Om mycket av det som framkommer Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” har miggorna länge berättat

OBS! Lång text. Men inte svårläst…

En del av det som förs fram i Migrationsverkets rapport ”Effektiviteten i asylprövningen” (som förresten hellre borde heta ”Ineffektiviteten i asylprövningen”) skrev miggor om redan för flera år sedan.

En migga: ”Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.” (13 september 2011). Kort utdrag ur texten:

Gå in på vilken asylprövningsenhet som helst, peka på någon av de anställda i mängden och ställ några busenkla frågor. Be någon ange bevisgraderna till namnen, och vad de olika bevisgraderna betyder. Be någon definiera begreppet rättskälla. Be någon förklara hierakiordningen mellan en lagakraftvunnen lag och vad en migrationschef säger för det fall dessa båda skulle strida mot varandra. Be någon skilja på bevisbörda och officialprincip. Be någon av de nyanställda förklara innehållet i det beslut som denne precis har skrivit (eller rättare sagt skrivit av). Det kommer att gå att höra en knappnål falla till golvet.

En migga: ”Din uppräkning av olika typer av invandring stämmer helt.” (12 februari 2013. Kort utdrag ur texten:

Jag tror att jag har skrivit tidigare att den vanligaste reaktionen hos nyanställda handläggare på Migrationsverket är att de undrar var ”flyktingarna” är. De är inte förberedda på att asylsökande uppger skäl som att de är osams med grannen, de gillar inte mammas nya man, de är arbetslösa, bostadslösa, vill inte göra militärtjänsten osv.

Framförallt är de nyanställda inte alls förberedda på att så många gör det och att så många uppenbart ljuger.

En ny migga: ”Jag arbetar på en enhet där arbetsförhållandena stadigt har gått i en nedåtgående spiral.” (30 juni 2013). Kort utdrag ur texten:

Varje enhet har numera bara en halv styrka ”erfarna” handläggare och beslutsfattare, den andra halvan består av nyanställda från februari 2013. Ledningen har därefter räknat om vårt beting till att motsvara det nya antalet medarbetare, som om de vore fullärda och i full produktion från och med årsskiftet. Var och en kan säkert räkna ut problemen…

En ny migga: ”Vi har slutat att göra juridiskt korrekta prövningar av asylskäl.” (23 september 2013). Kort utdrag ur texten:

Kvalitet var dock något som chefen inte intresserade sig för. Här handlade allt om att  producera, och det snabbt. Vissa kollegor, främst de nyanställda, gick på chefens linje och såg hela tiden mellan fingrarna gällande huruvida den sökande verkligen var över 18 år eller från vilken provins han kom ifrån. Inte nog med det, de nyanställda brukade, för att hamna i god dager hos chefen, även jobba hemifrån, oavlönat på sin fritid.

En migga: ”Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver.” (25 augusti 2015). Kort utdrag ur texten:

Flera enheter har många nyanställda handläggare och beslutsfattare som inte på långa vägar har den erfarenhet och kunskap som arbetet kräver. Detta, i kombination med en hög arbetsbelastning och resultatinriktade chefer, gör att det är enklast att ”blunda och bevilja”. Det kan man ju, vid en första anblick tänka att ”det gör ju inget”. Men fel är fel och okunskapen kan leda till att man utvisar personer som inte borde utvisas eller att man beviljar personer som vi absolut inte vill ha i landet.

Den intresserade uppmanas att läsa hela Migrationsverkets rapport för att få en bredare bild och insikt än vad nedan korta utdrag ger:

Rapportörerna om kvaliteten och allmänna frågor prioriteras, inte effektiviteten

Offentlighet och sekretess, förvaltningstjänstemannens roll, förhållningssätt och antikorruption i all ära, men det är i ärendehandläggningen som skon klämmer säger man vid enheterna. Man skulle behöva ”låsa in alla nyanställda en månad på internat!” De behöver två till fyra veckors utbildning bara i våra datasystem för att därefter börja lära sig tänkesättet i myndighetsutövning, modell asylprövning. Introduktionen har alltså blivit splittrad och fragmentarisk och detta har i hög grad påverkat effektiviteten.

Rapportörerna om bemötande, rädslor och Facebook

Betoningen av bemötandefrågor syns idag också på hur arbetet faktiskt bedrivs. Det uppges ha fått alltför stor inverkan på hur utredningarna läggs upp. Vissa handläggare bjuder numera ofta på kaffe och lägger inledande tid på att skapa trivsel istället för att genast gå in i utredningsrummet och i utredningssituationen.

Under samma rubrik som ovan, beskrivs också en, som det verkar, helt förlamande rädsla (se hur många gånger ordet upprepas i nedan korta text ur rapporten!) för det mesta i jobbet, något som är ytterst oroväckande för en statlig myndighet med de uppdrag som migrationsverket har:

Man talar vidare om att vårt verksamhetsområde politiserats och att det finns en ny sorts rädsla som går ut över den effektiva utredningen. Handläggarna är rädda för att kallas islamofober, homofober, främlingsfientliga eller för att åtalsanmälas. De är också alltför rädda för att avbryta, då stör man den fria berättelsen och man är rädda för de offentliga biträdena som idag påstås vara tuffa, i vart fall mot nyanställda.

Rädslan har krupit in på verksamheten på ett nytt sätt. Och det har inte blivit bättre av alla sociala medier. Man är rädd för att hängas ut på Facebook. Många har privata konton/hemsidor som är offentliga och det händer att man får ovälkomna inlägg.

Rapportörerna om besluten

Flera påpekar att de unga medarbetarena inte är lika noggranna med detaljer i språket. De kan typsnitt och disposition men bryr sig inte i lika stor utsträckning om stavfel. Det meddelas beslut med flagranta skrivfel i slutkläm, rubriker och på beslutens framsida. Rena beslutsformulerandet tar enligt uppgift ungefär två av veckans arbetsdagar för beslutsfattarna (25-30 % av arbetstiden).

Rapportörerna om internrevisionens bedömning

Finska Migrationsverket och norska Utlendingsdirektoratet har inte någon särskild formell ordning för HBTQ-ärenden, dessa ärenden sköts av ordinarie enheter. Internrevisionen menar att det inte är alldeles självklart att just HBTQ-skäl är så mycket svårare att ta ställning till eller bedöma än de skäl som annars finns i ett asylärende och att det därför finns anledning att överväga en enklare och mindre tidskrävande ordning vid verket. En sådan förenkling sägs kunna göras successivt och i valda delar. Även barnärenden är ibland onödigt komplicerade. Barnkonsekvensanalyser i positiva beslut framstår t.ex. som något onödigt.

Rapportörerna om personal, många nyanställda

Vid flera enheter i Göteborg och i Boden är inga anställda äldre i tjänsten än 1,5 år, några av dem är likväl faddrar. Personalsituationen har tvingat fram nödlösningar och genvägar som tidigare inte funnits på kartan. När det förr dröjde fyra till sju år innan en handläggare avancerade till beslutsfattare, en tid som bedömdes som nödvändig för att få erforderlig trygghet i yrkesrollen, så sker motsvarande idag på sex månader, eftersom man då anses vara erfaren.  Det är klart att en sådan rekordkarriär inte gagnar kvaliteten i verksamheten, säger man uppgivet från chefshåll. Både handläggarkåren – som sägs ha det svåraste arbetet inom asylprövningen – och beslutsfattarkåren – som har det mer ansvars- och prestigefyllda arbetet – tappar härigenom sammantaget i kvalitet och skicklighet.

Rapportörerna om svårigheten med att vara nyanställd

Vissa utkast till beslut ”bollas” upp till fem gånger mellan en ny handläggare och beslutsfattaren. Inom FVP ser man idag också allt fler brister i utredningarna. Skillnaden uppfattas som betydande och man anar handläggarnas osäkerhet. Nyanställda saknar delvis förmågan att ställa relevanta följdfrågor och de kan inte styra utredningen på ett ändamålsenligt sätt. De har ofta inte förmågan att identifiera problemen och missar viktiga omständigheter. Dessutom har de svårt för att sätta gränser för ärendet och vet inte vad som är ”good enough”. De tror också på det ”hundraprocentiga beslutet”, det alltigenom korrekta beslutet där inget lämnas åt slumpen. De processekonomiska kraven är inte riktigt inarbetade överallt.

Ett problem som ofta framhålls är bristande landkunskap. När handläggaren inte har tillräcklig sådan kunskap blir besluten gärna fel. Vanligtvis upptäcks det och det kan repareras med en kompletterande utredning men denna stjäl tid och kostnader.

Rapportörerna om nya generationer, värderingar och utbildningar

De som numera arbetar med ärendena är för det första ofta åttiotalister, de är både jurister och socionomer eller statsvetare med mänskliga rättigheter som huvudämne.
—————-
De nya gruppernas inträde har medfört förskjutningar i värderingar och arbetssätt.
—————-
Dagens handläggare och ibland beslutfattare är alltså ofta födda på åttiotalet, ja även nittiotalet. Myndigheten har numera de s.k. curling-föräldrarnas barnkullar i rullorna. Vi har med andra ord anställda som vant sig vid att bli skjutsade hit och dit och att få allt de pekar på. Det får väl anses vara den gängse betydelsen av  begreppet. Är det alltså så att detta syns på arbetsplatserna idag? Svaret är ett modifierat ja.
—————-
Ute på enheterna är den nya gruppen kända för att vilja ha snabba förändringar och att karriären ska gå fort, annars tröttnar de. De tycker sig inte få tillräckligt stöd i sitt arbete, utvecklingssamtalen räcker inte till. De känner sig inte sedda och några hävdar att de är slöare. Man ser också allt fler som mår dåligt, det är fler som behöver stödsamtal vid företagshälsovården efter möten med traumatiserade flyktingfamiljer.

Rapportörerna om kan man slippa avvisningsbeslut?

Trots rent ”brutal öppenhet” vid rekryteringen om att handläggarjobbet kommer att innebära att man tvingas avvisa hela familjer under besvärliga förhållanden så finns det handläggare som, den dag situationen uppstår, plötsligt inte längre kan eller vill, empatin går för långt, beslutsångesten blir dem övermäktig. Några få säger sig vägra fatta avvisningsbeslut. Problemen har accentuerats och de kan accentueras ytterligare av att många hittills nästan bara arbetat med positiva beslut.

Om vad rapportörerna fann vid sitt studiebesök på Migrationsverket i Finland berättas bland annat följande:

Vi ska dessutom uppmärksamma de goda exemplen i landet och i vårt grannland Finland som har gjort sig känt för en mycket snabb asylprocess.

Som ett led i granskningen har internrevisionen besökt Finlands asylprövning och noterade där ett markant fokus på effektiviteten. Mål uttrycks som krav, enheter är resultatenheter, service och tillgänglighet är nedtonade, för att inte säga minimerade, och besluten är förenklade och korta, hälften så långa som hos oss.

Svenska avslagsbeslut är dubbelt så långa som de finska. PUT-beslut är 4-5 gånger så långa och reciten likaså.

De fem texterna som publicerats här mellan september 2011 och augusti 2015 borde ha tagits på allvar redan under de fem år som gått. I stället har nedåtspiralen fått fortsätta. Den genomgång av läget som Erik Stenström och Mathilde Skovdal vid Migrationsverkets internrevison presenterat, bekräftar att miggornas rapporter genom åren varit korrekta. De har kunnat läsas här av vem som helst, också av riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar och – inte minst – journalister.

Migrationsverkets ledning, regeringen och riksdagen bör ta till sig vartenda ord som står i rapporten Effektiviteten i asylprövningen och djupt tacka de två rapportörerna som visat hur illa ställt det är med ”effektiviteten” och påvisat de stora problem som sedan många år berättats om av miggor med kunskap och erfarenhet: att nyanställningarna av en mängd yngre personer varit förödande för hela asylsystemet och för Sverige som land lika väl som för enskilda asylsökande.

