Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån.

Klicka på textrutan för att läsa artikeln i Expressen.

Ur texten:

Det är välkänt att en del ensamkommande flyktingar ljuger om sin ålder för att öka chansen till asyl. Forskare har också länge påtalat att arbetskraftsinvandring har blivit ett sätt att köpa sig en inträdesbiljett till Sverige.

”Ensamkommande flyktingar”? Ingen är ”flykting” innan den har fått sin sak prövad. Man är asylsökande tills man får besked om ifall man klassas som ”flykting” eller beviljas uppehållstillstånd eller – vilket ofta glöms bort – får avslag på sin ansökan om skydd i Sverige. Och massor av asylsökande är ”ensamkommande”. Här menas förstås ”ensamkommande minderåriga som söker asyl”. Men då ska man skriva det och inte slarva med begreppen.

Jag läste texten ovan och den fick mig att tänka på hur medier rapporterat och rapporterar om det svåra området asyl & migration. Och på att det har tagit så lång tid innan man på lite mer allvar tagit upp frågan om asylbedrägerier när det gäller dem som söker asyl som minderåriga utan att vara det, men också asylbedrägerier generellt som det finns hundratals exempel på här på bloggen och i mina tre böcker Inte svart eller vitt utan svart och vitt (40 kronor per styck i e-boksformat).

 

 

 

 

 

 

Ja, att många som säger sig vara minderåriga ljuger om sin ålder har bland annat berättats om på den här sajten av miggor, av HVB-personal, av personer som ställt upp som familjehem (se två exempel nedan), av modersmålslärare i främst afghanska språk, av gode män. Och under några år på utmärkta Ledarsidorna.se och av en hel del andra som föraktfullt av de journalister som nu tassar över till ”andra sidan”  har kallats ”alternativa medier” och allt möjligt annat. Faktaresistensen (jag hörde ordet nyligen och det beskriver ju ganska väl vad rätt många lidit och lider av) har varit svår och allvarlig hos de allra flesta ”gammelmedier”. Det är mycket, mycket allvarligt och det har skadat Sverige.

Nu har allt mer av det som de ”alternativa medierna” rapporterat om i åratal, äntligen och i större utsträckning börjat tas upp i de medier som hela tiden borde ha rapporterat korrekt och nyanserat. Det har främst skett efter att den stora migrantströmmen nådde Sverige i slutet av sommaren 2015. Tidningar som Expressen (ledarsidan) och Svenska Dagbladet (ledarsidan) och en del inte så politiskt korrekta landsortstidningar har även tidigare försökt nyansera bilden, men kanske inte riktigt med den kraft som de borde. Och hösten 2015 samt nu igen i juni har Sveriges Radio gjort allvarliga och, känns det som, ärligt menade försök att nyansera och rätta till bilderna som medierna spridit om ”ensamkommande flyktingbarn” som de facto ofta varken är ”flyktingar” eller ”barn” och som inte ens alltid är ”ensamkommande”.

Det hade varit bra om svenska journalister inte så ofta tänkt i politiska termer och sett det som sin viktigaste uppgift att ”inte gynna Sverigedemokraterna” utan i stället tänkt att ”vi är skyldiga allmänheten att ge dem allsidig och faktabaserad information”. Det hade bidragit till att svenskarna – ”vanligt folk” och de med politiska ansvarspositioner – hade kunnat vara betydligt bättre informerade och därmed också bättre rustade att ta itu med verkligheten. Vilket hade varit positivt för både svenskarna, vars land Sverige ju fortfarande rent folkrättsligt faktiskt är, och även för dem som kommit hit som kunde ha fått ett rakare och tydligare bemötande.

I rubriken kunde det lika gärna ha stått ”Naiva medier har bäddat för asylkollapsen”. Det är dåligt att skylla allt på politiker när medierna själva under alla år dolt sanningar och fakta och svartmålat dem som sagt som det är, dvs framfört just fakta. Nu vill många journalister inte låtsas om sina egna tillkortakommanden och beter sig som teflonbeklädda politiker när de vänder sina kappor och tvingas komma ut ur de hörn de målat in sig i genom sin vinklade och inkorrekta rapportering på asyl & migrationsområdet under decennier .

Som sagt: att skylla på naiva politiker (som bär stor skuld, inte tu tal om saken) är slapp och slentrianmässig ”journalistik”. För det handlar långt ifrån enbart, eller ens till största delen, om politikerna, det handlar om den svenska mentaliteten, värdegrundstjafset, kränkthetskulturen, åsiktskorridorerna och den allt sämre skolutbildningen som producerar ett folk med allt grundare kunskaper och en allt lägre kunskaps- och kompetensnivå; människor som nu är ute i arbetslivet på alla möjliga poster.

Men störst och mest skadlig av allt är konflikträdslan. Rädslan för att stå upp och säga ifrån. Som får folk, vuxna människor i skolor, socialsekreterare, på allehanda boenden, läkare och tandläkare, inom polisen och politiken – överallt i samhället – att spela med och – likt i sagan om kejsarens nya kläder – inte se det uppenbara: att det finns många vuxna män om ljuger om sin ålder, bland våra barn och unga. Man ser, man vet men man håller tyst. Och så är det på område efter område: konflikträdslan segrar och

•  Skakande berättelse från en familjehemsförälder för påstått eller faktiskt minderåriga asylsökande pojkar och män – 17 september 2012. Ur texten:

De kommer dock inte direkt från Afghanistan, utan från Iran, alla vid olika tillfällen.

Samtliga har berättat i princip samma historia om varför de kom till Sverige: en väpnad attack genomfördes mot deras by eller hem i Afghanistan, familjen skingrades och ingen vet vart de andra tog vägen. En snäll kompis eller avlägsen släkting till den döda fadern eller familjen hjälpte dem, tog dem till Iran och betalade resan till Sverige. Historien om vilken resa de har gjort, vad som hände på resan lyder alltid:

att de plötsligt befann sig i Sverige, att fadern är död, att de inte har någon kontakt med varken mamma, syskon eller andra släktingar, att de inte vet när de är födda men att mamma någon gång råkade säga till dem att de var 14 år, att de aldrig har gått i skolan och att de kommer från en viss del av Afghanistan där väpnad konflikt råder.

•  En person som driver familjehem: ”Ofta är de ”14 år” när de kommer men, den verkliga åldern ligger i de allra flesta fall runt 19-25 år.” – 4 oktober 2013. Ur texten:

Vi har alla sett 20-åriga unga muslimska män, med allt vad det innebär, som påstår sig vara ”14 år”, placeras i skolans årskurs 7 med 13-åriga småflickor. När vi lyfter frågan i vår organisation eller med deras gode män/särskilt förordnade vårdnadshavare, så möts vi av total tystnad. Ingen vill, ingen vågar eller kan prata om detta faktum och att det absolut inte är en bra ordning. Själva är vi bundna av sekretess.

