ha fått en bra start i det land de kommit till. Men den möjligheten har berövats dem på grund av det svenska sättet att klassa alla som tar sig hit som personer som vi måste ”ta hand om” och ge bostäder, utbildning, socialbidrag etc. Förödande är vad det har varit och förödande är vad det är. Det har varit både förödande att människor som inte inser skillnaderna enligt ovan, styrt landet och opinionsbildningen. Och det öår förödande att de fortsätter att göra det.

© denna blogg.

”I Sverige är jag endast min hudfärg.”

Läs först: Om lynchjustis och om utsättande av människor för fara. Med mera. och En uthängd privatperson: ”Och ingen enda av mina kommentarer handlade ens om invandringen!”

Så kom det ännu ett mejl. Från en person som, liksom så många, oroas av samhällsklimatet, mediernas framfart och det allmänna ”state of the country”. Det blir bara sorgligare och sorgligare. Särskilt sorgligt är det att läsa: ”I Sverige är jag endast min hudfärg.”

Det är dagen efter Lucia och jag har precis talat med vänner i Finland om saker som skapar samhörighet, nämligen språk och gemensamma kulturella markörer.

En av anledningarna att jag skriver till dig i afton är det faktum att situationen i Sverige gör mig bekymrad. Åsiktsfriheten är död, den fria opinionsbildningen är, om inte död så åtminstone hänskjuten till de mer obskyra delarna av Internet.

Jag skriver hellre till dig än än till någon annan opinionsbildare i Sverige. Merit – du gör det som våra medier borde göra, nämligen bidrar till en mångsidig och tolerant debatt. På din blogg kommer alla till tals, oaktat om de är för fri invandring eller hårda begränsningar av densamma. Det är unikt i ett allt mer polariserat svenskt medieklimat, där syftet med journalistiken torde vara att peka ut dem som inte följer den vedertagna (dvs. den av medieeliten godkända) politiska agendan.

Sverige är inte ett rasistiskt land, ej heller är våra nordiska grannar rasistiska länder. Jag är själv vad som kallas ”invandrare” enär min mor har sina rötter i ett utomeuropeiskt land. Jag må behärska svenska och ha gjort min militärtjänstgöring (jag är så gammal nämligen) men oaktat detta så är jag i Sverige inte helt svensk. Jag är ju trots allt ”svartskalle”. Det faktum att jag är statstjänsteman sedan tio år tillbaka, skattebetalare och till yttermera visso fänrik i det numera avskaffade folkförsvaret, det spelar ingen roll. I Sverige är jag endast min hudfärg.

Kontrapunkten till detta är Finland, där jag har haft förmånen att spendera mycken tid. Ett land med en känsla för sin bakgrund och historia och även sin framtid (oaktat det faktum att Sannfinländarna må ha en avog inställning till den svenskspråkiga minoriteten). I Finland är jag svensk, min hudfärg spelar en underordnad roll medan jag, i det land jag kallar mitt fosterland, endast är en ”invandrare” eller än värre: en ”andra generationens invandrare”.

Jag har inte vandrat in! Jag är svensk. Jag är stolt över vår historia, vårt språk och vår kultur. Jag våndas när människor talar om strukturell rasism för sådan finns det väldigt lite av förutom vad avser journalistkåren. Jag har arbetat inom både vårdsektorn och produktionssektorn och om jag setts som något speciellt så har det varit som smålänning, inte invandrare. Jag är invandrare och utlänning/svartskalle endast när det gäller det tolkningsföreträde som media har gjort anspråk på.

Det gör mig ont när den fria opinionsbildningen hotas, när en av landets största kvällstidningar gör sig till domare över vilka åsikter som är ”godkända” och vilka som inte är det.

Det gör mig ont när en konstruktiv diskussion om hur mycket invandring Sverige kan hantera är tabu. Det gör mig ont när människor bedöms utifrån sin hudfärg (allt som oftast för att utgöra en illustration över hur ”rasistiskt” Sverige är).

Det gör mig ont att se hur en av världens främsta demokratier sakta men säkert förbyts till ett tystnadens rike där ingen vågar uttala sina åsikter.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.