• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2021
    M T O T F L S
     1
    2345678
    9101112131415
    16171819202122
    23242526272829
    3031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

De naiva lyssnade inte då – och lyssnar fortfarande inte nu

Här en kavalkad av viktiga berättelser genom elva år – 2005-2015 –  som politiker hade kunnat lära sig en del av, liksom representanter för medierna. I stället har de valt att vara ”naiva”.

Vägledande beslut från Migrationsverket – 22 november 2005. Ur texten:

Givetvis måste Sverige i absolut möjligaste mån ha korrekta uppgifter om vilka människor som beviljas uppehållstillstånd i landet. Att bevilja uppehållstillstånd och kanske sedermera medborgarskap på falska grunder är knappast  rättssäkert och inte heller juridiskt korrekt. Inget land i världen beviljar uppehållstillstånd åt personer som uppger falsk identitet så varför skulle Sverige göra det?

Riksdagsledamöter frågar ministrar om allt möjligt – 23 november 2006. Ur texten:

Det verkar som om riksdagsledamöter nästan missbrukar sin ställning när de upptar ministrars tid med frågor som knappast ska ställas till dem. Det kanske vore bra om någon kunde hålla en genomgång med de riksdagsledamöter som använder sig av sin frågerätt på ett felaktigt sätt, och berätta hur det svenska samhället är uppbyggt och hur det fungerar, bl.a. med självständiga myndigheter och tydliga gränser för vad ministrar kan, får och bör göra. Man borde nog iofs kunna ställa krav på dem som sitter i Sveriges riksdag att de redan har dessa kunskaper, men eftersom så kanske inte alltid är fallet och de ändå tas in som ledamöter, så måste de få den utbildningen.

“Skriv en bok om Thanh!” – 22 november 2007. Ur texten:

Det kan inte vara en socialsekreterares sak att tvinga Thanh till Polisen för att visa att han medverkar till att avvisa sig själv! Och allra minst när hon är mycket väl medveten om att den polis hon, självsvåldigt, bokat tid hos är samme polisman som kritiserades av JK för bara några månader sedan för att han försökt få Thanh att ljuga för sin ambassad och säga att han tappat sitt pass under sin vistelse här som turist!

Migrationsverket beklagar… – 20 november 2008. Ur texten:

Nu har Thanh fått sitt främlingspass, äntligen! Men inte tack vare Migrationsverket utan trots det!

Stora förändringar på asylområdet genom åren – 23 november 2009. Ur texten:

Jag tänker med värme på den unge irakiske läkaren D; vänlige Mohammed A och ambitiöse Mohammed S; framåtsträvande Basem som började jobba dagen efter att han fått PUT; smågnälliga Sadia som alltid hade ont överallt; kosovoalbanska Farida med det tragiska ödet, bosniska Vesna med den svårt sjuke sonen, tjocka palestiniern Samir som bott större delen av sitt liv i Saudiarabien men inte fick återvända dit; fantastiske iraniern Fuad; älskvärde palestiniern Abdulrahman som flyttade till en liten ort i Skåne när han fick PUT; uigurerna Kaiser och Adilpalestinske Mohammed och ryska Inna, palestinska Narriman som nästan tynade bort psykiskt av den sex år långa väntan på flyktingförläggning;  flickan A, 12 år, som var apatisk; ryska Lena som försökte hålla ihop allt och som var gift med palestiniern Akram; ”spattige”och charmige iraniern Mehdi (som jag kallade ”D” i en text om Mehdi som kan läsas här), vietnamesen Thanh; jemeniten Ghassan som tvingats se människor torteras och bl.a. få ögonen utstuckna, gamle palestinske farbror B som slets ut ur sin lägenhet på en flyktingförläggning  av Polisen som tog miste på person och inte ens bad om ursäkt efteråt; azerbajdzanska (eller kanske ryska…) underbara Larissa, Aleksandr, Teimor och Diana; synskadade irakiern Mohammed i Hedemora; Roberto från Peru; kirurgen X och allmänläkaren Y från Kosovo och deras hyperbegåvade barn; smågalna Viktor vars fru och två barn sökt asyl här och polisen till slut inte orkade hålla på och utvisa utan lät honom stanna här trots att han hade PUT i ett annat EU-land – och hundratals andra asylsökande som alla gjort intryck och satt spår hos mig för evigt.

