Jag rapporterade om Kriminalvårdens transporttjänst för mer än nio år sedan…

…och nu är dess oseriöst dyra verksamhet på tapeten hos programmet Kaliber i Sveriges Radio P1, som en nyhet. Men bättre sent än aldrig.

I nyhetssändningar idag, den 17 oktober, låter det alltså som om Kaliber har ”avslöjat” något hittills okänt. Men jag har rapporterat om Kriminalvårdens Transporttjänsts märkligt skötta verksamhet och deras lyxresor redan för över nio år sedan. Så här skrev jag till exempel i texten Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet, publicerad den 9 juli 2005, som handlade om förhållanden för tio år sedan, år 2004:

År 2004 genomfördes totalt 1.858 resor genom Kriminalvårdens transporttjänst. Det var samtliga uppdrag och innefattade både avvisningar och utvisningar. Det betyder att minst fem människor transporterades någonstans varenda dag om man räknar med att resorna genomfördes under ca 350 dagar per år.

En räkneövning med utgångspunkt från KVV:s egna, skriftliga uppgifter – som är något oprecisa – ger vid handen att ca 5.300 tjänstemän var ute och reste år 2004 för att ”eskortera” 1.858 människor. Med andra ord var drygt 15 personer eskortörer, statligt anställda, ute och for varje dag under året (räknat på 350 dagar), i genomsnitt nära tre personer på varje ut- eller avvisad person.

Resorna går till länder som Chile, Kina, Iran, Azerbazdzjan, Nigeria, Libyen, Ryssland m.fl. Reguljära biljetter är mycket dyra. Återresorna är ännu dyrare eftersom eskortörerna, personal från Transporttjänsten och Polismyndigheten reser i Business Class. I statistiken ingår också resor till ett antal länder i Europa, som Serbien och Montenegro, Bosnien, Turkiet och Spanien men inte heller till dessa länder är det billigt att resa reguljärt och Business Class-biljetter är alltid mycket dyra.

Och så här skrev jag bland annat den 14 februari 2008 under rubriken Sverige är ett rikt land. Det går bra att chartra ett plan och skicka iväg en enda asylsökande för över en halv miljon kronor:

Strunta i det lidande det förorsakar en människa att likt ett djur fraktas till ett hemland som han fruktar starkt att återvända till. Det är inget att bry sig om, det har Migrationsverket (”vi följer bara lagen”) och Kriminalvårdens transporttjänst (”vi lyder bara order”) tydligt visat. Igen. Bry er inte heller om att det är skattepengar som går till wild goose chases som att skicka en ensam, förskrämd eritrean i ett plan chartrat för cirka en halv miljon kronor, tillsammans med några ”ledsagare” som ska ha traktamenten och sova över på första klass hotell (var sov eritreanen?). Varför ska ni bry er om det? Sverige är ju ett rikt land och dess skattebetalare är säkert bara glada över att få bidra till massor av sådana här och andra mycket dyra avvisningar för att bli av med enstaka asylsökande.

Nog har det funnits exempel på ogenomtänkta och vansinnigt dyra utvisningar de senaste tio åren; något nytt kommer Kaliber inte med. Det stora felet har varit – och är – att ingen enda människa har brytt sig om att ta ansvar för verksamheten, vare sig på lägre, mellan eller allra högsta nivå inom Kriminalvårdens transporttjänst eller Polisen eller de tre regeringar som suttit vid makten under tiden sedan 2004, som är det första år jag började granska!

Här är ytterligare ett utdrag ur en av mina texter, denna från den 20 mars 2008 med rubriken Bort med cheferna för Kriminalvårdens transporttjänst!

