• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juni 2020
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    2930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Nu är det för sent att stiga tidigt opp

Apropå moderata avböner, särskilt Mikael Sandströms De goda föresatserna och haveriet utan återvändo i Kvartal, och alla kommentarer på dem (som bland annat Därför kan moderata avböner gynna SD i Svenska Dagbladet):

Jag som har försökt stå rak genom migrationsstormarna; jag som har önskat att någon, ”dom”, S, M – någon i faktiskt ansvarig ställning – skulle lyssna och förstå, jag vill påpeka följande:

battre-sent-an-aldrigDet finns ett svenskt ordspråk som jag aldrig har kunnat förlika mig med:

Bättre sent än aldrig

För mig gäller

Bättre nu än sent

Och det är, i all enkelhet, vad jag också vill uppmana alla – precis alla – att göra: att tänka efter före och inse att det är bättre nu än sent. Och, som min salig mormor brukade säga:

Nu är det för sent att stiga tidigt opp.

Om ni agerar efter mitt ordspråk ”bättre nu än sent” och tar till er min mormors ord och stiger opp innan det är för sent så slipper ni krypa till korset, slipper försöka krångla er ut ur de hörn ni målat in er i, slipper vända era kappor efter rådande vindar och – extra bonus! – ni slipper göra avbön.

P.S. Och sluta nu äntligen, snälla journalister och andra, att ständigt förhålla er till vad som kan ”gynna SD”. Det blir bara torftigt, löjligt och dumt när ni skriver så. Nog måste det väl gå att skriva om saker och ting utan dessa ständiga referenser till att något ”kan gynna SD?

© denna blogg. Vid ev utan, vänligen länka till originalinlägget.

Be my guest # 113: Nima Dervish

Nima hos Aschberg 5.8 2013 nr 1 - version 3Ordbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish kan man läsa på bland annat Wikipedia.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

•  SD är Sveriges mest lättlösta problem; de hade aldrig vuxit sig så stora om det inte varit för de andra partiernas misstag.

•  SD-motståndarnas metoder har (uppenbarligen) inte resulterat i ett önskat utfall, tvärtom.
•  Denna utveckling kommer fortsätta, och SD kommer bli Sveriges andra största, eller allra största, parti om inte motståndarna byter taktik.
(Galenskap är att göra som man hela tiden gjort och förvänta sig ett annorlunda resultat.)

•  Majoriteten av SD-rösterna kommer från folk som egentligen inte ens gillar partiet utan bara ser dem som sista hoppet för att väcka de andra partierna som man hoppas ska få tillbaks sina hjärnor.

Vill de andra partierna få SD-rösterna att sjunka? Gör följande:
Erkänn utan omsvep och krusiduller att det finns stora problem i Sverige. Och att dessa problem existerar, och tillåtits förvärras, på grund av er politik, era beslut, er feghet, er naivitet.

Vissa har redan sagt ”jag har varit feg” och ”vi har varit naiva”. Så ni kan lika gärna göra det ordentligt. Be om ursäkt till svenska folket! Och lova att ni från och med nu har en ärlig diskussion om dessa problem. Att ni tar tag i dessa problem på riktigt: allt från no go-zones, förortskravaller, skolans erbarmliga resultat, pengar till tvivelaktiga islamiska föreningar, daltandet med IS-terrorister, balkongflickor, tiggeriet, etc…

Jag pratar inte om ”hårdare tag”.

Det går att säga att ”svenska folkets bästa är första prioritet” och vara för (en vettig) invandring vars siffror och statistik man är ärlig om.

Det går att säga att ”tiggeriet ser inte fräscht ut och har förfulat stan” och samtidigt ha full sympati för tiggarna och genuint vilja hitta en lösning som förbättrar deras situation.

Det går att säga ”Sverige är fantastiskt” och vara ”stolt svensk” (eller ”sverigevän” som tycks vara nya modeordet; vem fan vill inte vara det liksom?) och låta nån annan vara (till exempel) ”stolt kurd” (och svensk).

”Antirasist”: Prata med SD:are! Du behöver bara vara lugn, normaltrevlig, allmänt respektfull (i betydelsen civiliserad). Fråga: Vad stör dig? Vad är fel? Vad är din lösning?

