Det är inte svårt för terrorister och andra med onda avsikter att ta sig in i Sverige

Apropå att en 28-årig syrier åtalas för folkrättsbrott (läs bland annat Gripen 28-årig syrier åtalas för folkrättsbrott). I artikeln i Expressen säger Magnus Norell, forskare med inriktning på Mellanöstern och terrorism, detsamma som miggorna och jag har sagt i många år:

Detta fall belyser det faktum att Sverige inte har resurser för att kontrollera alla som kommer hit. Utan tipset hade han väl förmodligen klarat sig. Det är ingen kritik mot polisen, utan visar bara att systemet inte klarar att korrekt hantera antalet som kommer hit.

Miggorna har varnat

Det går knappt att räkna hur många gånger miggorna här på min blogg har varnat för Migrationsverkets chefers orimliga beslut (läs rättsligt ställningstagande RCI 14:2013 och RCI 12:2013) om att Sverige, som enda land i världen mer och mindre automatiskt, ska ge permanenta uppehållstillstånd (PUT) åt alla som säger sig vara syrier och/eller från Syrien, utan att det görs gedigna utredningar så som man gör i andra länder.

Miggorna har vittnat om och varnat för hur totalt rättslöst och farligt det har blivit sedan de fått order om att snabbt processa alla som säger sig vara syrier och/eller säger sig komma från Syrien – oavsett att en stor del varken är syrier eller, om de är syrier, inte kommer från Syrien utan redan har PUT och till och med i en del fall medborgarskap i andra EU-länder.

Ända sedan Migrationsverkets ledning självsvåldigt sitt så kallade ”rättsliga ställningstagande” (dessa RCI:er, som de kallas, som på något märkligt sätt kommit att stå över) tog det för Sverige förödande beslutet att ge alla syrier PUT mer eller mindre automatiskt, har miggorna skrivit och varnat för hur rättsosäkert och farligt det är. Jag har publicerat deras ord och även kommenterat dem och vet att det har lästs av folk både inom medierna, av riksdagsledamöter och i regeringen. Utan att det föranlett minsta krusning på någon som helst yta, överhuvudtaget.

I ett inlägg den 3 september 2013 (Sverige beviljar nu, som enda land i EU, permanenta uppehållstillstånd åt syrier) berättade jag hur Migrationsverket, i ett anfall av klarsynthet meddelade  – vilket det inte brukar eftersom det sällan talas om att brottslingar söker asyl i Sverige – att:

I det nya rättsliga ställningstagandet pekar Migrationsverket på risken att enskilda asylsökande från Syrien kan ha gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna under konflikten. Om det under prövningen i Sverige kommer fram sådana uppgifter, kan det innebära att den asylsökande mister sin rätt att klassas som flykting eller alternativt skyddsbehövande.

Men asylprocesserna har ändå forcerats och har, enligt vittnesmål från miggor som arbetar med asylansökningar, i det kunnat sägas närmaste summariska eftersom i princip alla syrier (och då fick det slinka med en och annan icke-syrier också) ska ges PUT.

Jag har träffat en del så kallade ”ansvariga” politiker; ensam och några gånger tillsammans med Zulmay Afzali, som i egenskap av flykting och lärare för ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga asylsökande (den äldste elev han hittills haft som sagt sig vara 17 år, var 32…) har stor kunskap på området och ser och hör vad som pågår. Ingen enda av dessa politiker som jag/vi har träffat har orkat bry sig. Ingen har blivit särskilt upprörd, än mindre har någon visat vilja att stoppa asylbedrägerierna som pågår i stor skala och skadar Sverige. De har bjudit på kaffe och lyssnat utan att höra.