Redan för tre år sedan (våren 2005) slog jag larm om hur avvisningsresor hanterades av Kriminalvårdens transporttjänst. Vad hände efter de alarmerande rapporter flyktingprästen Håkan Sandvik och jag lämnade till många olika aktörer och ansvariga?
——————————
Den 29 juni 2005 skrev jag en debattartikel i Expressen om hur det kan gå till på avvisningsresor. Läs den här. Jag skrev också en artikelserie här på bloggen – Sveriges dyraste resebyråverksamhet – om flera obehagliga och hemska avvisningar som KVV utfört. De asylsökande som skeppades som kollin kors och tvärs över jordklotet fick också komma till tals och själva berätta vad som hände. Vilket knappast stämmer överens med vad KVV-folket skrev i sina rapporter.

Ur artikeln som publicerades i Expressen den 29 juni 2005:

Tillsammans med flyktingprästen Håkan Sandvik har jag tidigare i år slagit larm till rikspolisstyrelsen om hanteringen av asylsökande när det gäller de eskorterade förhandlingsresor som blir allt fler och allt dyrare.
——————————
Och känner regeringen överhuvudtaget till dessa resor som verkar ha blivit en sorts ”charterverksamhet” där flera eskortörer (ofta 4–5 personer på en resa) reser med en enda person som utan dokument ska ”förhandlas in” i länder som Iran, Etiopien, Ghana? Vidare kan man undra om regeringen vet om att eskortörerna reser tillbaka igen i Business Class. Detta enligt en överenskommelse som facket gjort med staten för att det är ”så jobbigt” för eskortörerna att åka fram och tillbaka och förhandla på detta sätt och de måste få koppla av på hemvägen.

I inlägget Sverige i ett nötskal skrev jag den 25 mars 2008:

Det finns alltför många initiativlösa, oansvariga, inkompetenta, slarviga, slöa, oengagerade myndighetspersoner. Fler exempel på rättslöshet och idiotier finns i mängder på den här bloggen och fler följer. Källan att ösa ur sinar tyvärr aldrig…

Så här snart sju år senare gäller detta tyvärr fortfarande.

Läsvärt om enorma kostnader och andra galenskaper på området:
“Det är med tvång möjligt att återsända personen till hans hemland” – 12 september 2006
Sverige är ett rikt land. Det går bra att chartra ett plan och skicka iväg en enda asylsökande för över en halv miljon kronor. – 14 februari 2008
Bort med cheferna för Kriminalvårdens transporttjänst! – 20 mars 2008

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka alltid till ursprungsinlägget.

 

 

 

 

I Sverige anses man alltså vara ”rik” om man lever på 20.000 kr i månaden?

Under rubriken Fler svenskar kan leva på sitt kapital berättades i SR P1 den 13 februari att 28.000 svenskar (av nära 10 miljoner invånare) kan leva på kapitalinkomster. Inräknade i dessa 28.000 är alla som tar ut – och lever på –  20.000 kronor eller mer i månaden av sina egna pengar. Det görs ett nummer av att de ”inte behöver arbeta” och om att det på något sätt är farligt och rentav skadligt för samhället att det finns så många ”rika” (är 20.000 kr i månaden alltså i Sverige tecken på att man är rik?).

Skulle det vara bättre, mindre farligt och mindre skadligt för samhället om också dessa 28.000 människorna låg samhället till last och kvitterade ut bidrag i form av av s.k. försörjningsstöd i stället? Det vill säga att andra människor försörjde dem? Eller att de levde på låga inkomster eller rentav existensminimum, hellre än att vara så rika att de kan ta ut 20.000 kronor av sina egna, egenihopförtjänade pengar varje månad? Vad är det för  inställning?

OBS! Givetvis finns det bland dessa ynka 28.000 ”rika” i Sverige också verkligt rik-rika som kan leva på betydligt mer än 20.000 kronor i månaden. De konsumerar för stora pengar, de kanske investerar i olika verksamheter och – inte minst – de betalar skatt. Så på vilket sätt det skulle kunna vara negativt är svårt att förstå.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg.

Walter Kolb: ”Jag skulle vilja rekommendera P1 att informera sig rent allmänt om hur det går till inför en folkomröstning i Schweiz.”