Fakta, logik och saklighet är allt som behövs. Har personen i fråga fel, påpeka det. Har personen rätt? Medge det! Förmedla att ”alla har rätt till sin åsikt”, att även SD:aren är din landsman!

Dessa är råd värda miljoner i konsultarvode (och för ett sådant skulle jag förstås vara mer konkret och detaljerad) så, you’re welcome.

Jag satsar min vänstra pung på att om ovanstående punkter följdes av politiker och SD-motståndare så skulle SD sjunka under 4 % fram till 2018. Givetvis är jag inte så naiv att jag tror att så kommer att ske. Men om det gör det så lovar jag härmed att:

Raka skägget.
Och ögonbrynen.
Och vaxa min bringa och vandra på Hamngatan iklädd enbart rosa behå och läderkallingar.
Som är leopardmönstrade.
Med ett ”I  love Fridolin”-plakat i handen.

© denna blogg och Nima Dervish.

Med förvåningens finger i häpnadens mun

Val 2014Den 15 september vaknade vi upp till ett nytt Sverige. Ett rörigare land som ska styras av en tämligen sansad man och hans parti som dock tyvärr blir beroende av makthungriga småpartister vilkas tankevärldar är ganska snäva, men som absolut vill ha ministerposter främst för sin egen skull, inte Sveriges. Den nya regeringen Löfven (om det blir en sådan, det vet man ännu inte med säkerhet) kommer att ständigt behöva käbbla med de små, ge efter, vika sig, släppa egna idéer för att få igenom ens det minsta lilla. Och strax utanför den här gruppen sitter ett moloket Moderaterna som mist sin stora makt, och de andra Allianspartiernas representanter på nya oppositionsstolar i riksdagen och får trycka lite si och lite så på voteringsknapparna i kammaren.

Samtidigt hörs från olika märkligt yrvakna håll röster som undrar vad som hände när det skrällde till och Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin väljarbas. Fortfarande kallas de i media för ”bruna”, ”rasistiska” och ”främlingsfientliga”, samtidigt som kommentatorer offentligt, bland dem Pär Nuder, S, framhåller att de inte tror att de 13 procent som röstade på SD är ”rasister”.  Men hur ska man ha det? Menar man att dessa 13 procent inte är rasister men ändå röstar på ett ”brunt”, ”rasistiskt” och ”främlingsfientligt” parti? Men varför skulle så många icke-rasister rösta på ett ”brunt”, ”rasistiskt” och ”främlingsfientligt” parti? Om man istället anser att SD trots allt inte är ett ”brunt”, ”rasistiskt” och ”främlingsfientligt” parti, varför benämner man det då så, varför behandlas det då inte som ett parti bland andra riksdagspartier? Något haltar betänkligt i de krumbuktiga resonemangen.

En och annan kommentator, som står där med förvåningens finger i häpnadens mun, menar att man nog nu bör börja ta SD på allvar och ta reda på varför så många valt att rösta på dem. Och det surras om ”integrationen” och om att ”ta folks oro på allvar”. Det är helt obegripligt, och även mycket oroande, att riksdagsledamöter, ministrar, statsråd och journalister inte har haft – och inte har – förmågan att analysera och förstå att detta skulle ske! Att de fortfarande idag efter att SD har fått stöd av 13 procent av alla röstberättigade i valet, inte förstår vad det är folket hoppas att det partiet ska kunna påverka som inget annat parti har gjort. Alltså att minska antalet asylsökande och det hårda tryck det sätter på hela landet när de facto okontrollerbara och enligt Migrationsverket snart helt ohanterliga mängder människor på kort tid ”invaderar vårt land”, som en socialdemokrat som valde att rösta på SD, sade till mig.