Här kan texter läsas om främst asylhanteringen (men också en del annat) i Finland. Det är texter sedan slutet av sommaren 2015 (då ett mycket stort antal migranter tog sig in i EU) och framåt.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till det här inlägget.

Om de kortnästas* förakt för 52 procent av dem som röstade för Storbritanniens utträde ur EU

Klicka på textrutan för att läs först hela texten.

De sitter i tv- och radiostudior och säger just sådana dumheter och visar just sådant förakt för andras åsikter, som kommer att göra att det går likadant i Sverige som i Storbritannien. Men det förstår de inte. Det är skrämmande.

Jag är långtifrån ensam om att vara bekymrad över enkelspåriga och makthungriga svenska politiker och journalister med korta näsor (de mer långnästa bespottas, mobbas och förses med otrevliga etiketter och tystas på det sättet.). Men de tondöva och alltför lite allmänbildade och ännu mindre bildade politiker som sitter i alla dessa studior, de låter sig intervjuas och låter flosklerna flöda, de hör inte folkets röst/er! Det är farligt, men det förstår de inte.

Det här typiskt svenska och helt förödande beteendet kommenterar Hakelius också:

Men mer intressant vore att tala om den nedlåtande ton som använts för att beskriva Brexit-anhängare. Att inte ställa upp bakom EU-medlemskapet har rutinmässigt likställts med att vara dum, fördomsfull, obehaglig och rasistisk. Svensk press har på det stora hela speglat den föreställningen.”

Och så här skriver svensken, som jag i enlighet med typiskt svensk och direkt obegåvad praxis ironiskt har döpt till ”nytysken” (trots att han är svensk och bor i Tyskland):

Jag tittade på TV4 i morse. Jag såg och hörde Birgitta Olsson, Liberalerna, och ”Helgpanelen” fördöma den populistiska Brexit-kampanjen med populistiska argument.

Birgitta Olsson fick oemotsagd hävda att: ”Storbritannien har de senaste 24 timmarna förlorat mer pengar än de betalt in netto under de sista 15 åren”.
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3419992
Tidkod 4:30

Den stackars helgpanelen mådde unisont illa av den prognosticerade växande främlingsfientligheten (”flyktingar har nu ett land mindre att fly till !”)
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3420012
Tidkod 1:50

”Det är en populistisk tid och så sjukt obehagligt …”
”Jag är i chocktillstånd för det är så jääävla sjukt …”

Reportern gjorde det som förväntas av en svensk reporter i dylika fall, det vill säga ingenting!

Klicka på text- och bildrutan för att höra och läsa hela talet. Notera den stora skillnaden mot hur svenska politiker talar och beter sig!

Storbritanniens premiärminister David Cameron, däremot – han som förlorade – sa så här i sitt tal direkt efter att resultatet av folkomröstningen blev klar den 24 juni på morgonen:

The country has just taken part in a giant democratic exercise — perhaps the biggest in our history. Over 33 million people — from England, Scotland, Wales, Northern Ireland and Gibraltar — have all had their say.

We should be proud of the fact that in these islands we trust the people with these big decisions.

We not only have a parliamentary democracy, but on questions about the arrangements for how we are governed, there are times when it is right to ask the people themselves, and that is what we have done.

The British people have voted to leave the European Union, and their will must be respected.

David Cameron sa också, generöst och statsmannamässigt:

And let me congratulate all those who took part in the “Leave” campaign — for the spirited and passionate case that they made.

Och det viktiga, det som de kortnästa i Sverige inte förmår inse (vilket bara det gör dem opassande att ha några som helst maktpositioner i ett land som kallar sig ”demokratiskt”):

The will of the British people is an instruction that must be delivered. It was not a decision that was taken lightly, not least because so many things were said by so many different organizations about the significance of this decision.

So there can be no doubt about the result.
——————-
I love this country — and I feel honored to have served it.

And I will do everything I can in future to help this great country succeed.

I Sverige tror sig på fullt allvar de kortnästa alltid veta bäst om hur alla andra i världen borde bete sig. De kommer dragande med sitt ”alla måste ta sitt ansvar” i tid och otid, trots att de själva inte har tagit ansvar. De förstår inte att andra inte bryr sig om vad representanter för ett så kaotiskt land som Sverige tycker. I andra länder uttrycker allt fler i stället att Sverige numera är bland de sista länder man skulle lyssna på eller vilja efterlikna. Att ständigt – tondöva och okänsligt – försöka näpsa andra och pådyvla andra sitt allt mer dysfunktionella samhällssystem så som Sverige gör, är knappast populärt vare sig i EU eller i resten av världen.

Att få höra en svensk statsminister säga det som Storbritanniens David Cameron sa i sitt tal, det är lika osannolikt som det skulle vara att någon tog ner månen:

I fought this campaign in the only way I know how — which is to say directly and passionately what I think and feel — head, heart and soul.

I held nothing back.

I was absolutely clear about my belief that Britain is stronger, safer and better off inside the European Union, and I made clear the referendum was about this and this alone — not the future of any single politician, including myself.

But the British people have made a very clear decision to take a different path, and as such I think the country requires fresh leadership to take it in this direction.

Något opinionsinstitut borde ställa frågan till ett tillräckligt stort antal svenskar för att det ska vara representativt:

Har du förtroende för dem som styr Sverige i riksdag och regering?

OBS! Ett kriterium för att få svara på opinionsundersökningen skulle vara att man inte är partipolitiskt aktiv. Partipolitiskt aktiva får inte tänka självständigt utan måste lyda partipiskehållaren i respektive parti. Om de deltar i en sådan enkät blir svaret ofrånkomligt missvisande. Jag skulle förresten kunna göra som en del av mina vänner gjorde inför omröstningen i Storbritannien (de satsade på Brexit och vann en rejäl slant) och satsa en slant på att minst 80 procent svarar nej.

Men då skulle vi också tvingas se, höra och läsa de kortnästa bortförklara också det resultatet…

* Kortnäst är den som inte förmår tänka längre än näsan räcker.

© denna blogg. Vänligen länka till originalinlägget vid ev citat.

Finland. Migri: ”Fall som har tagits upp i medier särbehandlas inte utan prövas utgående från samma principer som alla andra fall.”

Viktigt att de här texterna läses först:
•  Finland. Många frågor ofrågade i medieaktuellt asylärende. – 5 juni 2016
•  Finland. ”Vi har varit här i många år, vi har fått två barn här.” – 6 juni 2016

Och här kommer reaktionen från Migri (Migrationsverket i Finland) på Twitter:

Detta bekräftar det jag skrivit i de ovanstående två inläggen och visar hur viktigt det är att medier som tar på sig uppgiften att rapportera om enskilda fall måste ”ha på fötterna” innan de tutar ut information som leder fel. Felaktiga och/eller ofullständiga skriverier åsamkar stor skada för många parter: den person eller familj man skriver om, tilliten och tilltron till Migrationsverket, tilliten och tilltron till domstolen dit ärendet överklagats och – inte minst – tilliten och tilltron till medierna själva när folk inser att det inte går att lita på deras rapportering.

Migri tar i sitt pressmeddelande upp att endast ett perspektiv presenterades i offentligheten i fallet med den irakiska familjen:

Migri redogör därefter för vilka lagregler som gäller för uppehållstillstånd på grund av familjeband. Nya familjer har haft försörjningsförutsättning sedan år 2010:

Migri påpekar vidare att verket anser att det finns flera olika slags säkerhetslägen i Irak:

Om barn i asylprocessen anger Migri att det bästa för ett litet barn är att vara med sina föräldrar:

Till slut meddelar Migri att verket under dagen idag, måndagen den 6 juni, lämnat en redogörelse till inrikesministern, som bett om information om det specifika fallet gällande den aktuella irakiska familjen. Migri skriver:

Det kan vid en snabb reflektion tyckas vara en god sak att inrikesminister Petteri Orpo vill ha information om ett i medierna mycket uppmärksammat fall. Det är ett medmänskligt och sympatiskt drag hos ministern. Men det kan också ses som ett misstroende mot såväl Migri, ett statligt verk som har att följa de lagar regering och riksdag har stadfäst, som mot oberoende domstolar som också har att följande gällande lagar och praxis. Att då en minister ska ”avgöra om Migri och domstolarna handlat lagenligt” kan uppfattas just som ett misstroende och rentav en viss antydan till ministerstyre. Det vill säga om det faktiskt är så att han begärt information för att ”avgöra om Migri och domstolarna handlat lagenligt”… Vad är det som i så fall gör ministern kompetent och ger honom rätt att tolka lagar och därmed avgöra hur Migri och domstolarna skött sitt grannlaga och viktiga, för människor livsavgörande uppdrag? Men kanske rör det sig om ett missförstånd?

Ett viktigt påpekande – som egentligen inte borde behövas – görs i slutet av Migris upplysande text:

Fall som har tagits upp i medier särbehandlas inte utan prövas utgående från samma principer som alla andra fall.

Jag anser – det var därför jag skrev de två tidigare texterna – att det är av yttersta vikt för Finland att journalister och medieredaktioner tar sitt uppdrag på största allvar när de rapporterar om svåra situationer som ibland uppstår när någon eller några asylsökande inte ges rätt att stanna i Finland. Ofta ter sig – och är – fallen ömmande och så gott som alltid kan vi som medmänniskor känna empati och vara ledsna över ett negativt beslut i ett fall som av medierna beskrivits i mycket upprörande termer. Ofta dessutom med udden riktad mot den personal på Migri som har ett oerhört svårt uppdrag och som inte har rätt att ge svar på tal på grund av sekretessbestämmelserna, vilket inte är vare sig rättvist eller rätt.

Och som Migri skriver så kan man inte börja särbehandla fall som tagits upp i medierna; alla har rätt till en likvärdig behandling och den ska ske enligt gällande lag. Vi har inte folkdomstol i Finland, liksom inte heller i Sverige – oavsett om medierna faktisk ibland eldar på så att folk beter sig som om vi hade det.

Till sist: I ett öppet och fritt land är det viktigt att myndigheter och riksdag och regering granskas av medborgarna – direkt och via medier. Det är också viktigt att folket reagerar och agerar för att påtala och försöka få till stånd förändringar av eventuella orättvisor, felaktigheter och lagar som slår fel för att man inte kunnat förutse alla tänkbara och otänkbara scenarier när de stiftades. Men man ska grunda sitt engagemang på fakta, inte på tyckanden och troenden. Man behöver hela tiden använda både hjärta och hjärna. Inte bara det ena. Inte bara det andra.

P.S. Hoppas att inrikesminister Petteri Orpo så snart som möjligt offentligt uttalar sitt förtroende för Migri och för domstolarna och meddelar att det blev ett litet missförstånd: han ville inte alls ”avgöra om Migrationsverket har agerat lagenligt” utan bara låta sig informeras om hur det hela ligger till utan att enbart behöva förlita sig på medieuppgifter.

Tillägg några timmar efter att ovanstående skrev (det går väldigt fort i det här ärendet):

Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Hbl:s sajt.

Den irakiska familjen som varit i offentligheten under de senaste dagarna kommer inte att avvisas den här veckan.

Familjens jurist Jari Vuorijoki säger till FNB att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har förbjudit verkställandet av beslutet tills HFD behandlat familjens ansökan om besvärstillstånd eller fattat ett annat beslut i ärendet.

 

 

 

 

 

© denna blogg. Vänligen länka till detta inlägg vid citat eller ”lån” av text. Gäller givetvis också journalister.