Walter Kolb, schweizare bosatt i Sverige, skriver i ett mejl (publicerat med hans tillstånd):

Åsa Romson , Mp, sa i Sveriges Radios Studio Ett den 12 februari att:

Det är anmärkningsvärt att påverka ena sidan…

Man blir alldeles matt! Jag häpnar inför indignationen över att Sverige vill påverka Schweiz att säga ja till Jas Gripen-köpet. Det är ”en demokratifara” säger P1:s reportrar hundra gånger under flera dagar. Reportrarna intervjuar schweizare på löpande band som oftast inte ens vet vad det handlar om.

Jag skulle vilja rekommendera P1 att informera sig rent allmänt om hur det går till inför en folkomröstning i Schweiz. Båda nej och ja-sidan brukar vara mycket aktiva. Det anordnas möten, trycks pamfletter, publiceras annonser och samlas namnteckningar på gator och torg. Påverkan? – Ja.  Demokratifara – Nej. Tvärtom. Det är just detta som schweizarna uppfattar som demokrati – att få uttrycka sina åsikter och att få välja själva. Precis som att välja mellan Coca Cola och Pepsi Cola – som båda försökt påverka oss sedan hundra år. (USA-intressen blandar sig i vårt val av Cola-dryck!)

Alla lobbyister i Bryssel, från LRF till Svenskt Näringsliv – en demokratifara? Otillbörlig påverkan? De politiska partiernas valbroschyrer som kommer med posten – en demokratifara? Otillbörlig påverkan? Alla helsidesannonser i våra tidningar? Otillbörlig påverkan?

Självklart vill Sverige och SAAB att schweizarna köper Jas-Gripen!!! Och så hoppas också fransmännen med sitt plan Rafale och amerikanerna med sitt F/A-18 Hornet och om de också lobbade för – och gör så fortfarande i Bern.

Kommentar: Ja, vad är problemet med att ett land vill sälja sina produkter? Särskilt om de har varit fruktansvärt dyra (skattepengar) att utveckla och tillverka… Det ligger väl i varje svensk medborgares intresse att svenska produkter säljs utomlands, det är verkligen svårt att förstå vad SR P1 egentligen menar med sitt ”avslöjande”.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.

”Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.”

I programmet Vi firar inte jul i Sveriges Radio P1 som sändes den 3 januari, verkade det som om reportern gjorde vad hon kunde för att, hos de medverkande barnen och ungdomarna som intervjuades, locka fram negativitet och uttalanden om att de känner sig ”kränkta” och att det varit jobbigt för dem i skolan när andra firar jul och de inte gör det. Men hon kammade noll, trots både ledande och tendentiösa frågor. Barnen var lugna och trygga och mycket välformulerade i sina svar och det gick inte att hitta några kränkta offer här, hur gärna man eventuellt än hade velat det.

Barnen och ungdomarna (Jehovas vittnen och muslimer) var kloka och sunda och det de svarade på reporterns frågor måste ha varit något helt annat än reportern fördomsfullt hade väntat sig och verkade ha hoppats få höra. Att barnens svar kom med i programmet kan bero på att det inte hade gått att göra ett halvtimmeslångt program om man klippt bort de icke-förväntade svaren och försökt klippa ihop programmet på ett mer tendentiöst sätt än det nu kunde klippas ihop till. Materialet hade troligen inte räckt till en halvtimme om man tagit bort vad de medverkande faktiskt sa… Notera också, att i presentationstexten på SR:s sajt finns de flesta av nedanstående uttalanden inte med, utan enbart det lilla som reportern kunde extrahera som verkade vara i linje med vad hon själv tyckte – eller trodde att hon skulle få höra… Här är några citat ur programmet, som man kan hoppas att många lyssnar på. Det är först tre syskon, som är Jehovas vittnen, som berättar och svarar på frågor, därefter några muslimska syskon och kusiner.

Alessandro, 13 år: Jag tänker att andra firar jul men det gör inte vi. Det är inte någon jättestor grej för mig. Man känner sig annorlunda men på ett bra sätt. Man känner sig speciell på något sätt.

Bianca, 11 år: I stället för att sjunga julsånger brukar vi få göra andra saker i musiken, jag och min kusin.

