• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2021
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Nima Dervish: ”Det slog mig att Antons mor har samma sorg.”

Nima DervishMed tillstånd av Nima Dervish publicerar jag hans text om sina tankar och upplevelser och känslor i samband med att han var hemma hos Lavin Eskandars familj (som är släktingar till hans flickvän) efter det ohyggliga mordet i skolan i Trollhättan. Här är den, utan vidare presentation.

En kväll går ett par tjejer förbi med en hund. De vill beklaga sorgen. Jag vill klappa på hunden men de säger till mig att vara försiktig för hunden kan bli aggressiv. Det visar sig att anledningen till det är att ”vissa somaliekids kastar sten på den”.

”Vad svarar du?” frågar jag.

”I början brukade jag vara snäll: Vi alla måste bo i det här landet, vi måste bete oss schyst mot varann. Men sen kallar de mig för hora och att jag ska dö.”

Nima får ett utbrott.

Tänk om vissa skitungar kunde förstå att deras beteende bidrar till fientligheten mot invandrare (nu hade det ingen sådan effekt på just de här två kvinnorna, but still) som sedan sparkar dem själva i baken och drabbar deras community.
––––––––––––––––––––––––––––
Det jobbigaste med att vara hemma hos Lavin, det jag inte får bort från näthinnorna när jag ska sova på natten, var att se moderns sorg.

Jag har aldrig sett någon så trasig. Aldrig sett sorg som ett så vidöppet sår.
Hon hade skrikit så mycket att hon inte hade nån röst kvar och kved som ett skadeskjutet djur (och då menar jag inte det som en förolämpning utan vill förklara hur… primalt det var.) Blicken var fullständigt tom. Inte ett enda ögonblick på en vecka såg jag henne stå på egna ben, det var alltid nån som fick hjälpa henne.

Det fanns ett foto på väggen: ”Okej, där är Lavin, det där är hans bror, där är pappan. Vem sjutton är kvinnan? Varför är nån moster med i familjebilden?” hann jag tänka innan jag chockad insåg att den leende, sminkade och rödkindade kvinnan var hans mor – som hon brukade se ut, innan detta hände. Det var som en helt annan person.

Det fick mig att fundera över ”en mors sorg”. Ja, mellanösternmammor är nog mer ”expressiva” med sin sorg, men den bottenlösa känslan lär vara universell. Det slog mig att Antons mor har samma sorg.

Jag vet inte vilken sorts förälder hon var och vilka värderingar hon lärde ut till honom. Men oavsett ideologi så har hon samma sorg. När halva Trollhättan hyllade Lavin som hjälte så tänkte jag att Antons mors sorg lär vara ensammare:

Utöver sörjandet av ett barn, måste hon också hantera det faktum att hela landet avskyr hennes grabb – kanske även henne. Svenska familjer har inte tjugo kusiner och mostrar och mor/farbröder som är redo att trösta. Medan Lavins släkt var oroliga för ytterligare en rasistattack så måste Antons mor oroa sig för eventuella hot och hämnd.

Anyway, jag ville försöka finna tid att smyga iväg och köpa en blombukett och lämna den hemma hos dem. Jag hade inte tänkt berätta för flickvännen/Lavins släkting för i hennes förtvivlan antog jag att förslaget skulle bemötas med irritation, kanske även ilska.

På kvällen berättade jag i alla fall. Det visar sig att hon hade gått i samma tankar!
”Vet du”, sa hon: ”Hennes sorg lär vara mörk. Förutom att bearbeta själva förlusten måste hon också hantera det onda som hennes son gjorde och reaktionerna det väcker hos omgivningen.”

”Vi gör det imorgon”, sa hon.

Killen bakom disken på blomsteraffären var svartskalle från Mellanöstern. Kände Lavin. När Lavins släkting berättar varför hon köper blomman stannar han upp. Blir tyst. Får en blick som jag inte kan beskriva med ord.

Medan Lavins kusin skriver på ett kondoleanskort, om att hon förstår och beklagar moderns sorg, tänkte jag betala. Killen säger: ”Den här är på mig.”

Och då brast det nästan för *mig*.

Tänk om Anton visste om att släktingen till killen han sökte upp för att hugga ihjäl hyser genuin omtanke för hans mor. Att svartskallen i blomsterbutiken också gör det. Och jag tänker att än är hoppet inte ute för det här landet.

Medan det mediala intrycket är att Sverige har blivit kallt och rasistiskt såg jag, ”on the ground”, inget annat än kärlek och omtanke från svenskar; vita, män, medelålders, en judinna, kristna från Svenska kyrkan, en gammal hårdrockare, etc.

Och av alla människor – efter alla slipsbeklädda politikers floskler – så var det en annan av Lavins kusiner (som ser ut som en stor, elak, skäggig IS-slaktare), som till halva jävla Trollhättan förmedlade budskapet att ”vi alla är svenskar”. Att ”vi alla är ett”. Som strängt uppmanade ungdomarna att utbilda sig. Det om nåt borde väl få stolta patrioter och ”Sverigevänner” att glädjas?

Hur ofta har ni hört tusentals svenskar ropa: ”Länge leve demokratin”? Nu har det skett och det var skäggiga blattar och hijabklädda somalikvinnor som skanderade det. Det är stort.

