Inte för Sverige

Naiviteten och okunskapen, antalet felaktiga benämningar och begrepp samt allehanda sammanblandningar av olika ”rätter” (rättigheter) i Sveriges televisions sändning om id-kontroller den 4 januari, var öronbedövande. Allmänhetens skepticism mot medierepresentanter, politiker, riksdagsledamöter är redan stor och den kommer inte att minska.

Farhågor finns att det inte kommer att bli ett gott nytt år i år. Tyvärr.

Inte för Sverige och det svenska samhället med sina närmare 200 ”utanförskapsområden” och mängder av så kallade no go-zoner.

Inte för Sverige, som under en tid redan varit på väg mot den stora förändring som nu är ett faktum och som märks och syns genom stor social oro och rädsla bland allt fler.

Inte för Sverige där mordbränder, hänsynslösa rån, mord, våldtäkter och fruktansvärt beteende mot polis, ambulans och brandkår blivit vardagsmat, något som det verkar som om vi alla bara förväntas acceptera.

Inte för Sverige med allehanda mer eller mindre upprörande krav på att orealistiska religiösa hänsyn (gällande muslimer, kristna är det inte så noga med) ska tas.

Inte för Sverige där  bristen på bostäder, på lärare, på socialsekreterare är monumental.

Inte för Sverige vad gäller sjukvården och tandvården. Kapaciteten räcker långtifrån till för oss alla.

Inte för Sverige, vilket man inser om man förmår vara realistisk och inte sitter med huvudet bland molnen: för att möjligheter att integrera alla de hundratusentals asylinvandrade och deras anhöriga som kommit under bara de senaste tre, fyra åren (och alla dem som kommit tidigare…) är totalt obefintliga.

Och så har vi alla nya kostnaderna som skattebetalarna förväntas stå för samtidigt som pensionärer, handikappade, fattiga, sjuka får det allt sämre.

Det går att sitta i en tv-studio eller att ha en av skattebetalarna finansierad, välbetald riksdagsplats och vara okunnig eller ideologiskt färgad så till den grad att man absolut och totalt vägrar se verkligheten. Men vart ska de som inte har välavlönade jobb och poster ta vägen? Hur ska de klara sig som bor mitt i det elände som just dessa som sitter inne i värmen, nästan i symbios har skapat? Det är absolut ingen tröst att veta att även dessa personer kommer att drabbas av det som sker i det allt mer ohanterbara land de bidragit till att skapa. Det tar bara lite längre tid innan de drabbas, men också de behöver tand- och sjukvård, också de har barn som ska gå i en skola där allt annat än studiero och respekt för varandra råder. Också de – och deras barn – kan råka ut för grova brott som kan vara följden av det samhälle som Sverige blivit, där tonen och beteendet mellan människor blir allt råare.

Ett samhälle utan sammanhållning, utan en gemensam grund som omfattas av alla invånare, ett samhälle utan klara och tydliga normer och värderingar som inte bara existerar på papper utan också i verkligheten och i människors inre, det blir ett splittrat och farligt samhälle.

Där är Sverige nu. När svenskar släpper tanken på ”alla människors lika värde” och går till angrepp på olika sätt mot de invandrade. När asylinvandrare säger rent ut att de inte har en tanke på att 1) jobba här och 2) aldrig kommer att vilja integreras i det svenska samhället och 3) att de föraktar svenskar, då är splittringen ett faktum och läget är allvarligt och farligt.

OBS! Att det finns många asylinvandrade som åtminstone på ytan anpassar sig och som de facto kommer in i samhället, det är också ett faktum. Och det är givetvis bra. Men att integreras, att på riktigt och på djupet känna sig som en del av ett helt nytt land som man gör när man omfattar dess språk, historia och värderingar, det lär ta minst tre generationer. Och i ett land som inte betonar sin unikhet och sitt sätt att leva; där man inte visar stolthet över sitt lands kultur och traditioner och vill förmedla det, i ett sådant land har hitkommande från andra länder och kulturer inte en chans. I ett sådant land råder djungelns lag och det blir de svagare, de snälla och välmenande, de naiva och blåögda som drar de kortaste stråna.