MIG logoI snart åtta år har anställda vid Migrationsverket i hundratals texter här på bloggen och i två böcker berättat om asylbedrägerierna. De, som bidrar till att det till Sverige kommer mer än tre gånger så många människor och söker asyl som det kommer till Norge, Danmark och Finland tillsammans. Trots att dessa länders lagstiftning är mycket lik den svenska och trots att de följer samma konventioner som Sverige. 85 procent av alla som i Sverige söker den förmån och rättighet som det innebär att få asyl (av latin asy’lum, fristad, tillflyktsort), presenterar inga eller falska id-handlingar, många har redan uppehållstillstånd och därmed skydd, i andra EU-länder. En del är terrorister och islamister, andra är kriminella på flykt undan straff i hemländerna eller personer med gott om pengar som vill få ett nytt liv i Sverige med allt ”fritt”: sjukvård, bostad och utbildning för barnen. Allt detta utan att vara tvungna att arbeta, vilket de måste i andra EU-länder. Men Migrationsverket hinner inte utreda alla som anländer.

Att man i Sverige har låtit – och låter – den undermåliga asylhanteringen pågå, till stor skada för landet, folket och för dem som verkligen behöver skydd i enlighet med utlänningslagens paragrafer, är både en skam och helt förödande för landets framtid.

Varför har man inte lyssnat på dem som kan och vet, nämligen handläggarna och beslutsfattarna på Migrationsverket som sitter dag ut och dag in och försöker hantera den aldrig sinande utan ständigt ökande strömmen av människor som vill till Sverige? Sveket mot folket är stort och det är lika stort mot de flyktingar som Sverige kunde ha tagit emot på ett värdigt sätt om man gjort som i sina nordiska grannländer: följt sin egen utlänningslag och sett till att de som inte har asyl- eller skyddsskäl ges avslag och lämnar landet.

© denna blogg. Korta citat tillåtna; länka alltid till ursprungstexten.

 

Eftervalsdyningar

Eftervalsdyningar

Det mesta har hela tiden handlat – och tycks fortfarande göra det!? – om vad man ska göra ”för att inte knuffa väljarna i SD:s famn”, det vill säga man har talat om symtomen, inte om problemet/sjukdomen. Alla, så gott som utan undantag, i offentligheten förfasar sig över det hemska i att 13 procent av de röstberättigade (närmare 800.000, läste jag någonstans) röstat på SD. Så gott som alla söker svaren på detta på fel ställen. Och kommer upp med förklaringar om ”växande klyftor” och ”dåliga resultat i skolan” och ”utanförskap”. Ja visst, men allt detta är ju – återigen – symtom, inte ”sjukdom”! Symtom som uppkommer på grund av något. Och det är detta ”något” som svenska journalister och de flesta svenska politiker antingen helt enkelt inte har förmågan att se (och då ska de inte vara politiker eller journalister) eller ser, men vägrar lägga upp på bordet av anledningar som är höljda i dunkel, för att inte säga i totalt mörker (och då ska de inte heller vara politiker eller journalister).

Hur skulle det vara att nu, äntligen (chansen har funnits i fyra år!) börja tala om vad det egentligen är som gör att så många söker sig till SD? Eller ska man verkligen tassa runt och floskla på i fyra år till och sedan förfasa sig i ännu högre tonläge över att SD får 20 procent eller mer av rösterna i valet 2018?

Några av mina enkla recept – som man kunnat ta del av här på bloggen i många år – är bland annat:

  • läs och begrunda på djupet vad miggorna berättar – och berättat i åratal
  • studera asylstatistiken för de nordiska grannländerna som har nästan identisk lagstiftning som Sverige och fundera på om det är Norge, Danmark och Finland som gör fel eller möjligen, kanske, eventuellt den humanitära stormakten itself
  • lyssna på lokalpolitiker i kommuner i landet som inte klarar bördan av en ständig inströmning av människor utan en aning om hur man lever i Sverige och utan att det finns skolor, sjukvård, bostäder åt alla som kommer
  • lyssna på folks oro över den stora ”asyl”invandringen* till Sverige som nu också starkt har börjat oroa grannländerna.

Vad är det som är så svårt med det?

