• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2021
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En mejlskrivare undrar: ”Vad kan jag göra?”

Det kom ett mejl (här återgivet med medlarens tillstånd); det kommer många liknande:

MailJag är en kvinna på 53 år, som inte själv upplever problemen (mer än tiggarna), bor i en trevlig förort till Stockholm, har barn i skola där, jobbar inom konsultbranschen i Stockholm. Men jag har en brorsdotter som aldrig får jobb, är orolig för min mors ålderdom, orolig att någon ska bli sjuk i familjen/släkten.

Jag känner mig livrädd för IS, kritisk mot islam och känner inte igen Sverige som nu visar upp en sådan dålig politik och debattanda (avsaknad av). Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till asylbedragare med denna asylinvandringspolitik.

Men min fråga och undran är: Vad kan jag göra? Mer än att rösta på det enda parti som vill förändra invandringspolitiken. Jag vågar knappt prata med vänner om detta, har förlorat en del vänner som kallar mig ”rasist” när jag säger något om min oro och mina funderingar kring framtiden. Så jag kan knappt tala öppet med min omgivning, mer än med min familj och nära släkt, där vi är av samma åsikt.

Tack för du att skriver och berättar en annan sanning än vad media och politikerna visar!

Kommentar: Det är något som är allvarligt fel i ett land som påstår sig värna om åsikts- och yttrandefrihet, när en människa (och inte bara en, för det är många som hör av sig och skriver och säger exakt samma sak!) inte kan ventilera sin oro och sina funderingar öppet utan risk att få höra att hon är ”rasist” eller något av de andra vanliga triggerorden. Det är sorgligt. Men inte bara det: det är förödande.

Undran: Är det bara jag som får mejl från oroliga medborgare? Får inte politiker och journalister också det? Går de direkt i papperskorgen eller tar mottagarna sig någonsin en funderare på vad det beror på att människor hör av sig och luftar sin oro? Eller anser politiker och journalister att alla som har synpunkter på den i mångt och mycket vansinnigt illa hanterade asylinvandringen och därpå följande icke-existerande integrationen, per definition är ”rasister” och ”främlingsfientliga”? Det är ju ändå dessa människor som tvingas betala både med sina pengar och med sin otrygghetskänsla, så det kanske kunde vara lite schysst att lyssna på dem. Eller?

© denna blogg.

Be my guest # 102 Nima Dervish

Nima DervishOrdbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

 

Söndag kväll den 14 september direkt efter riksdagsvalet

Ända sedan förra valet och egentligen innan dess, 2009, har jag sagt att de som ivrigast försökt bekämpa SD också har varit sämst på det. Tidigare i år sa jag att SD kommer få 20% i valet. Det var lite för högt, det blev 13% . Trots allt bekämpande ökade de alltså med över 7%.

När jag ser sossar gråta på valvakan tycker jag synd om dem, men en sida av mig vill örfila och skaka dem: ”Lär er nån gång! Gör rätt till nästa gång.”

SD är ett av Sveriges minsta och mest lättlösta problem. Allt man behövde göra var att erkänna att SD, trots att det är ett kefft parti, har vissa poänger. Medge att de har en poäng när de har det, medge att problem finns, visa en seriös och resolut vilja att ta tag i de problemen istället för att bara leverera floskler: få resultat och gör SD överflödig för deras väljare.

Det enda de rödgrönrosa behövde göra var att komma med argument istället för okvädingsord, komma med nyktra analyser istället för dumsnälla floskler, komma med lugn istället för hysteri, vuvuzelor, skrik och stenkastning.

Det var inte Åkesson som ledde SD till seger utan Ullenhag, hijabuppropet, blindhet inför politisk islam, snack om coaching till svenska IS-sympatisörer, Hizb-u-Tahrirs flygbladsdelande utanför Medismoskén, allt ifrågasättande och förminskande av svensk kultur, Schymans förnekande av hederskultur, etc (listan är mycket lång) som gjorde det.

Se på er själva: Har ert agerande gett önskat resultat? Eller det motsatta? Var det smart att tjata om SD precis hela jävla tiden? Var det smart att skrika ”rasist” istället för att knäcka med argument? Var det smart att kasta tårta, hota eller försöka sätta eld på politikers hus? Var det smart att kalla folk för husneger etc? Var det smart att försöka tysta icke-SD:are med ”guilt by association”? Ledde mantran om ”vatten på SD:s kvarn” eller ”fiske i grumliga vatten” någonvart?