Nej, något riktigt gott nytt år blir det inte. Inte för Sverige.

© denna blogg.

Om SVT Debatt och Svenska Yles Obs debatt

Det svenska debattklimatet är tyvärr alltför ofta uselt på så gott som alla nivåer och i alla medier och fora. Spridda öar av sansad debatt, respektfull diskussion, lågmälda samtal, informativa och intressanta meningsutbyten finns lite här och där, men de är tyvärr inte i majoritet. I stället matas svenskar bland annat via Sveriges Television med debattprogram som Debatt där de medverkande tillåts smäda varandra och vara ohyfsade, respektlösa och abrupt avbryta varandra..

Sveriges Televisions program Debatt är ofta obehagligt, inte sällan med mobbliknande tendenser bland publiken och en otrevlig ton mellan dem som ska debattera eller diskutera saker ur olika vinklar. Och med programledare som inte klarar av att se till så att sans och balans, hyfs och vett präglar programmen. Dessutom: att klämma in tre ämnen på 45 minuter är tämligen meningslöst, det blir varken hackat eller malet. Folk avbryts och får inte tala till punkt och medan ett ämne diskuteras är man redan på väg in i nästa ämne som också snabbt ska avhandlas. Det är ovärdigt och fördummande med sådana program i ett land som kallar sig civiliserat. Att någon överhuvudtaget ställer upp för att få haspla ur sig något snabbt medan motdebattören och/eller programledaren avbryter, är helt ofattbart.

För alla er som skulle vilja se och höra lite lugnare, lite sakligare och mer respektfulla debattprogram, kan jag tipsa om Svenska Yles program Obs debatt. Här är det senaste från den 27 augusti (kan ses t.o.m. 27 augusti 2016), som handlar om ”Hur ska vi hantera den tilltagande flyktingströmmen till Europa?”

Se programmet, det lugna tempot, respekten även mot den/dem som tycker annorlunda till och med i en debatt i det här mycket svåra ämnet, gör att man både hinner tänka och reflektera över vad som sägs. Notera att programmet är drygt en timme långt och att de avhandlar endast ett ämne och att ingen publik stör debatten/samtalet. Klicka på bilden nedan för att komma till programmet.

Varför säger Sveriges Radios vd att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?

Jag förstår inte varför vd för Public Service-radion, Cilla Benkö, känner sig tvungen att i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriva:

Jag, med min invandrarbakgrund, är själv väldigt mycket emot rasism.

1) Hennes föräldrar flydde från Ungern 1956, själv är hon född i Sverige 1964. Varför skulle hon vara mer eller mindre ”emot rasism” med föräldrar som har flytt från ett europeiskt land åtta år innan hon själv föddes?
2) Varför behöver hon överhuvudtaget påpeka att hon är emot rasism, och: än märkligare, att hon är väldigt mycket emot rasism? I motsats till ”väldigt lite” då, eller?
3) På vilket sätt har ”rasism” något att göra med att Soran Ismail inte får fortsätta som programledare i SR? Alltså vad föranleder Benkö att överhuvudtaget nämna att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?

Varför känner sig människor i Sverige, på alla samhällsnivåer och i alla sammanhang, tvungna att ständigt och jämt markera att de är ”emot rasism” (”väldigt mycket” eller ”väldigt lite”)? I ett av världens minst rasistiska länder är väl ändå en självklar utgångspunkt att människor inte är rasister! Därmed torde det endast vara befogat att – om man avviker från normen som innebär att man inte är rasist – skriva och tala om att ”jag är rasist”.

Benkö säger också: ”Det innebär inte att medarbetare på Sveriges Radio inte kan vara emot rasism.” Jag säger som Manuel i Pang i bygget (Fawlty Towers): ”Que?”

The Washington Post, 15 maj 2013:
A fascinating map of the world’s most and least racially tolerant countries
OneNews, Nya Zealand, kommenterar den 17 maj 2013 den internationella studien så här:
People living in Sweden were the most tolerant with 1.4% of people
not wanting to live next to someone of a different race.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  denna blogg.