Påskaftonsmöte med Thanh och två barn är uppkallade efter mig och Fredrick Federley

Tiden går fort och det har hunnit gå drygt 1,5 år sedan jag senast träffade Thanh. Han bor ca två timmars bilresa från Stockholm och jobbar heltid, har familj och villa där mycket behöver fixas, så det är inte så lätt att hinna åka till Stockholm över en dag. Men nu, på påskafton 2016, kunde vi äntligen ses igen. Det blev ett glatt återseende och en ”walk down memory lane” – vi mindes och påmindes om en massa som hänt och människor vi mött under åren då jag var hans asylombud. Vi har så många minnen från det att jag träffade honom på förvaret i Märsta där han satt i åtta månader tills han fick uppehållstillstånd, id-kort och svenskt medborgarskap fram till idag

Här är en liten kavalkad över vad vi var med om!

Thanh, Hoa, Fredrick Federley

Nu ber vi utrikesminister Carl Bildt om hjälp – 26 juni 2007

 

 

 

 

 

Hoa Merit Thanh vid Vietnams ambassad

Om vietnameserna (igen) – 5 juli 2007

Matpengar och reskort till Thanh – 5 juli 2007

 

 

 

 

Tidningen Dagen om Thanh och Hoa – 6 juli 2007

 

 

 

 

 

Thanh, Maud Olofsson, Fredrick Federley

Grattis på födelsedagen idag, Thanh! – 21 juli 2007

 

 

 

 

 

 

Tove Lifvendahl och Thanh 14 aug 2007

Thanh och jag äter lunch med Tove Lifvendahl – 14 augusti 2007

Thanhs ärende återsänt till dem som för tre månader sedan fattade beslut i ärendet… – 13 september 2007

 

 

 

 

Migrationsverket har inte gjort något på flera år… – 11 oktober 2007

“Verkställighetshinder är ingen ny omständighet”?!!? – 11 oktober 2007

Nya märkliga turer i “fallet Thanh” – 5 november 2007

 

 

 

Dan Eliasson

Thanh

De märkliga turerna i “fallet Thanh” tar aldrig slut – 19 november 2007

 

 

 

 

Thanh och Elisabeth Svantesson sept 2007

En riksdagsledamot som bryr sig – 11 september 2007

 

 

 

 

 
Massor hände under alla år, bland annat gjorde vi en JK-anmälan som resulterade i att både Migrationsverket och Polisen klandrades.

Ur beslutet, först utdrag ur anmälan:

MW – Medborgarnas flyktingombudsman, MFO – har i en anmälan den 29 september 2006 begärt Justitiekanslerns granskning av och ställningstagande till den omständigheten att Migrationsverket enligt henne kräver att vietnamesiska medborgare som har sökt asyl i Sverige fyller i en blankett från Vietnams ambassad med rubriken ”Personlig deklaration”, där ett stort antal delvis känsliga uppgifter om personliga förhållanden efterfrågas.

MW har vidare i sin anmälan anfört att Polisen i samband med ett verkställighetsärende avseende vietnamesiske medborgaren TQT (nedan TQ) har bett denne att ljuga för Vietnams ambassad i Sverige och säga att han är turist och har tappat sitt pass samt uppmanat honom att söka pass och återresetillstånd i falskt namn.

Och, ur JK:s långa resonemang och beslut:

Migrationsverket kan inte undgå kritik för att man har medverkat till att hemliga, och i vissa fall mycket känsliga, uppgifter har lämnats till Vietnams ambassad, tydligen också till vissa andra ambassader. Jag utgår från att verket ser över sitt agerande och att sekretesslagen från och med nu konsekvent efterlevs.

Samt:

Polismannens agerande är kanske i någon mening begripligt med tanke på vad den omstridda uppgiften innebar för möjligheterna att fullfölja avvisningen. Icke desto mindre måste det anses helt oacceptabelt att en svensk polis uppmanar en person som skall avvisas att lämna oriktiga uppgifter till den egna ambassaden. Det strider mot regeringsformens krav på saklighet och det utsätter personen för oöverskådliga risker. Handlandet innebär dessutom i praktiken att en svensk myndighet försöker lura myndigheterna i ett annat land, något som inte får förekomma i annat än mycket speciella fall och under politisk kontroll. Detta gäller även i sådana situationer då det andra landets krav och regler anses orimliga. Som MW har anfört får den sortens invändningar tas upp i andra sammanhang.

För polisinspektören har det tydligen varit helt naturligt att handla på det sätt som han gjorde. Det betyder rimligen att polismyndigheten inte har klargjort för honom att ett sådant handlande inte får förekomma. Mot den bakgrunden anser jag att handlandet måste tillräknas myndigheten som sådan. Polismyndigheten i Stockholms län kan därför inte undgå kritik för det inträffade.

Jag utgår från att myndigheten ser till att dess företrädare inte fortsättningsvis agerar på det sätt som har skett i detta fall. Jag sänder detta beslut även till Rikspolisstyrelsen och förutsätter att också styrelsen uppmanar till ett helt korrekt handlande i samband med verkställighet av avvisningsbeslut.

Det här är Thanhs reaktion när beslutet kom.