De har alla berikat mitt liv och lärt mig mycket. Jag är glad att jag har fått vara ombud eller på andra sätt kunnat hjälpa dem alla!

En migga: ”En autentisk utredning i november 2010.” – 22 november 2015. Ur texten:

Han har också fyra barn i hemlandet samt en hustru. Han har, vid ankomsten till Sverige, sagt vad de heter, hur många de är och hur gamla de är. Men på asylutredningen kommer han inte ihåg detta. Han vill läsa vad han sagt tidigare! Det får han inte. Därför att man måste kunna kräva att en man kan komma ihåg antalet egna barn, deras namn och ålder, även om att det gått fyra veckor sedan han kom till Sverige. Men han kommer inte ihåg dem. han minns ens namnet på hustrun. Det här beror på en posttraumatisk stress som han drabbats av just nu, enligt biträdet. Stressen var inte lika påtaglig när han kom hit. Och id-handlingen har han fått av en smugglare. Etc etc .

Migrationsverket ska införa skärpta regler för att motverka skenanställningar – tre år för sent – 25 november 2011. Ur texten:

Blåögdheten bland politiker och andra makthavare och aktörer på området är rent skrämmande. I stället för att ha tänkt igenom allting noga och sett verkligheten genom icke-rosa glasögon och skapat vettiga regler från början, har de bidragit till att det uppstått ett allvarligt och om fattande missbruk av lagen och ett utnyttjande av en del av dem som kommer hit. Jag menar: åtta grillkioskbiträden i samma grillkiosk – varför släpper man igenom sådana uppenbart falska och ogrundade ansökningar och beviljar AT (arbetstillstånd) och TUT (tillfälligt uppehållstillstånd)?

Sluta upp med Vet Bästerberguriet – 23 november 2012. Ur texten:

I stället för det numera så vanliga tjatet om ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”islamofobi” som vi ständigt matas med och som människor påstås hysa även när de inte alls gör det, borde man göra något helt annat:

Lägg ner kränkthetsindustrin! Lär människor att sluta upp att påstå att de är kränkta för minsta lilla. Lär människor att ibland slå dövörat till, bita ihop och gå därifrån när någon säger något de inte gillar. Man måste inte reagera eller överreagera på vartenda korkat ord eller i ilska uttalat tillmäle!

”Det finns absolut ingen anledning till oro” – 25 november 2013. Ur texten:

”Det finns absolut ingen anledning till oro” är ett budskap som regeringar och andra ansvariga brukar sända ut när det är riktigt stor fara å färde. När det de facto finns stor anledning till oro, således. Men folket ska lugnas  (särskilt ett valår…) och när ”det finns ingen anledning till oro” upprepas som en absolut sanning från dem som man ska/borde kunna lita på, ja då låter sig folket lugnas.

De gravt oroande uppgifter som via miggor funnit sin väg ut på denna blogg sedan slutet av 2007, har en del självständigt tänkande människor tagit till sig och insett att det finns anledning till oro. Men de allra flesta har inte påverkats av vad de personer (miggor, HVB-personal, anställda vid asylboenden, folk ute i vad som blivit ”asylindustrin”, socialtjänstemän m.fl. i ”utanförskapsområden” etc) som bäst känner till vad som sker på asylinvandringsområdet har att berätta. För ”det finns absolut ingen anledning till oro” är budskapet som i princip oemotsagt (annat än i små snabbt ”rasist”-stämplade inlägg här och där) trummats ut under mycket lång tid av dem, som kallas ”förtroendevalda” och av mediekåren, som tycks agera mer eller mindre med en röst och en penna (eller dator).