De mycket stora åldersskillnaderna skapar problem och konflikter i skolan, i boendet och på många andra sätt. Vi ska arbeta med yngre tonåringar, vår verksamhet och kompetens är anpassade efter detta. Men i stället möter vi för det mesta vuxna män! Det är ett stort problem. Men hur ska vi lösa det, när vi inte får diskutera det med varandra?

OBS! Enskilda journalister – och alla de som håller god min i elakt spel men också de som försökt och även lyckats göra sig hörda – behöver inte gå i polemik med mig om det jag skriver ovan. Det räcker gott med att de rannsakar sig själva och bättrar sig, eller att de helt enkelt själva anser att de inte faller inom den kategorin texten handlar om.

Till slut ett positivt och mycket gott exempel på hur man kan rannsaka sig själv och berätta om det rakt och utan undanflykter:

Klicka på textrutan för att läsa hela texten.

Ur texten:

Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.

© denna blogg.

Finland. Polisen: Det första misstänkt rasistiska mordet har utförts i Finland.

Klicka på textrutan för att koman till Ilta-Sanomats artikel (på finska).

Polisen: Det första rasistiska mordet har utförts i Finland

Mordet som den 16-årige romske mannen begick är enligt polisen det första mordet som har ett misstänkt hatmotiv.

Polisen misstänker det förra året för första gengen begicks ett mord i Finland där motivet var rasistiskt hat. Det framgår av Polisyrkeshögskolans brottsutredning som rör förra året. Mordmotivet misstänktes vara rasistiskt.

Den mordmisstänkte hör, enligt utredningen, till en etnisk minoritet och offret tillhörde majoritetsbefolkningen. Saken har redan behandlats i domstol, men domstolen har inte avkunnat dom i målet.

Detta är alltså första gången som man i Finland misstänker hatmotiv i samband med ett mord. Det skedde i oktober 2014 i Vasa. En man promenerade på förmiddagen på Hovrättsesplanaden när en 16-årig man från Vasa kom fram till honom. den unge mannen högg offret i halsen. Den svårt sårade mannen började gå mot köpcentret men föll ihop på marken. Den misstänkte gärningsmannen greps strax efter knivhuggningen.

Åklagaren har sett dådet som mord och att den unge romske mannen begått det som ett hatbrott mot mannen ur majoritetsbefolkningen. Åklagaren kräver att den unge mannen ska dömas till fängelse i 12 år för mord.

Redan före mordet hotade och trakasserade den misstänkte finländare ur majoritetsbefolkningen, bland annat i sociala medier.

Tingsrättens dom kommer i slutet av november och den tar då också ställning till hatmotivet.

Polisyrkeshögskolan skriver så här om det första mordet med hatmotiv i Finland:

I utredningen om hatbrott 2014 framkom det första mordet med misstänkt hatmotiv. Gärningsmannen var en person som hör till en etnisk minoritet och offret en person ur majoritetsbefolkningen och det misstänkta hatmotivet var rasistiskt.

Kommentar: Rasism och hat kan finnas hos vem som helst och drabba vem som helst.

© Översättning Merit Wager.

Alltför många tycks inte veta vad åsikts-, yttrande- och tryckfrihet är

Uppemot 75 anmälningar (hörde jag i SR P1) gjordes till Justitiekanslern, JK, om ”hets mot folkgrupp” efter Sverigedemokraternas annonsering i en av Östermalmstorgs t-banenedgångar. Så här såg den ut, jag tog den här bilden, jag råkade själv vara på plats just den dag texten hade satts upp. Alltför många, särskilt bland dem som anammat Sveriges unika ”kränkthetssyndrom”, slänger sig med begrepp som ”hets mot folkgrupp” och ”rasism” och liknande, utan grund. De tar sig för att förstöra annans egendom, orsaka kaos och visa ohörsamhet mot Polisen och skräna och hota. Dessa människor verkar inte ha en aning om vad lagen stadgar – eller så bryr de sig inte om lagen utan anser – i anarkistisk anda – att det är de som ska bestämma vad som får sägas och skrivas i det demokratiska landet Sverige. Och Polisen står mer eller mindre passivt bredvid och tittar på i stället för att se till att lagar upprätthålls. Några starka fördömande ord gentemot dessa som vandaliserar och inte respekterar den lagstadgade yttrandefriheten från det demokratiska Sveriges demokratiska politiker i riksdag och regering hörs inte heller. Jag har inte hört eller läst några skarpa fördömanden från någon ansvarig i regeringen – har sådana uttalats och jag har missat det så är jag tacksam om den som har en länk till ett skarpt uttalned mot mobben meddelar mig det här.

Än så länge, innan Sverige officiellt har övergått från demokrati till anarki, gäller följande: Ovanstående är ett utdrag ur JKs beslut med diarienummer 4837-15-30.

I Yttrandefrihetsgrundlagen, 1 kap. Grundläggande bestämmelser, står bland annat följande: Här kan man ta del av hela Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469).

Det är viktigt att man i Sverige känner till denna viktiga grundlag som ju är lätt tillgänglig för alla och envar; alla och envar har skyldighet att känna till vad lagarna stadgar på olika områden. Och lagar ska efterlevas. I en demokrati.

© denna blogg.

Det kom ett mejl igen: ”Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik.”

Det kommer många mejl. Det här kom från en bloggläsare, som jag här kallar Ingbritt (vilket hon inte alls heter ”på riktigt”). Ingbritts text är välformulerad, väl genomtänkt, rak, seriös och tydlig:

Det är förödande att politiker och journalister inte verkar lyssna på vad vi i befolkningen säger utan avfärdar oss som rasister, främlingsfientliga hatare eller i bästa fall som oupplysta och bakåtsträvande dumfånar. Och det är förödande att en stor del av befolkningen inte vågar säga vad de tänker i ett land som av politikerna sägs vara en humanitär stormakt. I min värld är en rasist en människa som till exempel angriper eller diskriminerar en annan människa på grund av hennes hudfärg. Man är inte rasist för att man med rätta kritiserar exempelvis asylbedrägerier.

Det har gått väldigt långt när man inte ”får” säga (utan att naglas vid någon offentlig skampåle) att Sverige ska ge asyl till människor som har rätt till det, men inte till någon annan. Vad är det för rasistiskt med det? Det handlar ju bara om att alla ska behandlas lika inför lagen. Det handlar också om att vara varsam med skattepengar och att ha koll på vilka som släpps in i landet så att både den egna befolkningen och Sveriges grannländers befolkning kan känna sig trygga med att myndigheterna inte släpper in människor i landet med exempelvis avsikt att begå terrorbrott.

Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik. Visst var det bra med jobbskatteavdragen, men något mer borde de ha kunnat åstadkomma under åtta år vid makten. Försvaret är nedrustat, vilket är en stor trygghetsförlust för oss alla i Sverige och närområdet. Situationen i skolan är katastrofal. Sjukvården går på knäna (barnmorskor rapporterar om att de inte längre kan garantera säkra förlossningar och cancerläkare om att de bästa cancerbehandlingarna inte längre kan ges). Barngrupperna i förskolan är stora och det rapporteras om att ett stort antal barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. Gamla (de som ju faktiskt en gång byggde upp vår välfärd) får inte plats i äldreboende och de som har hemtjänst får i bästa fall rätt att duscha någon gång i veckan. Det finns bara ett område som får kosta precis hur mycket pengar som helst och där kostnaderna inte får ifrågasättas, och det är asylinvandringen. Detta trots att det rapporteras om stora brister i systemet och omfattande bedrägerier. Vari ligger det rasistiska i att påtala det orimliga i detta?

Den politiskt korrekta åsiktskorridoren har blivit så smal att i stort sett alla trampar utanför den. Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land att leva i. Jag vill att sjuka ska få vård och att barn ska få en bra utbildning. Inte minst vill jag att Sverige ska fortsätta att vara ett land där individens fri- och rättigheter respekteras.

Jag är också rädd för IS, som personen som skrivit till dig och som citeras i bloggen den 5 mars. Läs nu inte in att jag skriver att alla muslimer är jihadister, för det skriver jag inte och det anser jag inte. Naturligtvis finns många bra människor som är muslimer, en del av dem har sökt sig till denna del av världen just för att deras barn ska få leva i en värld där mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Men jag är rädd för de fanatiker som finns och jag får gåshud när jag hör talas om att det finns stadsdelar i svenska städer där man inte vågar julpynta med kristna symboler av rädsla för IS-sympatisörer. Det har blivit modernt att använda begreppet ”spyr på” om något man ogillar. Jag tycker att det låter lite vulgärt, men nu skulle jag faktiskt vilja använda det. Jag ”spyr på” personer som Anna Kinberg Batra som anger att IS-krigare inte bara är förövare utan också offer. Jag som röstat på Moderaterna tidigare kommer inte att göra det igen så länge de har en partiledare som uttalar sig så. Jag kan inte stötta en sådan politik, en sådan naiv dumhet som faktiskt blir ren och skär ondska. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska rösta på. Sverigedemokraterna vill jag absolut inte stödja. Det slutar nog med att jag protesterar genom att inte rösta alls.

Det är inte rasism att inte vilja leva i ett land där man i den naiva välviljans namn godtar företeelser som att kvinnor får sitta bakom skärmar i klassrummet eller att man i offentliga badhus idkar könsapartheid med särskilda badtider för kvinnor. Jag undrar bara var de annars så högljudda feministerna är när sådana missförhållanden kommer i dagen.

Jag känner ingen som inte ser problemen med migrationspolitiken och alla känner sig lika maktlösa. Det är inga rasister jag umgås med utan helt vanliga, empatiska människor. De vill, liksom jag, att människor som flyr risken att dödas eller torteras ska kunna få en fristad i Sverige, men inte att vi ska ha fri invandring utan krav på att ens styrka vem man är eller vad man har för planer med sin vistelse i Sverige. Alla är vi oroliga för att politiker och journalister i en ohelig allians ska köra vårt land i botten.

Vi har många gånger diskuterat allt från exempelvis risken för att Sverige används som terroristers port till västvärlden till detta med att skattebetalarna ska stå för sjukvård och kraftigt subventionerad tandvård åt så kallade ”papperslösa”, alltså människor som inte har rätt att vistas i landet. Vi ser ingen rim och reson i det hela, men vi vet inte vad vi ska göra för att få skutan att vända. Vi undrar hur det ska gå ihop. Hur ska man få fram bostäder och jobb åt hundratusentals nya invånare? Hur ska sjukhus, skolor och andra institutioner få det att gå ihop? Det saknas redan idag allt från barnmorskor och läkare till socialsekreterare och domare. Och även om det hade funnits ett överskott av personer i dessa och många fler bristyrken, så måste det ju finnas pengar att anställa dem för, vilket innebär att det också måste till fler jobb i det privata näringslivet. Fler låglönejobb är knappast en väg framåt. Det talas lyriskt om RUT, men de flesta jag känner vill städa själva. Om vi letar efter städhjälp så är det främst åt sjuka och orkeslösa föräldrar/svärföräldrar och det är av lätt insedda skäl viktigt att personen vi i så fall anlitar talar svenska. Det finns inget rasistiskt i det.

Folkpartiet dammar ju av sitt krav på kunskaper i svenska språket för medborgarskap så fort opinionssiffrorna viker. Och med de satsningar som görs på SFI tycker jag det är märkligt att inte fler lär sig tillräckligt bra svenska för att klara sig i samhället. Jag inser förstås att det finns människor som av skäl som mycket hög ålder eller vissa allvarliga psykiska funktionshinder inte kan lära sig ett nytt språk. Men med de resurser som står till buds borde det faktiskt inte vara så många andra som efter åratal i Sverige inte lär sig språket tillräckligt bra för att kunna hälsa på grannen och prata om vädret eller klara av en vanlig myndighets- eller läkarkontakt utan tolkhjälp. Det ligger inget rasistiskt i att påtala det. Lika lite som att det är rasistiskt att tycka att det är oförskämt av asylsökande som får en fristad i vårt land att klaga på att de får bo ute i obygden. Och naturligtvis smyger sig tanken fram; människor som inte kan bo ens tillfälligt i den jämtländska landsbygden har kanske inte flytt från så särdeles allvarligt förtryck? För då gnäller man kanske normalt sett inte över att det är långt till stan? Men observera; jag säger inte att alla som söker asyl ljuger.

I de rödgrönas förslag för en bättre integrationspolitik nyligen nämndes civilsamhällets roll. Jag skulle gärna ta av min fritid för att hjälpa människor som på riktig grund har beviljats asyl att orientera sig i samhället. Jag skulle kunna hjälpa till att träna språket, visa dem runt i deras nya hembygd, berätta om var vårdcentralen och skolorna ligger, var det är bra att handla, visa dem sevärdheter som fornminnen och vårt lokala museum, ta med dem till middagar med grannar och vänner. Men när jag då vet att en stor del av de som påstår sig behöva asyl har ljugit tjänstemännen på Migrationsverket rakt upp i ansiktet och det då finns stor risk för att just ”min” adept har ljugit så skulle jag känna mig lurad och ovillig att hjälpa till. Det räcker med att jag måste betala skatt till migrationshaveriet, jag vill inte bidra med min tid och mitt engagemang också.