Här berättar Thanh ett år efter att han fått permanent uppehållstillstånd, PUT, hur det kändes när jag ringde och gav honom beskedet.

”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

Hela historien om främst Thanh, men  också Hoa, kan alltså läsas under rubriken Vietnamesen.

Trevlig information: Jag visste inte om det, men Thanh berättade att Hoa nu har två barn och han och hans fru har döpt dottern till Merit och sonen till Fredrick! Det var både roligt och rörande att höra.

Till sist: Många människor ”figurerade” i den här mångåriga historien; en del nämnda ovan. Inblandade – behjälpliga – var också dåvarande journalisten Martin Kits; prästen Håkan Sandvik; Centerpartiets Ungdomsförbund; advokaten Anna Dahlbom; Lars-Gunnar Lundh, då överdirektör på Migrationsverket; Karin Hübinette då anställd på SVT; Elisabeth Svantesson, riksdagsledamot; en migga på förvaret och säkert många andra som ju också finns nämnda i inläggen om Thanh och Hoa.

© denna blogg.

 

En gränspolis: ”Underligt nog jobbar både Migrationsverket och polisen utifrån samma lagstiftning. Vi har också samma uppdragsgivare, folket och regeringen. Ändå blir det så fel.”

Det kom ett mejl från en svensk gränspolis:

Efter att ha arbetat som gränspolis i ett halvår kan jag instämma i att hela ”migrationsapparaten” är helt ur funktion.

I min kontakt med Migrationsverket möts jag av misstänksamhet och arrogans. Som till exempel den gång vi hittade en kongolesisk man på stan. Han kunde inte visa upp några handlingar och sökte asyl och hade nyss kommit till Sverige via en strapatsrik resa från Afrika, sa han.

Under det samtal vi hade med honom fick vi två olika födelsedatum. Första gången var han 22 år gammal. Efter att ha räknat på fingrarna blev han plötsligt 17 år och hette dessutom något annat. Efter en stunds utredande fattade polismyndigheten beslut om förvarstagande bland annat för att han ljugit och trixat om vem han var och om sin ålder. Han han hade också en biljett på sig där vi kunde utläsa en tredje identitet…

Eftersom det här var ett asylärende lämnades det över till Migrationsverket. Papper faxades över. På väg till förvaret ringer beslutsfattaren från verket och säger att man hävt förvarsbeslutet! Samtidigt frågar han om vi kan skjutsa mannen till Migrationsverket för inskrivning, vilket vi gjorde. Det var helg. En vakt tog emot oss och bad mannen ta en nummerlapp och vänta på sin tur. Polismyndigheten hade gjort sitt.

Jag blev lite fundersam efter att ha lämnat den nyss förvarstagne mannen i ett väntrum. Han kunde ju bara gå därifrån. Syftet med vårt förvarsbeslut var ju, att vi såg en risk i att han skulle gömma sig. Dessutom hade han ju ljugit om sin identitet (sina identiteter). Jag kände att jag var tvungen att ringa beslutsfattaren på Migrationsverket. Hon berättade då, att mannen fått skriva in sig i sin uppgivna identitet (en av dem) och blivit kallad till Migrationsverket på måndag då han skulle få lämna sina fingeravtryck samt redogöra för sina asylskäl. Jag frågade varför vi hade vitt skilda uppfattningar om förvarsbestämmelserna. Hon svarade: ”Men snälla du, vi utgår inte ifrån att människor ljuger!” Jag lade på luren och frågade mig senare: kom mannen till det möte han kallats till, gick han under jorden, vem var han osv. Underligt nog jobbar både Migrationsverket och polisen utifrån samma lagstiftning. Vi har också samma uppdragsgivare, folket och regeringen. Ändå blir det så fel.

Gränspolisen återkommer i ytterligare ett mejl, där han ger sin tillåtelse till att hans text publiceras, och skriver:

Jag har många historier att berätta. Som historierna om alla de som blivit utvisade, till och med verkställda av polis för att de hållit sig undan. Sedan ploppar de upp igen med ett AT/UT för de ska jobba som reklamskyltbärare åt någon mongolisk restaurang. Detta efter bara någon månad. Är det kvalificerad arbetskraft? Bara en reflektion?

Kommentar: Det är nog bara i Sverige som en myndighetsperson, i detta fall en migga, kan säga till polisen, som talar om att en person söker asyl har två, tre identiteter och olika åldrar: ”Men snälla du, vi utgår inte ifrån att människor ljuger!” I andra länder utgår man, när man har information om olika identiteter och åldrar, snarare från det självklara: att personen ifråga ljuger!

Den snedvridna svenska ”snällismen” är förödande. Förödande är också det, som så tydligt framträder i berättelsen ovan: att myndigheterna Migrationsverket och Polisen, som båda lyder under samma lagar, har samma uppdragsgivare och borde samarbeta och koordinera sina verksamheter, drar åt så olika håll. Varför är det så i Sverige? Vad säger ”ansvariga” om det? Eller finns det inga ansvariga? Har de, som kallar sig ”folkvalda”, kastat yxan i sjön och tänkt att ”det får gå som det går, vi orkar inte ta itu med allt det där jobbiga; vi låtsas som det regnar och lämnar problemen till någon annan.”?

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.