Österåkers kommun står fast vid sitt erbjudande att ta emot 28 ensamkommande, minderåriga asylsökande flickor

Följande texter bör läsas först:
•  En kommunledning har att, i första hand, se till sin kommuns och sina kommuninvånares bästa. – 15 februari
•  Österåkers kommun ställer egna, rimliga krav på Migrationsverket – 15 februari
•  Kommentarer från Socialdemokraterna i Österåkers kommun – 18 februari

Uppföljning

Utdrag ur Migrationsverkets svar på brevet från Österåkers kommunstyrelseordförande Michael Fletcher, M och som oppositionen S skickade ut:

Verket har i nuläget inget intresse av att förhandla om nya platser enbart för flickor.

Kommentar: Nej, kanske inte det, men det har helt uppenbart Österåkers kommun och Migrationsverket har inte överhöghet över Österåkers kommun och kan därför inte vifta bort kommunens önskemål. Och: verket kan ju återkomma efter ”nuläget”, när det har intresse av att förhandla om platser enbart för flickor…

Österåkers kommuns andra begäran är att Migrationsverket ska lämna uppgifter om namn, ålder och nationalitet på de som fortsättningsvis ska komma till kommunen senast tio dagar innan ankomst.

Dessvärre kan Migrationsverket inte tillgodose denna begäran heller. I normalläget ska ett barn anvisas omedelbart men senast 24 timmar efter ankomst. Detta gör det omöjligt att tillfredsställa Österåkers kommuns begäran.

Kommentar: Österåkers kommun vill ha uppgifter som gör det lättare för den att planera för verksamheten. Det är en ytterst rimlig och modest hållning och eftersom Migrationsverket inte torde ha överhöghet och bestämmanderätt över Österåkers kommuns verksamhet kan verket inte strunta i att lyssna på de önskemål/krav som kommunstyrelsen framför. Det som är ”normalläget” för Migrationsverket är knappast ”normalläget” för Österåkers kommun.

Här kan man ta del av hela Migrationsverkets svar till kommunstyrelsen i Österåker.

Oppositionen har omedelbart reagerat med ett pressmeddelande, där den bland annat skriver:

 

Alliansen i Österåker villkorade mottagandet av ensamkommande flyktingbarn att bara gälla flickor i en skrivelse till Migrationsverket. Migrationsverket avvisar kommunens begäran, med hänvisning till att andelen flickor som kommer till landet är låg och att Österåker redan har ett avtal om att ta emot ensamkommande pojkar. Vi konstaterar att förslaget från den styrande alliansen i kommunen, att villkora flickor var dåligt förberett och mycket olyckligt formulerat.

Kommentar: Men Kommunstyrelsens ordförande till Migrationsverket har inte ställt några som helst ”villkor”utan meddelat att kommunen önskar ta emot 28 ensamkommande, minderåriga asylsökande flickor i stället för pojkar.  Att upprepa detta om ”villkorat” två gånger i ett stycke gör det inte mer korrekt.

Oppositionen skriver vidare:

Sättet som alliansen agerat i frågan har satt Österåker på kartan, på ett sätt som vi anser är olyckligt.

Kommentar: Det kan mycket väl vara så att en del – rentav många –  håller med S. Å andra sidan kan det vara minst lika många – eller rentav en majoritet – som tycker att kartplacerandet är alldeles utmärkt och att fler kommuner borde börja framföra önskemål och ställa krav och visa att de tar sitt ansvar (detta utslitna uttryck) och ser till kommunens och dess invånares bästa. Det är ju inte precis så att Alliansen har vägrat ta emot några ensamkommande minderåriga asylsökande utan den försöker, såvitt man kan se och förstå, verkligen göra det som blir bäst både för kommuninvånarna och för de flickor som de är beredda att ta emot under den tid asylprocessen pågår.

Till slut skriver Socialdemokraterna i Österåkers kommun genom kommunalrådet Ann-Christine Furustrand och politiske sekreteraren Kristian Krassman:

Frågan om flyktingmottagande kräver ansvarsfull hantering och får inte bli ett föremål för populistiska och dåligt förankrade utspel. Det har tidigare inte funnits några meningsskiljaktigheter mellan partierna vad gäller att ta emot flyktingar i Österåker, nu vill vi se att den ordningen återställs.

Kommentar: Här kan man inte annat än hålla med. Det finns ingen anledning att vara emot en modest och välunderbyggd begäran att de ensamkommande minderåriga asylsökande som kommunen lovat ta emot ska vara flickor. Det kan vara bra att välja sina strider och kanske rentav tänka på dessa ord, citerade med en liten glimt i ögat:

Att sista ordet inte är sagt i den här saken framgår av vad ordföranden i kommunstyrelsen, Michaela Fletcher, M, sa i P4 Stockholm den 23 februari, efter att Amir Hashemi-Nik på Länsstyrelsens enhet för arbetsmarknads- och rättighetsfrågor förklarat att det var till dem kommunen skulle ha vänt sig, inte till Migrationsverket:

 Vi skickade till den som var adressat på det avtal som också skrevs och det var på Migrationsverket.

På frågan om vilka chanser Österåkers kommun har att få igenom sina önskemål svarade Michaela Fletcher:

Uppdraget är redan skickat. Under tiden som jag satt och lyssnade på Länsstyrelsen så gick ett uppdrag till vår socialchef att ta kontakt med Amir.

Det måste, som tidigare påpekats, vara en självklarhet att ansvarskännande kommunpolitiker framför de önskemål, ställer de krav och i allt de företar sig agerar på ett sätt som bäst gynnar kommunens invånare. Gör kommunpolitikerna inte det så tar de inte det ansvar och uppfyller inte den plikt som de, enligt lagen om kommunal självstyrelse, har.

Tilläggas kan också att Sverige ratificerade Europakonventionen om kommunal självstyrelse i augusti 1989, där det bland annat står:

Konventionens syfte ar att lägga fast grundläggande principer för att trygga den kommunala självstyrelsen som en av de viktigaste grundstenama i ett demokratiskt styrelseskick.

Vidare stadgas i konventionen:

Till slut kan konstateras att det till Sverige kom 35.369 ”ensamkommande barn” år 2015. Av dem var t.o.m. september 2015 (uppgifter saknas för hela året 2015), 11 procent flickor/kvinnor. Hur stor tillströmningen blir i år vet ingen och vilka prognoser som än görs så kommer de med stor sannolikhet inte att hålla. Men om man räknar med att samma procentuella förhållande rådde hela året så kom ca 3.890 ensamkommande asylsökande flickor till Sverige år 2015. Även det ett ansenligt antal och med en sådan inströmning som kanske också ökar, ter sig Österåkers kommuns erbjudande att ta emot 28 (!) flickor inte på något sätt anmärkningsvärd. Trenden lär dessutom, enligt UNHCR, vara att det börjat komma betydligt fler  kvinnor och flickor, varav en del är ensamkommande minderåriga. Antalet ensamkommande minderåriga flickor kan således öka även om det totala antalet ensamkommande minderåriga skulle förbli oförändrat eller minska.

Att kommuner tar sin uppgift på stort allvar, alltså att hantera sin verksamhet på bästa sätt för kommunens invånare – likt Österåker, Norberg, Karlskoga och säkert några till gjort på det här området – förtjänar respekt och uppskattning. Hade landets regering/ar och riksdag/ar de senaste två perioderna och denna period tagit sina uppgifter på allvar och sett till rikets invånares bästa och agerat därefter, då hade vi inte sett det kaos som ett integrationshaveri för med sig och inte haft en hotande samhällelig kollaps runt hörnet. Nu vill regeringen, via den statliga myndigheten Migrationsverket, få kommuner att agera lika ansvarslöst som den själv gjort. Men alla kommuner kommer inte att göra det och Migrationsverket har inte överhöghet över kommunerna. Knappast regeringen heller.

Fortsättning lär följa.

© denna blogg.

 

Finland. President Sauli Niinistö: ”Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd.”

I praktiken går det till så att var och en som kan uttala ordet ”asylum”, asyl, har tillträde till Europa och Finland. Detta lilla ord ger på sätt och vis en subjektiv rätt att ta sig över gränsen. Även den som saknar en riktig grund för sin asylansökan får genomgå en fullständig utredning, som rentav kan ta flera år i anspråk, och kan därefter undgå tvångsåtgärder om förutsättningarna för asyl inte uppfylls. Man kan alltså stanna kvar dit man kommit på felaktiga grunder.

Och nu till själva dilemmat, som är djupt förankrat i våra värderingar.

Europa klarar inte av den okontrollerade folkvandringen länge till. Om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman. Då leder strävan att göra gott till att alla får lida.

Det sa Finlands president Sauli Niinistö vid öppnandet av riksmötet den 3 februari 2016. Men han började sitt tal så är:

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk,

När ni började för ett år sedan visste ni inte vad som väntade er. Lika lite visste jag då, i början av min mandatperiod, om allt det jag nu vet med facit på hand.

Det har sagts att mitten av detta årtionde kommer att gå till historien, att vi lever i en brytningstid.  Att det som man nu fattar beslut om kommer att vara avgörande för vår framtid.

Han fortsatte:

Det har rackats ner på män, på kvinnor, på toleranta människor, på intoleranta människor, och sist men inte minst naturligtvis på polisen; vi har gett oss själva en ordentlig utskällning.

Varför just nu?  Därför att vi har problem. Det senaste av dem är den okontrollerade migrationen. Vi misstar oss grundligt om vi inbillar oss att den blir undangömd för att vi har börjat hålla ett öga på varandra, på vad var och en gör och säger in i minsta detalj, och sedan göra ett stort nummer av det och ta till öknamn. Vi blir inte av med problemen på det här sättet; vi riktar uppmärksamheten åt ett annat håll, men det leder bara till ökade problem.

På den här punkten skulle det sannerligen vara dags för besinning, som författaren Paretskoi skrev i tidningen Iisalmen Sanomat.

Om migrationen, folkvandringen och flyktingarna sa presidenten också:

Migrationsproblemet är djupgående. Europa, Finland, det västerländska tänkesättet och värdesystemet – allt detta har blivit utmanat.

Förändringen är drastisk – så sent som för något år sedan exporterade vi våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.

Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.

På sådana utsagor blir ni som nu är här, jag och regeringen på respektive håll tvungna att svara. På hur just Finland och just finländarna kommer att möta sin framtid. I sista hand är det bara vi själva som bär ansvar för vår framtid.

Så sent som för något år sedan höll vi på och exporterade våra värderingar, som vi ansåg vara helt överlägsna, men nu måste vi begrunda om vi ens själva klarar av att hålla fast vid dem.

Han talade klarspråk (vilket är betydligt vanligare att man gör i Finland än i Sverige) och sa att Europa inte klarar av den okontrollerade folkvandringen länge till och att om denna toleransgräns överskrids kommer vårt värdesystem att falla samman:

Det är emellertid svårt att begränsa migrationen eftersom så gott som alla åtgärder misstänks strida mot internationell rätt och internationella överenskommelser. Men dessa överenskommelser och bestämmelser har kommit till under helt andra omständigheter. Jag är säker på att om internationella bestämmelser och nationella bestämmelser som bygger på dem kom till i dagens läge skulle de vara betydligt strängare till innehållet, men de skulle trots det hålla fast vid de mänskliga rättigheterna och hjälpa dem som lider nöd. Det finns alltså inga goda alternativ. Vi måste överväga om vi ska värna om europeiska värderingar, européer och dem som lider verklig nöd, eller om vi strikt ska värna om internationella åtaganden utan att bry oss om övriga konsekvenser.

Att vi lever i svåra tider vet alla. Det handlar verkligen om, som presidenten så rakt och tydligt uttrycker, att se till att den kultur, de värderingar, den frihet, jämställdhet och demokrati som våra fäder och far- och morfäder stridit och stupat för, överlever. Inte ge upp vårt land, vår svårvunna frihet och självständighet. Presidenten igen:

För det första måste den europeiska värdegrunden och ordningen tryggas, det måste vara fullständigt klart. För det andra ska vi hjälpa dem som lider nöd och blir utsatta för förföljelse. Nu kan vi inte hjälpa dem som söker något bättre och känner att de har en svår situation eller framtid i sitt eget land.