Som jag ser det så saknar många journalister och politiker såväl mod som integritet. De för fram den åsikt som ger dem pluspoäng idag. Fram till ungefär nu har det givit applåder och de har blivit dunkade uppmuntrande i ryggen om de har framställt allt som rasism, såväl riktig rasism (som jag ju alltså anser är helt förkastlig) som kritik mot migrationshaveriet. Många har säkert förstått att det finns en mängd problem, så kallade ”utmaningar”, men för att slippa debattera med Sverigedemokraterna och komma med egna förslag, så har man lämnat walk over i dessa för framtiden oerhört viktiga frågor. Nu verkar det som om folkopinionen inte längre tiger still och vi kan se att vissa politiker och journalister har börjat komma med utspel i migrationsfrågan. Jag tänker ibland att det kanske finns en risk att dessa ryggradslösa politiker och journalister, för att fortsätta bli kliade på ryggen och behålla sin sociala status, springer för långt åt andra hållet när mobben har vänt. Vi ser ju exempel på att det börjar bli politiskt korrekt att kollektivt skuldbelägga judar för att de blir förföljda. Jag vet inte, men jag tycker att frågan är värd att ställas. Inför nästa val kommer väl politikerna att ha fattat att de måste komma med riktiga argument för att möta såväl sina väljare som sina politiska motståndare (Sverigedemokraterna) och vem vet vad som är politiskt korrekt då.

Jag kan inte se att något av det jag har skrivit är rasistiskt, eller ens kontroversiellt, men eftersom det är väldigt lätt att trampa snett och bli missförstådd när man skriver om dessa frågor så kanske jag har skrivit något som kan missuppfattas. Då kan jag bara be att du läser med välvilliga ögon.

Be my guest # 105: Lasse Odrup

Gästbloggning av rikssvenske, numera finske medborgaren Lasse Odrup, som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

På bilden står han vid en museal pansarvagn vid Pansarmuseet i Parola där han brukar guida svenskspråkiga grupper.

Funderingar i juletid

Jag blev nästan generad när jag läste Lars Lindströms kolumn – Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av – i Expressen den 22 december. I den skriver han att Sverige är glest befolkat och därför borde ge plats för fler asylsökande och flyktingar. Menar han som Reinfeldt verkligen, att de med uppehållstillstånd skall placeras i skogen och med såg, yxa och svedjebruk skapa sig en framtid? Nej, förmodligen har journalisten Lindström inte tänkt så långt. Han bortser elegant från att de nyinflyttade behöver jobb, bostäder, skolplatser, språkutbildning, vårdplatser, infrastruktur med mera, kort sagt möjlighet att integreras i det svenska samhället. Fast sådant är ju bara bagateller när det gäller att bekämpa den främlingsfientlighet och rasism som tydligen genomsyrar hela Sverige.

Han menar kanske väl, men med hans resonemang borde Grönland vara en ännu bättre plats för invandring. Tyvärr är det här tänket ganska typiskt för makthavare som seglar i det blå och aldrig någonsin funderar över vad vanliga människor har för behov. Alla resurser finns ju redan hos makthavarna i Täby och på Södermalm eller var de nu bor och då är det väl likadant i resten av Sverige?

Jobb och bostad är annars viktigt för integrationen, det påstår åtminstone de gamla vanliga soffdebattörerna i TV. Fast när de väl sagt denna självklarhet så brukar de luta sig tillbaka i soffan och stråla som om de funnit den heliga Graal. Hur jobben och bostäderna skapas är man av naturliga skäl mer otydlig om.

God jul och gott nytt år!

På bloggen finns fler texter, av, med och om Lasse Odrup.

Rädda Barnen kan väl inte sanktionera sådana här dumheter?

En helt sanslös text finns att läsa på en sajt som heter Nyheter24, under rubriken Till vita antirasister: sluta splittra vår rörelse!

Riksdagsledamoten Christian Holm, M, slår huvudet på spiken när han skriver så här på Facebook (texten publicerad med hans tillstånd):

Vet inte om jag är den enda som reagerar, men detta var nog det mest orimliga jag läst idag i alla fall. Med samma retorik bör väl då också män sluta bry sig om kvinnors rättigheter, den som inte mobbas strunta i de mobbade, heterosexuella sluta bry sig om utsatta homosexuella. Rädda Barnens Jorge Londono hade nog en tankemässig härdsmälta när artikeln skrev. Ja det kan man i alla fall hoppas, så att den liksom inte är på riktigt!

Själv undrar jag varför Rädda Barnen har låtit sitt ungdomsförbund kapas av en person med sådana här åsikter och vad som är ”vår rörelse” som inte får splittras? När blev Rädda Barnens Ungdomsförbund en fel av en rabiat ”rörelse” och inte längre en del av Rädda Barnen? Svar från Rädda Barnen måste komma, så här kan deras ungdomsförbund ju inte få kapas av personer med snedvriden syn – rentav rasistisk syn! – på andra människor!

Artikeln är illa skriven och ett hopkok av ord som man till slut inte ens vet vad de betyder och vad artikelförfattaren vill säga. Ett exempel:

I denna hets började vita antirasister trampa på rasifierade antirasister genom att påstå sig veta mer om hur det är att vara utsatta för strukturell rasism.

Sådan här smörja kan väl ändå inte Rädda Barnen ställa sig bakom!

Sedan kan man ju också ha synpunkter på det senaste modeordet (som ju egentligen inte ens finns) och som använts flitigt den senaste månaden eller så: ”rasifierad”. OBS! Den här beskrivningen står i slutet av den obehagliga artikeln som tas upp ovan:

Rasifierad – Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit.

1) Om man är född utomlands så är man född utomlands, det har ingenting med ”rasifierad” att göra!
2) Rasism är rasism, något extra påhängsord som ”rasifierad” behövs inte.
3) Religion har ingenting med rasism att göra.
4) Om man inte är vit så är man inte vit. Det är ett faktum och har inget med ”rasism” att göra så länge inte ”vithet” eller ”svarthet” eller färg överhuvudtaget används för att skilja människor åt och behandla dem annorlunda, på ett negativt sätt. Som artikelförfattaren gör i sin text där han anser att vita inte ska få yttra sig!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg.

