• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2021
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

”Under de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb!”

En före detta lärare från Finland, som i närmare 20 år arbetade i Rinkeby (till och med 2008), skriver och reflekterar över skolan och kvinnorna i Sverige respektive Finland:

GriffeltavlaUnder de många år som jag arbetade som lärare i Rinkeby, var läget fortfarande hanterbart och jag älskade mitt jobb! Jag älskade blandningen, jag hade ibland 22 olika nationaliteter i klassen. Ungarna älskade sitt Rinkeby, där fanns faktiskt en bymentalitet. Då hade man ännu inte börjat titta snett på varandras religionstillhörighet, toleransen fanns där. Det är klart, patriarkal mentalitet rådde i familjerna, men det var ju tjejerna som tog vara på sina studier och faktiskt de mest begåvade killarna också. Vilket ledde till att en stor del av mina elever tog sig vidare till universitetsstudier. Så det mest patriarkala skulle säkert med generationsbyten tunnas ut.

Föräldrarna gillade oss lärare från Finland, vi var annorlunda än de svenska. Vi ställde krav, vi gav läxor, vi höll ordning på lektionerna. Vi tolererade inte sena ankomster eller onödiga diskussioner om att ha keps på huvudet, det skulle man självklart inte ha. Alltså gammal hederlig normalitet, något som fortfarande råder i Finland. Jag kan inte förstå hur man i detta land inte förstår vilket självständigt och kreativt jobb läraryrket är. Det förstår man tack och lov fortfarande i Finland: till lärarhögskolan i Helsingfors sökte i höstas 3.000, av vilka man efter hård gallring tog in 120. Det var alltså lättare att komma in på läkarutbildningen än att komma in på lärarhögskolan.

Det som skrämmer mig mest här i Sverige är de totalitära tendenserna. De har ju funnits redan sedan 60-talet eller kanske rentav ännu tidigare, men det är som om det bara accelererar. Johan Hakelius kommenterade detta totalitära i sin kolumn i Aftonbladet den 4 januari.

Jag har nu i ett par års tid samlat på mig exempel på denna mentalitet av totalitet – läste Hanna Arendts bok rätt noga för ett år sedan – men när jag nämner om mina observationer för mina svenska vänner och bekanta så är det som om de inte riktigt förstår vad jag menar. Jag känner sig något ensam då…

En av mina hypoteser är att ju mer kvinnorna har fått makt i detta land, desto mer totalitärt har det blivit. Som om kvinnorna inte vågade stå för egna åsikter, särskilt inte om de avviker. Ett kvinnlighetens problem av nivellering. Då undrar jag varför de finska kvinnorna verkar så mycket mer självständiga. Där är 30% i börsstyrelserna kvinnor av egen kraft, inga kvoteringar där inte – och då har vi aldrig haft någon Schyman som ständigt tjatat om saken. Hillary Clinton brukar kolla upp hur många kvinnor som sitter i de olika internationella möten som hon deltar i. Vinnare är alltid Finland. När Hanna Olsson mfl gjorde sin prostitutionsutredning på 80-talet, for de till Finland och häpnade över att där jobbade de prostituerade inte under en hallick, alla var ”egenföretagare”. Sedan murens fall har ju läget där ändrats genom inflödet av ryssar och ester. Men i alla fall – i flera hundra år var vi samma land, med en ganska likartad kultur. Och ändå: idag är vi så olika på många väsentliga punkter när det gäller attityder.

Det tål att grunnas vidare på.

Kommentar: Ja, det tål att grunnas vidare på. Tack till skribenten som berättade om sina positiva erfarenheter av lärarjobbet i Rinkeby – innan det värsta ”integrationsivrandet” tagit fart och innan det kommit så många asylinvandrare att samhället inte klarade av att ge alla en chans – och delade med sig av sina hypoteser om kvinnor och makt med mera.

© denna blogg.

”Hellre i Kongo än här”

Ajankohtainen kakkonen Rinkebyssä”Kuvaan mieluummin Kongon kapinallisia kuin Rinkebyssä”, kokenut tukholmalaiskuvaajani Mike Toivonen totesi matkan alussa.