En migga: ”I stället för lean har vi nu DLO”. – 22 november 2014. Ur texten:

En migga: ”Vi fick också ta del av en påhittad asylutredning i två olika versioner. I den ena bjöd utredaren inte på vatten, höll inte på med ”small talk” i början utan gick rakt på sak.  Resultatet blev att den sökande inte öppnade sig och därför inte framstod som trovärdig.  Syftet var att vi skulle lära oss det är viktigt att vara empatisk, att få den sökande att trivas. Först då kan den sökande öppna sig berätta om sina asylskäl på ett trovärdigt sätt. Om det vore så väl, så enkelt, ja då skulle jag inte bara bjuda på vatten utan även på te och jag skulle också prata om väder och vind hur länge som helst. Men så ser ju inte verkligheten ut. Den asylsökande är sällan intresserad av ”small talk” och bryr sig inte om ifall vi bjuder på vatten eller inte.”

En migga: ”Sen är det ju inte så sannolikt att en potentiell terrorist skulle avslöjas vid en asylintervju heller…” – 22 november 2015. Ur texten:

Sen är det ju inte så sannolikt att en potentiell terrorist skulle avslöjas vid en asylintervju heller…

© denna blogg.

Be my guest # 109 Mirka Kettunen

Mirka KeMirka Kettunen är frilansjournalist och författare. Han har jobbat på bland annat Sveriges Television och Sveriges Radio. 

Utöver det har Mirka en Bachelor of Science i statsvetenskap, har studerat film i Tjeckien, rest runt jorden och varit bosatt och studerat i både Mellanöstern och Centraleuropa.

Efter att ha hört Sveriges Radios journalist Helena Groll ställa en fråga till Israels ambassadör Isaac Bachman i Studio Ett den 17 februari, väcktes en och annan fråga. Ambassadören ombads redovisa vilken skuld judarna själva bär till att de blir utsatta för terror och attacker.

Jag förutsätter att den nye palestinske ambassadören i Stockholm kommer att få bråda dagar att förklara varför PA inte arbetar för demokrati i sina egna områden. Å andra sidan kommer vederbörande inte att få frågor om demokrati, feminism, vart biståndspengarna faktiskt går eller frågor om jämlikhet – därför att det inte anses politiskt korrekt att ställa sådana frågor till vissa personer. Medan andra måste förklara sig.

Enligt västerländsk, framförallt svensk, vänsterlogik ses palestinierna som en ädel, men plågad elit, som för en rättvis kamp. I Sverige anses dessutom Fatah vara ”Socialdemokraternas älskade systerparti”. Följer man debatten så förefaller det som om palestinier verkar vara fria från själviskhet, egennytta och onda uppsåt. ”De vill fred”, antyds det direkt och indirekt av framförallt svenska medier. Men just bland dem finns de så kallade ”moderata krafterna” i Mellanöstern. Socialdemokratiska politiker har, bland de i den övrigt korrupta politikerna i arabvärlden, hittat de ”moderata krafterna” just bland palestinierna. Kan det ha att göra med att svenskar inte talar arabiska och inte heller förstår kulturen i Mellanöstern? Kan det ha att göra med att man alltid i Sverige väljer en sida och vägrar ha en diskurs och ett ifrågasättande av alla parter? Det har hänt förr, så varför inte nu? När det väl började komma rapporter om Röda Khmerernas folkmord, så fanns det många inom den svenska vänstern som var övertygade om att det var en lögn. Varför skulle just Fatah vara ljusets och den västerländska demokratins fackelbärare? Vad har de gjort för att bevisa det?

Egendomligt att palestinierna, denna lilla grupp av araber som bara är ett av många arabiska folk och en av många muslimska grupper, ges en så hög status i Sverige. De framställs alltid som om de vill väl, medan det är ”dom”(=judarna) som saboterar. Det är säkert ”dom” som tvingar Abu Mazen att sitta kvar även om hans mandatperiod löpt ut för flera år sedan. Denna grupp har fått sin synliga plats på grund av sin närhet till ”dom” (=judarna). Vore det så att man verkligen brydde sig om ockuperad mark och förtryckta folk, så skulle väl de politiskt korrekta Sverige marschera för andra minoriteter i Mellanöstern och världen.