Emilia, 8 år: När de andra sjunger julsånger så får vi alltid gå och göra något annat i ett annat rum. Jag känner mig i alla fall bra i skolan, även fast det är jul, för att många lärare respekterar min religion.

Emilia, 8 år, på reporterns fråga om många undrar varför hon inte firar jul: Nej, Men ibland frågar de ”Varför vill du inte fira jul? Vill du inte det eller inte?”. Då brukar jag svara: ”Nej, jag vill faktiskt inte fira jul. Jag vill inte det för ingen i min familj firar jul och jag vill då inte det.

Inget av de intervjuade barnen hade lidit av att en majoritet julpysslar och firar jul. Inget av barnen hade tvingats delta i julförberedelser i skolan. Endast i ett fall hade en okänslig lärare försökt kräva att ett av barnen skulle vara med och sjunga julsånger vid något tillfälle, men det stoppades av en annan lärare innan skadan så att säga var skedd..

Sedan talar reportern med muslimska barn, lika kloka och sansade som de tre syskonen som är Jehovas vittnen. De här barnen och deras familjer deltar i vissa julpräglade aktiviteter hos föreningen Verdandi.

Donya, 11 år om vad julafton är för henne: Det är som en vanlig dag. Jag brukar ibland gå till Verdandi och äta julbord. Det är en helt vanlig dag,  fast roligt!

Maryam, 18 år, om hur hon brukade gå till Verdandi när hon var yngre: Fastän vi inte firar jul så var vi ändå på Verdandi och hade kul. Vi firade med dem. Nu brukar vi ändå gå förbi och önska dem som jobbar där god jul. Mina föräldrar jobbar där och personalen är faktiskt jättejättetrevlig och de välkomnar alla, oavsett religion.

Speciellt här i Sverige så blir ingen tvingad till någonting i skolan. Vill du göra det (delta i julfirandet) så får du göra det. Vi har ju många kristna kompisar från Irak som också firar jul så man går ju hem till dem och är med dem. Man delar glädjen med dem. Det tycker vi är viktigt. De kommer till oss och delar glädjen när vi har vår Eid.

Om mina småsystrar skulle vilja ha julklappar för att de blir ledsna när de ser andra i skolan som får det, så säger vi inte: ”Nej, du får inte!” Tvärtom. Vi kan gå och köpa och vi kan ge dem, så att de också firar.

Jag vill inte gå in på religion- och politiksnack, men det finns folk som överdriver islam: ”Du får inte äta det här, du får inte göra det där, du får inte gå på det här” och att det är oacceptabelt inför Gud. Så tänker inte vi. Gud sa inte: ”Dela inte glädje med folk som inte har samma religion som du”. Därför försöker vi dela glädjen med andra. För från början så är vi ju människor allihop, så vi borde komma överens och glädjas med varandra.

Delian, 18 år: Jag gillar att testa andra traditioner och så. Vi gick till Verdandi med våra kompisar som är kristna från Irak och Syrien, så de firar jul. Jag är jättenära kompis med två kristna. Vi har alltid sagt att om du accepterar min religion så accepterar jag din. När de firar jul så delar jag deras glädje och när vi har Eid är de med mig och vi har roligt.

Reportern frågar hur ungdomarna tror att det hade varit att bo på en ort där alla andra firar jul.

Delian, 18 år: Här i Sverige spelar det ingen roll var man är, man blir ändå accepterad som man är. Firar man inte jul så påverkar det inte, man ska inte se ner på dem. Det är det som är så bra. Det spelar ingen roll var du är i Sverige, det är samma överallt.

Noor, 11 år: Vi brukar faktiskt dansa runt granen ibland i skolan. Om hela skolan gör det, varför ska inte jag också göra det, det är i alla fall något roligt. Men samtidigt fjantigt.

Och här säger en av ungdomarna något av det allra viktigaste, något som uteochcyklar-svenskar, som i sin iver att vara till lags gör helt fel när de tonar ner sina egna traditioner, måste lyssna på och ta till sig:

Delian, 18 år : Man ska inte ta bort traditioner! Det är det sämsta man kan göra.

