Finland. Pojkarna Gušani – tio år senare.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

 

Gušani Brothers: Det är häftigt att jobba med sina bröder, men ibland blir man galen

Gušani Brothers, alltså Meho, 20, Ifran,19 och Sami Gušani, 21, har fått massor av positiv uppmärksamhet för sin UMK-låt (Uuden Musiikin Kilpailu = Ny Musik Tävling) om förälskelse. OBS tjejer: av de hjärtsmältande bröderna är det bara stjärnögda Ifran som är singel.

På bilden Ermina, Sami och Irfan när de uppträdde i Oravais den 1 maj 2006.

Jag visste det! Jag visste det redan för tio år sedan när jag träffade bröderna, ja hela familjen Gušani i Oravais! Redan då var de fantastiskt duktiga på att spela och sjunga och alldeles särskilt charmad blev jag av Irfan, den stjärnögde, ett riktigt charmtroll som förutom att han var genommusikalisk också var riktigt klipsk. Alla syskonen var personligheter och de klarade sig också mycket bra i skolan.

Jag fick förmånen att vara medombud för familjen i en del av den juridiska asylprocessen och när Sami den 2 juni 2008 ringde och på klar och tydlig finska berättade för mig att familjen hade fått uppehållstillstånd, hoppades jag starkt att det skulle gå bra för dem i Finland.

Och nu är tre musikaliska bröder Gušani med i musiktävlingen UMK med sin låt When I see you my heart goes Poom Poom, video finns i artikeln, om man scrollar ner en bit.

Mina texter om familjen Gušani kan läsas här:

•  Ett skyltfönster för många kulturer – 22 maj 2006
•  Tervetuloa Suomeen, Gušaniperhe! – 2 juni 2008

© denna blogg.

Tervetuloa Suomeen, Gušaniperhe!

Den 20 maj 2006 skrev jag följande här på bloggen:

De fantastiska barnen Gušani, Sami, Irfan och Ermina, som jag lärde känna vid mitt besök i Oravais i början av maj, spelade och sjöng och dansade. Underbara, begåvade och klipska barn som råkar vara födda romer i ett land där de diskrimineras och inte har en chans till ett värdigt liv. Barnen borde få ett stabilt och tryggt liv i enlighet med vad som stadgas i olika konventioner, i stället tvingas de leva som, ja.. som ”zigenare”, som romerna alltid har tvingats leva: flytta från plats till plats, land till land. Ingenstans välkomna trots att de enligt olika konventioner (i teorin!) har samma rättigheter som alla andra. Samma sak gäller flickorna som dansade, bland dem Valentina och Nana.

Jag hoppas att dessa barn får en fristad i det rika och glest befolkade Finland som, liksom Sverige, ratificerat FN:s barnkonvention ooch Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och jag hoppas starkt att jag får en möjlighet att träffa dem alla igen snart.

Sami, Irfan och Ermina uppträdde i Oravais på 1 maj 2006

Jag träffade dem igen och jag höll kontakten med dem så gott det gick. Jag följde deras framsteg i skolan. Alla barnen är musikaliskt begåvade och även begåvade i läsämnena och har goda betyg. En enastående bedrift när man lever under så pressade förhållanden som barnen Gušani gjort!

Jag följde dem och Sari Nordlund och Margareta Edström Smith och de andra i Oravais som stöttade familjen, i deras väntan på ett slutligt besked om ifall de skulle få stanna eller inte. Jag skrev en väl underbyggd inlaga till förvaltningsdomstolen efter att ha talat med familjens advokat i Vasa.

Det blev många turer, den värsta var när avvisningen var beslutad och bestämd och familjen kördes från Vasa till Helsingfors för att, påföljande dag, skickas till Kroatien. Då var det mörkt, då fanns inget hopp. Men i sista sekund stoppade Högsta förvaltningsdomstolen det hela och familjen transporterades tillbaka ”hem” till Oravais igen och den 17 mars i år publicerades artikeln Familjen Gušanis utvisning stoppades i Vasabladet. Vi återfick hoppet.

Idag ringde min särskilda vän Sami, som nu har hunnit bli 16 år gammal. På sin utmärkta finska berättade han att de tror – de vågar inte vara säkra innan pappa har varit hos advokaten – att de har fått uppehållstillstånd i Finland. Sari ropade vid sidan om telefonen att ”det är nog 100 %!” och jag sa också att om advokaten har ringt och sagt det så är det sant. Jag hörde ett svagt sorl i bakgrunden, hela familjen vill jubla men vågar inte förrän de sett med egna ögon, svart på vitt, att de nu får stanna i Finland. Sami lovade sms:a senare och att skicka bilder från festen som blir av när ”det är säkert”.

Jag hoppas att jag får träffa den här underbara familjen igen snart och önskar dem lycka till ja lämpimästi tervetulleeksi Suomeen!

Ett skyltfönster för många kulturer i Oravais

Oravaisflickorna

Sami Irfan Ermina

I en artikel i Vasabladet kan man läsa om Flyktingvännernas initiativ att berätta om de asylsökandes från Oravais bakgrund och kulturer.

De fantastiska barnen Gušani, Sami, Irfan och Ermina, som jag lärde känna vid mitt besök i Oravais i början av maj, spelade och sjöng och dansade. Underbara, begåvade och klipska barn som råkar vara födda romer i ett land där de diskrimineras och inte har en chans till ett värdigt liv. Barnen borde få ett stabilt och tryggt liv i enlighet med vad som stadgas i olika konventioner, i stället tvingas de leva som, ja.. som ”zigenare”, som romerna alltid har tvingats göra: flytta från plats till plats, land till land. Ingenstans välkomna trots att de enligt olika konventioner (i teorin!) har samma rättigheter som alla andra. Samma sak gäller flickorna som dansade, bland dem Valentina och Nana.

Jag hoppas att dessa barn får en fristad i det rika och glest befolkade Finland som, liksom Sverige, ratificerat FN:s barnkonvention ooch Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och jag hoppas starkt att jag får en möjlighet att träffa dem alla igen snart.