Ansvarslösa myndighetschefer och politiker i Sverige har skapat – och fortsätter att låta det ske – enorma problem för oss alla som bor här, satt oss alla i stor fara eftersom Sverige ses som det lättaste landet att ta sig till och stanna i för terrorister och andra med onda avsikter. Och dessa myndighetschefer, i sam(o)verkan med regering och riksdag, har för alltid förändrat landet. Utan att fråga om folket verkligen ville att Sverige skulle utvecklas i en helt annorlunda riktning än till exempel de nordiska grannländerna

Det kan också nämnas att i de nordiska länderna finns en oro för just det svenska sättet att så lättvindigt och ansvarslöst hantera asylinvandringen. Både i Danmark och i Norge har man diskuterat passkrav för svenska medborgare och att införa bestämmelser om att man inte får flytta till dessa länder om man inte har bostad och arbete och kan försörja sig. Också vissa inskränkningar i möjligheten att ta del av olika sociala rättigheter diskuteras. I Finland pågår helt säkert likadana diskussioner, där är man överhuvudtaget noga med vilka dom vistas i landet och några hipp som happ-utredningar görs inte.

Och så har svenska politiker mage att tycka att andra länder, inte minst Norge, Danmark och Finland, ska följa i Sveriges spår! Det är ju helt barockt! Hade i stället Sverige, troligen det apartaste landet i världen på asylinvandringsområdet, följt övriga nordiska länders linje (dvs följt sin egen utlänningslag och haft ett rättssäkert asylsystem) så hade det inte funnits fler än 186 utanförskapsområden här, inte 55 ”no go”-zoner och inte en sådan katastrofal asylinvandringsituation, med hundratusentals utomeuropéer, varav många inte har något som helst behov av ”skydd”, som kommer hit varje år och ska försörjas och ”integreras” vare sig de har faktiska asylskäl eller inte. Vilket svenska politiker i sin enfald tycks tro både är rätt och ska gå, på något mirakulöst sätt.

Här är en liten läslista:

En migga: ”Men under senare tid har det tyvärr visat sig att en icke försumbar del av dem som vi trott vara asylsökande på flykt från krigets Syrien istället är syrier som bott i andra länder i mer än tio år och som inte sällan till och med är medborgare i dessa länder. – 3 maj 2013

En migga: ”Syrier anges som till 89 procent passlösa.” – 3 oktober 2013

En migga: ”Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!” – 5 mats 2014

En migga: ”Alltså beviljar vi permanenta uppehållstillstånd till syrier på grund av kriget trots att de inte är bosatta i Syrien och inte på något sätt berörs av kriget!” – 19 oktober 2014

Varför tas den bedrägliga asylinvandringen till Sverige inte upp offentligt annat än av miggorna på denna blogg? – 21 december 2014

© denna blogg.

En migga om ”Rättsligt ställningstagande angående skyddsbedömningen vid väpnad konflikt och gränsdragningen mot bestämmelsen om andra svåra motsättningar. RCI 12/2014. ”

En migga om Rättsligt ställningstagande angående skyddsbedömningen vid väpnad konflikt och gränsdragningen mot bestämmelsen om andra svåra motsättningar. 140424201:

Migrationsverkets senaste RCI som har skrivits med anledning av en dom i EU-domstolen är helt obegriplig, i alla fall för mig. Vad vill rättschefen säga? Vad är ”väpnad konflikt”? Vad är ”svåra motsättningar”? Vilka stater är ”failed states”? Och framför allt: hur är det tänkt att vi ska tillämpa denna RCI?

Dessutom, med tanke på att vi ska skriva begripligt så borde ju rättschefen också göra det… Läs i synnerhet sista stycket under rubriken som handlar om ”svåra motsättningar” – egentligen är allt under den rubriken obegripligt! Är ”svåra motsättningar” samma sak som ”andra svåra motsättningar”? Finns det någon lista på ”failed states” eller hur ska vi veta vilka stater som är ”failed states”? Varför är en ”liten” väpnad konflikt ibland en ”väpnad konflikt” men ibland inte?

Det kan ju hända att det är bara jag som är dum och att alla andra förstår vad rättschefen menar. Vi har inte diskuterat denna RCI ännu, men kanske är RCI:n kristallklar för alla andra?

‘Diakite-målet” har fått helt oanade konsekvenser för oss. Jag vet inte vad vi förväntas att göra om det åberopas ”inre väpnad konflikt” eller ”andra svåra motsättningar”… Här är en sammanfattning av EU-domstolens dom den 30 januari 2014 i mål C-285/12 (Diakité mot Commissaire général aux refugiés et aux apatrides):

EU-domstolen uttalar att ”intern väpnad konflikt” i artikel 15 c skyddsgrundsdirektivet är en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper, eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman. Det krävs inte en viss grad av organisation av de väpnade styrkorna och inte heller en viss intensitet eller varaktighet av konflikten.