Jag filmar hellre rebeller i Kongo än jag filmar i Rinkeby”, säger min (reportern Ami Assulins, min anm.) erfarne stockholmsfilmare Mike Toivonen i början av vår resa.

Han säger:

Rebellerna lyder sina ledare, men i kravallerna i stockholmsförorterna vet man inte ens vilka de arga unga är, som kastar stenar och bränner bilar.

Här kan man läsa ett reportage om ett inslag i det finska tv-programmet Ajankohtainen kakkonen (Aktuella tvåan) i Yle om kravallerna i svenska förorter och om både goda och dåliga sidor i Rinkeby, gjort av reportern Ami Assulin och fotografen Mike Toivonen.

Reportern sitter ensam i en låst bil på Rinkeby högstadieskolas gård. På andra sidan gatan håller brandkåren på och släcker en bil som nyss stuckits i brand. ”Inte var det så här det skulle bli! Jag flyttar över till förarsätet. Kan jag ens köra den här bilen, om jag måste göra en rivstart härifrån?”

Reportern Ami Assulins reportage är det första i serien Pahamaineiset lähiöt (Förorter med dåligt rykte) i Ajankohtainen Kakkonen. Programmet ligger ute till ca 24 juni och Rinkeby-inslaget presenteras på finska ca 19:22 in i programmet, men från ca 20:00 är en del av det på svenska. Reportern berättar, där hon sitter i en tunnelbanevagn på väg mot Rinkeby, att hon bodde och studerade i Stockholm några år på 80-talet. Men i Rinkeby var hon aldrig. ”Dit var det ju ingen som åkte. Inte då heller”, säger hon. Hon berättar också att så gott som alla elever i Rinkebyskolan är invandrare (har invandrarbakgrund) och att de kommer från 70 länder och talar ett trettiotal olika språk.

Reportern berättar vidare att i skolan får man inte filma vem som helst eftersom många elever har nya, hemliga identiteter. Mest går här turkiska och somaliska elever. Hon berättar också att Sveriges Radio för ett år sedan förbjöd sina medarbetare att åka till Rinkeby utan särskilt tillstånd. Inte ens poliser får patrullera här ensamma utan måste vara minst två med två bilar. I Rinkeby har det brunnit förr, man har bränt ner skolan och tänt eld på polisstationen. Och för ett år sedan knivhögg en tolvårig pojke en polis.

Rinkebyskolan har en målsättning: att fostra framtida vinnare på arbetsmarknaden. I inslaget medverkar också finlandssvenske Börje Ehrstrand, som gick i pension 2012 efter att ha varit rektor på Rinkebyskolan sedan 1989. Endast cirka hälften av eleverna här går ut grundskolan med godkända betyg.

Dagen efter att bilar brunnit i Rinkeby vaknar stadsdelen som om inget hänt. Bränderna nämns inte ens i medierna. Dock skriver en del tidningar att extra polisinsatser vid kravallerna hittills kostat 10 miljoner kronor.

Reportern tar också upp att olika politiska beslut troligen påverkar situationen till viss del. Hon nämner att den borgerliga regeringen gjort nedskärningar och att vänstern vill göra olika satsningar. Och att Sverigedemokraterna kan komma att samla fler röster efter upploppen och kravallerna. Men det sista vill inte vaktmästaren Emiliano Camacho hålla med om. ”Demokratin kommer att segra här i Rinkeby”, säger han.

© Denna blogg.

Integrationsminister Erik Ullenhag presenterar ett nytt integrationsprojekt

Erik Ullenhag. Foto: Johan Ödmann

Erik Ullenhag. Foto: Johan Ödmann

Diskrimineringsombudsmannen (DO) med cirka 100 anställda ska flytta till någon av Stockholmsförorterna Tensta eller Rinkeby. Beslutet syftar till att bryta negativa utflyttningsspiraler i ett område där det finns ett utbrett utanförskap, skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP).