Varför säger Sveriges Radios vd att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?

Jag förstår inte varför vd för Public Service-radion, Cilla Benkö, känner sig tvungen att i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriva:

Jag, med min invandrarbakgrund, är själv väldigt mycket emot rasism.

1) Hennes föräldrar flydde från Ungern 1956, själv är hon född i Sverige 1964. Varför skulle hon vara mer eller mindre ”emot rasism” med föräldrar som har flytt från ett europeiskt land åtta år innan hon själv föddes?
2) Varför behöver hon överhuvudtaget påpeka att hon är emot rasism, och: än märkligare, att hon är väldigt mycket emot rasism? I motsats till ”väldigt lite” då, eller?
3) På vilket sätt har ”rasism” något att göra med att Soran Ismail inte får fortsätta som programledare i SR? Alltså vad föranleder Benkö att överhuvudtaget nämna att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?

Varför känner sig människor i Sverige, på alla samhällsnivåer och i alla sammanhang, tvungna att ständigt och jämt markera att de är ”emot rasism” (”väldigt mycket” eller ”väldigt lite”)? I ett av världens minst rasistiska länder är väl ändå en självklar utgångspunkt att människor inte är rasister! Därmed torde det endast vara befogat att – om man avviker från normen som innebär att man inte är rasist – skriva och tala om att ”jag är rasist”.

Benkö säger också: ”Det innebär inte att medarbetare på Sveriges Radio inte kan vara emot rasism.” Jag säger som Manuel i Pang i bygget (Fawlty Towers): ”Que?”

The Washington Post, 15 maj 2013:
A fascinating map of the world’s most and least racially tolerant countries
OneNews, Nya Zealand, kommenterar den 17 maj 2013 den internationella studien så här:
People living in Sweden were the most tolerant with 1.4% of people
not wanting to live next to someone of a different race.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  denna blogg.

Om lynchjustis och om utsättande av människor för fara. Med mera.

Sverige blir bara mer och mer apart för varje dag som går. Landet, folket, riksdagen, regeringen, medierna rör sig åt ett helt eget håll, allt längre bort från övriga nordiska länder. Delvis torde detta bero på den låga status som bildning och allmänbildning och utbildning har i Sverige; men en allmän ”avempatisering” och hårdhet har också brett ut sig. Och inte minst hänsynslösa medier bidrar till att samhällsklimatet blir alltmer bistert, otrevligt och rent av farligt.

Svärord är inte vanliga på den här bloggen. Man ska – så långt det är möjligt – kunna uttrycka sig utan svärord, fula ord, nedsättande benämningar (om de inte är sanna, förstås), men nu måste det ändå sägas:

Fy fan för Expressen! Och fy fan för den här gruppen som tagit sig rätten att förstöra människors liv på oklara grunder (=rätt mycket eget tyckande).

Expressen har definitivt gått för långt (är det enligt lag tillåtet att anklaga människor för rasism eller stämpla dem som ”hatare” och nagla fast dem vid offentlighetens skampålar, eller är det förtal?), när de hängt ut privatpersoner som kommenterat på olika sajter. Ett lågvattenmärke utan like och något som kommer att göra att tystnaden i det allt märkligare landet Sverige bara blir större, att nävar knyts i byxfickor och att de åsikter som inte får uttryckas offentligt längre efter att åklagaren/domaren Expressen har visat var skåpet ska stå, går under jorden och att Sverige blir ännu farligare än det redan är. Och allt mer DDR-liknande. OBS! Nu talar jag inte om sådant som sägs och skrivs som faller under paragrafer i lagen om ”hets mot folkgrupp” utan om åsikter som kanske inte gillas av alla, men som ändå är tillåtna.

En bekant till mig – en totalt orasistisk människa – mejlar idag och berättar att han hängts ut som ”näthatare” av den här gruppen som Expressen samarbetar med. Detta för att han ibland gått in på sajten Avpixlats kommentarsfält och försökt hyfsa debatten! Han har själv nära anhöriga med mörkhyade barn, som har fått höra att de är värdelösa för att de är mulatter (!) och att oavsett hur väl de än klarar sig i skolan och i livet så spelar det ingen roll, de är ändå mindre värda. Den här typen av hatiska påståenden – och andra – har alltså min bekant och hans nära anhörigas familj mött i decennier. Nu har han själv hängts ut av dårar som inte verkar förstå vad de gör och som får stöd av en av landets största tidningar! Det är ju helt uppåt väggarna! Liksom, by the way, att den saklige och realistiske bloggaren Johan Westerholm tydligen (enl uppgifter på Twitter) också finns med på de här självsvåldiga personernas listor! Så här skriver han bland annat på sin blogg:

Vad är då min position? Jag har en vilja att försöka diskutera invandring och flyktingpolitik men det är hart när omöjligt. Det har hänt att jag utan att veta det blivit omnämnd och tolkad på Avpixlat och bara att bli det har gjort att jag, utan att vilja det själv, blivit exkluderad i den interna debatten. Debatten drivs nu av ytterligheterna i svensk politik och alla som försöker ta en mellanposition eller försöka resonera kring utmaningarna blir snabbt kapade eller fördömda som orena av endera sidan.

Detta har gjort att jag nu sedan en tid övervägt att lämna debatten helt och så blir det nog. Att riskera bli exkluderad av mina egna är ett för högt pris att betala och jag kommer aldrig att kunna ge SD rätt. De står i grunden för en annan människosyn vilket Expressens granskning visat på. Även Expos reportage om avhoppare vittnar om en rasistisk sektkultur som genomsyrar partiet. Det är tråkigt att behöva lämna debatten. Med detta så känns det som att jag gav upp och det är väl så. Och vilka var det som vann på detta? De som önskar se ett polariserat politiskt landskap. Mittfältet är handlingsförlamat och det är bara de våldsbejakande extremerna som rör på sig. Och i själva sakfrågan? Där har ingenting hänt och ingenting kommer hända eftersom näthatet och polariseringen driver de få som vågar och orkar stå kvar till extremerna eller, som med mig, till tystnad och uppgivenhet.

Och det var väl där jag landade till slut. Numera ytterligare en i raden som blev tyst, uppgiven och bitter. Och ni kan för en stund försöka tänka på vilka krafter som vinner på det i det lite längre perspektivet.