Frågan gällde tolkning av begreppet ”intern väpnad konflikt” i artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet (2004/83/EG)[1].

I internationell humanitär rätt definieras väpnad konflikt som en konflikt på en stats territorium mellan dess stridskrafter och upproriska väpnade styrkor eller andra organiserade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av dess territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer[2].

Definitionerna i internationell humanitär rätt syftar inte till att identifiera situationer där skydd är nödvändigt, vilket däremot är syftet med skyddsgrundsdirektivet. Unionens lagstiftare har önskat tillhandahålla skydd till personer vid internationella och interna väpnade konflikter under förutsättning att de präglas av urskillningslöst våld. Alla kriterier i den internationella definitionen behöver inte vara uppfyllda. I skyddsgrundsdirektivet finns ingen definition av begreppet intern väpnad konflikt, och betydelsen ska enligt EU-domstolens fasta praxis, bestämmas i överensstämmelse med begreppets normala betydelse i vanligt språkbruk. Intern väpnad konflikt är då en situation då de reguljära styrkorna i en stat konfronterar en eller flera väpnade grupper, eller då två eller flera väpnade grupper drabbar samman. Det krävs inte en viss grad av organisation av de väpnade styrkorna och inte heller en viss intensitet eller varaktighet av konflikten. Det räcker att striderna genererar ett urskillningslöst våld som medför att en person löper en verklig risk att lida allvarliga och individuella skador mot liv och lem.

EU-domstolen har tidigare i dom den 17 februari 2009 i mål C-465/07 (Elgafaji) uttalat att när våldet är så urskillningslöst och så allvarligt att det finns grundad anledning att förmoda att en civilperson genom sin blotta närvaro där skulle löpa en verklig risk att utsättas för det, anses det föreligga ett personligt hot mot sökandens liv enligt 15 c i skyddsgrundsdirektivet, även om det inte föreligger något specifikt hot mot sökanden. Ju högre grad av det urskillningslösa våldets intensitet, desto lägre krav ställs det på de individuella hoten mot sökanden.
________________________
[1]Artikeln har samma lydelse enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet 2011/95/EU.
[2]Artikel 1 i tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter (Protokoll II) av den 8 juni 1977.

Kommentar: Det kan inte vara lätt att vara migga…

© denna blogg.

 

En migga: ”Om en och samma person lämnat in flera ansökningar i olika identiteter både i Sverige och i andra EU-länder och om han kommer från ett land som vi inte utvisar någon till, exempelvis Syrien eller Eritrea, måste jag då anse att personens senaste identitet är mer sannolik än de andra identiteter som han hävdat?”

En migga skriver apropå inlägget Sverige. Nytt handläggningsstöd för asylutredningar och beslutsskrivning (11 april):

När det handlar om att skriva beslut i asylärenden så tycker jag att det är bra att vi på Migrationsverket uppmuntras att skriva mer rakt och utan att slentrianmässigt använda inlindande och intetsägande fraser. Det som jag har svårt för är att vi ska komma fram till att den sökandes identitet är sannolik innan vi kan pröva asylskälen.

Jag har inte svårt för själva principen men jag har svårt att avgöra mina ärenden. För några år sedan kom det ett RCI (rättsligt ställningstagande från ledningen) om identitet och enligt den räcker det i princip med att den asylsökande har gjort sin hemvist sannolik för att vi ska anse att han också har gjort sin identitet sannolik. Detta på grund av att vi sällan får se några id-handlingar i våra ärenden, undantaget syrierna som vet att de får snabbare PUT om de visar upp sina id-handlingar.

Jag har haft svårt att köpa resonemanget att man skulle ha gjort sin identitet sannolik utan att visa upp några som helst id-handlingar, bara för att till exempel språkanalysen visar att man kan komma från det land som man säger sig komma ifrån. Men okej, jag kan till och med godta detta.