Det långa talet avslutade presidenten så här:

Ärade talman, bästa representanter för Finlands folk

Förväntningarna och kraven på er är stora just nu. Säkerheten måste förbättras, invandringen är ett problem, ekonomin är kärv, och vi vet inte vad som ytterligare väntar. Ni kommer, intensivare än någon riksdag på årtionden, att få ta itu med primära, grundlagsrättsliga frågor. Ert arbete kommer inte att vara lätt.

Läs gärna hela talet, som är betydligt längre än vad som återgivits här.

Människor har full rätt att söka asyl där de befinner sig: i Tyskland, i Österrike, i Danmark – i vilket EU-land som helst

I en ledare i NWT den 3 december under rubriken Kontrollera gränserna kan man bland annat läsa:

Nu kommer inte något mer att återstå för Sverige än att också stänga gränsen för asylsökande, och skicka tillbaka dem till de säkra länder som de närmast kom ifrån, oftast Danmark och Tyskland. Det är vad Moderaterna föreslagit och som Socialdemokraterna kommer att tvingas till med eller (förmodligen) utan Miljöpartiet i regeringen. Och EU måste snarast se till att både Schengen och Dublinförordningen följs av alla.

Alla (nästan) verkar plötsligt ha förstått att det inte går att ta emot fler asylsökande i Sverige nu.  Det borde ha varit uppenbart för politiker (och journalister) med öppna öron och ögon redan för länge sedan. Sverige borde ha harmoniserat sina regler och sina system med de övriga nordiska ländernas, i stället för att ständigt kräva att andra länder ”ska ta sitt ansvar”. Då hade det inte sett ut som det gör idag och Sverige hade kunnat ha en ganska god beredskap och möjlighet att ta emot asylsökande.

Men sedan finns det politiker och partier som antingen inte förstår (och det är allvarligt) eller inte vill förstå (det är också allvarligt) och som uttalar sig så här i Sveriges riksdag. Alltså inte vid ett politisk agitationstillfälle, utan i Sveriges lagstiftande församling. Kommentarer efter videoklippet.

Det är Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson, vars bakgrund jag inte alls känner till, som här den 2 december salvelsefullt uppträder i riksdagen som om hon talade på en politisk manifestation eller – tänker jag när jag ser minspel och gester – rentav som om hon sökte in till Dramatens elevskola. Men hon är faktiskt representant för i första hand Centerpartiets väljare och i andra hand också för hela folket. Vad säger hon då? Jo:

Andrum. Vi behöver ett andrum. Vilken typ av ”andrum” behöver människorna, som nu inte överhuvudtaget släpps ut från de länder där de far otroligt illa. Där vårt system, vårt Migrationsverk, våra domstolar bedömer att de här människorna inte kan vara kvar i Syrien, i Afghanistan i Iran, dit vissa skickas tillbaka trots att de inte ens är därifrån och så vidare. De här personerna kan inte få något ”andrum” i det här.

Jag hör det här upprepas gång på gång på gång: ”andrum”. Som om det bara var att vrida ner kranen och så existerar inte de här personerna för en stund. Och det är därför retoriken med EU går stört mig för man får det att framstå som att det här går att göra på ett humant sätt. Det går inte att göra på ett humant sätt! Det ska man ha väldigt klart för sig här. De här människorna kommer att fara otroligt illa i den här situationen, otroligt illa! Och de tusentals, tusentals, tusentals personer som nu kommer att hållas ute med de id-krav framförallt som ni ställer, med den anhöriginvandring som jag har nämnt tidigare som gör att familjer kommer att separeras, hållas isär och inte ha nånstans där de kan återförenas. Det är de människorna som ni säger att ”ja, vi ska ta ett andrum ifrån dem”. Men de finns ändå, även om de inte finns inom vart geografiska territorium så existerar de någon annanstans. Och vad blir konsekvenserna av det? Jag önskar att man kunde vara tydlig, stå upp för att det är det man åstadkommer och att det är det som är konsekvensen. Att för att kunna försvara våra fyrkantiga, byråkratiska system så är man beredd att offra de här människorna. För det är det ni gör nu.

Lite ärlighet i det skulle jag verkligen uppskatta även om jag förstår att det här är ett svårt beslut.

Kommentarer:
Sverige har inte ansvar för att/om människor ”överhuvudtaget släpps ut från de länder där de far otroligt illa”. Sverige varken kan eller har rätt att lägga sig i andra länders system som inte är som det svenska. Nordkoreanerna far verkligen otroligt illa men man kan knappast stå i Sveriges riksdag och kräva att de ska ”släppas ut från det land där de far otroligt illa” och få komma till Sverige.

Kommunpolitiker och kommuninvånare: Enligt lag har kommunerna självbestämmanderätt. Sätt igång och agera, vänta inte på att strutsarna i Stockholm ska dra upp sina huvuden ur sanden!

Ansvariga kommunpolitiker och kommuninvånare med rösträtt!

Det fungerar inte att ”vädja i brev till regeringen och Migrationsverket om verktyg för att kunna hantera situationen”, det fattar ni väl själva?

Enligt lag har kommunerna i Sverige självbestämmanderätt. Sätt igång och agera, vänta inte på att strutsarna i Stockholm ska dra upp sina huvuden ur den sköna sanden för det har inte skett och kommer inte att ske. Skriv inte till dem, det är meningslöst. Vad ni kan och bör göra innan fler våldtäkter begås och fler brott begås och större skada sker i era kommuner är att använda er av er kommunala självbestämmanderätt och vägra ta emot dessa kriminella element och falska asylsökare uppblandade med flyktingar; vägra acceptera våldtäkter, stölder, oro, otrygghet och allt annat som herrarna och damerna i riksdag och regering pådyvlar er.

Hyr bussar, sätt dessa personer på bussarna med adress Rosenbad och riksdagen, låt chauffören köra dit, öppna dörrarna och få ut allihop och åka därifrån. Överlåt åt de obegåvade som lyckats ta sig in på ”ansvarsfulla” (ett skämt!) poster att hantera den ohållbara situation de har skapat. Gör det nu!
————————————————————————
Det är ett starkt ord: ”frustration”. Starkt är också ”oro”, föregått av ordet ”stor”. Starkast, och helt oacceptabelt att man ska behöva befinna sig i vare sig i Örkelljunga ellr någon annanstans i Sverige är: ”vanmakt”. Men eftersom det är svenskar som känner stor oro, vanmakt och frustration så anser svenska politiker och andra opinionsbildare och beslutsfattare att det inte är något att bry sig om. Gud nåde svenskarna, däremot, om de skapar ”stor oro och frustration” eller försätter i vanmakt” 1) tiggare från andra länder eller 2) illegala invandrare och/eller asylbedragare! Enligt den skruvade och unika svenska modellen ska dessa värnas och omhändertas och ges rättigheter och det ska svenskarna betala med både stor oro, vanmakt och frustration och sina pengar via skatterna.

När är det nog? När slutar svenskarna, de som utsätts för det som skapar stor oro, vanmakt och frustration och blir lidande i sitt eget land, i sina egna hem, att stå snällt med nävarna i byxfickorna och lätt framåtböjda nackar? Varför låter de fullständigt vettvilliga idioter (för så ter de sig nu när man ser vart de har för landet) sitta i riksdag och regering och kommunstyrelser och hitta på det ena galnare än det andra?

Ur Helsingborgs Dagblad den 26 augusti, artikeln Oro och förtvivlan över asylsituationen:

”Situationen påverkar alla som bor och visats i vår lilla kommun. Klimatet har blivit tuffare, många känner sig rädda och otrygga och med det kommer risken med ökad främlingsfientlighet, motsättningar och utanförskap.”

Och:

Kriminaliteten uppges ha ökat och polis ska ha tillkallats vid flera tillfällen. Våldtäkt, misshandel och snatterier nämns, liksom att fritidsgården Centrumhuset fick stängas under en period.

Samt:

Socialnämndens ordförande Arne Andersson (M) säger att nämnden fått direkta rapporter från folk som drabbats av händelserna. När det gäller våldtäkten har ingen polisanmälan gjorts.

– Vi känner till att det förekommit, men målsägaren vill inte utsätta sig för den process det innebär att anmäla även om vi vädjat till henne. På asylboendet på det gamla motellet slänger kristna och muslimer mat på varandra. Vi har personal som inte kunnat gå dit utan polis vid omhändertagande av barn som far illa i den miljön.

Svenska obegåvade och inkompetenta politiker: Vakna eller avgå omedelbart! Vad ni gör mot ert eget folk är både vidrigt och skamligt!

© denna blogg.

Snart börjar det hända saker. Kanske. Eller inte…

Ja, snart börjar det hända saker… kanske. För nu har en brittisk chefredaktör skrivit en krönika i Svenska Dagbladet – Något är fel i Sverige – och sagt detsamma som vi är så många som har sagt och skrivit under lång tid. Vad det egna folket, de egna väljarna tycker och vill, det har de (o)ansvariga inte brytt sig om. Men det skulle inte förvåna om det blev lite rissel och rassel bland dem när nu någon helt utifrånkommande säger exakt detsamma: Något är fel i Sverige. Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator, skriver bland annat:

Även turister på promenad genom Stockholm denna sommar måste märka att något blivit annorlunda. Staden har fått nya besökare som ändrar dess karaktär. De sitter utanför kaffebarer och i gathörn, bredvid t-baneingångar och busshållplatser. Hyggligt folk som säger ”hej, hej” medan de håller fram en pappmugg med några enstaka kronor i. Deras tillhörigheter ligger ofta i stora högar på gatan och ingen rör dem. För besökare är detta häpnadsväckande. Varför tolereras det? Var är polisen? Varför håller ingen ordning här?

Han konstaterar också:

För Sverige gäller det omvända (mot i Storbritannien. Min anm.). Där tycker man så mycket om invandring att den förra statsministern förlorade ett val genom att uppmana de bekymrade väljarna att ”öppna sina hjärtan” för de nyanlända. Men när det gäller att faktiskt anställa dem?

I slutet av sin krönika säger han detsamma som jag med en dåres envishet upprepat otaliga gånger i olika sammanhang:

I Storbritannien kan beteckningen ”EU-migrant” ge associationer till en polsk jobbare eller en fransk finansman. Men i Sverige använder konstigt nog till och med statsministern begreppet ”EU-migrant” som en förskönande omskrivning för tiggare.

När ska de naiva (!) politikerna i riksdag och regering börja se till att Sverige följer sin egen utlänningslag, sin brottsbalk, sina stadganden om allmän ordning, se till att tiggare inte tillåts ockupera andra människors mark och fastigheter och tillämpa EUs rörlighetsdirektiv så som det är skrivet och menat? Kanske nu, när andra än boende i Sverige (deras väljare) börjar undra?

© denna blogg.

En migga: ”Se över vistelsebegreppet i socialtjänstlagen, politiker!”

Är det inte snart dags att börja ta miggornas (med flera) rapporter här på bloggen på allvar?

Jag har förmedlat dem i åtta års tid men bara några få gånger genom alla år kontaktats av en riksdagsledamot som ville veta mer. Och inte bara miggorna har rapporterat utan också poliser, ambassadanställda, HVB-personal, familjehemsföräldrar, folk från kyrkan och jag själv (sedan maj 2005). Några ytterst få gånger har alltså någon av dem som är arvoderade av folket för att på bästa sätt styra Sverige hört av sig, trots att det idag finns sammanlagt 2.958 inlägg under rubriken Asyl&Migration här på bloggen, varav många är så horribla att de hade fått vilket annat lands riksdag, regering, migrationsmyndigheter, polisväsende, eventuella försäkringskassor och eventuella arbetsförmedlingar samt socialbyråer och domstolar att omedelbart vidta kraftfulla åtgärder för att rätta till galenskaperna.