Ni lärde inget från valet 2010 och här står vi i kväll och ni gråter.

Lär er. Lär er! Lär er! Gör om och gör rätt till 2018.

© denna blogg och Nima Dervish.

Kan man diskutera det positiva med (asyl)invandring så måste man också kunna diskutera det negativa

KonfliktI SR P1-programmet Konflikt den 6 september berättas bland annat att folk på små orter med få invånare inte vågar säga att de är emot boenden för hundratals asylsökande för att de då riskerar att bli kallade rasister. Hur kan det vara möjligt att man drar sådana paralleller? Vad finns det för ”rasistiskt” i att vara orolig över hur ens lilla samhälle ska förändras? Nog måste man i ett civiliserat (?) land kunna diskutera berättigad oro och även i många fall rädsla för ”främlingar” utan att stämplas som ”rasist” eller ”främlingsfientlig”!

Det finns all anledning att, sansat och förnuftsmässigt, fundera över vad det egentligen på riktigt, på djupet innebär för det svenska samhället med en så stor asylinvandring från länder med en våldskultur som inte alls finns i Sverige. Och med en helt annan kultur och religion och andra traditioner. Dessutom: etniska och religiösa konflikter försvinner ju inte som genom ett trollslag bara för att människor sätter sina fötter på svensk mark. Det finns dessutom många exempel på sådana konflikter här i Sverige, på asylboenden och i bostadsområden. Sverige blir otryggare och osäkrare med den mycket stora asylinvandringen av – i sina hemländer – bittra fiender, det finns inget som helst rasistiskt eller främlingsfientligt i att konstatera det. Tvärtom: att inte vilja inse och diskutera det, är att oansvarigt sticka huvudet i sanden. Och att tysta oroliga människor genom att stämpla dem med diverse obehagliga och osanna epitet är direkt osmakligt och riktigt oschysst. Mot alla inblandade. Och alla är inblandade, alla som lever i det nya Sverige.

Kan man diskutera det positiva med (asyl)invandring så måste man också kunna diskutera det negativa. På ett civiliserat sätt, utan okvädingsord och etikettering.

© denna blogg.

I Sverige har samerna, sverigefinländarna och tre andra nationella minoriteter laglig rätt att bevara och utveckla sina traditioner och sin kultur. Ska inte samma rättigheter gälla för svenskarna, den nationella majoriteten?

Svensk kulturEtt land och ett folk utan kultur och traditioner är inget land och inget folk

Språk, kultur och traditioner binder människor samman och skapar den gemenskap som behövs för att de ska kunna leva i frid och fred i ett stabilt och tryggt land. I alla länder som är splittrade kan man se ödesdigra konsekvenser för medborgarna; det är bara att se sig omkring i världen där fruktansvärda krig och utrensningar av människor pågår.

Samtliga länder där trakasserier, hot, mördande etc sker är splittrade och människorna drar åt olika håll. Så var det inte i Sverige förut, men så är det även här nu. Även här pågår hot och trakasserier, dödande av oliktänkande, skottlossningar, dödsskjutningar, knivmord och grov misshandel. Regelrätt krig har inte utbrutit än, men så snabbt som allting sker idag så är det en tidsfråga innan en gnista tänder ilskan hos någon eller några grupper som upplever sig förfördelade eller missförstådda av en eller annan anledning och som då ger sig på människor som inte är som de och som inte tänker och tycker lika. Och nej, det är inte en utopi, det är mer av en dystopi.

DN Debatt logoDet är skrämmande och obehagligt att läsa den text som den 31 juli publicerades i Dagens Nyheter, på DN Debatt, under rubriken ”Låt inte traditioner bli ett hinder för integration”! En person som, av namnet att döma, kommer från ett land långt från Sverige, ett land utanför Europa, med en helt annan kultur, tradition och även religion, framför mycket mångordigt i en lång artikel att han, med icke-svenska rötter, i princip tycker att svenska traditioner ska skrotas. Och redan i sin allra första mening försöker han sätta eventuella kritiker till de minst sagt märkliga idéerna på plats:

Traditioner är rasistiska partiers ideologiska bas.