Som sagt: Det var befriande, och förmodligen ungefär som människor av alla de härkomster (utom pk-journalister och ängsliga fingret-i-luften-politiker) tycker, att höra de här barnen och ungdomarna! Och när reportern tar upp frågan om hur mycket av religiös tradition som ska få finnas inom skolans ramar och om det är det okej med kristna julpsalmer och andra inslag, svarar de som varje normalt funtad människa skulle göra.

Delian, 18 år: Alla har traditioner och det är det man uppskattar. Traditioner händer ju någon gång per år, dem ska man inte behöva ta bort. Alla länder har traditioner! Det är fel att ta bort dem här. Sverige är jättebra, de har rättvisa mot allt. Men när det gäller traditioner så går de över gränsen. Sverige är liksom inte Sverige då, det är inte ett land längre. Ett land ska ha sina traditioner, det ska ha allt som ett land har. Det är fel om man skulle ta bort det på grund av att någon känner sig kränkt eller någonting sådant.

Jag tycker det är jättemysigt, faktiskt (svar på reporterns ledande fråga om hon inte tycker det är jobbigt med alla julförberedelser i skolan)! Det är jättekul att få vara med och testa allting.

Maryam, 18 år (inte helt säker på om det var hon): Jag tycker precis som min kusin att det är fel att man tar bort dem. Sverige har ju levt med sina traditioner i många år så jag tror inte… Bara för att det kommer in flyktingar från andra länder som kommer för sin framtid… Jag tror att vi måste acceptera det, vi som kommer från ett annat land. Lika mycket som om svenskar skulle komma till mitt hemland så tror jag att de också skulle acceptera hur det är där. Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.

Noor, 11 år (om att svenskarna inte vet så mycket om Eid): Det är ju en islamisk grej och vi bor ju i Sverige! Det är ju deras traditioner och vi är inte tvungna att vara med men det är ändå roligt. Vi har bott här länge, men de har inte sett hur vi gör vid våra högtider (”våran tradition”). Men det är inte någon svensk tradition.

Lyssna själva på hela programmet och gläds över att de här barnen och ungdomarna formulerar egna, tydliga tankar och ståndpunkter och kan uttrycka dem väl. Oavsett vad reportern från Sveriges Radio möjligen önskar att de ska säga. Det finns hopp om framtiden när man hör människor – unga! – i Sverige som inte går den så typiskt svenska ”kränkthetens väg”!

Några lästips:
Ett ”Allasland” blir ett ”Ingensland” – 11 augusti 2008
Svenskarna verkar tappa allt fler kompasser – 11 maj 2011
Finlands statsminister: ”Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.” – 12 juni 2012

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Återigen rapporterar SR P1 inte allsidigt och kritiskt utan ensidigt och okritiskt

Apropå nyhetsinslaget i SR P1 – Avvisad flicka skickades tillbaka: ”För sjuk” – infinner sig några frågor som man inte berör i inslaget:

I inslaget: ”Den fjärde mars så ringde vi på dörren och då var flickan, som vi tyckte i alla fall, frisk”, säger chefen för gränspolisen i Dalarna och Gävleborg Willy Aflarenko.

Varför undrade reportern inte alls: Blev flickan apatisk på en månad, från 4 mars till 10 april när familjen skulle avvisas? Och blev hon det i direkt samband med att Polisen meddelade att familjen skulle avvisas?

I inslaget: Kosovo tog inte emot dem då flickan var så sjuk.

Varför tog reportern inte upp: Ett land har en absolut folkrättslig skyldighet att ta emot sina medborgare. Sverige kan inte på en flygplats vägra ta emot sina egna medborgare om de är svårt sjuka! Familjen, uppenbarligen medborgare i Kosovo, befann sig på landets territorium, varför flög svensk polis den tillbaka till Sverige där den inte har befunnits ha rätt att få vare sig asyl eller uppehållstillstånd?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!