Om konflikter i Konflikt

Klicka på textrutan för att komma till programmet.

Jag lyssnade på programmet Konflikt i Sveriges Radio.

Programmet är ett vällovligt, nog så ambitiöst försök att i någon mån belysa och diskutera de konflikter och problem som uppstår när massor av människor av olika etniciteter, språk, religiösa och kulturella bakgrunder under kort tid kommer till ett litet, lugnt och fredligt land med ett folk som inte alls är vant vid att hantera konflikter. De kommer hit från icke demokratiska länder utan fungerande samhällssystem och där gamla klan- och hedersbegrepp är i högsta grad levande och där konflikter kan lösas med våld.

Var och en kan själv lyssna på programmet och bilda sig en egen uppfattning om vad som sägs, och kanske också i viss mån om vad som inte sägs. Så här tänker jag, och då fokuserar jag i första hand på avsnittet som handlade om konflikter på asylboenden och att kristna asylsökande trakasseras av islamister. I det avsnittet medverkade Nuri Kino, journalist men idag främst företrädare för organisationen A Demand For Action (som han grundade för snart två år sedan) och Mikael Ribbenvik, ställföreträdande generaldirektör och operativ chef på Migrationsverket. Ämnet de diskuterade hade rubriken:

Behövs det särskilda boenden för kristna? Är det ens förenligt med svensk lag? 

Båda debattörerna var överens om att det finns problem på asylboendena, både på grund av den stora trångboddheten och den långa väntan på beslut i asylärendet; men också på grund av olika bakgrund och fientligheter som man (givetvis) har med sig från sina hemländer. Nuri Kino framhöll det problem som han också skrivit flera artiklar om (se nedan), nämligen islamisters trakasserier, hot och regelrätta våld mot kristna asylsökande. Kristna asylsökande som ju flytt från just islamisters våld och nu tvingas bo på samma boende som sina plågoandar, inte sällan rentav i samma rum, vilket inslaget med de två kristna kvinnorna i programmet visade.

Och det är här som det händer, det som gör att man inser att Sverige riskerar att bli ett nytt våldsamt ”Mellanöstern” i Norden (till skillnad från sina nordiska grannländer). I Sverige finns ingen djup kunskap, ingen egen känsla för vad krig och svåra konflikter är och för hur länge (flera generationer) minnet av det lever kvar, vilket finns i de tre övriga nordiska länderna.  Svenskarna kan därför inte i sitt innersta känna – och nu talar jag om just att känna – hur det är att ha varit utsatt och även att ha utsatt andra människor för förföljelse och dödande. Det är därför Nuri Kino och Mikael Ribbenvik inte når fram till varandra och får stå som symboler för ”svenskarna” och ”vi andra”. Så här:

Nuri Kino förordar särskilda boenden för trakasserade asylsökande kristna.
Mikael Ribbenvik säger absolut nej.

Mikael Ribbenviks inställning är ungefär att:

Vi kan inte ha separata boenden för människor på grund av att de har olika religion, vi separerar inte människor på det sättet i Sverige.

Han tror att den svenska ”värdegrunden” och det eviga tutandet om ”alla människors lika värde” är något heligt och oomkullrunkeligt. Så inte ens när kristna hotas som de två kvinnorna gav en glimt av i programmet, vill man rucka på dessa heliga svenska principer. Ens om det innebär stort lidande och även livsfara för – i detta fall – kristna som flytt hit. För det är ju, enligt Ribbenviks och många andra svenskars syn, diskriminering. Och diskriminering är bland det värsta man kan bli anklagad för att medverka till, därför får de kristna hellre fara illa än att man låter dem bo tryggt.

Nuri Kino framhåller däremot att:

Vi måste ha separata boenden för kristna asylsökande eftersom de hotas och trakasseras och även utsätts för våld av islamister på asylboenden i Sverige. Det är inte acceptabelt att de ska tvingas leva i skräck bland de människor de har flytt ifrån.

Hans utgångspunkt är att människors hälsa och liv ska skyddas och vidhåller att separata boenden måste inrättas.