Det betyder att nu, när den här mannen (med den konfunderande titeln ”samhällskommunikatör”) kallat traditioner för ”rasistiska partiers ideologiska bas” så blir den, som ser traditioner och sitt lands kultur och ”själ” som något positivt (vilket jag gissar att de flesta – eller åtminstone väldigt många – svenskar gör) ”rasist”! Så  avväpnar och tystar man alla fega svenskar som knyter nävarna i byxfickorna och vill skrika högt av vrede och frustration, men inte kan göra det eftersom en utomeuropeiskt invandrad person slagit fast att det svenska inte är mycket att ha . För vad är väl värre för en svensk än att av en utomeuropeisk invandrare bli kallad ”rasist”? Ingenting! Och det vet samhällskommunikatören. Som i sin andra mening uttalar att:

Staten bör vila på medborgarskapets princip, respekt för lagen och kärlek till hemlandet.

Vad menar han med ”medborgarskapets princip”? Själv torde han vara medborgare i sitt hemland och dessutom i Sverige. Jag kan ha fel, men det är en kvalificerad gissning eftersom många länder som asylsökande och andra invandrare från länder i Mellanöstern kommer ifrån, inte tillåter att man avsäger sig sitt medborgarskap. Är det alltså sitt hemland, det land han föddes i och fick sitt egentliga, första medborgarskap i, han talar om? För där finns ju både traditioner och kultur och dessutom en religion som styr allt i och ed att den inte bara är en religion utan också gudomlig lag. För det kan väl inte vara Sverige han menar, eftersom han anser att man i Sverige ska skala bort svenska traditioner, en kärlek till vad skulle det i så fall vara, om det inte finns något ”svenskt”?

I sin tredje mening säger samhällskommmunikatören:

En stat bör vara sekulär inte bara i religiös mening utan även fri från ideologier och traditioner. Samhället når då sammanhållning i stället för splittring.

Vad är det för gallimatias? Var i hela världen finns ett sådant land? Vad tycker de politiska partierna i landet om en sådan här tanke, de som ju har sina egna ideologier som bas för sin existens? Och varför skulle Sverige sträva efter att skala av sig ännu mer än det redan gjort av vad som varit ett sammanhållande kitt, en känsla av ”vi” och gemenskap? Några liknande utopiska/dystopiska tankar finns ingenstans och definitivt inte i de närmaste grannländerna Finland, Danmark och Norge!

Vem är den här mannen som vill ”reformera” Sverige och rensa det från traditioner? Vem gav honom rätten att kalla dem som tycker om den stabilitet som deras traditioner och kultur ger dem för ”rasister”? I åsikts- och yttrandefrihetens namn får han förstås här – till skillnad från i det land han kommer ifrån – fritt uttrycka sina tankar och funderingar, hur huvudlösa de än må vara. Dagens Nyheter ställer uppenbarligen gärna upp och lämnar spaltutrymme. Och det är faktiskt bra att folket får ta del av samhällskommunikatörens åsikter så att det vet hur  en del (kanske många?) ”nysvenskar” tänker. Och kanske, kanske, möjligen våga uppamma lite motstånd? Om det nu inte är så att svenska folket håller med och vill avskaffa sina egna seder och bruk och det som de upplever som ”svenskt”. För vill de avskaffa sina svenska traditioner och släta ut sig, och tror de på de tre första meningarna i samhällskommunikatörens text, ja då är det bara att ansluta sig till den rörelsen. Den är redan stor och finns överallt, ända upp i den svenska regeringen, hos självaste statsministern. Och då behöver man inte heller riskera att någon – nysvensk eller svensk – tar sig rätten att stämpla en som ”rasist”, vilket är ett stort plus.

I Sverige har samerna, sverigefinländarna och tre andra nationella minoriteter laglig rätt att bevara och utveckla sina traditioner och sin kultur*. De har ”en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet”. Ska inte samma rättigheter gälla för svenskarna, den nationella majoriteten? I hela resten av världen värnar folk också sin egenart, sitt språk, sina traditioner, sin kultur. Kommer det att publiceras någon text på DN Debatt från någon som försvarar – eller, som det numera heter ”står upp för” – svenskarnas rätt till sina traditioner? Eller är den för mig helt obegripliga rädslan för att, av en nysvensk samhällskommunikatör, bli kallad ”rasist” så stor, att man inte ”står upp” och värnar sitt land mot det hot mot Sverige som en strävan om ett traditions- och kulturlöst land utgör?

