• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Arbetsförmedlare Y igen: ”Frustrationen är stor hos många arbetsförmedlare. Jag själv funderar faktiskt på att säga upp mig för det är inte längre arbetsförmedling vi sysslar med.”

Arbetsförmedlare Y har tidigare skrivit inläggen Arbetsförmedlare Y: ”I hans handlingar stod en flicka född 2001-12-01 uppsatt som maka, hon fyllde alltså 14 år just idag.” och Arbetsförmedlare Y berättar vidare: ”Sedan finns det ju en make till också, nämligen till den då 15-åriga storasystern.”  Han har gjort en ny polisanmälan. Men han skriver också följande:

AnonymAngående etableringsreformen

De flesta arbetsförmedlare arbetar numera med nyanlända invandrare i en eller annan form. Jag uppskattar att 75 procent av samtliga ärenden som vi jobbar med på AF nu rör invandrare. Inte bara inom etableringsuppdraget utan även med sådana som hamnar utanför det av olika anledningar och personer som inte lyckas få ett arbete inom den tid som står till buds inom etableringen, det vill säga 24 månader. Och det är många som blir kvar hos oss dels för att många arbetsgivare inte är intresserade av att anställa arbetssökande ur denna grupp; dels för att de flesta nyanlända inte är särskilt intresserade av att skaffa sig en egen försörjning.

Det är kanske 10 procent som skaffar sig ett arbete under de första åren och då är det nästan alltid med en subvention på ca 50-70 procent av lönekostnaden. I de flesta fall får de arbete hos en landsman som driver en affär eller restaurang, inte så ofta hos en svensk företagare. Och det är övervägande män som börjar arbeta, kvinnorna blir oftast hemma med barnen. En stor del av den tid de har på sig att genomföra sin etableringsplan är många kvinnor föräldralediga, vad blir det för integration av detta?

Under de senaste två åren så har de under sex månader fått dubbel ersättning när de fått ett arbete. Förutom lönen så har man också fått full etableringsersättning som kan vara omkring 7.000 kr skattefritt per månad. För att öka intresset att ta ett jobb, enligt Ullenhag. Denna förmån tar man nu bort från 2016-02-01.

Nu har det varit ett månadsskifte igen och alla arbetsförmedlare inom etableringen ska vara på plats för att registrera de inlämnade månadsredovisningarna. Det tar tid eftersom redovisningarna ofta är dåligt ifyllda eller innehåller konstiga uppgifter som måste dubbelkollas. Det är mycket fiffel inom detta område då många försöker tillskansa sig ersättningar som de inte har rätt till. Det är alltid en massa prat om pengar, ofta småsummor som en 50-lapp hit eller dit. Allt blir mycket tungrott och många kollegor ger helt enkelt upp och blundar för felaktigheter.

Jag upplever att bland annat syrier och andra med arabisk bakgrund är den mest problemfyllda gruppen. Inte bara för att de är så många utan också för att det alltid ska tjafsas om allt möjligt, stort som smått. Det är lättare med eritreaner och somalier som ofta är mer ödmjuka och förstår den information som ges. En syrier godtar sällan information eller en tillsägelse utan diskussion. Antingen är det på grund av kulturella skillnader eller också så hör man bara det man vill höra och struntar i det andra. Och ofta lönar det sig, tyvärr…

På jobbet har vi sedan lång tid tillbaka diskuterat varför det kommer så många män som lämnat fru och barn efter sig, antingen i hemlandet eller i ett grannland. Vi förundrar oss över att  dessa män, ofta i 25-35 års ålder, säger att de har asylskäl men samtidigt lämnar sin familj. Har inte frun och barnen behov av skydd?

Vi har nu sett att media sedan en tid uppmärksammat denna fråga, inte bara i Finland, Danmark och Norge, utan även i en del klarsynta artiklar i vår egen press. De här männen samlas i stora grupper och kommer tillsammans in på AF. Där kan de bli sittande i timmar utan att egentligen ha något ärende. De är noga med att deras besök blir registrerade i vår dator. När de sedan redovisar sina aktiviteter i månadsredovisningen så förekommer det rätt ofta att de varit borta några timmar från SFI-undervisningen med motiveringen att de besökt AF.

Hela etableringsreformen är ett enda stort skämt!

Den kanske skulle fungera i en liten skala, men den är inte byggd för den inströmning som skett de senaste åren. AF anställer mer och mer personal men det gör ju inte att det finns plats i SFI, vettiga aktiviteter, utbildningar eller jobb åt dessa nyanlända. Jag tror att man ska ta ett helhetsgrepp kring detta: antingen lägger man ner hela reformen och låter kommunerna ta över ansvaret som tidigare, eller också ger man hela ansvaret till AF. Som det är nu så är det för många kockar som ska samsas om samma meny.

Vissa saker som SFI och samhällsorientering ska kommunerna ansvara för medan AF sköter det andra med hjälp av så kallade kompletterande aktörer. Dessa aktörer är nästan alltid privata företag som tjänar grova pengar. Det är många som skapat sig stora förmögenheter på allt detta på kort tid.  Men det skapar i alla fall arbetstillfällen, om man nu ska säga något positivt.

När det gäller den fria bosättningen så måste den tas bort omedelbart! Migrationsverket ska sköta kommunplaceringen i samarbete med kommunerna. Nu delar AF och Migrationsverket på detta. Tillhör man etableringen så ska AF bosätta medan Migrationsverket ska bosätta övriga.