För vem går ut och marscherar för rättvisa för Polisario i Västsahara? Vem skapar dyra kampanjer för att bojkotta Maroc-citrusfrukter? Vem står upp för assyrier/syrianer eller för kurder och jobbar för eller erkänner deras ambassader? Kurderna har ju i cirka 20 år haft en fungerande stat i norra Irak. Har de fått samma förbehållslösa stöd, kallas deras partier för ”systerpartier”, blir de påhejande av nån svensk regering eller ett svenskt politiskt parti? Häromåret bevakade jag som journalist Vänsterpartiets årliga kongress. De öppnade med ett minst 30 minuter långt anförande och hyllade, förbehållslöst naturligtvis, den palestinska kampen.

Och ur de ”tomma ladorna” skrapade uppenbarligen den nuvarande regeringen, nästan lite magiskt, fram hundratals fräscha miljoner. Var det kanske runt 750 miljoner kr? Pengarna går till de ”moderata” krafterna bland palestinierna. De är inte korrupta, maktfullkomliga, utan ”moderata”. Moderata i förhållande till vad? Finns det någon som kollar kvittona och vart pengarna går och hur de används? Finns det någon redovisningsskyldighet för dessa pengar? Det verkar inte ställas några krav på eller motfrågor till dem. Våra skattepengar går till en organisation som lär ut judehat i sina skolor. Sponsrar de kanske terrorism mot staten Israel? Vem undersöker detta bland svenska journalister? Vem skulle våga publicera påståenden och fakta när det kommer fram att Fatah inte är en distingerad samling västerländska skrivbordsdemokrater?

Abu Mazen var här för att öppna en palestinsk ambassad, som högst troligt är betald och beskyddad av svenska skattepengar. Fick han frågor som:

”What’s your part in the problem and violence? What’s your responsibility for the violence towards and among your people? Are you planning to have free elections? Oh, not? Why?”.

Knappast. Sådana frågor ställer inte svenska medierepresentanter. Det är inte politiskt korrekt. Judar kan man däremot alltid ställa till svars och ifrågasätta.

På 1990-talet bodde jag i ett arabland. Först studerade jag arabiska i Sverige i två år, därefter i Mellanöstern. Då läste jag akademiskt om, och levde i, kulturen. Det gör mig inte till expert. Det kan inte få mig ens att påstå att jag kan en bråkdel om Al ‘alam al-‘arabiyya. Men svenska journalister däremot känner sig som experter i Mellanöstern-frågor bara de fått en sak förklarad för sig av den ena sidan.

Nu börjar logiken här i väst likna det som jag såg dagligen i Mellanöstern. För dem var det en del av människors vedertagna sanning:

”Om det händer nåt – så beror det på judarna. Om det inte händer nåt – så beror det på judarna”.

Helena Grolls fråga är helt i linje med detta. Den frågan är inte ett resultat av en journalists påstådda övertramp eller felsägning. Det är en del av ett system.

Det är nog bara en tidsfråga innan man här, så som i Jordanien, öppet säljer Mein Kampf och Zions vises protokoll på gatan. Troligen på arabiska, så att svenskar eller svenska politiker vet inte vilka dessa ”historieböcker” är. Och även om de visste, så skulle troligen ingen svensk ändå ingripa.

© denna blogg och Mirka Ke.

 

Dansk läkare: ”Vi behöver en omvärdering av många av de invandrare som kanske av misstag beviljats ​​förtidspension.”

danmarks-flaggaHenrik Day Poulsen, specialläkare i psykiatri, skriver bland annat följande i danska Berlingske den 23 september (översatt från danska):

Berlingske kunde under helgen visa att nästan en tredjedel av alla invandrare från Libanon och Bosnien får förtidspension. Veckobrevet Måndag Morgon kunde i veckan upplysa om en explosion i kostnaderna för icke-västerländska invandring.

100 asylsökande, främst från Syrien, anländer varje dag till Danmark. För att erhålla förtidspension måste man lida av en allvarlig fysisk eller psykisk sjukdom som i stort sett gör det omöjligt att utföra ett arbete. Alla behandlingar måste vara uttömda.