Vad är det för fel på er, riksdagsledamöter? Vad är det för fel på er som sitter i regeringen idag och er som satt där 2006-2014? Och på Migrationsverkets tidigare och nuvarande generaldirektörer? Varför har ni inte lyssnat på dem som lämnat uppseendeväckande uppgifter i stället för att år efter år köra på mot avgrunden i 180 knyck med både skygglappar och öronproppar?

En migga kommer här med ännu fler katastrofala uppgifter – som inte heller verkar vara kända bland de ”ansvariga” – med anledning av inläggen Märklig dom i förvaltningsrätten i Umeå, den 23 juli och Folkbladet: Systemskifte för migration den 28 juli:

Se över vistelsebegreppet i socialtjänstlagen, politiker!

Ja, man får ont i magen när man läser domen från förvaltningsrätten i Umeå! Jag tappar också lusten att betala skatt.

Jag har stött på den här ”generositeten” tidigare, men då har det varit socialtjänsten som beviljat bidrag till personer med lagakraftvunna utvisningsbeslut. Alltså personer som inte har tillstånd att ens vistas inom Sveriges gränser. Jag vet också att frågan har lyfts till riksdagspolitiker men de verkar inte förstå och se att det är något problem; ingen har i alla fall sett till att det blivit någon ändring.

Sedan har vi ju även personer som fått tidsbegränsade uppehållstillstånd och på så sätt fått fyra sista siffror. Har man dem så funderar ju ingen på om personen har rätt att vistas i landet eller ej. Man kan uppenbarligen fortsätta att leva i landet utan uppehållstillstånd men med personnummer som inte spärras utan fungerar, och därmed har man tillgång till hela socialförsäkringssystemet.

Jag vet också att vissa kommuner beviljar bistånd till personer som kommer som arbetskraftsinvandrare. Det kan ju knappast ha varit tanken från politiskt håll när man lättade på det regelverket. Men har riksdag och regering satt en gräns så låg som 13.800 kronor brutto i månaden i lön för att man ska kunna beviljas arbetstillstånd, så måste riksdag och regering ju ha insett att det blir problematiskt för personen att försörja sig på den lönen i Sverige. Särskilt om det följer med en familj också.

Även de som fått uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare och sedan funnit att det inte finns något jobb när de kommit hit, får märkligt nog socialt bistånd i vissa kommuner. Det kan ju inte vara rätt, de ska ju rimligen återvända hem istället. Och behöver de hjälp med hemresan så ska de förstås hänvisas till sitt eget lands ambassad.

© denna blogg.

SM i luftpastejbakning

Tror ni att väljarna har röstat på era partier för att ni ska tävla i luftpastejbakning?

Skäms på er alla politiker utan självdistans och känsla för vad som är rätt och fel! Ni som har mage att kalla er ”förtroende”valda! Särskilt stort förtroende kan man knappast räkna med om man agerar som ni gör och använder viktig och dyr tid (det är skattebetalarna som betalar arvodena) till att baka luftpastejer!

Ni bakar en budgetdeg med en massa ingredienser som ni diskuterar hit och dit och väger på olika vågar. Så får ni ihop en deg och tror fullt och fast att ni kommer att vinna SM i luftpastejbakning. Konkurrensen är visserligen rätt hård, det bakas ju luftpastejer lite här och där i de olika partikorridorerna. Men Alliansbagarna tror på sig själva och sina ”baking skills” och peppar varandra med glada tillrop, dunkar i ryggarna och några high fives.

När pastejen stått i ugnen en stund och ni tittar in ser ni en härlig, stor och riktigt luftig och tom skapelse resa sig. Ni har hela tiden trott på er själva, på att ni ska segra i den helsvenska grenen luftpastejbakning. Och när allt är klart och bakverket kommit ur ugnen och bedömts av en folkjury så visar det sig att Alliansens luftpastej är den största och ojämförligt ihåligaste av alla! Den har kostat väldigt mycket i tankeverksamhet (?), pengar och tid att baka och nu ger all möda utdelning: Seger i tävligen SM i Årets Luftpastej 2015 går med stor marginal till Alliansen. Men ingen jublar… Utom de själva.

Ur en ledarartikel i Dagens Industri den 6 maj med rubriken: Riksdagsförvirringen föröder förtroendet:

Decemberöverenskommelsen var svår att förklara när den slöts. När den nu ska tillämpas är läget förvirrat och inte ens den som är van vid politik kan riktigt redogöra för vad det är som kommer att hända vid riksdagsbehandlingen.

Och ur en kommentar på Facebook:

Det är en parodi utan dess like där Moderaterna presenterar ett eget budgetförslag som de ändå inte kommer att försöka få igenom.

Luftpastejer bakas i lekstugor, inte i riksdagar och regeringar. Ingen har gett partierna rätt att leka och låtsas. Att styra ett land är ett förtroende som ska förvaltas, det har folket, från vilket all makt utgår, rätt att både förvänta sig och kräva.

© denna blogg.

En migga: ”Det är helt uppåt väggarna.”

En migga skriver om:

Jag har tagit del av ett av Migrationsverkets dokument som rör beslut om omedelbar avvisning. Dokumentet, som är rättschefens instruktion (RCI 19/2014), är inte på något sätt anmärkningsvärt förrän jag läser sidan 8 i bilagan till instruktionen.

Kortfattat sägs det, gällande granskning av säkra ursprungsländer för asylsökande, att Sverige – till skillnad från övriga EU-länder – inte tillämpar EU-direktivets procedurer för att fastställa säkra ursprungsländer. Med andra ord deklarerar Migrationsverket öppet och ogenerat att man – alltså till skillnad från övriga EU-länder – struntar i att bedöma om exempelvis en syrisk medborgare redan har uppehållstillstånd i ett säkert land Läs gärna den bifogade filen. Där står allt, svart på vitt. Det är helt uppåt väggarna.

Det kan också nämnas att när jag tackar – vilket jag givetvis alltid gör – miggan för att jag fått  ta del av informationen, skriver vederbörande så här:

Du behöver inte tacka mig för att jag skickar information till dig. Det känns mer som en moralisk skyldighet från min sida att göra något.  Jag är bara tacksam för att du finns, så att det jag och andra observerar kommer ut till allmänheten.

Människorna i samhället är trötta på vad som händer med vårt land, men samtidigt intar de en passiv hållning. Jag är övertygad om att på grund av att Sverige har varit förskonat från krig i två sekler i kombination med en mångårig politik som har haft till syfte att utplåna landets nationella identitet, har människorna fullständigt passiviserats. Det är lite som Sovjetunionen. Helt horribelt med andra ord.

Kommentar: Ingen, för vad finns att tillägga? Det finns tidigare inlägg här på bloggen om uppenbart ogrundade ansökningar, se nedan. Har någon ”ansvarig” i regering eller riksdag (Migrationsverket är ju en statlig myndighet) orkat bry sig om att Sverige agerar, som miggan säger: ”helt uppåt väggarna”? Svar nej.

Ett antal (inte alla) av mina texter i ämnet ”Uppenbart ogrundade asylansökningar” genom åren:

•  Frågan om ”uppenbart ogrundade ansökningar” får ny aktualitet – 28 december 2009
•  Genom viseringsfriheten har det rasat in mängder av ”uppenbart ogrundade asylansökningar” från Serbien – 9 november 2010
•  Stora skillnader när det gäller hanteringen av uppenbart ogrundade asylansökningar mellan Sverige, Norge och Finland – 2 juli 2012
•  En migga: ”Just nu har vi armenier som har dubbla medborgarskap, men som menar att de måste få PUT i och med att de bott i Syrien och flytt därifrån – även om de flydde hit via Armenien och inte har något skyddsbehov gentemot Syrien.” – 16 september 2013
•  Lagar är det inte längre så noga med i Sverige… – 14 juni 2014
•  Snart är härdsmältan på asylområdet i Sverige total – 16 juni 2014
•  Tack till alla som medverkar till att vi får upp de här frågorna på bordet och i offentligheten! Tio år för sent, visserligen, men ändå. – 16 oktober 2014
•  Ni är genomskådade, varenda politiker som nu börjar komma med ”förslag” på integrationsområdet! – 19 december 2014
•  En migga om uppenbart ogrundade asylansökningar: ”Förstår du innebörden av det när de som tigger på gatorna kommer på detta?” – 6 februari 2015
•  Tillägg till föregående inlägg: Ur Migrationsverkets Rättsutredning om asylsökande EU-medborgares rätt till bistånd enligt LMA – 7 februari 2015
•  Nu kommer också ett stort antal människor från Europa till Sverige och söker ”asyl” – 18 februari 2015

© denna blogg. Korta citat ur texten är tillåtna, länka alltid till originalinlägget.

En riksdagsledamot är inte en anställd i ett företag

I debattartikeln med rubriken Jag är inte bunden av decemberöverenskommelsen i Dagens Industri den 16 januari, skriver riksdagsledamoten Finn Bengtsson, moderat, bland annat:

För mig personligen är DÖ ett problem då jag inte deltagit i någon förankringsprocess innan den blev en realitet, trots att dess innehåll i högsta grad berör det mandat som väljarna gav mig i valet 2014. Att överenskommelsen inte bara bakbinder och förminskar mitt mandat till dess det löper ut, utan på samma sätt gäller dem som ännu inte är valda 2018 och begränsar deras mandat till nästa val igen 2022 gör det hela än värre.

Just det! Ingen riksdagsledamot i Sveriges riksdag ska acceptera att några få personer inom deras partiledningar dikterar hur de ska förhålla sig och hur de ska rösta och till och med lägger vad som i praktiken blir munkavle på dem! Även om man i Sverige inte har äkta och fria personval – väljarna får ju inte rösta på vem de vill utan enbart på kandidater som satts upp på listor av partiledningarna – så är varje riksdagsledamot suverän och har sin absoluta rätt och frihet att agera som han/hon anser vara rätt. I huvudsak följer en riksdagsledamot sitt artis linje, det är ju för att han/hon sympatiserar med den som han/hon blivit medlem i just det partiet, men ingen människa kan i allt hålla med någon annan och friheten/rätten att ibland rösta annorlunda är självklar. Att pådyvla ”folkvalda” ett kollektivt beteende är mycket främmande för vad vi hittills har ansett vara demokratiskt och det är av stor vikt att flera riksdagsledamöter  än Finn Bengtsson (M), opponerar sig och även vägrar delta i farsen. Han skriver vidare i sin artikel att:

Enligt DÖ får inte heller utskotten eller enskilda riksdagsledamöter bland de sex partierna lägga fram förslag till regeringen som påverkar den budget som har antagits genom att alliansens ledamöter tvingats lägga ned sina röster för sitt eget förslag.

Vidare får man enligt DÖ inte ens reservera sig till förmån för sitt eget förslag. Detta är i sig hutlöst, men riskerar framför allt att Sverige under minst drygt tre år framåt och kanske i nästan åtta år till, valt en socialistiskt inspirerad ekonomisk utveckling framför en borgerlig.

Har man inte haft det minsta att säga till om, utan dessa DÖ-påhitt genomdrivits av en liten klick människor på ett uppseendeväckande odemokratiskt sätt, så är man självklart inte bunden att följa en sådan överenskommelse! Finn Bengtsson igen:

Decemberöverenskommelsen mellan allianspartiernas och regeringens företrädare i december slöts mellan ett mycket begränsat antal personer…

Politiska partier i Sverige har med åren börjat bete sig allt mer som kommersiella företag med VD, kommunikationsdirektör, fjäskande och ”lojala” tjänstemän etc. Men ett politiskt parti är absolut inte ett företag och det är på tiden att alla partier börjar inse det och återgå till att vara just politiska partier på demokratisk grund, inte toppstyrda kommersiella företag där man kan agera för egen vinning och för att själv, till varje pris, få sitta kvar vid ett dignande riksdagsbord med de goda, av andra finansierade grytor.