* Sveriges nationella minoriteter och minoritetsspråk
De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar.
De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.
Gemensamt för minoritetsgrupperna är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet.
De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.
© denna blogg.

Varför säger Sveriges Radios vd att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?

sr1svd_logoJag förstår inte varför vd för Public Service-radion, Cilla Benkö, känner sig tvungen att i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriva:

Jag, med min invandrarbakgrund, är själv väldigt mycket emot rasism.

1) Hennes föräldrar flydde från Ungern 1956, själv är hon född i Sverige 1964. Varför skulle hon vara mer eller mindre ”emot rasism” med föräldrar som har flytt från ett europeiskt land åtta år innan hon själv föddes?
2) Varför behöver hon överhuvudtaget påpeka att hon är emot rasism, och: än märkligare, att hon är väldigt mycket emot rasism? I motsats till ”väldigt lite” då, eller?
3) På vilket sätt har ”rasism” något att göra med att Soran Ismail inte får fortsätta som programledare i SR? Alltså vad föranleder Benkö att överhuvudtaget nämna att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?

Varför känner sig människor i Sverige, på alla samhällsnivåer och i alla sammanhang, tvungna att ständigt och jämt markera att de är ”emot rasism” (”väldigt mycket” eller ”väldigt lite”)? I ett av världens minst rasistiska länder är väl ändå en självklar utgångspunkt att människor inte är rasister! Därmed torde det endast vara befogat att – om man avviker från normen som innebär att man inte är rasist – skriva och tala om att ”jag är rasist”.

Benkö säger också: ”Det innebär inte att medarbetare på Sveriges Radio inte kan vara emot rasism.” Jag säger som Manuel i Pang i bygget (Fawlty Towers): ”Que?”

The Washington Post, 15 maj 2013:
A fascinating map of the world’s most and least racially tolerant countries
OneNews, Nya Zealand, kommenterar den 17 maj 2013 den internationella studien så här:
People living in Sweden were the most tolerant with 1.4% of people
not wanting to live next to someone of a different race.
Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT  denna blogg.

En integrationsutredare: ”Jag ser även till att friskriva mig själv genom tjänsteanteckningar och liknande. Fegt? Ja, definitivt. Men vad tjänar det till att säga ifrån? I dagens Sverige ytterst lite.”

Det kom ett lågmält, uppgivet välformulerat mejl från en integrationsutredare. Ett mejl som borde få mycket uppmärksamhet, som borde få många att tänka till och att agera. Men jag citerar honom själv och säger: ”

MailÅterigen vill jag tacka för det fantastiska arbete du lägger ned här på bloggen. Inläggen är alltid sakliga och balanserade vilket torde vara något av ett unikum i en allt mer hysterisk ”debatt” som etablerade medier är så fallna åt.

Som du vet arbetar jag med integrationsfrågor, och har gjort detta inom både den offentliga och ideella sektorn i snart tio år (med vissa avbräck) och det som man kan konstatera är att ju längre tid som förflutit desto mer verklighetsfrämmande blir debatten och antaganden som framförs via medierna och våra folkvalda. Det är säkert svårt att förstå vad REVA handlar om för den som inte besitter ingående kunskaper i hur ett migrationsärende hanteras. Att våra journalister till yttermera visso valt att använda termen ”papperslösa” alternativt (och totalt rättsvidrigt) ”papperslösa flyktingar” gör inte saken bättre.

All heder åt det arbete som du lägger ned men det är en kamp mot väderkvarnar. Journalistkåren (med försvinnande få undantag) har bestämt att tjänstemän (poliser/miggor) som faktiskt följer de lagar vår regering och riksdag beslutat om, per definition är ”onda” och i högljudda utspel på Twitter och liknande upprepas denna ”sanning” till dess att den blir vedertagen.

