På sajten Det Goda Samhället:

Måste de bussas till Rosenbad och riksdagen för att det ska bli ändring?

Ur texten:

Det är inte bara svenskar och andra som tillhör befolkningen i Sverige som blir lidande av den rådande kaotiska situationen. Otaliga är de faktiska flyktingar som nyligen fått asyl eller som sitter på asylboenden och väntar på att få det, som far illa av att människor som de flytt från i skräck och panik, tas in i landet och kan fortsätta att trakassera och hota dem här. Vilket sker dagligen runt om i hela landet.

Det kom en berättelse: ”Sverige – den snällaste kniven i lådan”.

Det kom ett mejl:

Hej Merit!

Tack för ditt oförtröttliga och viktiga folkupplysningsarbete. Allt du skriver om känns angeläget och snart kan väl inte beslutsfattarna nonchalerar dina och andra insatta och kunniga personers visselblåsande längre. Här kommer mitt ”vittnesmål” (bifogat i en pdf-fil) som du gärna får publicera. Jag har fått Abdullahs tillåtelse att berätta om det här, förutsatt att vi får vara anonyma.

Jag läste det välskrivna dokumentet – personen som har skrivit det arbetar som jag själv med språk, som översättare, och det märks i hur vederbörande uttrycker sig: korrekt, nyanserat, levande. Berättelsen borde läsas av många – alla! – eftersom den på ett mycket tydligt och sakligt sätt beskriver en del av verkligheten i Sverige idag, den verklighet som väldigt, väldigt många möter och lever i – fjärran från den humanitära stormaktens storhjärtade Rosenbad. Om man där, i Rosenbad, själva hade så stora hjärtan som statsministern önskar att svenskarna ”härute” ska ha, då skulle man ta till sig miggornas berättelser och texter som denna, undertecknad av en ”Sverigevän och asylrättsvän”. Just det: ”Sverigevän och asylrättsvän”! Det är nämligen inte svart eller vitt, det är svart och vitt. Samtidigt. Att vara Sverigevän och förtvivlat försöka värna om vad som varit (är?) det svenska språket och vad som varit (är?) svensk kultur, traditioner, levnadssätt, står på intet sätt i motsatsförhållande till att samtidigt värna om asylrätten. För flyktingar, uttryckligen för flyktingar och särskilt skyddsbehövande, det vill säga dem som behöver skydd och inte kan återvända till sina hemländer.

Här är några utdrag ur den ganska långa texten, som trots sin längd inte bör avskräcka någon från läsning:

”Han har nyss fått permanent uppehållstillstånd”, sa Abdullah. ”Och nu ville han att jag skulle följa med ut och fira.”

”Kommer han från Syrien, direkt från kriget?” sa jag.

Abdullah suckade och skakade på huvudet: ”Han har bott i Kuwait i många år, och han har ett bra jobb där”, svarade han undvikande.

”Men hur kan han då ha fått permanent uppehållstillstånd?” frågade jag.

”Han är syrier, och det står i hans papper”, sa Abdullah. ”Det tog tydligen tre månader, sen fick han sitt uppehållstillstånd, mer eller mindre automatiskt. Så nu kan han äntligen åka tillbaka till Kuwait igen.”

Jag såg tydligen frågande ut, och Abdullah förklarade: ”Han har svårt för kylan här i Sverige.”

”Men varför tog han sig hit överhuvudtaget?” sa jag. Som så många andra hade jag svårt att förstå varför någon som redan hade ett hyfsat liv tog det stora steget att bryta upp från sitt land, om än tillfälligt.

Abdullah ryckte på axlarna. ”Ja du, semester? Äventyr? Jag vet inte så noga. Men en bostad – eller bara en adress i Sverige – och ett svenskt pass är guld värt.”

Och:

Fattar inte svenskarna vad som händer? brukar Abdullah fråga mig. Han berättar om hur landsmän till honom, och människor från andra länder i Mellanöstern – vanliga medelklassmänniskor – planerar sina resor till Sverige. Mobilerna går varma, planer smids. Och han beskriver ingående hur snacket går:

”Jo, man får en bostad. Ja, utbildning är helt gratis. Nej, man måste inte jobba, om man inte har jobb får man pengar av staten. Och jo, du hörde rätt, man får betalt för att gå i skolan och lära sig svenska!”