Kommentar: Ribbenvik och andra med hans åsikt ställer ”den svenska värdegrunden” och det ständigt upprepade ”alla människors lika värde” mot Kinos och andras ”människors liv måste skyddas, det går före allt annat”.

Det finns inget som helst ”diskriminerande” eller på annat sätt orätt eller fel i att ha separata boenden för asylsökande som kommer från konfliktområden där en grupp människor flyr från en annan. Det ska vara tydligt och klart att det gäller under asylprocessen, inte när/om man får uppehållstillstånd. Under den nu mycket långa asylprocessen måste man i Sverige (som i andra länder) sätta in skarp samhällslära på alla asylboenden med obligatorisk närvaro. Personer med kunskap och auktoritet måste förmedla det svenska samhällets grundvärderingar och det måste sägas klart och tydligt att den som inte är beredd att omfatta dem inte har i detta land att göra. De kan inte bli en del av landet om de inte inser och tar till sig just det som Ribbenvik och andra framhåller, att alla har rätt att vara sig själva, att vi har religionsfrihet och att alla har rätt till sin tro, att män och kvinnor är jämställda och jämlika, att det är förbjudet att slå sina fruar (!) och sina barn etc, etc, etc.

Men fram till dess att de som söker asyl får beslut om utvisning eller uppehållstillstånd – vilket kan ta långt över ett år – är det inte på något sätt diskriminerande eller ett brott mot ”alla människors lika värde” att förföljda och hotade ges möjlighet till ett tryggt boende.

© denna blogg.

Finland. Landsmän tvingar flyktingar att behålla seder och bruk från sina egna kulturer.

Klicka på textruta för att komma till artikeln på Savon Sanomats sajt (på finska).

Landsmän tvingar flyktingar att behålla seder och bruk från sina egna kulturer

En del av invandrarna har i Kuopio stött på svårigheter när det gäller att få anpassa sig till den finska kulturen. En liten grupp, speciellt bland kvotflyktingarna, försöker tvinga sina landsmän att behålla seder från den egna kulturen. Detta framkom starkt vid ett informationstillfälle om invandrades rättigheter och skyldigheter i mångkulturcentret Kompassen. Många föräldrar var oroliga för att deras barn ska bli mobbade.

– Vår dotter mobbas om hon äter kött som är förbjudet enligt islam i skolan. De som mobbar henne är andra muslimer. Läraren har sagt åt dem att be om ursäkt, men det hela är glömt igen redan nästa dag. Vår dotter vill ofta inte ens gå till skolan, berättar ett äkta par som kom som kvotflyktingar till Kuopio 2014.

Enligt Minna Säävälä,som länge studerat invandringen, uppstår den här typen av konflikter lätt i samhällen där det råder starka fördomar gentemot minoritetsgrupper.

– Det märks mycket tydligt just i familjer. Man börjar vakta på släktingar eller andra som kommer från den egna etniska gruppen och man börjar anmärka på om de klär sig på ett sätt som anses för ”finskt”. Samma fenomen har också kunnat observeras bland ryska invandrare.

Enligt det syriska paret isoleras vuxna som lever på ett sätt som anses avvikande och det sprids skvaller om dem i Kuopio.

– Männen får frågor om varför deras fruar inte bär huvudduk. Problemet är att de lägger sig i andras privatliv.

Tsega Kiflie, sakkunnig vid Settlement Puijola, säger att den senaste tiden har också nya händelser kommit i dagen. En del av flyktingarna har krävt att sjukvårdare och läkare ska vara manliga; de har helt plötsligt lämnat arbetsplatser eller möten för att hålla bönestunder och under helgdagar har de inte kommit till överenskomna möten.

– De har inte respekterat finska seder. Om någon försöker bekanta sig med den finska kulturen och leva ett normalt liv, kan han råka ut för hot och trakasserier, säger Kiflie.

Enligt Minna Säävälä lever flyktingarna under en fruktansvärd psykisk press om de upplever att de inte accepteras av samhället.