Så vilka är dessa sjukdomar som drabbar en tredjedel av alla palestinier och bosnier? Vad är det som gör att just dessa människor har en sådan vacklande hälsa jämfört med alla andra folk? Har de ett speciellt virus som vi inte känner till?

Henrik Day Poulsen är självkritisk:

Vems fel är det då, att så många lever av passiv försörjning?  Naturligtvis har personen,som tar emot förtidspension på felaktig grund, själv en stor del av skulden. Men min egen profession, läkarna, är den största boven. För vi förbereder de uttalanden och intyg som ligger till grund när kommunerna beviljar förtidspension.

I artikeln Den mystiske indvandrervirus skriver den danske läkaren också om kostnader som skenat iväg (Udgifterne til indvandrere er eksploderet, 19 september) och om att han läst hundratals intyg från kollegor. Och avslutar sin artikel:

Så om det inte är så att vissa invandrare från icke-västliga länder har en tidigare oupptäckt bräcklig hälsa eller lider av sjukdomar som danska läkare inte känner till, så finns det ingen medicinsk förklaring till den extremt höga förekomsten av förtidspensionering bland ickevästliga invandrare. Läkarföreningen har hittills varit tyst. Sundhetsstyrelsen har varit tyst. Under tiden fortsätter pengarna att forsa ut ur statskassan.

Vi behöver en omvärdering av många av de invandrare som kanske av misstag beviljats ​​förtidspension. De som verkligen är sjuka, ska få behålla sin pension. De som den tilldelats den på felaktig grund, ska ut på arbetsmarknaden. Dålig integration är ingen ursäkt för att inte arbeta. Min uppmaning till politikerna är att man ska gå igenom gått igenom många invandrare som lever på förtidspension och inhämta en second opinion. Vi har inte råd att inte göra det.

Kommentar: Hur ser det ut i Sverige? Vilken eller vilka läkare har sett samma sak här? Eller är Sverige så annorlunda från Danmark att en liknande samhällsekonomiskt förödande misshushållning med mänskliga och ekonomiska resurser inte förekommer här?

© denna blogg. Vid ev kort citat ur texten, vänligen länka till inlägget.

Minnen från mina 14 år som asylombud

När jag nu under några veckor överfört en mängd tv- och annat filmat material från VHS-kassetter till datorn, återupplevde och mindes jag mycket från min tid som asylombud och från mina frekventa besök på asylförläggningen i Gimo. Det finns så mycket filmat material från SVT, TV4 och TV3, från både nyhets- och aktualitetsprogram och magasin, och att återse alla de fantastiska, jobbiga, sorgliga, varma, deprimerade, glada, lidande, djupt medicinerade, tillitsfulla, gästfria, smågalna, älskansvärda (ibland – sällan – också opålitliga och lögnaktiga) människorna från den tiden förde med sig många mycket starka minnen.

Jag minns familjen Badawi, som polisen stormade in hos ganska sent en kväll när vi, tack och lov, ännu var kvar i Gimo. De skulle föras direkt till Migrationsverkets förvar i Märsta för utvisning. det hade väl varit rätt om det bara varit rätt familj Polisen fått i uppdrag att hämta – men det var det inte, det var fel familj! Vi hade ett himla sjå att förklara det för poliserna, som höll på att föra bort familjen oavsett både deras och våra protester, och utan oss på plats hade de definitivt förts till förvaret. Vi blev bryskt bortmotade av Polisen, men stod på oss och fick dem till slut att inse sitt misstag och släppa familjen.

Jag minns A som alltid bara låg i sin säng, 12 år gammal. Och den ständigt gråtande modern och den dominerande fadern samt den bortskämde lille sonen.

Jag minns Vesna med sina tre barn varav en svårt CP-sjuk son. Hur hon försökte hålla ihop det hela och sig själv och hur hon förnedrades när en migrationsminister – på grund av våra ständiga besök på förläggningen – också gjorde ett besök där. Jag hade då ett sommarvikariat på Expressens ledarsida och fick i princip skriva om precis vad jag ville. Men inte om hur Vesna behandlades av den neddimpande ministern. Det var det enda som jag inte fick publicerat, och då skrev jag ändå mängder av texter, varav många var rätt ”skarpa”.