Förstår inte folk hur farligt det är – och hur fel! – när det gör sig själva till både polis och åklagare och även till domare över andra människor?det är katastrofalt att journalister är så kortsynta och inskränkta i ett land som har alla de viktiga friheterna inskrivna i sin grundlag: åsikts-, yttrande- och tryckfrihet!  För hette det: ”Expressen – om sanningen ska fram!”. Nu gäller inte den devisen längre, nu handlar det om ”Expressen – hänger ut oskyldiga människor och förstör deras liv”. Och vart tror dessa självutnämnda åsiktstystare att de hatiska åsikterna tar vägen? Inte försvinner de i tomma intet! De kommer att finna andra vägar och bli mer slutna och ingen kommer att veta vad de hittar på och när de dyker upp.

Johan Westerholm, som jag inte känner, men vars inlägg jag har läst då och då (ganska sällan, får erkännas, men ändå) vill jag be:

Sluta inte skriva! Om vettiga människor inte vågar uttrycka vettiga åsikter på ett sakligt sätt längre så blir det ännu mer olidligt i den här ankdammen än det redan är. Så bäste Johan Westerholm: tänk om!

Och så här avslutar min bekant, som jag nämnde tidigare, sitt mejl till mig:

Jag är inte rädd för om Expressen kommer hem till mig eller för att min arbetsgivare sparkar mig. Det enda jag har skrivit på Avpixlat har varit ägnat MOT rasism. Vad jag däremot ÄR rädd för, är att vissa personer som nu, tack vare den här researchgruppen vet vem jag är, kommer att trakassera min familj och mina barn.

Vem tar ansvar för om det sker? Expressen? Researchgruppen?

Till slut: Det låter ju fint, det som den här gruppen själv påstår att dess plattform består av, nämligen att de bland annat ska:

• Värna det demokratiska samhället och den journalistiska traditionen att granska makten.
• Värna om de pressetiska spelreglerna.

Men inte är det väl bara ”makten” de granskat? Och inte har de väl ”värnat om de pressetiska reglerna” (och det har Expressen inte heller gjort)? Och inte är det väl förenligt med ”demokrati” att nagla fast människor som uttryckt åsikter – misshagliga eller icke – vid skampålar? Eller är det bara jag som inte förstår att i det nya Sverige har svart blivit vitt och vitt blivit svart?

Tillägg: Läs min vän och Mummelförlagets författare Nima Dervishs text Stolta ”rasister” och skamliga ”journalister”. Och läs hans angelägna och ständigt aktuella texter i boken Ordbrand!

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Rikssvenske Lasse Odrup i Finland: ”Sverige är i vissa stycken ett väldigt hårt och oförlåtande land.”

Rikssvenske Lasse Odrup som bor i Finland sedan många år och ser med alltmer finländska ögon på sitt forna hemland, mejlar idag:

Jag tycker att Sverige mer och mer liknar 30-talets Sovjetunion där en enkel felsägning kunde innebära att man miste arbetet, bostaden och i värsta fall livet. Den första signalen var att kollegorna slutade hälsa på dig eller att en artikel dök upp i Pravda som kritiserade dig. Sedan drogs kampanjen i gång med beskyllningar om högeravvikelse eller trotskism och förstod man då inte vad klockan var slagen så var man riktigt dum eller troskyldig.

I Sverige sätts ingen i läger, men när väl anklagelsen om ”rasism” en gång kastats fram, då vet man att ödet blir detsamma som i Moskva 1930 frånsett straffets hårdhet. Man har sagt något felaktigt. Det räcker i dagens Sverige som skäl för utstötning ur folkgemenskapen.

Sverige är i vissa stycken ett väldigt hårt och oförlåtande land.

Kommentar: Det Lasse skriver är skrämmande. Och sant.

© Denna blogg.

En f.d. migga: ”Vad är det då migrationsministern har sagt som är så fasansfullt, så groteskt hemskt att han måste stå och bli smutskastad av sin chef i TV?”

En f.d. migga reflekterar över drevet mot migrationsminister Billström och om varför så mycket är ”rasistiskt” nuförtiden:

Det är väl ingen som har lyckats missa drevet mot Tobias Billström, den i mina ögon ende politiker som har stått upp mot den ström av dumhet som har karaktäriserat invandringsdebatten under senare tid. Tonläget har hela tiden höjts för att nu nästan nå ett crescendo då media, proffstyckare och politiker nått en ohelig liberal/vänster-koalition med Miljöpartiet som domptör av hela cirkusen.

Billström är den ende som har vågat tala klarspråk när det gäller invandringen. Han har varit ärlig i sitt uppsåt och har hållit fast vid att svensk lag går före åsikter. Han har klart och sakligt stått emot alla anklagelser om att han, Migrationsverket, ja hela Sverige är djupt rasistiskt. Och för detta har han nu belönats med giftkoppen. Han har inte ännu tvingats att dricka den i botten, men nog står han och håller i den. Tvekar kanske om det inte vore lika bra att dricka den i botten och avsluta alltihop. Och vem är det som bjudit honom denna bittra dryck? Jo, hans egen chef, statsministern. Som borde, likt varje god chef ska göra, stå bakom sin medarbetare och försvara honom som person, men förklara att handlingen var fel.

Vad gör Reinfeldt i detta läge, när han hade kunnat rädda sin minister? Han står i TV och säger att Tobias Billström har agerat fel, att han har uttryckt sig olämpligt. Inte att agerandet har varit fel, eller att vissa uttalanden har varit olyckliga. Vad är det då migrationsministern har sagt som är så fasansfullt, så groteskt hemskt att han måste stå och bli smutskastad av sin chef i TV? Jo, att:

”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda”.

Jag kan för mitt liv inte hitta något felaktigt i detta, det är ju sant! Är det rasistiskt att påpeka att de flesta illegala invandrare, som håller sig undan svensk lag, inte är blonda och blåögda och troligtvis blir hjälpta av sina landsmän? Varför måste vi prompt blunda för verkligheten? Varför måste röstläget vara så högt och varför måste mantrat vara ”rasist, rasist, rasist”?

Och till sist ännu en fråga: Varför är det ”De kränktas kör” som sätter agendan, som får leda debatten och formulera problemen ivrigt påhejade av medie- och kulturfolk och den tidigare nämnda oheliga alliansen mellan liberaler och vänsterfolk dit jag räknar Miljöpartiet? Dessa talar om vad som är rätt att tycka, och tycker du inte så, ja då är du rasist. Och ingen vill ju vara rasist, så det är bäst att tycka rätt. Det tycker jag är förfärligt.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av texterna är inte tillåten.