Hoppas att Finn Bengtsson fortsätter att stå på sig. Även om han inte är ”äkta personvald” så är han ändå vald att företräda väljarna, inte partiledningen!

© denna blogg.

Det är många som skriver och talar om de grymma morden i Paris…

…och mycket är bra. Inte minst publiceringarna av teckningar ur satirtidskriften Charlie Hebdo. Men alltför mycket är också floskligt och ytligt och kan till och med i vissa fall uppfattas som ”posering”; det känns inte äkta utan handlar mer om att visa hur starkt just vi tar ställning och även passa på att slänga in något lämpligt om att vi ”inte ska låta onda krafter segra” och om att vi inte ska ”dra alla muslimer över en kam” och annat dumt. Som om de vände sig till en läse- och lyssnarkrets som är totalt intelligensbefriad.

Själv är jag fascinerad över att jag får mail och meddelanden från människor som ber mig skriva om terrorattacken mot Charlie Hebdo i går!

Jag har inte rusat iväg och skrivit något om de ohyggliga dåden eftersom jag vill tänka ordentligt på vad jag ska säga om jag ska säga något överhuvudtaget. Om jag väljer att skriva något om de brutala morden på 12 oskyldiga människor, så kan jag i alla fall lova att det inte blir några floskler om yttrandefrihet eller om ”allas lika värde”, ”religionsfrihet”, islamofobi” etc. Sådant skriver och hasplar så många andra ur sig, så det ska ingen behöva läsa hos mig.

Människor måste börja tänka själva, och tänka längre än näsorna räcker.  Svenskar måste börja att, i betydligt större utsträckning än hittills, ta del av vad och hur medier rapporterar och hur regeringar och parlament agerar i andra länder. Svenskar måste börja förstå att Sverige är ett land som skiljer sig starkt från sina nordiska grannländer och även från övriga EU-länder på orådet ”asyl- och migration”, och att om man enbart tar del av det som sägs och skrivs i Sverige så är man så gott som analfabet på detta viktiga område. Allt detta hör samman med vad som hände i Paris (och hoten mot bland andra Lars Vilks i Sverige) och vad som sker också här hemma i Sverige i ökande takt: bränning av bilar, myndighetskontor och skolor i invandrartäta utanförskapsområden; vägran att släppa fram polis och ambulans och brandkår och i dessa områden och i vad polisen kallar ”no go”-zoner; islamister som öppet delar ut flygblad utanför moskéer; islamister och andra hårdföra muslimer som kontrollerar stadsdelar eller vissa gator och skrämmer bort andra från dessa ”territorier” där deras lagar gäller och där det också finns vapen och det skjuts allt mer. Etcetera. Det går inte att ignorera allt detta, att bortförklara det.

Under förra året, 2014, kom i genomsnitt 220 asylsökande till lilla Sverige (9,5 miljoner invånare) varenda dag i 365 dagar. I år beräknas ännu fler komma: upp emot 250 människor från utomeuropeiska länder, varje dag. Nog för att fylla en ny flyktingförläggning per dag! Att detta inte fungerar kan en lågt begåvad person räkna ut, men av någon outgrundlig anledning inte de personer som sitter i riksdag och regering och som gravt vanstyr landet på detta område.

Min önskan för 2015 är att det ska bli året då svenskarna informerade och utbildade sig, på faktamässiga och faktiska, uppenbara grunder kring hur den unika asylhanteringen som pågår i deras land egentligen ser ut, vad den för med sig och hur mycket den förändrar deras land.

Man kan börja med att ladda ner miggböckerna i paddor och andra läsplattor (då är texterna sökbara, till skillnad från i pappersböckerna) och studera dem. Utdrag ur en recension av den första boken – Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2008-2011 – i Dagens Juridik:

Alla politiker, jurister, debattörer, chefer och samhällsmedborgare som vill debattera och diskutera migrationspolitik är skyldiga att läsa den här boken. Jag går så långt att jag säger att den som inte läst de här texterna, har inte skaffat sig rätten att ha några åsikter om den svenska migrationspolitiken. Jag kan garantera att de som är emot invandrare och invandring har oerhört bra koll på migrationshaveriet i svensk politik. De kommer läsa boken och använda Migrationsverkets handläggning som argument emot en human flyktingpolitik. Alla vi som vill se en human och fungerande migrationspolitik är därför skyldiga att med öppna ögon se verkligheten som den ser ut. Bara då går det att göra något åt det.
———–
För dig som har eller vill skaffa dig en åsikt om svensk migrationspolitik och som är beredd att brottas med dina förutfattade meningar rekommenderar jag att skaffa den här boken omgående.

Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan. Men hon närmar sig.

Läs först Tove Lifvendahls text på Svenska Dagbladets ledarblogg med rubriken Den reducerade tanken hos Liberala Nyhetsbyrån. Om hur debattörer och skribenter drabbar samman i ändlösa skriverier och påhopp på varandra medan inget konkret händer på det fullständigt sjuka område de skriver om – asylområdet. Ett kort utdrag ur texten:

Jag tror att svenskarna i rätt stor utsträckning är beredda att öppna sina hjärtan. Vi vill mycket. Men när de ser, för att tala med Anna Dahlberg, ”dagens havererade mottagningssystem med tiotusentals människor som kommer att sitta fast på flyktingförläggningar, en misslyckad etableringsreform, akut bostadsbrist och framväxande parallellsamhällen”, ställer de helt rimligt frågor om hur det står till med vår förmåga. Det är den diskussionen jag uppfattar att vi tre som skrivit texterna kräver att politikerna för med medborgarna. Den behöver bygga på en inventering och strategisk plan framåt, och vara transparent och realistisk.

Jag har skrivit om dessa frågor – asylområdet främst – sedan maj 2005 och miggorna har rapporterat sedan början av 2008. Men jag har ju sett – och ser när nu allt fler, tidigare tämligen tysta, skribenter börjat våga sig in på det minerade asylområdet – att medan jag/de skriver och skriver och skriver och skriver och skriver så rasar allt det vi skriver och skriver och skriver och skriver om samman runt omkring oss. Vi sitter på våra redaktioner och arbetsrum och medan vi skriver och skriver och skriver och skriver så skapar tiotusentals (ingen vet förstås hur många…) människor, som vi inte vet vilka de är, varför de är här och varför vi ska försörja dem, helt nya och egna samhällen och lagar. I de 186 (kanske fler idag?) utanförskapsområdena och de 55 ”no go”-zonerna som är det Sverige som uppstått på grund av fega och okunniga skribenter, debattörer och politiker.

Jag vet att en del inte håller med, men min absoluta åsikt och insikt är, att de som nu börjat skriva och skriva och skriva och skriva, gör det tio år för sent! De har varit fega, de har inte velat gå in på ett område där de riskerat att stämplas med någon eller några av de gängse stämplarna som alla i Sverige tycks vara så rädda för. Så rädda att de inte vågat tala klarspråk offentligt, utan bara i sina slutna rum. Skulle jag skriva vad jag vet har sagts i dessa frågor på stora mediers samhällsredaktioner (där det finns folk som rapporterat om det till mig), så skulle man påstå att jag ljuger. Och de, som berättat om förbud att använda vissa ord eller att ta upp vissa företeelser skulle förneka att de sagt så. En av ytterst få som ”kommit ut” är Marika Formgren, men så har hon också lämnat journalistiken och utbildar sig nu i stället till ingenjör. Läs hennes mycket läsvärda blogg här. Men hon är i det närmaste ett unikum.

Miggorna har slagit larm, tecken på asylhaveri och fakta har funnits. Mauricio Rojas varnade. Läs inlägget Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan? från den 29 maj 2013. Jag har skrivit och skrivit och skrivit och skrivit. Och fortfarande stoppas inte galenskaperna!!!! Utan nu kommer allt fler, tidigare tysta, opinionsbildare fram ur vrårna och de skriver och skriver och skriver och skriver. Och skriver. Därute sitter Mårran, ännu har hon inte hasat in på redaktioner och arbetsrum på Söder och Kungsholmen och Vasastan och andra, än så länge men inte länge till, nästan fredade zoner. Men hon närmar sig. Och då är det slutskrivet, då gäller det att springa och springa och springa och springa i stället. Att fly.

Men fortsätt föralldel att skriva och skriva och skriva och skriva, alla ni som nu börjat, tio år för sent. Några personer i ansvariga ställningar i regering och riksdag som lyssnar och tar itu med eländet finns inte så ni gör det för blinda ögon. Själv skriver jag numera för att framtida forskare ska ha viktigt material samlat och lättillgängligt när de forskar kring varför välfärden och demokratin och yttrandefriheten raserades på ett eller två decennier i Sverige medan det inte skedde i de nordiska grannländerna.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

Det kom en berättelse: ”Sverige – den snällaste kniven i lådan”.

Det kom ett mejl:

Hej Merit!

Tack för ditt oförtröttliga och viktiga folkupplysningsarbete. Allt du skriver om känns angeläget och snart kan väl inte beslutsfattarna nonchalerar dina och andra insatta och kunniga personers visselblåsande längre. Här kommer mitt ”vittnesmål” (bifogat i en pdf-fil) som du gärna får publicera. Jag har fått Abdullahs tillåtelse att berätta om det här, förutsatt att vi får vara anonyma.

Jag läste det välskrivna dokumentet – personen som har skrivit det arbetar som jag själv med språk, som översättare, och det märks i hur vederbörande uttrycker sig: korrekt, nyanserat, levande. Berättelsen borde läsas av många – alla! – eftersom den på ett mycket tydligt och sakligt sätt beskriver en del av verkligheten i Sverige idag, den verklighet som väldigt, väldigt många möter och lever i – fjärran från den humanitära stormaktens storhjärtade Rosenbad. Om man där, i Rosenbad, själva hade så stora hjärtan som statsministern önskar att svenskarna ”härute” ska ha, då skulle man ta till sig miggornas berättelser och texter som denna, undertecknad av en ”Sverigevän och asylrättsvän”. Just det: ”Sverigevän och asylrättsvän”! Det är nämligen inte svart eller vitt, det är svart och vitt. Samtidigt. Att vara Sverigevän och förtvivlat försöka värna om vad som varit (är?) det svenska språket och vad som varit (är?) svensk kultur, traditioner, levnadssätt, står på intet sätt i motsatsförhållande till att samtidigt värna om asylrätten. För flyktingar, uttryckligen för flyktingar och särskilt skyddsbehövande, det vill säga dem som behöver skydd och inte kan återvända till sina hemländer.

Här är några utdrag ur den ganska långa texten, som trots sin längd inte bör avskräcka någon från läsning:

”Han har nyss fått permanent uppehållstillstånd”, sa Abdullah. ”Och nu ville han att jag skulle följa med ut och fira.”

”Kommer han från Syrien, direkt från kriget?” sa jag.

Abdullah suckade och skakade på huvudet: ”Han har bott i Kuwait i många år, och han har ett bra jobb där”, svarade han undvikande.

”Men hur kan han då ha fått permanent uppehållstillstånd?” frågade jag.

”Han är syrier, och det står i hans papper”, sa Abdullah. ”Det tog tydligen tre månader, sen fick han sitt uppehållstillstånd, mer eller mindre automatiskt. Så nu kan han äntligen åka tillbaka till Kuwait igen.”

Jag såg tydligen frågande ut, och Abdullah förklarade: ”Han har svårt för kylan här i Sverige.”

”Men varför tog han sig hit överhuvudtaget?” sa jag. Som så många andra hade jag svårt att förstå varför någon som redan hade ett hyfsat liv tog det stora steget att bryta upp från sitt land, om än tillfälligt.