Konsekvenstänkande verkar inte heller vara något som gammelmedia ägnar sig åt men att påtala detta i annat sammanhang än anonymt eller i samspråk med goda vänner är att betrakta som socialt självmord. Vem vill bli behängd med sådana epitet som ”främlingsfientlig”, ”rasist” eller ”inhuman”? Således håller man käften och gör sitt bästa för att svära sig fri från det ansvar som förr eller senare kommer att utkrävas. Fegt? Ja, absolut. Men som det engelska uttrycket lyder ”beggars can’t be choosers”. Hyran ska betalas, så även el och telefoni. Studielånen ska amorteras.

Här är en intressant jämförelse
Jag tycker inte att det är särskilt givande att betala tillbaka mitt lån, ska jag då få strunta i det? Jag skulle säkert kunna hävda att återbetalningarna strider mot någon mänsklig rättighet. Jag undrar om jag – och många med mig – kommer att få stöd av media för detta ställningstagande? Nåväl, jag ska inte raljera utan fokusera på det som den förda migrationspolitiken faktiskt innebär.

I mitt arbete ingår att förhandla med olika aktörer i syfte att skapa förutsättningar för en kvalitativ etablering och integration. Detta blir otroligt svårt när man ställs inför det faktum att närmare 5.000 personer med beviljade uppehållstillstånd sitter fast i Migrationsverkets anläggningsboenden eftersom det inte finns bostäder i kommunerna. Alltså det finns inte bostäder, vilket innebär att för att kommunerna ska kunna uppfylla sina åtaganden gentemot staten genomförs prioriteringar.

Lägenheter som varit vikta åt bostadssociala kontrakt förs över till flyktingmottagningarna, vilket innebär att andra grupper snällt får stryka på foten. Detta är vedertaget och således handlar det inte om att ”ställa grupper mot varandra” som, enligt våra politiker och journalister, är det värsta som kan göras. De personer som genomgår rehabilitering från missbruksproblematik, personer med funktionsnedsättningar och andra avnämare förstår säkert att det är för ett gott syfte…

Här är ytterligare en intressant iakttagelse
Harold Dwight Lasswell, amerikansk statsvetare, definierade politik enligt följande: ”Vem får vad, när och hur”. Således handlar alla politiska val och beslut om att ”ställa grupper mot varandra” eller åtminstone deras behov.

Migrationen kostar dessutom. Med min begränsade kunskap kan jag inte göra en fullständig bedömning av huruvida detta på sikt kommer att ge någon vinst men det förefaller onekligen konstigt när delar av biståndet måste styras om för att täcka mottagandet i Sverige.

Men inte heller detta handlar om att ”ställa grupper mot varandra”. Jag är övertygad om att de ursprungliga mottagarna i Afrika och Asien förstår att deras arbete med kvinnors rättigheter, arbete mot exploatering av barn, utbildningsinsatser etcetera helt enkelt inte väger lika tungt som att tillse att de människor som kan betala den inte helt oävna summa som krävs för att ta sig till Europa, ska få gå ännu en integrationskurs i Arbetsförmedlingens regi.

För att avsluta och citera Robert Gustafssons imitation av Tony Richardsson: ”Jag är inte bitter”. Det är jag inte. Jag är liknöjd. Det enda jag kan göra är att följa de lagar och direktiv som jag är ålagd att följa. Jag gör mina åtta timmar om dagen, man försöker att sälja en produkt som få är intresserade av. Jag ser även till att friskriva mig själv genom tjänsteanteckningar och liknande. Fegt? Ja, definitivt. Men vad tjänar det till att säga ifrån? I dagens Sverige ytterst lite.

Kommentar: Ingen.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av texterna är inte tillåten.

Det måste gå att förstå ordens faktiska innebörd

Hur många tänker – verkligen och på djupet – på vad alla de ord och uttryck som så många politiker, skribenter, debattörer, bloggare ofta använder egentligen betyder? Vad innebär konkret till exempel

* invandringskritisk
* invandrarkritisk
* främlingsfientlig
* rasist
* islamofob
* kränkt
* diskriminerad
* hets mot folkgrupp
* förtal

Ord för ord, vad menas? Konkret, alltså. Och: är dessa ord alltid fel och fula eller har de någon gång en icke-fel, icke-ful, enbart beskrivande innebörd?