– Då måste de ständigt vara på defensiven psykiskt. Det kan återspeglas som interna maktkamper inom gruppen.

I ett främmande land betonas den egna kulturen också på ett sådant sätt att man inte längre minns skillnaderna inom den egna kulturen eller religionen.

– I själva verket har till exempel de som bott på landsbygden och de som bott i en stad mycket olika tolkningar av samma religion.

Många invandrare som bevistade informationstillfället klagade på att de, som saken verkligen berör, inte var på plats.

– För första gången känner jag mig som en individuell medborgare, men här i Kuopio finns 12 personer som försöker dra mig tillbaka genom påtryckningar, konstaterar en ung man i publiken.

Fakta
–  Under åren 2013–2015 har det kommit ca 135 kvotflyktingar till Kuopio
–  Flyktingarna är bland annat från Syrien, Sudan, Myanmar och Irak
–  Det finns knappt 100 asylsökande i Kuopio

Kommentar: När – när? – har man någonsin kunnat läsa något liknande i en svensk tidning? Finländarna adresserar problemen direkt när de ser att de börjar gro och torde inte alls vara intresserade av att låta det hela bli ohanterligt. Som i Sverige. Det är bra och det är också mycket, mycket viktigt att inte väja för problemen (i Sverige kallade ”utmaningarna”), om man vill undvika att bli ens det minsta likt Sverige när det handlar om invandringen från utomeuropeiska länder. I Finland gäller finska seder och bruk, finsk kultur och finska traditioner. Har man kommit till Finland så är det inte så att man kan införa traditioner och religion från till exempel Mellanöstern i det offentliga finska samhället. Religionsfrihet råder, men religionen är helt och hållet en privatsak och främmande religiösa traditioner är knappast något som asylinvandrare kan kräva att få införa.

© Översättning Merit Wager.

Det är inte tillåtet med lagar som särbehandlar till för- eller nackdel för en eller vissa religioner eller åskådningar eller favoriserar vissa trosbekännare framför andra, eller troende framför icke-troende.

Krister Thelin informerar:

Tvärtemot vad många måhända tror har – numera- hädelseförbud eller omsorg om religiöst kränkta inget stöd i mänskliga rättigheter. I MR-konventionens artikel 19 om yttrandefrihet kan den begränsas i vissa fall. MR-kommittén som vakar över konventionens tillämpning slog för något år sedan fast att förbud mot hädelse inte (!) är en godtagbar inskränkning.

Beslutet att anta Allmänna kommentarer nr 34 – Artikel 19: Åsikts- och yttrandefrihet (FN:s kommitté för mänskliga rättigheter 102:a sessionen, Genève, 11–29 juli 2011) var enhälligt, inklusive kommitténs fyra nordafrikanska ledamöter (av 18 totalt). Denna kunskap är förvånansvärt lite spridd bland våra vanligaste svenska tyckare (Ola Larsmo, Ulrika Knutson m.fl), som av och till uppträder som de kränktas apologeter när det bränner till. Som i fallet Lars Vilks.

Citat ur ovan nämnda Allmänna kommentarer nr 34:

Förbud mot yttringar som visar bristande respekt för en religion eller andra trosuppfattningar, inbegripet lagar om hädelse, är oförenligt med konventionen, utom under de omständigheter som avses i artikel 20.2 i konventionen. Sådana förbud måste även vara förenliga med de strikta kraven i artikel 19.3 och i artiklarna 2, 5, 17, 18 och 26. Följaktligen är det till exempel inte tillåtet att sådana lagar särbehandlar till för- eller nackdel för en eller vissa religioner eller åskådningar eller favoriserar vissa trosbekännare framför andra, eller troende framför icke-troende. Det är inte heller tillåtet att använda sådana förbud för att förhindra eller straffa kritik av religiösa ledare eller kommentarer om religiösa läror och trossatser.

(Läsare som vill ta del av artiklar som nämns i stycket ovan får vänligen själva ta fram dem.)