Abdullah ryckte på axlarna. ”Ja du, semester? Äventyr? Jag vet inte så noga. Men en bostad – eller bara en adress i Sverige – och ett svenskt pass är guld värt.”

Och:

Fattar inte svenskarna vad som händer? brukar Abdullah fråga mig. Han berättar om hur landsmän till honom, och människor från andra länder i Mellanöstern – vanliga medelklassmänniskor – planerar sina resor till Sverige. Mobilerna går varma, planer smids. Och han beskriver ingående hur snacket går:

”Jo, man får en bostad. Ja, utbildning är helt gratis. Nej, man måste inte jobba, om man inte har jobb får man pengar av staten. Och jo, du hörde rätt, man får betalt för att gå i skolan och lära sig svenska!”

Och jag lyssnar till hans berättelser ur verkligheten med stigande frustration. ”Men du som träffar så många, några måste väl ändå vara riktiga flyktingar, som har riktiga skäl att fly?” försöker jag. För jag vill ju inte att det ska vara så illa som jag hela tiden får indikationer på. ”Men det är ju inte de som kommer i första hand”, säger Abdullah. ”De fattiga i krigsdrabbade områden, de kan ju inte ens ta sig hit. Nej, jag fattar inte vad Sverige håller på med”, säger han och skakar på huvudet.

Just det som Abdullah säger i det sista stycket sa också syriern Issam Alo på Blinkarps asylboende till mig i juli:

I don’t know what the Sweden is doing! Why they are taking in so many people, it is not good. No houses, no jobs. Many people just come for good life. Not good for the Sweden.

När asylinvandrade själva reagerar (och Abdullah och Issam är absolut inte de enda!) över Sveriges märkliga och självdestruktiva agerande som uppmärksammats också i andra länder, nu senast i Danmark – ett inlägg om det följer snart – då är det illa. Berättigat oroliga svenskar som försöker diskutera galenskapen som skiljer ut Sverige från alla andra EU-länder och fjärmar landet från sina nordiska grannländer, påklistras snabbt etiketter av allehanda slag och tystnar ofta snabbt; asylinvandrade som säger samma sak förbigås med tystnad. Vad dessa personer säger stör den svenska bilden av godhet och humanitet och stormakt.

Ett sista utdrag ur texten från en tänkande svensk som, liksom en överväldigande majoritet av svenskarna, värnar om asylrätten. För dem som har flyktingskäl, inte för asylbedragare.

”Men du som träffar alla de här lycksökarna”, frågar jag honom. ”Säger du någon gång till dem vad du egentligen tycker, eller jamsar du bara med?”

”Jag kan ju liksom inte döma någon enskild”, svarar Abdullah. ”Men ibland kan jag bara inte hålla tyst. De flesta tjatar om samma sak om och om igen när jag träffar dem. De frågar till exempel: Hur var det nu, fick man extra bidrag för det tredje barnet? eller: Hur länge kan man läsa på SFI med bidrag, och kollar de om man reser hem om man samtidigt hyr ut lägenheten i andra hand…? Senaste gången det hände blev jag riktigt förbannad”, fortsätter han.

”Jag sa åt en av dem: ’Du har en bra utbildning, skaffa dig ett jobb och börja betala skatt!’ Jag mår illa när jag ser en massa vuxna män sitta och röka vattenpipa hela dagarna och bara ta emot bidrag av Sverige! Det är dåligt för dem och det är dåligt för Sverige”, avslutar Abdullah.

Kommentarer:  Läs själva och bilda er en egen uppfattning. Jag skulle förresten byta ut ordet ”snällaste” i rubriken till antingen ”dummaste” eller ”blåögdaste”. Och att det har visat sig vara förödande för Sverige med sådana blåögda och/eller dumma personer i landets regering och riksdag. Och en sista kommentar:

Det finns faktiskt ingen ”asylrätt” för bedragare, statsminister Fredrik Reinfeldt! Det har varit en av dina och din regerings uppgifter och plikter att se till att upprätthålla en reglerad invandring så som landets utlänningslag föreskriver. Det har du och din regering inte gjort.

Läs hela texten Sverige – den snällaste kniven i lådan!

© denna blogg.

I nästa år, i nävermån, när tuppen går i tossor!

Jag beundrar er alla, ni moderater som arbetar hårt inför valet (och det gäller förstås alla andra partiers valarbetare också), ni som vill väl och som tror på det ni för fram på era valaffischer och i andra sammanhang. Jag menar det, det finns ingen som helst ironi i det jag säger. Det är alltid roligt att se hur ni klistrar affischer, håller torgmöten, knackar dörr, sätter upp valstugor etc, etc, etc. Utan ert engagemang och utan era ideella insatser skulle vi inte längre ha ens en gnutta demokrati längre. Ni är alla – oavsett parti – värda beundran och beröm.

Men en sak undrar jag starkt över: varför säger ni moderater inte ifrån till er partiledare, tillika er och hela Sveriges statsminister, och till er och hela Sveriges utrikesminister, när de uppblåst megalomant, i en krissituation i landet (asylinvandringen som skenat bortom all kontroll) uttalar:

Sverige är en humanitär stormakt.

Hur kan ni med hedern i behåll ställa er bakom ett så osant och felaktigt påstående? Att många är rädda för partiledningen vet vi, det har sipprat ut en hel del berättelser om det och för några år sedan utkom boken Knapptryckarkompaniet av tidigare riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som bland annat skrev:

Men den förväntan och stolthet jag kände inför uppdraget hösten 2002, när jag blev invald i riksdagen som moderaternas första namn, ersattes steg för steg av frustration, irritation och ibland ren ilska.

För en riksdagsledamot är nämligen frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade. Inte heller frågor till partiets ledning – ens de som ställdes blott för att stilla nyfikenhet – välkomnades.

Från tid till annan kände jag därför viss skam för det sätt på vilket jag och mina kolleger genomförde vårt uppdrag. Vi använde inte tillräckligt med tid och resurser för att rätt sätta oss in i de frågor vi skulle besluta om. Vi nöjde oss med att passivt godta ledarens uppfattning och förväntades heller inte göra något annat.

Se också halvtimmesprogrammet En bok, en författare:

Jag beklagar djupt att ”demokrati” i Sverige har fått en helt annan betydelse än den, som man vanligtvis förknippar med ordet och med det som står på riksdagens webbplats första sida:

Som jag ser det (andra kan se det annorlunda) är det så här:

Den offentliga makten i Sverige utgår inte från folket och inte heller från riksdagen, den utgår från några få personer i regeringen.

Riksdagen är inte den högsta beslutande församlingen i vårt land, annat än på papperet. Högsta beslutande församling är en liten grupp i regeringen.

Svenska folket är inte fritt att välja vilka de vill utan måste hålla sig till de kandidater som respektive parti valt att sätta upp på sina listor.

Svenska folket i gemen verkar inte uppleva att de ”företräds” av 349 personer (som dessutom är minst 200 för många) i riksdagen.

”Som man bäddar får man ligga” lyder ett gammalt ordstäv. Svenskarna har tillåtit att en sorts demokratur införts och måste nu antingen ligga i den bäddade sängen eller stiga upp, klä på sig och slå näven i bordet. För landets och folkets skull gäller det andra alternativet, att stiga upp, hålla huvudena högt och se till att makten återförs till folket (vilket också riksdagsledamöterna är en del av) via en rejält bantad riksdag. Och att se till att de maximalt 149 riksdagsledamöter som ska företräda folket verkligen klarar av att agera starkt och självständigt gentemot diktatoriska partiledningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på vad som ofta sades till mig som barn, när jag önskade eller föreslog något som var utopiskt:

Jo, jo, lilla vän,
i nästa år, i nävermån,
när tuppen går i tossor!

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

 

…och snart är det val igen # 1

Moderaternas partisekreterare Kent Persson intervjuas i Aftonbladet webb-TV. De två främsta sakerna som slår mig när jag ser och hör honom är

– att han nästan kunde ha fått en roll som en av hubotarna i tv-serien Äkta människor
– att han upprepar ordet ”valrörelse” 16 gånger under den fem minuter korta intervjun

OBS! Kent Persson är kanske en hur trevlig, varm och sympatisk människa som helst privat, det vet jag ingenting om för jag känner honom inte. Det enda jag kommenterar – det enda jag kan kommentera – är hur han framstår i sin officiella roll, genom sina framträdanden och texter.

Några mekaniskt framförda meningar som fastnar är:

”Vi är på väg in i ett läge där Alliansen börjar skapa stabilitet.”
Kommentar: ”Börjar skapa”? Är det inte lite sent att ”börja skapa stabilitet” när man har haft regeringsmakten i nästan två mandatperioder?

”…när vi ger besked om hur vi vill sätta ännu fler människor i arbete. Vi har svaren på hur jobben ska kunna bli fler.”
Kommentar: Om nu ”vi” hade haft förmågan att,  som det lite överlägset uttrycks: ”sätta ännu fler människor i arbete”, varför har då ”vi” inte gjort det? I stället är det så illa ställt att ungdomsarbetslösheten i delar av Sverige är så hög att EU-kommissionen griper in och delar ut stödpengar till de tre krisregioner där ungdomsarbetslösheten överstiger 25 procent!

Moderaterna vill, genom sin partisekreterare inte minst, få folk att rösta på dem. Självklart. De vill sitta kvar vid makten, den makt som de inte förvaltat på bästa sätt under de hittills sju år de har haft den (här finns givetvis avvikande åsikter, andra får uttrycka sina åsikter, jag uttrycker min). Det har bland annat fått till följd att många väljare i olika opinionundersökningar uttrycker sitt stöd för andra partier, inte minst för Sverigedemokraterna som nu, enligt SCB:s stora mätning, är Sveriges tredje största parti. I en annan mätning visade det sig också att partiet är näststörst bland LO-medlemmar. Ändå fortsätter både Moderaterna (och andra partier) att på ett nästintill komiskt sätt försöka låtsas som om de här opinionsresultaten inte finns och att vägra på allvar ta in att en växande andel väljare faktiskt sympatiserar med Sverigedemokraterna.

Det är en sällsynt dum strategi av Moderaterna (och andra partier) att mer eller mindre ignorera den oro som allt fler verkar uppleva när det gäller den stora och samhällsomvandlande utomeuropeiska (bedrägliga, inte äkta) asylinvandringen till Sverige. I praktiken accepterar de också att tiotusentals människor som fått avslag på sina asylansökningar i enlighet med svensk lag, stannar kvar och skapar parallella samhällen. Och i praktiken accepterar de att människor som vistas i Sverige illegalt (=olagligt) efter mängder av nya asylansökningar som tillåts belasta systemet och att många utan asylskäl så småningom ändå beviljas uppehållstillstånd. Det kanske bland annat är just det här som inte gillas av ”vanligt folk”, de som får lära sig att lagar ska efterlevas, att man ska arbeta och betala skatt och att deras skatter ska gå till vettiga ändamål. Då kanske de går till det enda parti som de uppfattar har den här frågan högt på sitt program. OBS! Det här är en kvalificerad gissning, men om jag får bevis för att jag har fel så ändrar jag mig förstås.

Att ignorera Sveriges nu tredje största parti (oavsett vad man tycker om dem så är de demokratiskt invalda i Sveriges riksdag) och inte ta tag i frågor kring (den bedrägliga) asylinvandringen, kan alltså mycket väl vara den största – och kanske den enda? – anledningen till att medborgarna vänder sig till Sverigedemokaterna. Att inte erkänna det, att fortsätta att försöka låtsas som om det regnar och med pokeransikten à la hubotar prata på om vilken förträfflig politik man har när väljarna samtidigt flyr, är direkt osmart och knappast ett recept för valseger.