Och jag lyssnar till hans berättelser ur verkligheten med stigande frustration. ”Men du som träffar så många, några måste väl ändå vara riktiga flyktingar, som har riktiga skäl att fly?” försöker jag. För jag vill ju inte att det ska vara så illa som jag hela tiden får indikationer på. ”Men det är ju inte de som kommer i första hand”, säger Abdullah. ”De fattiga i krigsdrabbade områden, de kan ju inte ens ta sig hit. Nej, jag fattar inte vad Sverige håller på med”, säger han och skakar på huvudet.

Just det som Abdullah säger i det sista stycket sa också syriern Issam Alo på Blinkarps asylboende till mig i juli:

I don’t know what the Sweden is doing! Why they are taking in so many people, it is not good. No houses, no jobs. Many people just come for good life. Not good for the Sweden.

När asylinvandrade själva reagerar (och Abdullah och Issam är absolut inte de enda!) över Sveriges märkliga och självdestruktiva agerande som uppmärksammats också i andra länder, nu senast i Danmark – ett inlägg om det följer snart – då är det illa. Berättigat oroliga svenskar som försöker diskutera galenskapen som skiljer ut Sverige från alla andra EU-länder och fjärmar landet från sina nordiska grannländer, påklistras snabbt etiketter av allehanda slag och tystnar ofta snabbt; asylinvandrade som säger samma sak förbigås med tystnad. Vad dessa personer säger stör den svenska bilden av godhet och humanitet och stormakt.

Ett sista utdrag ur texten från en tänkande svensk som, liksom en överväldigande majoritet av svenskarna, värnar om asylrätten. För dem som har flyktingskäl, inte för asylbedragare.

”Men du som träffar alla de här lycksökarna”, frågar jag honom. ”Säger du någon gång till dem vad du egentligen tycker, eller jamsar du bara med?”

”Jag kan ju liksom inte döma någon enskild”, svarar Abdullah. ”Men ibland kan jag bara inte hålla tyst. De flesta tjatar om samma sak om och om igen när jag träffar dem. De frågar till exempel: Hur var det nu, fick man extra bidrag för det tredje barnet? eller: Hur länge kan man läsa på SFI med bidrag, och kollar de om man reser hem om man samtidigt hyr ut lägenheten i andra hand…? Senaste gången det hände blev jag riktigt förbannad”, fortsätter han.

”Jag sa åt en av dem: ’Du har en bra utbildning, skaffa dig ett jobb och börja betala skatt!’ Jag mår illa när jag ser en massa vuxna män sitta och röka vattenpipa hela dagarna och bara ta emot bidrag av Sverige! Det är dåligt för dem och det är dåligt för Sverige”, avslutar Abdullah.

Kommentarer:  Läs själva och bilda er en egen uppfattning. Jag skulle förresten byta ut ordet ”snällaste” i rubriken till antingen ”dummaste” eller ”blåögdaste”. Och att det har visat sig vara förödande för Sverige med sådana blåögda och/eller dumma personer i landets regering och riksdag. Och en sista kommentar:

Det finns faktiskt ingen ”asylrätt” för bedragare, statsminister Fredrik Reinfeldt! Det har varit en av dina och din regerings uppgifter och plikter att se till att upprätthålla en reglerad invandring så som landets utlänningslag föreskriver. Det har du och din regering inte gjort.

Läs hela texten Sverige – den snällaste kniven i lådan!

© denna blogg.

”Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna.”

När hon slutade som riksdagsledamot för Moderaterna, skrev Anne-Marie Pålsson den upplysande och för många oinsatta säkert skakande boken Knapptryckarkompaniet: rapport från Sveriges riksdag.

Lyssna på vad Anne-Marie Pålsson berättar i den här intervjun! Och alldeles särskilt på vad hon säger med anledning av vad som står i grundlagen om att ”all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”,  cirka 14:00 in i inslaget, bland annat (för övrigt exakt vad jag själv så ofta har sagt):

Vi har en form för den svenska demokratin som är ganska speciell och som avviker på många, många punkter från den demokratiform som man har i andra länder. Den avviker särskilt i så måtto att alla befogenheter i Sverige är samlade i riksdagen. Och då skulle man ju kunna tro att riksdagen också är väldigt mäktig – och det är ju riksdagen också. Men det betyder inte att riksdagsledamöterna är mäktiga!

Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.
—-
Vi har ett politiskt system där demokratin försvagats i många avseenden. Vi har ingen maktdelning, ingen som kan balansera den extrema makten som hamnat i händerna på partiledarna och främst den partiledare som sitter i Rosenbad. Vi har heller egentligen inga möjligheter för väljarna att komma in i det politiska systemet och påverka. Vi har inga möjligheter till folkomröstningar i frågor som väljarna tycker är väldigt viktiga. Väljarna kan normalt sett inte heller välja vilka som ska företräda dem i riksdagen! En riksdagsledamot är inte ansvarig inför väljarna, man kan inte stryka bort någon ledamot som misskött sig på något sätt.

Anne-Marie Pålsson beskriver ett tillfälle när den moderata riksdagsgruppen försökte hävda sin mening i samband med beslutet om FRA-lagen och citerar statsminister Fredrik Reinfeldt

Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.

Lyssna på Anne-Marie Pålsson, hon säger det som de flesta tänkande människor vet och inser. Ändå får den djupt ”odemokratiska demokratin” fortsätta att existera. I Sverige. Varför?

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Varför lyssnade man inte på Mauricio Rojas för 9,5 år sedan?

Under rubriken Mauricio Rojas, kom tillbaka! (satt av Newsmill), skriver jag bland annat:

I en artikel i Svenska Dagbladet den 5 december 2004 – Utanförskapet växer i Sverige – varnade Mauricio Rojas för vad som skulle komma att ske. Han var då folkpartistisk riksdagsledamot. För detta fick han utstå spott och spe och fann till slut för gott att lämna landet där ingen lyssnade, utan han, som såg och sa sanningen, hånades och förföljdes.

Jag skrev om det i min kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida den 26 oktober 2008: Sverige får faktiskt skylla sig självt. Sedan hösten 2008 bor och arbetar Mauricio Rojas i Madrid.

Mauricio Rojas förutspådde det som nu skett och sker i Sverige. Ingen lyssnade. Ingen lyssnar heller på de hårresande berättelser som miggorna ihärdigt och envist berättat och berättar här på bloggen i fem års tid, och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Det är lättare att slå dövörat till och låtsas som det regnar. Mauricio fick rätt, miggorna har rätt. Men den politiska ledningen, även kallad regeringen, har tagit på sig de tjockaste skygglappar som finns och de mest ljudutstängande öronproppar som står att uppbringa. Och förskansat sig i Rosenbad där den tror att den sitter säker och trygg.

Den 22 oktober 2008, när jag modererade ett avskedsseminarium för Mauricio Rojas, skrev jag under rubriken Sverige får skylla sig självt! bland annat detta (läs gärna hela texten!):

Nu lämnar en modig, karismatisk, intelligent, klok och rak människa Sverige. Efter mer än 35 år flyttar Mauricio Rojas härifrån. Sverige var inte redo för Mauricio (och kommer aldrig att bli det), och den svenska lagomheten, avundsjukan och missunnsamheten har firat triumfer när det gällde honom.

Just så. Mediokerhet, följsamhet, att man rättar in sig i ledet och accepterar partipiskorna – det är så man ska vara i Sverige. I realiteten. Trots alla vackra ord om ”inkludering” och hur bra det är att vi får influenser ”utifrån” etc, vid meningslösa seminarier ledda av svenskar och i närvaro – eller med medverkan – av en och annan invandrare som tagits dit för att illustrera det man säger. Mauricio Rojas tog för mycket plats och var för utåtriktad, kunnig och intelligent för att kunna accepteras av medelmåttiga ”kamrater” i politiken och på andra områden i det svensksvenska samhället.

Summan av kardemumman: Man lyssnade inte på Mauricio Rojas mycket tydliga förutsägelser för nära tio år sedan. Man lyssnar inte på vad handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket berättar i hundratals texter sedan slutet av 2007. I stället skickar man ut en statsminister som inte i första hand verkar tänka på sitt land och sitt folk (inkl de invandrare som också blivit en del av Sverige), utan på vad Sverigedemokraterna sagt, säger och kan komma att säga; och en integrationsminister vars integrationspåhitt kostar skattebetalarna hundratals miljoner och inte ger något i gengäld. Att statsministern dessutom, inför öppen ridå, näpste den mest kunnige migrationsministern Sverige någonsin haft som en lärare näpser en elev, var ett lågvattenmärke utan like. Och det kletar fast vid statsministern, inte vid migrationsministern!