Kommentar: Ska man uttala sig så ska man veta vad man talar om och inte bara låta tungan slinta hit och dit, som en hel del svenska journalister emellanåt (inte så sällan) gör.

På asyl- och migrationsområdet möter jag ständigt liknande och större kunskapsluckor bland svenska medierepresentanter, som den som Krister Thelin påpekar ovan. Det är skrämmande och det är farligt att Sverige har så många journalister som med patos och tvärsäkerhet tutar ut sina ”sanningar” och därmed vilseför alla de människor som fortfarande tror på dem (många kanske tror på Tomten också…).

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till detta inlägg.

”Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.”

Idag skriver Zulmay Afzali i Folkbladet om hur märkligt han finner det att man ens diskuterar vem som ska representera muslimska väljare i Sverige. Bland annat skriver han:

Jag har försökt läsa mig till, men även frågat personer som känner till svensk lagstiftning om det finns någon paragraf i konstitutionen som stadgar att muslimer som kommit hit och blivit svenska medborgare, eller muslimer som är födda här och är svenska medborgare, inte får rösta i val eller kandidera till politiska poster. Jag har funnit att det inte finns några sådana exkluderande paragrafer.

Så länge det råder demokrati i Sverige och kyrka (religion) och stat är separerade finns det således ingen som helst anledning att behandla muslimer som annorlunda, särskilda.

Om – däremot – Sverige har för avsikt att ändra sina lagar och bli en religiös, kristen stat, då måste man också tänka på att muslimer och andra religiösa minoriteter bör ges rätt till representation i viktiga politiska sammanhang, i proportion till sin storlek. Alltså på samma sätt som islamiska stater ger religiösa minoriteter representation i sina politiska församlingar.

Som troende muslim finner jag det lätt frustrerande att man ens kommer på tanken att diskutera vem som ska representera Sveriges muslimska väljare. Det är lika främmande och ovidkommande som att diskutera vem som representerar Sveriges judiska väljare. Att ständigt tala om muslimer som lever här som någon sorts homogen massa, skadar samhället eftersom det delar befolkningen i olika grupper. Det är också förnedrande för mig som muslim, som vill bidra enligt mina egna, individuella förutsättningar och inte låta mig representeras av någon eller några andra muslimer.

Läs hela artikeln med rubriken Unkna frågor om muslimer på Folkbladets online-sajt.

Zulmay Afzalis första bok – En flykting korsar ditt spår –
har getts ut i pappersformat och som e-bok av Mummelförlaget
och kan beställas här.

Hans andra bok  – Hederlighetens pris – kommer i slutet av februari.

”Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.”

I programmet Vi firar inte jul i Sveriges Radio P1 som sändes den 3 januari, verkade det som om reportern gjorde vad hon kunde för att, hos de medverkande barnen och ungdomarna som intervjuades, locka fram negativitet och uttalanden om att de känner sig ”kränkta” och att det varit jobbigt för dem i skolan när andra firar jul och de inte gör det. Men hon kammade noll, trots både ledande och tendentiösa frågor. Barnen var lugna och trygga och mycket välformulerade i sina svar och det gick inte att hitta några kränkta offer här, hur gärna man eventuellt än hade velat det.

Barnen och ungdomarna (Jehovas vittnen och muslimer) var kloka och sunda och det de svarade på reporterns frågor måste ha varit något helt annat än reportern fördomsfullt hade väntat sig och verkade ha hoppats få höra. Att barnens svar kom med i programmet kan bero på att det inte hade gått att göra ett halvtimmeslångt program om man klippt bort de icke-förväntade svaren och försökt klippa ihop programmet på ett mer tendentiöst sätt än det nu kunde klippas ihop till. Materialet hade troligen inte räckt till en halvtimme om man tagit bort vad de medverkande faktiskt sa… Notera också, att i presentationstexten på SR:s sajt finns de flesta av nedanstående uttalanden inte med, utan enbart det lilla som reportern kunde extrahera som verkade vara i linje med vad hon själv tyckte – eller trodde att hon skulle få höra… Här är några citat ur programmet, som man kan hoppas att många lyssnar på. Det är först tre syskon, som är Jehovas vittnen, som berättar och svarar på frågor, därefter några muslimska syskon och kusiner.