Moderaterna har inte en enda karismatisk och tydlig frontfigur som kan tala till folk utan krumbukter. Ingen som talar som en vanlig människa (dvs floskelfritt), ingen som utstrålar sympatiskhet. I ett parti med så hård partipiska som Moderaterna kommer inga starka personligheter med publikvinnande sätt att få komma fram. För vem som helst med den allra minsta lilla utstrålning och positiv folklighet skulle överglänsa partiledaren och det går förstås inte an. Men så kommer det inte att gå bra heller (ur M-synpunkt) i vaaaalrööörelsen 2014, den som partisekreteraren talar om i var och varannan mening.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

En migga: ”Efter två veckors anställning (ibland inte ens det) får man börja utreda själv.”

Blandad kompott från en migga:

En sommarvikarie på en annan enhet gav en av de hungerstrejkande afghanerna flyktingstatus (!!!) på grund av att han konverterat! Sommarvikarien tyckte att han var trovärdig trots att han aldrig yppat ett enda ord om konvertering från islam till kristendomen i någon av sina tidigare prövningar. Att notera: Den påstådda konverteringen skedde en månad efter att mannen fått sitt sista avslag, och grundade sig på att han kunde de tio budorden?!!  En skandal för det svenska rättssamhället.

Kommentar: På detta sätt låter Migrationsverket alltså sommarvikarier fatta beslut som går emot andra beslut och bidrar till att göra hela asylsystemet både oberäkneligt och orättvist. Och, förresten: På vilka andra myndigheter får en helt ny sommarvikarie utan ordentlig introduktion och därmed utan nödvändiga kunskaper, besluta i ärenden som har oerhört stor betydelse för enskilda individers liv och framtid, men obönhörligen också för landet Sveriges ekonomi och framtid?

Miggan berättar vidare om hur lite som krävs för att få börja fatta viktiga juridiska beslut med mycket stor betydelse för enskilda människor och för hela landet:

Efter två veckors anställning (ibland inte ens det) får man börja utreda själv. Utan hjälp förutom föredragande i paus för beslutsfattare. Ja, du har ju hört hur ”bra” vissa beslutsfattare är… Efter två veckor har man kanske varit med på fem utredningar och inte har man fått lära sig att ifrågasätta uppgifter som sökande ibland slänger ur sig. Det är för övrigt väldigt godtyckligt vems utredningar man får vara med på. Vissa är inte så bra på att utreda…

Lagen lär vi oss, med kategorier för de olika statusförklaringarna men hur strikt vi ska följa lagen och kriterierna för de olika statusförklaringarna är tyvärr upp till varje enskild tjänsteman att själv komma på.

Kommentar: Man tycks från regeringens och riksdagens håll och från Migrationsverkets lednings sida tycka att på just detta rättsområde (men inget annat) så går det bra med den godtycklighet som miggan ovan berättar om och som även andra miggor i sex års tid berättat om här på bloggen. Utlänningslagen och gemensam praxis är alltså inget som behöver följas; snabba beslut som fattas lite hipp som happ duger. Sedan låtsas Migrationsverkets ledning utåt att det sysslas med seriösa asylprocesser i Sverige.

Det blir allt fler som förstår det som miggorna gång på gång på gång med stor tydlighet rapporterat om: att det asylområdet i Sverige sedan länge har havererat. Tyvärr verkar insikten inte i någon större utsträckning nå regering och riksdag (och knappast heller den svenska journalistkåren). Bland dessa agerar man i stället strutsmässigt och enligt devisen ”det jag inte ser och hör när jag stoppar huvudet i sanden, det finns inte”. Märkligt.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Den som tycker att det finns en svensk ”generositet” och ”humanitet” att vara stolt över på asylinvandringens område, räcker upp en hand!

Jag fick återigen ett skakande samtal, denna gång från en person som arbetar på ett LVU-hem + ibland på ett asylboende. Fruktansvärda historier om hemska interiörer, lögner, slagsmål, förstörelse, aggressivitet, krav, dålig mat, höga kostnader, psykiskt illamående, förtvivlan, kriminalitet, hat, ilska etc, etc, etc. Allt i en salig blandning. Det passar att sitta i riksdag och regering och titta på papper och siffror och att åka på välordnade, förhandsanmälda besök på hög nivå till den här typen av ställen, men den verkliga verkligheten vill ytterst få politiker – om ens någon? – se och ta till sig.

Men jag måste (Ja, jag måste, för vem ska annars göra det? Jag kan inte bara låtsas som det regnar.) lyssna på de förtvivlade människorna? Både svenskarna som ska orka jobba med detta och försöka ha kvar sin medmänsklighet och empati, men också orka agera kraftfullt när bedrägerier och kriminalitet går för långt (vilket de inte vågar för då får de sparken) OCH de asylsökande som inte förstår beslut, som inte klarar att acceptera att de inte får stanna ens när beslutet om avslag är helt korrekt etc.

När jag hör vad de får att äta på asylboendena så blir jag arg och tänker: Sitt ni där, ni som skapar upphandlingskriterierna, och ange att asylboendena ska tillhandahålla allt det som anges i  dem (klicka på bilden för större text) och var nöjda med er själva. Tror ni att de boende får den mat som skattebetalarna betalar för? Inte enligt dem som har insyn, men av rädsla för att få sparken kan de inte ens slå larm. Annat än till mig. Och kanske att någon vågar kontakta en journalist; hittills har jag dock inte sett eller hört något om hur t.ex. Attendo uppfyller de kriterier de skrivit under på att uppfylla.

Det är samma visa från många asylboenden runt om i landet! Alla samtal och mejl jag får kan jag inte ens skriva om; dels för att någon kan kännas igen om hemska, specifika omständigheter blir offentliga (jag måste skydda mina uppgiftslämnare); dels för att jag inte varje dag, flera timmar om dagen, kan sitta skriva ner allt jag får veta. Jag har inte betalt för att göra både journalisters och inspektionspersonals jobb eller ta tag i sådant som högavlönade politiker (ett hiskeligt stort antal riksdagsledamöter, till exempel!), eller några av de drygt 3.000 som finns i regeringskansliet) borde ta tag i. Borde ha tagit tag i för decennier sedan, faktiskt.

Jag kan inte lyssna på verklighetsfrämmande journalister och politiker längre, det går inte. Jag orkar inte, när jag vet hur det ser ut bortom deras deras ekonomiska kalkyler, statistik och floskliga och verklighetsfrämmande ord som ”fri invandring”, ”generös och human asylpolitik”, ”alla människors lika värde” etc. Meninsglösheter utan förankring därute, där människor sitter 7 km från närmaste tätort och får två tunna brödskivor, två skivor hårdost, ett litet smörpaket och en tepåse till kvällsmål. Varje dag. Och inte har någon att  tala med, ingen att fråga om något. Inget att göra.

”Sverige ska vara ett generöst och humant asylland”. Det politiska  mantrat är fullständigt befängt. För vad som bör gälla är: ”Sverige ska vara ett rättssäkert asylland”. För om man respekterar rättssäkerheten i handling och inte bara i tomma ord, då blir det också humant. Kanske inte fullt så ”generöst” som nu om asylbedragarna inte längre beviljas PUT, men då vet människor vad de har att rätta sig efter och att de kan lita på att Sverige följer sina egna lagar och de konventioner landet har ratificerat. Och medan de, som styrker sina historier och visar id-handlingar väntar på Migrationsverkets rättssäkra beslut på asylboenden så ska de få den mat som skattebetalarna betalar för att de ska få. De ska inte heller lämnas helt utan kontakt med Migrationsverket, som nu endast kommer någon timme i veckan (!!!) till ett boende med 150 asylsökande.

Den som tycker att det finns en svensk ”generositet” och ”humanitet” att vara stolt över på asylinvandringens område, räcker upp en hand!

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

 

När blev ”hopp om ett bättre liv” grund för permanent uppehållstillstånd i Sverige?

De tog sig genom Europa från Afghanistan i hopp om ett bättre liv.

Målmedvetet tog de sig, enligt artikeln, till Sverige från Afghanistan via Iran, Grekland, Italien och vidare genom Frankrike, Tyskland, Danmark och till sist till Sverige. Fem EU-länder passerades, inget av dem dög för ”ett bättre liv” utan det var Sverige som hela tiden var målet. Inga asyl- eller skyddsskäl fanns, det handlade hela tiden om att ta sig till det land där försörjning, utbildning, bostad etc tillhandahålls och betalas av andra. Ett faktum som står för sig självt i varje fall under många år framöver.

Nu spelar inte ens medierna något låtsasasylspel längre utan skriver om det som bland annat miggorna berättat om pågått i åratal, och dessutom som om det var helt självklart! Ovanstående citat kommer ur artikeln Från Afghanistan till Glimåkra, publicerad i Kristianstadsbladet den 1 augusti.

Trots att utlänningslagen, såvitt känt, inte ändrats av regering och riksdag när det gäller vad som krävs för att en person ska kunna invandra till Sverige så tycks det i praktiken ändå ha skett en stor förändring i synen på det. En lagstridig sådan. Och som vanligt verkar inte de s.k. ansvariga reagera.

För att utomeuropéer, som säger sig vara – eller är – asylsökande ska beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige med allt vad det innebär, krävs asyl- eller skyddsskäl. Vilka de är stadgas i utlänningslagen och regleras i internationella konventioner som Sverige har ratificerat.

För att utomeuropéer (och även EU-medborgare, men här talas främst om icke EU-medborgare) som inte är asylsökande utan arbetskraftsinvandrare, ska beviljas permanent uppehållstillstånd krävs att de har arbete som de kan försörja sig på, bostad och sköter sig som alla andra, dvs inte begår brott, betalar skatt etc. Efter ett antal år (fyra för utomeuropéer) av ”skötsamt leverne” där personen hela tiden arbetat och fullgjort sina skyldigheter på alla sätt, kan han/hon bevijas permanent uppehållstillstånd.

Om det är så, som det framstår i artikeln i Kristianstadsbladet, att praxis ändrats (i strid med utlänningslagen) av Migrationsverket, så gäller nu alltså att inresa i Sverige från utomeuropeiska länder ”i hopp om ett bättre liv” ger permanent uppehållstillstånd. Det är i så fall ett stort steg på väg mot den fria invandring som bland annat Centerpartiet och även Miljöpartiet önskar se i Sverige. Men det borde väl ske en lagändring först, innan ”hopp om bättre liv” blir skäl för att beviljas uppehållstillstånd? Och kanske en liten demokratisk folkomröstning bland dem, vilkas liv inte blir bättre eftersom en nedmontering av välfärdsstaten sådan svenskarna upplevt den åtminstone de senaste 50, 60 åren blir en följd; en folkomröstning bland dem som ska försörja de utomeuropéer (och EU-medborgare?)  som kommer hit för att få ett bättre liv?

Vidare kan konstateras, vid läsning av artikeln, att ett av de ”ensamkommande barnen” utan asylskäl men med hopp om en bättre framtid, först fått uppehållstillstånd utan skäl som enligt gällande lagstiftning ger rätt till detta, men att också – av någon märklig anledning – hela hans familj har fått komma till Sverige för ”ett bättre liv”!

Vilka paragrafer i utlänningslagen har man tillämpat på Migrationsverket i det här och andra likadana fall? När infördes den här typen av nya kriterier för vilka som får permanent uppehållstillstånd med full försörjning för personer som inte uppfyller de krav som nuvarande ikraftvarande lagstiftning ställer? Den frågan kommer att ställas till Migrationsverket. Dessutom bör Migrationsverkets generaldirektör förklara när och hur och med vems godkännande permanent uppehållstillstånd börjat beviljas på grunder som inte finns angivna i lagen.

Eller är det ”bara” så att media återigen (i detta fall Kristianstadsbladet) rapporterar felaktigt och/eller ofullständigt?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Hela bloggtexten får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexten här ovan. Media och andra som citerar ur texten ska ange källa!