Nu går drevet igen, för några ords och tonfalls skull

Sverige är ett mycket märkligt land. På många sätt. Det sätt man hanterar människor på – politiska makthavare men också andra som av någon anledning inte faller mediekåren på läppen – när de inte använder exakt ”rätt” vokabulär och inte beter sig som en luktfri, nästintill omänskligt felfri robot, är ytterst obehagligt. Så som människor jagas är helt osannolikt och saknar motstycke i demokratiska länder. De, som hamnat utanför den mer eller mindre outtalade men ändå i högsta grad existerande ”pk-normen”, drevjagas och får springa som skadskjutna rådjur tills de stupar. Kanske – men bara kanske – klarar de sig om de gör avbön på ”rätt” sätt (enligt medierna), trots att de inte gjort något annat än sagt som det är. Men att ”säga som det är” innebär i Sverige inte detsamma som i andra länder. I Sverige kan några få ord nästan döda en människa; i varje fall döda hans eller hennes karriär och arbetsliv och i vissa fall förstöra hans mentala hälsa.

Nu drevas det riktigt rejält mot migrationsminister Tobias Billström för något som man i andra länder inte ens begriper vad som är ”fel”, vad det är som den svenske ministern sagt och gjort som nu gör att alla medier svallar över. ”Grovt klavertramp”, sade man i TV4 Nyheterna och samma typer av anklagelser hörs och kan läsas i så gott som alla svenska medier just nu. Så vad – exakt vad – är det för fruktansvärda saker migrationsministern har sagt? Ja, enligt den inspelning (lyssna på hela inslaget!) som den intervjuande reportern gjorde av sitt samtal med Billström så föll ministerns ord exakt så här:

Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Är man rasistisk, främlingsfientlig, ond och borde fördrivas från samhällsgemenskapen om man helt enkelt står som barnet i H C Andersens saga om kejsarens nya kläder och undrar vad det är man ska ”rasa” över? Är det fel – analogt med att svart = vitt och vitt = svart – att tycka att det är galet att personer som gått igenom en kostsam asylprocess i enlighet med sin rätt att söka asyl, och fått avslag på sin ansökan och ska lämna landet, inte gör det? Är det fel att påstå att medelålders svenska kvinnor (ofta blonda = faktum) är bland dem som av genuin medmänsklighet och i djup tro om att de gör rätt, gömmer personer som inte har rätt att visats här (= faktum)? Eller att många göms av människor som utnyttjar dem (= faktum), men att många också göms av släktingar som inte utnyttjar dem (= faktum)?

Följande berättar författaren Nuri Kino, tidigare också verksam som journalist och mångfaldigt prisbelönt med allt från Guldspaden till Ikarospriset och European Parliament´s Journalist price m.m.:

Hon var en svensk, alkoholiserad, bitter kvinna som skrek glåpord mot alla med mörkt hår. Allt var de mörkhårigas fel. ”Jävla svartskallar, komma hit och …”.

Idag har hon slutat dricka och röka. Hon äter hälsosamt, är till och med ute och går några gånger i veckan. Tillsammans med sina hyresgäster. För i hennes tre rum och kök bor nu några av ”de där svartskallarna”. En ensamstående man bor på hennes köksgolv. En familj med två barn bor i det ena rummet och en annan familj i det andra. Den blonda svenska damen bor i det tredje rummet.

Och hon, en blonda svenska damen, får ungefär 10.000 kronor i hyra varje månad. Hon får hemlagad mat tre gånger om dagen. Och sällskap. Trevligt sådant. I Mellanöstern är man ju uppfostrad att respektera äldre – på ett annat sätt än i Sverige – och man gör ju kher genom att hjälpa henne. Kher, välgörenhet …

En bloggläsare skriver bland annat detta, ett utdrag ur ett längre mejl här, med anledning av den senaste tidens debacle kring REVA, illegala invandrare, migrationsministern etc.:

”Papperslösa flyktingar” (de är ju varken papperslösa eller flyktingar…) är personer som fått avslag på sin asylansökan och vägrar godta beslutet och lever här illegalt. Det finns också andra som lever illegalt i landet: personer som besöker Sverige för att hälsa på släktingar eller för att bedriva kriminalitet, vare sig det gäller att tigga under falska premisser, bedriva brott i form av rån eller ägna sig åt trafficking. Det verkar inte finnas någon balanserad och saklig information någonstans. Jag blir trött. Jag sympatiserar verkligen inte med SD men gissar att de kommer att få väldigt bra resultat i valen 2014. Och den här sortens argumentation har hjälpt till.

En läsare av boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt som jag korresponderat med, skriver, med anledning av en fruktansvärt obehaglig bild och text som florerat i sociala medier (som jag inte vill ska synas på min blogg, men som kan ses här):

Undrar om det är möjligt att relativisera Förintelsen på ett mer ointelligent sätt? Men det visar väl bara hur snabbt idioti får grepp om människor som saknar kunskap, kontext och begrepp. Ta del av diskussionen i kommentarerna på bilden. Mycket upplysande (och deprimerande). Och den ene efter den andre borgerliga FB-kontakten jag har delar bilden och tycker den är lysande…

Vad är det för fel på svenskarna? Hur kunde det gå så snabbt, på bara några decennier, att folk tappade både vett och sans? Att så många inte förmår tänka självständigt utan gladeligen hakar på nästan vilka galenskaper som helst? Hur ska vi kunna leva tillsammans och hur ska vi kunna leva i fred i ett land där viljan att ständigt hitta någon att hacka på och ”dreva” mot är så stor och människor är så lättpåverkade?

Jag talade om allt detta med en klok vän som jag hyser stor respekt för. Han sa att han – och många med honom – anser att migrationsministern låtit nedlåtande och att han hade gjort bort sig rejält. Han hade inte så mycket att säga om vad ministern sagt utan mera om hur han sagt det. Vi respekterar att vi tycker olika, jag bemödar mig också om att förstå varför min vän tycker som han gör. Och här ligger kanske kärnan i det hela: att människor måste lära sig att det är okej att tycka olika, måste lära sig att acceptera att människor upplever och ser på saker och ting olika. Att det inte finns någon enda levande människa som kan ”please all”. Att man inte kan hålla på och bli ”kränkt” för allt som inte passar exakt in i ens egen mall eller ens eget synsätt. Och – det är viktigt! – människor måste också, tyvärr, lära sig att det hör livet till att ingen – ingen! – kan undgå att emellanåt faktiskt bli kränkt, men att man inte dör av det.