Alessandro, 13 år: Jag tänker att andra firar jul men det gör inte vi. Det är inte någon jättestor grej för mig. Man känner sig annorlunda men på ett bra sätt. Man känner sig speciell på något sätt.

Bianca, 11 år: I stället för att sjunga julsånger brukar vi få göra andra saker i musiken, jag och min kusin.

Emilia, 8 år: När de andra sjunger julsånger så får vi alltid gå och göra något annat i ett annat rum. Jag känner mig i alla fall bra i skolan, även fast det är jul, för att många lärare respekterar min religion.

Emilia, 8 år, på reporterns fråga om många undrar varför hon inte firar jul: Nej, Men ibland frågar de ”Varför vill du inte fira jul? Vill du inte det eller inte?”. Då brukar jag svara: ”Nej, jag vill faktiskt inte fira jul. Jag vill inte det för ingen i min familj firar jul och jag vill då inte det.

Inget av de intervjuade barnen hade lidit av att en majoritet julpysslar och firar jul. Inget av barnen hade tvingats delta i julförberedelser i skolan. Endast i ett fall hade en okänslig lärare försökt kräva att ett av barnen skulle vara med och sjunga julsånger vid något tillfälle, men det stoppades av en annan lärare innan skadan så att säga var skedd..

Sedan talar reportern med muslimska barn, lika kloka och sansade som de tre syskonen som är Jehovas vittnen. De här barnen och deras familjer deltar i vissa julpräglade aktiviteter hos föreningen Verdandi.

Donya, 11 år om vad julafton är för henne: Det är som en vanlig dag. Jag brukar ibland gå till Verdandi och äta julbord. Det är en helt vanlig dag,  fast roligt!

Maryam, 18 år, om hur hon brukade gå till Verdandi när hon var yngre: Fastän vi inte firar jul så var vi ändå på Verdandi och hade kul. Vi firade med dem. Nu brukar vi ändå gå förbi och önska dem som jobbar där god jul. Mina föräldrar jobbar där och personalen är faktiskt jättejättetrevlig och de välkomnar alla, oavsett religion.

Speciellt här i Sverige så blir ingen tvingad till någonting i skolan. Vill du göra det (delta i julfirandet) så får du göra det. Vi har ju många kristna kompisar från Irak som också firar jul så man går ju hem till dem och är med dem. Man delar glädjen med dem. Det tycker vi är viktigt. De kommer till oss och delar glädjen när vi har vår Eid.

Om mina småsystrar skulle vilja ha julklappar för att de blir ledsna när de ser andra i skolan som får det, så säger vi inte: ”Nej, du får inte!” Tvärtom. Vi kan gå och köpa och vi kan ge dem, så att de också firar.

Jag vill inte gå in på religion- och politiksnack, men det finns folk som överdriver islam: ”Du får inte äta det här, du får inte göra det där, du får inte gå på det här” och att det är oacceptabelt inför Gud. Så tänker inte vi. Gud sa inte: ”Dela inte glädje med folk som inte har samma religion som du”. Därför försöker vi dela glädjen med andra. För från början så är vi ju människor allihop, så vi borde komma överens och glädjas med varandra.

Delian, 18 år: Jag gillar att testa andra traditioner och så. Vi gick till Verdandi med våra kompisar som är kristna från Irak och Syrien, så de firar jul. Jag är jättenära kompis med två kristna. Vi har alltid sagt att om du accepterar min religion så accepterar jag din. När de firar jul så delar jag deras glädje och när vi har Eid är de med mig och vi har roligt.

Reportern frågar hur ungdomarna tror att det hade varit att bo på en ort där alla andra firar jul.

Delian, 18 år: Här i Sverige spelar det ingen roll var man är, man blir ändå accepterad som man är. Firar man inte jul så påverkar det inte, man ska inte se ner på dem. Det är det som är så bra. Det spelar ingen roll var du är i Sverige, det är samma överallt.