Om ni börjar höra MJ pipa fram ”Heal the world” så är det inte meningen. Nej, demonstrationer och slagord löser inte de svåra politiska och ekonomiska beslut vi har framför oss.

Men den där sketna buketten kommer att minska rasism mer effektivt än tusen sossefloskler, vänsterdemonstrationer, rasist-invektiv, AFA-aktioner eller tårtor på Jimmie Åkesson.

Det finns en annan väg att gå än den vi har vandrat de senaste åren. Lite mindre rädsla och ilska och lite mer omtanke (man kan vara snäll utan att vara dum eller naiv) mot våra landsmän skulle inte vara dumt.

Ordbrand omslag framRGBAlla, också de som inte helt håller med Nima i allt skriver (och han har skrivit mycket – en hel bok blev det av hans texter, Ordbrand), kan med stor behållning ta del av hans tankar och klokheter. Nima Dervishs texter berör. Den här berörde mig extra starkt.

Tack för att jag fick publicera din text, Nima!

© denna blogg och Nima Dervish.

Om raka texter skrivna utanför åsiktskorridoren

Ordbrand omslag framRGBLäs mer – och köp eller ladda ner Ordbrand – på Mummelförlagets sida under rubriken:

”Risken att bli utdefinierad ur diskussionen är så stor att det inte går att säga annat än att vi i Sverige har ett yttrandefrihetsproblem…”

Ur förordet – skrivet av författaren Torbjörn Elensky –  till Nima Dervishs bok:

Att inte Nima är en vital del i den svenska offentligheten är ett sorgligt symptom på hur illa den fungerar. Att han väljer att avsluta sin bana som svensk journalist och debattör är något som borde få alla med minsta uns till förmåga till självkritik att ifrågasätta hur de som får tillgång till offentligheten utses, vilka mekanismer som ligger bakom rolltilldelningen och hur villkoren faktiskt ser ut för den fria debatten.

Ordbrand = ord i brand

Ordbrand omslag framRGB Ordbrand omslag bakRGBAlla – i alla fall väldigt många – borde läsa Nima Dervishs utmärkta bok som kom ut på Mummelförlaget för en månad sedan!

Ofta – senast i dessa dagar – blir man påmind om hans vassa penna (eller hjärna, egentligen) och hans klara ögon och hans förmåga att formulera och beskriva också komplicerade resonemang på ett sätt som blir (lätt)begripligt.

Nima Dervish skriver den 16 november, på sin blogg, under rubriken Röda dagar, med anledning av att Vänsterpartiet recyclar ett gammalt S-förslag (som inte ledde någonvart) om att införa muslimska högtidsdagar i den svenska kalendern. Det skriver han också om i sin samhällskritiska bok som spänner över många år men där många texter är precis lika aktuella idag som de var för ett, två eller tre år sedan.

Och samma dag, den 16 november, skriver Nima Dervish på sin blogg också en annan text – Oskakad och störd – om en fråga (läs själva!) som också, precis som frågan om röda dagar, varit aktuell tidigare och som han också tar upp i sin bok.

mummelforlaget logo ljusgrön mindreSamtidigt vill jag uppmana till läsning av Nimas bloggtext Ordbrand – om valet av förlag. Det gläder mig att Nima valde Mummelförlaget som förläggare av boken och särskilt glad blir förläggaren (!) av orden:

En viktig aspekt var att jag visste att Merit har cojones (eller borde jag säga sisu?) och inte skulle vilja fega, censurera, frisera eller tona ned någon av texterna.

samt, förstås, av omdömet:

Som om det inte vore nog är hon en sjuhelvetes korrläsare, noggrann och snabb.

Mummelförlaget proudly presents också två andra förnämliga författare, Zulmay Afzali och hans En flykting korsar ditt spår, samt Aniram Niletram vars Annorstädes också borde läsas av alla! Också boken med berättelser inifrån Migrationsverket, där miggor berättar, Inte svart eller vitt utan svart och vitt är väl värd att läsa för den som vill ha en allsidigare bild av asylhanteringen i Sverige än vad svenska medier ger.

Inom en mycket snar framtid kommer ytterligare  två nya böcker (mer om dem senare) ut på Mummelförlaget:

En sfi-lärare berättarAllt är farligt

Mingel med Mummelförfattare

Fyra MummelböckerDen 9 november, vid ett lyckat FB-mingel med många deltagare
på ett fik på Söder i Stockholm,
var också fyra av Mummelförlagets författare närvarande:

Zulmay Afzali (En flykting korsar ditt spår)
Aniram Niletram (Annorstädes)
Merit Wager (Inte svart eller vitt utan svart och vitt)
David Eberhard (vars bok kommer snart)
Nima Dervish var närvarande genom sin bok (Ordbrand).

Nima Dervish

Nima Dervish

David Eberhard

David Eberhard

Merit Wager

Merit Wager

Två Mummelförfattare 9 november 2013
Zulmay Afzali och Aniram Niletram

Boktips i Svenska Dagbladet

svd_logomummelforlaget logo ljusgrön mindre Boktips på Svenska Dagbladets ledarsida den 13 oktober. Det handlar om den skarpa Nima Dervishs bok Ordbrand som utkom den 8 oktober på Mummelförlaget (mitt förlag).

Boktips SvD Nima 13.10 2013