Dock: om en och samma person lämnat in flera ansökningar i olika identiteter både i Sverige och i andra EU-länder och om han kommer från ett land som vi inte utvisar någon till, exempelvis Syrien eller Eritrea, måste jag då anse att personens senaste identitet är mer sannolik än de andra identiteter som han hävdat? Antagligen måste jag det, för om jag inte gör det så kan jag ju inte pröva personens asylskäl. Men kan jag utvisa en syrier eller en eritrean till hemlandet på grund av att personen inte har gjort sin identitet sannolik?

När alla från Somalia fick PUT så hade jag en sökande som hade sex olika identiteter, två i Sverige och fyra i de andra EU-länderna. Då behövde jag inte skriva något krystat resonemang om att han hade gjort sin identitet sannolik, det räckte att han kom från Somalia vilket språkanalysen visade. Men vad kan jag hitta på nu, i liknande fall? Jag har frågat dem som gett oss handläggningsstödet men inte fått något svar ännu…

Miggan fortsätter:

Vi skickar inte alla syriska id-handlingar till id-enheten. Det finns metoder och instrument för att kolla pass och andra id-handlingar på vår enhet. Vi har medarbetare som har kompetens i detta. Om vi ändå inte kan komma fram till att passet eller id-kortet är en äkta handling så skickar vi den till id-enheten. Oftast får vi svaret att handlingen är en äkta grundhandling. Huruvida den är utfärdad av behörig myndighet på behörigt sätt kan id-enheten inte svara på. Som ett exempel. En irakier ansökte om asyl strax efter att den dåvarande policyn att ge alla irakier PUT hade upphört. Han fick inte PUT trots att han lämnade in handlingar som vi bedömde som äkta. Han åkte inte hem heller utan gömde sig här och lämnade flera ansökningar om verkställighetshinder vilka avslogs. Efter fyra år preskriberades ärendet- inte så länge sedan- och mannen fick PUT eftersom han nu sade sig vara syrier och kunde visa upp en identitetshandling från Syrien som var en äkta grundhandling…..

© denna blogg. Vid citat eller hänvisning till denna text, var vänlig länka till inlägget.

En migga: ”Vi har haft ett fall där en person ansökte om visering och av passkopian framgick det att hon är 29 år gammal.”

Miggan, som skrev under rubriken En migga: ”Men det hade varit bättre om domen kommit långt tidigare!”, lägger till följande;

Jag kan berätta lite mer om praxis
Det finns enligt Migrationsverkets RCI (rättsligt ställningstagande) två fall där ansökningsenheten kan ”skriva upp” en person som påstår sig vara ett ensamkommande barn.

Det ena fallet är att det är uppenbart att personen är vuxen. Och då ska det vara uppenbart för vem som helst och inte bara för den som tar emot ansökan. Jag känner inte till något fall där en asylsökande skrivits upp på denna grund – ens om de haft gråa hår och rynkor i ansiktet.

Det andra fallet är om det är klarlagt att personen ansökt om – och fått – visering från en EU-ambassad där personen visat upp sitt pass och lämnat sina fingeravtryck. Då ska verket utgå från denna viseringsansökan oavsett att personen försöker göra gällande att viseringen är falsk, passet är falskt och att han eller hon i själva verket inte är född exempelvis 1985 vilket framgår av viseringsansökan, utan i stället är född 1998.

Tror någon att verket utgår från denna princip, som ju är bindande för alla EU-stater? Nej, i stället kan ansökningsenheten välja att bortse från detta eftersom personen ”ser ut att vara ung”, personen ”är ledsen” och andra lika osakliga grunder. Vi har haft ett fall där en person ansökte om visering och av passkopian framgick det att hon är 29 år gammal. Hon uppgav sig vara 15 år och hennes ålder skrevs inte upp av ansökningsenheten – i strid mot vår RCI – eftersom personalen där tyckte att ”hon ju var så liten”. Tandröntgen – som inte ens skulle behövts i detta fall – visade dock att hon var vuxen.

Och när man är cirka 30 år så visar tandröntgen bara att man är minst 19,3 år. Om man är ännu äldre, typ 45 år, så visar tandröntgen också att man uppnått minst åldern 19,3 år. Men eftersom tänderna är slitna så kan man spekulera i om personen är ännu äldre, dock finns det ingen vetenskaplig metod som kan visa exakt ålder.

© denna blogg.