Noor, 11 år: Vi brukar faktiskt dansa runt granen ibland i skolan. Om hela skolan gör det, varför ska inte jag också göra det, det är i alla fall något roligt. Men samtidigt fjantigt.

Och här säger en av ungdomarna något av det allra viktigaste, något som uteochcyklar-svenskar, som i sin iver att vara till lags gör helt fel när de tonar ner sina egna traditioner, måste lyssna på och ta till sig:

Delian, 18 år : Man ska inte ta bort traditioner! Det är det sämsta man kan göra.

Som sagt: Det var befriande, och förmodligen ungefär som människor av alla de härkomster (utom pk-journalister och ängsliga fingret-i-luften-politiker) tycker, att höra de här barnen och ungdomarna! Och när reportern tar upp frågan om hur mycket av religiös tradition som ska få finnas inom skolans ramar och om det är det okej med kristna julpsalmer och andra inslag, svarar de som varje normalt funtad människa skulle göra.

Delian, 18 år: Alla har traditioner och det är det man uppskattar. Traditioner händer ju någon gång per år, dem ska man inte behöva ta bort. Alla länder har traditioner! Det är fel att ta bort dem här. Sverige är jättebra, de har rättvisa mot allt. Men när det gäller traditioner så går de över gränsen. Sverige är liksom inte Sverige då, det är inte ett land längre. Ett land ska ha sina traditioner, det ska ha allt som ett land har. Det är fel om man skulle ta bort det på grund av att någon känner sig kränkt eller någonting sådant.

Jag tycker det är jättemysigt, faktiskt (svar på reporterns ledande fråga om hon inte tycker det är jobbigt med alla julförberedelser i skolan)! Det är jättekul att få vara med och testa allting.

Maryam, 18 år (inte helt säker på om det var hon): Jag tycker precis som min kusin att det är fel att man tar bort dem. Sverige har ju levt med sina traditioner i många år så jag tror inte… Bara för att det kommer in flyktingar från andra länder som kommer för sin framtid… Jag tror att vi måste acceptera det, vi som kommer från ett annat land. Lika mycket som om svenskar skulle komma till mitt hemland så tror jag att de också skulle acceptera hur det är där. Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.

Noor, 11 år (om att svenskarna inte vet så mycket om Eid): Det är ju en islamisk grej och vi bor ju i Sverige! Det är ju deras traditioner och vi är inte tvungna att vara med men det är ändå roligt. Vi har bott här länge, men de har inte sett hur vi gör vid våra högtider (”våran tradition”). Men det är inte någon svensk tradition.

Lyssna själva på hela programmet och gläds över att de här barnen och ungdomarna formulerar egna, tydliga tankar och ståndpunkter och kan uttrycka dem väl. Oavsett vad reportern från Sveriges Radio möjligen önskar att de ska säga. Det finns hopp om framtiden när man hör människor – unga! – i Sverige som inte går den så typiskt svenska ”kränkthetens väg”!

Några lästips:
Ett ”Allasland” blir ett ”Ingensland” – 11 augusti 2008
Svenskarna verkar tappa allt fler kompasser – 11 maj 2011
Finlands statsminister: ”Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.” – 12 juni 2012

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Vi lever i Sverige, inte i Mellanöstern – det kan inte vara så svårt att hålla i minnet

Läs artikeln Att vägra ta kvinnor i hand måste få konsekvenser (DN Debatt 13 november 2013.

Att fackförbundet Kommunal inte agerat för sin medlem, kvinnan, är upprörande. Det kostar ca 500 skattade kronor att vara medlem i Kommunal! Varför vill någon vara med i Kommunal och betala så mycket av sina nettopengar om de inte lyfter ett finger när man blir felaktigt behandlad?