Jag minns Uladimirz som hade cancer och som, efter en hungerstrejk utanför Uppsala sjukhus, tidigt en morgon utvisades med fru och barn till Finland för vidarebefordran till Vitryssland. Det var en trist historia – i och för sig hade familjen inte ansetts ha asyl- eller skyddsskäl här och sjukdomsinvandring fanns inte då liksom det inte heller finns nu – men Polisen hade lovat dem att före ett visst datum skulle de inte utvisas och de hade också fått tillstånd att demonstrera utanför sjukhuset, lugnt och stilla. De hämtades tidigt en morgon och vips, innan någon visste om det, hade de landat i Helsingfors. Efter lång väntan i Finland fick familjen dock uppehållstillstånd där.

Jag minns palestiniern Abdulrahman med de sorgsna ögonen som i mer än sex år satt i Ingenmansland med sin fru Ilham. Trots att de, som statslösa, inte kunde återsändas till Saudiarabien som de kom från, fick de heller inte tillstånd att vistas i Sverige. Det var svenska myndigheter som gjorde fel: de skulle ha utvisat Abdulrahman och hans fru Ilham innan den sexmånadersgräns hade uppnåtts, som gäller för personer med uppehållstillstånd i Saudiarabien. Men på grund av myndigheternas såsande så överskreds gränsen och Saudiarabien tog inte längre emot dem.

Jag minns den härliga Larissa med det glada skrattet och de mycket sorgsna ögonen, hon som alltid hade presenter åt mig som hon hittat ”på skroten” och reparerat och fixat till.

Jag minns den stackars iraniern Abdi Hassan vars ena ben kapades och halva armen, i en tågolycka här i Sverige. Han fick ett skadestånd från Banverket, som jag tror Migrationsverket tog hand om (eller advokaten) och av de pengarna fick han betala för sin mat på förläggningen. Helt rätt, i och för sig; har man pengar själv ska man betala, men maten var urusel och svindyr… Hans öde var hemskt, han bara satt där i sin rullstol hela dagarna och kom varken framåt eller bakåt. Jag vet inte om han fortfarande är kvar i landet eller om han har sänts tillbaka till Iran.

Jag minns stora Samir, hans fru och deras sex barn som också satt i Ingenmanslandet Gimo i sex år och inte kunde återsändas till Saudiarabien där de hade bott, eftersom de var statslösa och inget land tog emot dem. Jag såg hur Samir, som var en företagsam och drivande person som snabbt lärde sig hyfsad svenska och som ville vara en del av samhället och organiserade en ”fackförening för asylsökande” i Gimo, sakta men säkert bröts ner under den långa tiden av ovisshet. Även han och hans familj var statslösa palestinier och borde ha återsänts till Saudiarabien inom sex månader från det att de lämnat landet. Men svenska myndighetskvarnar malde för långsamt och de fastnade i ett vakuum i Sverige. Nu har de, sedan ett antal år, uppehållstillstånd här. De hade egentligen inte asyl- eller skyddsskäl enligt gällande lag, men myndigheterna tvingades till slut ge dem tillstånd att stanna för att det inte gick att skicka dem tillbaka (verkställighetshinder).

Jag minns den bullrige, kolsvarte och karismatiske kongolesiske pastorn Ben, hans vackra fru och deras sju, åtta barn. Pastor Ben var van att predika och dominera och ”domptera” folk, frun var tyst och försynt. Barnen var väluppfostrade, kanske lite rädda för son bombastiske far. Såvitt jag minns fick de uppehållstillstånd efter lång tid, men de lär sedan ha flyttat till Frankrike, eftersom de talade franska och förmodligen tyckte att de skulle få det lättare att smälta in där.