Man blir lätt förvirrad av att läsa de mängder av texter där dessa ord används, där de läggs in i meningar och där läsarna förutsätts förstå precis vad som avses. Eller är det meningen att man inte ska förstå utan bara gå igång på vad som allt mer blivit en sorts ”triggerord”?

Det är svårt att acceptera det lättvindiga användandet (missbruket) av de ovan uppräknade orden. Vad är det som ”de” försöker få ”oss alla” att känna kollektiv skuld för? Är det floskliga användandet av dessa ord som ingår i elitdebattörens vokabulär ett sätt att försöka näpsa andra människor? Är det ett försök att kväsa människors uppriktiga tankar och känslor genom att sätta negativa stämpelord på dem som inte inordnar sig i elitdebattörernas, politikernas etc värld och anammar deras världsbild och -syn?

Under rubriken Nu krävs enighet mot rasismen skriver en kulturskribent (är det en kulturell skribent eller en person som skriver om kultur?) bland annat detta:

Förra året flyttade främlingsfientligheten fram positionerna. För att inte 2013 ska bli ytterligare ett år av trötthet och förvåning inför detta krävs att vi alla enas mot rasismen.

Vad menas med ”…flyttade främlingsfientligheten fram positionerna”? Vem/vad är denna hemska Främlingsfientligheten? Den måste ju vara något konkret eftersom den kan ”flytta fram positionerna”? Och vad menas konkret med att denna hemska och tydligen ständigt närvarande ”främlingsfientlighet” just kan ”flytta fram positionerna”?

Vad menas med att förra året har varit ”ett år av trötthet och förvåning”??? Trötta på vad/vem/vilka? Förvånade över vad/vem/vilka? På vilket sätt och av vad/vem/vilka ”krävs att vi alla enas mot rasismen”? Och vad betyder ”att vi alla enas mot rasismen”?

Det är tröttsamt att ständigt och jämt läsa och höra de här ofta obegripliga, ogripliga, icke-konkreta utfallen. Alla dessa ord och uttryck som staplas efter varandra i debattartiklar på ca 3100 tecken inklusive blanksteg i alla tänkbara medier. Mot vem/vad/vilka riktar de sig? Många av texterna verkar skrivna av slumpgeneratorer som matats med alla de ovan ifrågasatta orden plus ett antal till, ungefär som i en gammaldags tombola där de vevats runt lite och sedan plockats ut ett efter ett för att infogas i debattartikelmeningar med några ”och”, ”vi”, ”som”, ”att” etc som bindeord.

Vad i hela fridens dar betyder den här otydliga men förnumstiga artikelslutklämmen på Expressens debattsida (se länk ovan):

Det som nu krävs är enighet kring antirasismen som minsta gemensam nämnare; bara då kan vi baxa det här landet till rätt sida om anständighetens gräns.

Skulle alla dessa skribenter kanske, möjligen, eventuellt kunna – som det heter på nysvenska: tagga ner lite och börja skriva lite mer sansat och gärna lite tydligare och mer begripligt? Och är det för mycket begärt att man anstränger sig lite för sluta se ”rasism” och ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet” vart man än vänder sig? Skulle inte livet och samlevnaden i samhället bli lättare om vi alla lärde oss den verkliga innebörden av till exempel ord och uttryck som ”diskriminerad”, ”kränkt”, ”förtal”, ”smutskastning”, ”hets mot folkgrupp”? Och kanske skulle folk också må bra av att lära sig att inte vara så himmelens lättkränkta… ”Hets mot folkgrupp” är, förresten, ytterligare ett begrepp som också tappat sin faktiska och ursprungliga betydelse och som nu används så fort någon säger ett misshagligt ord om någon annan (som inte ens är en ”grupp”)!

Det vore skönt om år 2013 blev året då folk slutade att floskla och i stället tog itu med problem och attityder (inte minst sina egna) samt lärde sig mer om samhället och om de människor som de skriver om. Men det är väl för mycket begärt och kanske är det rentav fientligt eller fobiskt mot någon hetsad grupp (journalister, debattörer?) att ens uttrycka en sådan önskan?

Jag önskar mig dock ett åsikts- och yttrandefritt 2013 för alla i hela världen, men till att börja med i min närmiljö: Sverige! Det behövs.

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.