Regeringen ger nu Diskrimineringsombudsmannen (DO) i uppdrag att förbereda en omlokalisering av myndigheten till Tensta/Rinkeby. Det är ett led i arbetet för att lyfta de mest utsatta stadsdelarna.

Så börjar Erik Ullenhags artikel på DN Debatt den 10 juni.

DO logoVanligtvis brukar man i möjligaste mån samla myndigheter och verk i ett lands huvudstad, gärna så centralt som möjligt, vilket det finns många fördelar med. Men kanske tänker Erik Ullenhag att det ska bli närmare för många som vill anmäla kränkningar att ha DO i Tensta eller Rinkeby om DO flyttas ut till ett ”utsatt område”, som invandrartäta områden numera kallas (förmodligen för att undvika att nämna ordet ”invandrare”). Eller hur han nu tänker.

Att det blir lätt för ”arga unga män i utanförskap” att hålla anställda på en stor myndighet som gisslan vid nästa upplopp, och att bränna upp deras bilar har väl Ullenhag också tagit med i beräkningen när han nu presenterat sitt nya ”integrationsprojekt”. Och funnit att ”lite spill får man räkna med”, eller någonting ditåt. Polis, ambulans, brandkår och andra ”svenneinstitutioner” är ju ofta inte välkomna och i Södertäljes ”utsatta områden” har det rapporterats om att socialarbetare och andra måste ha skottsäkra västar och poliseskort när de försöker arbeta i vissa av dem. En del behöver till och med polisskydd i sina lokaler (SR 22 juni 2011: Tjänstemän måste ha polisskydd i lokaler). Ska samma sak gälla de DO-anställda och vad kommer säkerhetsåtgärderna att kosta, i så fall?

Av många anledningar kan man förutspå att flytten av DO – en myndighet som vi för övrigt är många som under lång tid tyckt borde läggas ner helt – kommer att bli om inte ett fiasko så åtminstone ett rejält misslyckande.

Vi får väl se hur det går och hur många anställda som vill flytta med när/om Ullenhag får göra verklighet av sitt nya påhitt. Jag tillhör alltså dem som länge ansett att DO aldrig borde ha inrättas och att myndigheteten ska läggas ner. Det finns lagstiftning som reglerar diskriminering och vi har inte myndigheter för en massa annat som redan är lagreglerat! Och jag tror som sagt inte heller, generellt, på idén att flytta ut myndigheter i invandrartäta områden som någon sorts integrationsexperiment. Allra minst till osäkra områden där upplopp och kravaller närsomhelst kan blossa upp.

Här är några tidigare texter på bloggen om DO. Många hänför sig till den urusla chef som DO hade och som tvingades avgå och alltså inte längre finns kvar där. Dessa texter visar främst hur det stormat kring myndigheten, och det är väl känt att det kan vara svårt att få bort osunda och dåliga ”kulturer” på en infekterad arbetsplats, sådana tenderar liksom att ”sätta sig i väggarna”. Men här är ändå en del av de texter som genom åren publicerats här på bloggen om den här onödiga (och dyra) myndigheten:

Knappast ett ärende för DO! – 31 december 2007
Diskrimineringsombudsmannen som ska utreda kränkningar kränker själv  – 29 februari 2008
Diskrimineringsombudsmannen utsedd till Sveriges sämsta chef – 19 augusti 2009
”I Sverige arbetar staten tydligen både mot och för diskriminering.”  – 8 september 2009
”Diskrimineringsombudsmannen utsedd till Sveriges sämsta chef” – 23 november 2010
En migga apropå DO och niqaber: ”Är det inte domstolarna som bestämmer?” – 1 december 2010
Hur länge får urusla chefer på onödiga statliga verk sitta kvar?– 14 januari 2011
Först nu (!) tar Studio Ett upp frågan om den massiva kritiken mot DO Katri Linna!– 27 januari 2011
Äntligen: DO Katri Linna tvingades gå! – 1 februari 2011
Dårskaper: Sverige, landet som är på väg mot inkompetensens och dårskapsruinens brant – 28 februari 2012

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!