Ur artikeln, som länkas till ovan:

Är en muslimsk mans vägran att ta en främmande kvinna i hand en handling som sedd isolerad är nära förbunden med islam? Nej. Många muslimer skakar hand med kvinnor, och lagen om religionsfrihet kan förstås inte täcka varje personlig tolkning av en trosuppfattning. Det skulle bli omöjligt att navigera i samhället om varje enskild individ kunde åberopa religionsfriheten för sina egna tolkningar och ställningstaganden i olika frågor.

En annan fråga som inställer sig är hur konsekvent kommunen är. Skulle den som vägrar ta svarta i hand på grund av ideologisk övertygelse ha fått skadestånd? Skulle en konservativ pingstvän som vägrar skaka hand med homosexuella ha fått skadestånd? Kommunen får naturligtvis inte behandla olika religioner olika. Kommunen måste tydliggöra sin principiella hållning.

Dessutom blev kvinnan felaktigt bestraffad av kommunen. Hon fick en skriftlig varning som nu kommer att följa med henne i cv och referenser. Det är förstås oacceptabelt. Det är anmärkningsvärt att fackförbundet Kommunal inte har agerat kraftfullt för kvinnans sak. Det borde de göra. Hur som helst måste kommunen korrigera sitt misstag, återta den skriftliga varningen och be kvinnan om ursäkt.

Här skrev den kvinna, som blev utsatt för felaktig bestraffning, Annika Wadsö, åtminstone då arbetsledare i Trollhättans kommun, själv om detta på SVT Debatt under rubriken Att vägra ta en kvinna i hand är alltid en jämställdhetsfråga (30 maj 2013). Jag håller inte med om rubrikens påstående, men dels sätter inte skribenten själv rubriken, det gör SVT (!); dels är det så Annika Wadsö uppfattar det hela och hon har förstås full rätt att ha sin åsikt.

Det var förvaltningschefen Said Niklund som fattade beslutet att Trollhättans stad skulle använda Trollhättebornas skattepengar till att den muslimske mannen som visat respektlöshet mot kvinnan, 30.000 kronor. I en krönika i GP den 23 maj 2013 – Utan gränser inga friheter – kan man läsa följande:

När mannen sökte en praktikplats förklarade en kvinnlig arbetsledare för honom att han måste kunna ta alla i hand. För det fick arbetsledaren en varning. När Diskrimineringsombudsmannen kopplades in valde Trollhättans kommun att betala skadestånd för att slippa en process.

– Utifrån rättsläget har en person som missgynnats genom sin religion rätt till skadestånd, förklarade kommunens förvaltningschef Said Niklund för TTELA.

Stolligt är bara förnamnet. Religion är inte det samma som varje med religion motiverat krav.

Krönikan slutar, helt korrekt:

Självklart får kvinnors rätt till likabehandling med män inte inskränkas av en man som fått för sig att hans gud förbjuder honom att ta kvinnor i hand.

Kommunal borde skämmas. Trollhättans förvaltningschef likaså. Se till att Annika Wadsö ges full upprättelse, det var inte hon som gjorde fel! Vi lever i Sverige, inte i Mellanöstern – det kan inte vara så svårt att hålla i minnet.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En migga: ”Jag ställer mig också frågande till att Migrationsverkets ledning kan uttala sig om ett enskilt ärende som de inte jobbat med.”

En migga apropå En f.d. migga: ”Vi måste sluta att reagera med ryggmärgen och stänga av allt förnuft bara vi hör ordet ”heder”!” (18 oktober), Vad hände med ”vi uttalar oss inte i enskilda ärenden”? (19 oktober) och En migga apropå uppmärksammade ”enskilda ärenden” (21 oktober):

Med hänvisning till det ryska ärendet där en kvinna med fyra barn utvisades trots förmodad hedersproblematik.

Jag vill inte uttala mig i ett enskilt ärende som jag inte vet mer om än vad som skrivits i media.

Vi som jobbar på verket jobbar enbart med våra egna ärenden och och det vore olaga dataintrång ifall vi som inte har jobbat med det, började kolla på vad som hänt i  just det ärendet. Jag ställer mig också frågande till att Migrationsverkets ledning kan uttala sig om ett enskilt ärende som de inte jobbat med.