* Citattecknet kring ordet ”asyl” får sin förklaring om man läser vad miggorna rapporterat under många år om asylbedrägerierna. Det är där det måste bli ordning! Den huvudlösa hetsen att snabbutreda (=knappt utreda alls eftersom det kommer så många att proceduren forceras) måste få ett slut och man måste i Sverige, som faktiskt också har en skyldighet att tänka på sina grannländers säkerhet och framtid, börja följa lagen och inte bygga på med en massa undantag genom mer eller mindre plötsliga och mer eller mindre godtyckliga, oftast helt onödiga ”rättsliga ställningstaganden” som till viss del sätter lagen, eller åtminstone dess intentioner, ur spel. Sverige ska inte heller fortsätta att bevilja permanent uppehållstillstånd och medborgarskap åt människor som inte styrker sin identitet (människors oro över vilka som släppts, och släpps, in är i allra högsta grad berättigad, fråga Säpo!) och därmed inte heller sin asylhistoria. Uppehållstillstånd som getts på falska grunder ska dras tillbaka och de som har fått avslag på sina ansökningar ska lämna landet och inte kunna stanna kvar illegalt. Allt detta gynnar landet, folket och de faktiska flyktingar som är i behov av skydd.

Framsida miggbok 1 2008-2012Framsida miggbok 2012-mars 2014Läs här på bloggen under Asyl&Migration, ta del av vad som finns dokumenterat sedan snart åtta år i en evig ström av rapporter från miggor (finns också samlat i två böcker – Inte svart eller vitt utan svart och vitt – som direkt kan laddas ner som e-böcker för 30 kr styck), HVB-personal på boenden för påstått (majoritet?) och faktiskt (minoritet?) minderåriga asylsökande, från poliser som hanterar utlänningsärenden med flera. Dessa berättelser har tigits ihjäl alldeles för länge, hade man inte tigit ihjäl dem så hade kanske (troligen!) det politiska landskapet idag sett helt annorlunda ut. Till gagn och nytta för alla som bor i Sverige.

© denna blogg. Korta citat tillåtna, länka alltid till det här inlägget.

 

Be my guest # 102 Nima Dervish

Nima DervishOrdbrand omslag framRGBGästbloggning av Nima Dervish som skrivit boken Ordbrand som kom hösten 2013 på Mummelförlaget. Kan köpas i pappersformat och som e-bok bland annat här. Mer om Nima Dervish och hans presentation av sig själv kan man läsa här.

 

Söndag kväll den 14 september direkt efter riksdagsvalet

Ända sedan förra valet och egentligen innan dess, 2009, har jag sagt att de som ivrigast försökt bekämpa SD också har varit sämst på det. Tidigare i år sa jag att SD kommer få 20% i valet. Det var lite för högt, det blev 13% . Trots allt bekämpande ökade de alltså med över 7%.

När jag ser sossar gråta på valvakan tycker jag synd om dem, men en sida av mig vill örfila och skaka dem: ”Lär er nån gång! Gör rätt till nästa gång.”

SD är ett av Sveriges minsta och mest lättlösta problem. Allt man behövde göra var att erkänna att SD, trots att det är ett kefft parti, har vissa poänger. Medge att de har en poäng när de har det, medge att problem finns, visa en seriös och resolut vilja att ta tag i de problemen istället för att bara leverera floskler: få resultat och gör SD överflödig för deras väljare.

Det enda de rödgrönrosa behövde göra var att komma med argument istället för okvädingsord, komma med nyktra analyser istället för dumsnälla floskler, komma med lugn istället för hysteri, vuvuzelor, skrik och stenkastning.

Det var inte Åkesson som ledde SD till seger utan Ullenhag, hijabuppropet, blindhet inför politisk islam, snack om coaching till svenska IS-sympatisörer, Hizb-u-Tahrirs flygbladsdelande utanför Medismoskén, allt ifrågasättande och förminskande av svensk kultur, Schymans förnekande av hederskultur, etc (listan är mycket lång) som gjorde det.

Se på er själva: Har ert agerande gett önskat resultat? Eller det motsatta? Var det smart att tjata om SD precis hela jävla tiden? Var det smart att skrika ”rasist” istället för att knäcka med argument? Var det smart att kasta tårta, hota eller försöka sätta eld på politikers hus? Var det smart att kalla folk för husneger etc? Var det smart att försöka tysta icke-SD:are med ”guilt by association”? Ledde mantran om ”vatten på SD:s kvarn” eller ”fiske i grumliga vatten” någonvart?

Ni lärde inget från valet 2010 och här står vi i kväll och ni gråter.

Lär er. Lär er! Lär er! Gör om och gör rätt till 2018.

© denna blogg och Nima Dervish.