Om nu ”blodtörstiga” och utmärkelsehungriga journalister lyckas dreva bort Tobias Billström från migrationsministerposten (en man som har stor kunskap på sitt område) och lyckas få honom utbytt mot någon annan (vem har kunskaper för att klara jobbet?), hur länge tror mediemaktmänniskorna då att den personen står pall? Hur snabbt ska de dreva bort honom/henne för några ord eller tonfalls skull? Nu har ju migrationsministern bett om ursäkt (obegripligt varför), vilket kanske tillfredsställer mediemänniskorna och hans politiska motståndare. Operation utslätning, desinficering och dammsugning av minsta tydlig eller för någon enda individ kontroversiell åsikt och därpå följande robotifiering har påbörjats och redan passerat första stadiet. Synd. Många säger ofta lite lättvindigt att: ”Vi har de politiker vi förtjänar”. Nej, så är det inte! Vi har de politiker medierna gör dem till. Jag vill inte att sådana politiker, sådana ministrar ska styra Sverige!

Till slut:

Till Aftonbladet sa en medierådgivare (!) följande, och Aftonbladet publicerade det glatt:

Det här med ”blond och blåögd” är ju rasism.

Nu fattar jag absolut ingenting!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av texterna är inte tillåten.

”Hele Sverige fremstår jo så ofte som en parodi.”

I artikeln Jag är inte sjuk, jag är bara svensk i norska Verdens Gang ges en bild av hur norrmännen ser på Sverige, utifrån.

Det borde vara intressant för svenskarna hur man i ett mycket nära grannland ser på deras land. Fast svenskarna är inte särskilt intresserade av hur andra ser på dem utan mer på att försöka få andra att tycka, tänka och bete sig som svenskarna. För ”blott Sverige svenska krusbär har”* och Sverige är världens solidariskaste (!) och bästa nav kring vilket alla andra borde kretsa. Så i Sverige behöver man inte ta del av vad t.ex. norrmän ser när de tittar på Sverige.

Men om man nu ändå skulle orka lyfta blicken från sin egen lilla sfär så kan man läsa artikeln i Verdens Gang och fundera åtminstone en liten aning om varför en stor tidning i ett grannland skriver som den gör. Är allt bara luftpastejer eller finns det någon sanningshalt i det som sögs?

Några utdrag ur artikeln, som förstås bör läsas i sin helhet:

Svenskene utmerker seg for tiden i sin spesialgren: Å finne ekstremisme og rasisme over alt. (Svenskarna utmärker sig numera i sin specialgren: att hitta extremism och rasism överallt.)

I artikeln talas om hur en svensk journalist i en artikel påstår att den norska debatten är rasistisk och kallar det norska kulturklimatet extremt. VG konstaterar:

Debatten er ikke rasistisk. Den handler om hva som er bra og bevaringsverdig ved norsk kultur. (Debatten är inte rasistisk. Den handlar om vad som är bra och värt att bevara i den norska kulturen.)

Så här berättar den norska journalisten som åkte till Malmö för att ”skriva om drapsbølgen der” (alltså om mordvågen där). Här har texten översatts direkt till svenska utan att ta med den norska texten, men den finns i artikeln:

Det var svårt. Tidningarna förvirrade mig. Ingen förklarade vilka de kriminella var eller vilken miljö de kom ifrån. I Sverige är signalementet på kriminella absurt diffusa. Huvudregeln är att etnisk bakgrund inte ska nämnas.

Det lossnade först när jag började åka taxi.

Taxichaufförerna berättade om gäng som slåss om territorier, illegala nattklubbar, kvinnor, smuggling. Chaufförerna beskrev de allt mer våldsamma uppgörelserna mellan de olika etniska gängen i staden.

Men forskarna hade ju sagt till mig att etnicitet var irrelevant?

En bosnisk chaufför log brett och fortsatte sin historia om gängkrigen mellan somalierna och bosnierna.

Ett sista citat (också här översatt till svenska, ursprungstexten finns i artikeln), sedan uppmanar jag intresserade (!?) att läsa artikeln i VG, norska är inte alls svårt att förstå för den som behärskar svenska:

I fjol offentliggjorde statsministerns kontor en skrivelse som var ämnad att knäcka fördomar mot invandring. Informationen var så infantil att den inte kunde förstås på något annat sätt än att det svenska departementet tror att folket är pappskallar som sväljer allt som sägs.

Mycket (det mesta) som sägs i den norska artikeln sammanfaller med mina egna observationer och vad jag har skrivit och förmedlat genom åren. Tyvärr har det klingat för döva krusbärsöron för, som * Carl Jonas Love Almqvist skriver i ”Om svenska rim”, 1838:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Ett litet tillägg från Sveriges östra grannland, från en finländare som sammanfattar en tämligen utbredd syn också i Finland på Sverige, en syn som liknar den norska:

Sverige är ju världsbäst på många områden, framför allt på självgodhet, och det skapar intressanta logiska kullerbyttor. Grundinställningen är att ”det är synd om alla som inte är födda eller uppvuxna i Sverige, och de som det är synd om måste vi ju ta om hand”. Det gör också att det inte är så noga på vilka grunder man sökt sig till Sverige – det blir ju i vilket fall som helst synd om den som måste lämna landet och därför får det inte ske. Men eftersom Sverige inte har kapacitet att ta hand om alla, så vill man delegera det svenska omhändertagandet till andra länder i Europa. En annan grundinställning (som delvis står i strid mot den första) är att Sverige är rikt, och därför har man per definition resurser att ta hand om alla som kommer.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet.

Lasse Odrup, Pälkäne, Finland: ”Kan ingen tänka själv och åtminstone något lite gå mot strömmen?”

Det kom ett mejl från rikssvenske Lasse Odrup som flyttade till Pälkäne i finskaste Finland för många år sedan, men som följer med vad som händer i hans gamla hemland, Sverige:

Tack för ditt inlägg Har alla tappat analysförmågan i detta land?

Ibland tror jag att journalisterna är det nionde politiska partiet i Sveriges riksdag! De sitter förstås inte där fysiskt men de bildar den opinion som sedan påverkar lagstiftarna i riksdagen och som sedan verkställs av regeringen. Problemet är att Journalistpartiet inte är valt i demokratisk ordning. Nej, de väljer sig själva utan mandatperioder!

Oberoende journalister behövs för demokratins skull men just i Sveriges fall är de alldeles för likriktade för att ha någon betydelse för yttrandefriheten. Alla verkar nämligen ha samma åsikter om allt, vare sig det gäller konflikten i Mellanöstern, Sverigedemokraterna, genusfrågor eller det viktigaste: den allt mer grasserande ”rasismen” i Sverige.

Tyvärr ser jag samma tendens i svenskspråkiga media här i Finland. De rapporterar gärna om korkade Sverigedemokrater även om jag inte begriper varför intresset för dem är så viktigt för oss som bor i Finland och vad gäller Mellanöstern så verkar man ha kopierat det som skrivs i svenska tidningar.

Ibland blir jag så trött. Kan ingen tänka själv och åtminstone något lite gå mot strömmen?

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.