Artiklar som skaver och inger obehag

Reflektioner och kommentarer kring två artiklar, som publicerats helt nyligen.

Artikel 1
I Dagens Samhälle publicerades 8 januari en artikel med rubriken
Överenskommelsen ingen kompromiss mot SD. Den är skriven av en riksdagsledamot
för KD, Penilla Gunther och är ett (dåligt) försvar av decemberöverenskommelsen och intressant att ta del av. Det är alltså en ”folkvald” (uppsatt av ett parti på en lista över vilka folket får rösta på) lagstiftare som i 3,5 år (till september 2018) kommer att lägga ned sin röst om det föreligger risk för att S/MP-minoritetsregeringens budget ska få riksdagens majoritet emot sig, som uttalar sig. Bland annat:

Ett antal debattörer och förståsigpåare utanför riksdagen har åsikter om och tycker till om decemberöverenskommelsen, och dess orsaker och verkan.

Va???! Det är inte så ofta man läser ett så oförställt förakt för dem som trots allt har röstat in en person i den lagstiftande församlingen. Otroligt, när man tänker efter! Tror hon på fullt allvar att det bara är de 349 personer (ca 300 för många…) som sitter i riksdagen, som har rätt att ha åsikter och som har kunskap nog att uttala sig i samhällsfrågor som berör hela folket? Mycket av vad jag sett och hört och läst från ledamöter i Sveriges riksdag har fått mig att tänka att det nog snarare är precis tvärtom…

Dessutom uttrycker den här ”förståsigpåaren” i riksdagen så här respektlöst och lågt om ett annat parti, nästan lika litet som hennes eget för övrigt, som är riksdagens allra minsta parti (V=21 ledamöter, KD=16 ledamöter):

Däremot undrar jag hur handlingskraften ser ut hos regeringspartierna, och från Vänsterpartiets håll, som är det parti som ylar mest och värst mot SD.

Ylar??? Så här skrev förresten en person på Facebook, och det summerar nog det hela på ett ganska bra sätt:

Man får trösta sig med att Gunther enligt egen definition troligen devalveras till en ”förståsigpåare utanför riksdagen” efter nästa val.

Artikel 2
I Svenska Dagbladet publicerades den 10 januari artikeln Muslimer värst drabbade av terrorattacker, av Gunilla von Hall. Den här artikeln skaver och kliar och det är svårt att förstå vad artikelförfattaren egentligen vill säga med den.

I många fall läggs skulden på islamisk extremism, som i fallet med terrordådet i Paris.

Ja. Och? Vad då ”läggs skulden på”? Det läggs ingen skuld på, det är ju islamisk extremism det handlar om!!!

Runt 80 procent av alla dödsoffer för terrorism är dock muslimer i den islamiska delen av världen.

Ja. Och? Är inte muslimers liv lika mycket värda som våra, i västvärlden? Människor som människor. Varför känner artikelförfattaren ett behov av att tala om att 80 procent av dem som dör i fruktansvärda islamistiska terrordåd är just muslimer och inte västerlänningar och icke-muslimer? 

Det är något med hela den här artikeln som känns rejält obehagligt. Ogenomtänkt? Aningslöst? Omedvetet fördomsfullt? Jag känner ett lätt och lite svårdefinierat obehag.

© denna blogg.