Jag minns smågalne Victor med de olika namnen (!) som hade PUT i Österrike medan frun och barnen satt i Gimo och vägrade resa dit. Jolit, hans fru, fick stå ut med mycket på grund av sin råddiga man och barnen var vilda och nästintill hyperaktiva. Victor reste illegalt mellan Österrike och Sverige så många gånger att Polisen till slut gav upp och bara lät honom vara. De beslöt helt enkelt att vända blicken åt ett annat håll när de fick syn på Victor som var liten och snabb och alltid dök upp igen, som gubben ur lådan, hur många gånger Polisen än skickade ut honom. Man visste aldrig var man hade honom! Och så småningom fick han tillstånd att förenas med familjen i Sverige.

Jag minns Samir Y och hans fru och deras barn. Samir var bland de mer nervösa och röriga personer man kunde träffa på och det var lätt att bli en aning irriterad på honom. han liksom trängde sig fram och på och stod alltid längst fram överallt, även om han kom sist och borde ha befunnit sig i slutet av kön av hjälpbehövande. Samtidigt fick man förstå att han kämpade för sin familj, inte minst för sin andre son som föddes med en defekt som är vanlig bland folk som gifter sig inom sina egna släkter. Samir var också energisk och försökte hålla humöret uppe och var alltid hjälpsam. Hans fru var förtjusande, men så sorgsen, så sorgsen. Äldste sonen var vacker som en dag och mycket smart, men präglad av familjens ständiga oro.

Och jag minns alla de andra! Som Clara från Colombia och hennes barn och man som gjorde ett starkt intryck på de moderata riksdagsledamöterna som följde med till Gimo en gång. Nelson, Ximena och Vanessa och de andra från El Salvador. Den palestinska familjen Shawali som blev våra alldeles speciella vänner och vars ärende vi förde ända upp i Europadomstolen. Den iranske läkaren vars namn jag glömt. Den förmögna familjen från Irak som hade så oerhört svårt att acklimatisera sig i den slitna, nästintill skabbiga lägenhet de tilldelats. Dr Armend och hans fina familj (från Kosovo).

Jag minns högarna med psykofarmaka som nästan varje asylsökande ville visa för oss och som de hällde ut ur fulla plastkassar på bordet oss när vi kom.

Jag minns den lite äldre polismästaren som då var chef i Uppsala och som var av en särskild, extra mänsklig sort och som alltid gjorde sitt jobb, men på sitt sätt. Till exempel genom att lägga vissa utvisningsärenden längst ner i sin utvisningsärendehög så att kvarnarna hann mala och personerna antingen fick tillstånd att stanna i Sverige eller ännu ett besked om att de nu faktiskt måste lämna landet.

Jag minns dem alla. Och jag tänker med mycket stor värme och även saknad på de allra flesta som jag träffade under mina 14 år som asylombud. Att lära känna alla dessa människor och kunna hjälpa dem på olika sätt, få lyssna på dem och ta del av deras historier eller bara umgås med dem och äta mat från hela världen (det var många som ville bjuda på mat varje gång vi kom), det var både lärorikt och mycket berikande och jag är från djupet av mitt hjärta oerhört tacksam för att jag har fått träffa så många fantastiska människor och få dessa mycket speciella erfarenheter.

Alla de här människorna – och många fler – dyker upp starkt i mitt minne idag. Och alldeles särskilt tänker jag på fina Foad från Iran, som alltid fanns där, som alltid hjälpte allt och alla och som nu lever med sin familj i närheten av Stockholm!

Jag önskar att man på Migrationsverket kunde få slippa alla falska asylsökande, dvs alla dem som verkligen inte har några som helst asyl- eller skyddsskäl och som bokstavligen förstör för dem som har det, så att miggorna kunde koncentrera sig på de – relativt få – asylsökande som faktiskt har skäl att prövas för att se om de är flyktingar eller skyddsbehövande och att de kunde bli välkomnade in i samhället och få bästa möjliga förutsättningar för att leva ett bra liv och bidra i sitt nya land, var och en efter sin förmåga. För så är det inte idag.

Abdulrahman Ilham Badawi Merit Gimo Expressen 1 Gimo Expressen 2 Gimo Expressen 3 Marwan Jolit Merit A + bror Mohammed Solafa Rami Victor Vesna MeritFuad