Med stor övertygelse förutspår jag att dessa personer inte kommer att sitta i nästa regering.

OBS! Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa.

Det måste bli tydligt vad som gäller i landet Sverige. I Rosenbad som i Rosengård.

Förra veckan var en turbulent vecka i medierna och inom det socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna agerade ogenomtänkt och okunnigt i början av veckan och panikartat i slutet av den. Först valde de in ordföranden i Islamiska förbundet, Omar Mustafa, i partistyrelsen, sedan krävde de att han skulle avgå. Agerandet skapade oro i partiet och ilska bland många muslimer i Sverige.

Förra veckan var också en vecka då svenskarna – efter decennier av stor muslimsk asylinvandring till Sverige ( = ett faktum) – äntligen börjar inse hur lite de vet och förstår om de nya invånarna, hur mycket landet Sverige förändrats på två decennier och hur osäkert och okunnigt de själva fortfarande förhåller sig till det förändrade landskapet.

Omar Mustafa uttalade sig lite märkligt – kanske i affekt? – när han skrev så här i sitt öppna brev till S:

Partiledningens uppfattning är inte bara beklaglig, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.

Mer korrekt hade kanske varit:

Partiledningens uppfattning är en tydlig signal till muslimer som vill engagera sig inom Socialdemokratin, att de inte kan företräda åsikter och värderingar som Islamiska förbundet står för.

Socialdemokraterna borde givetvis ha tänkt efter före och inte utsatt vare sig sitt parti eller Omar Mustafa för den här dårkarusellen. Men okunskapen om islam och islamism är skrämmande stor både hos Socialdemokraterna och i de övriga politiska partierna. Det är obegripligt med tanke på att landet haft mer än två decenniers stor muslimsk invandring. Partipolitiker har nu, efter det här debaclet, fått skrämselhicka…

Inom Moderaterna har man dock en helt annan syn än inom Socialdemokraterna. Cecilia Magnusson, ordförande för Moderaternas förbundsstyrelse i Göteborg intervjuades i artikeln ”Förvånad över trångsyntheten” i Expressen den 14 april, och sade bland annat så här om Socialdemokraternas agerande:

Jag är förvånad över att de har agerat så här trångsynt. Jag har fullt förtroende för Abdirizak både som moderat och som muslim.

Abdirizak Waberi var ordförande i Islamiska förbundet före Omar Mustafa och medverkade också, precis om denne, under de starkt kritiserade möten som förbundet anordnade.

Partipolitiker – men främst partistrateger – skulle behöva ett rejält kunskapsbad när de nu ska börja fila på sina partiers kandidatlistor inför kommande riksdagsval. Det är inte rätt att agera kortsiktigt och naivt för att försöka maximera antalet väljare från ”utsatta grupper”. Det är partiets politik och ideologi som ska gälla. Får man inte förtroende för det så är det inte meningen att man ska ha den politiska makten, så enkelt är det. Eller borde vara.

Det finns all anledning att demonisera extremister inom islam. Det finns ingen anledning att demonisera alla muslimer. Det finns stark anledning att lära sig mer om islam och om muslimers bakgrunder. Det finns dessutom anledning för svenskarna att inse att landet har förändrats radikalt på två decennier och att de faktiskt måste bestämma sig för hur de ska ställa sig till den förändringen. Hur ska det bli med den grundlagsstadgade åsikts-, yttrande- och tryckfriheten? Religionsfriheten? Ska Sverige ha olika samhällen för sina knappt 10 miljoner invånare? Omar Mustafa skriver i sitt öppna brev om ”ett muslimskt civilsamhälle”. Ska olika regler och lagar gälla för olika civilsamhällen?

Det är dags att dra upp okunniga strutshuvuden ur sanden och förflytta sig från blomstersniffandet under korkekarna. Det behövs inga utredningar för miljontals kronor, det behövs lyssnande öron, öppna sinnen, sunt förnuft.

Det måste bli tydligt vad som gäller i landet Sverige. I Rosenbad som i Rosengård.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåtet. Vid citat, var vänlig ange källa!