Vår ledning jobbar inte med ärenden överhuvudtaget. Jag vet inte, men det vore väl dataintrång ifall de kollade vad som hänt i alla enskilda ärenden som är aktuella i media? Jag tror inte att de gör så. Men som det ser ut så läser de tidningarna och de böjer sig för media ibland, ibland inte.

Jag tror ändå att det blir så som en  annan migga skrev, att den här mamman och hennes fyra söner får PUT just på grund av medieuppmärksamheten. Ryssland kan inte garantera deras säkerhet med tanke på deras religion och det finns en make som vill döda henne. Fast vilket land kan egentligen garantera den här typen av säkerhet för en kvinna , eller för hennes barn? Inte Sverige i alla fall. Oavsett religion.

Det kan nog också bli så, som en annan migga skrev, att maken kommer hit igen efter att resten av familjen fått PUT (permanent uppehållstillstånd) på grund av ”hedersskäl”. Mannen och kvinnan är då sams igen och han lovar att inte mer slå sin fru och sina söner. Och sedan, efter några år, dödar mannen kvinnan,och barnen tas om hand av sociala myndigheter i Sverige.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa!

Studio Ett frågar: ”Varför konverterar många asylsökande till kristendomen när de kommer hit?”

SR P1 Studio Ett, Asylsökande konverterar:

Hur vet man om en person är kristen eller inte? För asylsökande från främst Iran och Afghanistan kan Migrationsverkets bedömning av det vara avgörande för om huruvida de får uppehållstillstånd i Sverige eller inte. Många asylsökande konverterar till kristendomen när de kommer hit.

Kommentar: Vad beror det på att många asylsökande konverterar från islam till kristendomen när de kommer hit? Vilket svar har Studio Ett funnit?

Ur Zulmay Afzalis bok ”En flykting korsar ditt spår:

Jag mötte i februari 2010 en man på flyktingförläggningen där jag var placerad. Det var en man från hazara- klanen i Afghanistan, vars bror bodde i Italien. Mannen i Italien fick möjlighet att bjuda sin bror (som alltså nu befann sig i Sverige) från Afghanistan till Italien. Han kom till Italien och fick permanent uppehållstillstånd där.Men välfärdssystemet och socialbidragen är inte lika välutvecklade i Italien som i Sverige, så mannen konsulterade några kusiner som redan bodde i Sverige och började planera att ta sig dit för att söka asyl här. Trots att han alltså redan hade beviljats permanent uppehållstillstånd i Italien…Mannen tog sig till Sverige och hävdade att han kom direkt från Jaghori-distriktet, Ghazni-provinsen i Afghanistan och att han hade konverterat från islam till kristendomen. I Italien hade han angett att han var muslim, i Sverige ljög han och sa att han var kristen. Jag såg honom studera Bibeln och gå i kyrkan. Han var så duktig på att dupera alla, till och med prästen i kyrkan trodde på honom och lovade följa med honom på hans asylintervju hos Migrationsverket.

Kommentar: Nej, det fall Zulmay Afzali berättar om är långt ifrån den enda ”skenkonverteringen” som Migrationsverket har att hantera. Långt ifrån. Enligt miggorna. det betyder inte att det inte kan förekomma enstaka fall av äkta konvertering. Med betoning på ”enstaka”.

Lästips – särskilt ”Om du vill veta hur många iranier som konverterar till kristendomen, titta på Farsi1!”):
Hur hänger det här ihop??? – 17 augusti 2009
”Om du vill veta hur många iranier som konverterar till kristendomen, titta på Farsi1!” – 30 november 2011
Man ska nog inte påstå att människor ”går en säker död till mötes” utan något belägg för att påståendet är sant – 8 april 2012
En migga: ”Varför döper svenska kyrkan muslimer (asylsökande) på löpande band, utan att ens kräva av dem att de ska veta vad kristendom innebär?” – 9 oktober 2012
Migrationsverkets rättsliga ställningstagande angående religion som asylskäl  – 12 november 2012