För att man ska få pengar från AF, alltså etableringsersättning, så måste man ha en etableringsplan. För att få en sådan plan måste man ha ett eget boende. Det har därför vuxit upp en stor svart bostadsmarknad där man betalar för att få ett kontrakt eller en folkbokföringsadress. Många oseriösa hyresvärdar hyr ut i det närmaste utdömda bostäder på landsbygden. Det förekommer att det ”bor” 50-60 personer på en och samma adress. Folk bor i lagerutrymmen och i kontorslokaler eller klämmer ihop sig med släktingar. Det kan bo två barnfamiljer i en tvårumslägenhet. Detta är en återgång till 30-talets bostadssituation.

Frustrationen är stor hos många arbetsförmedlare. Jag själv funderar faktiskt på att säga upp mig för det är inte längre arbetsförmedling vi sysslar med.

© denna blogg.

 

Ny bok på Mummelförlaget

Och tack till alla framsidaSom ett ideellt projekt har Mummelförlaget tillsammans med engagerade lärare på Nyströmsa skolan och deras elever som studerar svenska (Sfi), sammanställt och gett ut en bok – Och tack till alla Sveriges människor – med ett antal berättelser, skrivna av eleverna.

Läs mer på Mummelförlagets sida!

Författare till boken

Nej, en svensk lärare ska inte ljuga!

Först ett kort, rakt och tydligt utbyte med Skolverkets generaldirektör på Twitter. Min fråga till henne ställde jag för att vara säker på att det – i det allt mer aparta Sverige – inte skett någon omdefiniering av ordet/begreppet ”fakta” och att det inte blivit påbjudet från högre ort att lärare ska ljuga om ovedersägliga fakta.

Ska svenska lärare ljuga? Tweets

HD Helsingborgs DagbladI en artikel i Helsingborgs Dagblad den 26 februari, hade jag läst den chockerande historien om en lärarvikarie som försvarade fakta* kring Förintelsen under en sfi-lektion och sedan höra från en samordnare att ”vad som är historia för oss är inte historia för andra”. Läs artikeln, där det bland annat berättas att:

Under en sfi-lektion på komvuxskolan Kärnan i förra veckan fick eleverna lyssna på nyheter. En handlade om årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz.

Enligt lärarvikarien som höll i klassen ifrågasatte en elev förintelsen.

Några dagar efter incidenten, som slutade med att eleven lämnade klassrummet, kallades vikarien in till ett möte med en av skolans fasta lärare som också är samordnare.

Samtalet spelades in och återges i artikeln. Det uppseendeväckande är, att läraren, alltså den ordinarie läraren, säger till lärarvikarien, efter att denne berättat att eleven som klagat var ”förintelseförnekande”:

Ja, men han kände sig orättvist behandlad utifrån att han blivit utpekad som det.

Notera ordet ”ja” i början av meningen. ”Ja, han var förintelseförnekande” men ”han kände sig orättvist behandlad utifrån att han blivit utpekad som det”. Men Herre Gud, om han förnekade Förintelsen så kan han ju knappast känna sig ”orättvist behandlad” när lärarvikarien påpekar det!!??? Vad är det här för en konstig ordinarie lärare, tillika ”samordnare, egentligen? Droppen, som måste få fler än mig att anse att en sådan lärare inte ska fortsätta att undervisa, är hans/hennes uttalande till lärarvikarien:

Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.

Om en lärare så radikalt har missuppfattat vad kunskapsförmedling är så måste man nog fundera över om det inte diskvalificerar honom/henne från att arbeta som just lärare. Den, som på fullt allvar anser att man ska lära ut olika saker till olika elever, oberoende av vad som är ett faktiskt fastslaget och bevisat faktum, ska absolut inte arbeta som lärare. Och vad menar den här läraren med att det inte är någon idé att diskutera ”fakta mot fakta”? Vilka andra fakta än att Förintelsen har ägt rum menar den här läraren att det finns? Finns det samtidigt fakta som säger att den inte gjort det? Det kan ju inte finnas två likvärdiga ”fakta”: både att Förintelsen har ägt rum och att den inte har ägt rum, det är ju så absurt tänkt att man inte förstår hur en person har klarat Lärarhögskolan med en så märklig syn på ”fakta”!

Den här läraren verkar förvirrad och behöver på allvar fundera över en framtid inom någon annan bransch än kunskaps- och faktaförmedling. Heder åt lärarvikarien som agerade korrekt!

* Faktum (av latin factum, av facere ”att göra”) är ett faktiskt föreliggande sakförhållande.
© denna blogg.

Be my guest # 103: Zulmay Afzali

Zulmay funderarZulmay Afzali var tidigare under många år tjänsteman i president Hamid Karzais regering i Kabul. Han har flyktingstatus i Sverige och arbetar för tillfället som lärare och studiehandledare.

I slutet av januari 2013 kom hans första bok – En flykting korsar ditt spår – ut på Mummelförlaget. Hans andra bok – Hederlighetens pris – som bland annat beskriver flykten från Afghanistan, utkom i maj 2014. Den tredje boken i trilogin skrivs just nu och beräknas vara översatt och klar att publiceras under våren 2015.

Zulmay Afzali föreläser om säkerhets- och asylinvandringsrelaterade frågor och skriver artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, där texten Asylhanteringen måste reformeras mot terrorism (18 oktober 2014) är ledarsidans mest delade någonsin.

Fyra år

Fyra år har gått sedan jag kom till Sverige. I fyra år har jag levt i mitt nya land ensam, utan min familj. Det har varit – och är – den svåraste resan jag någonsin gjort i mitt liv. Många säger att tiden går fort, för mig går den långsamt. Varje dag är som en vecka, varje vecka är som en månad, varje månad är som ett år. Och varje år är evighetslångt. Att påbörja ett nytt liv i ett land där man inte har några rötter, ingen tillhörighet och måste börja om helt från början har varit – och är fortfarande – mycket svårt.

När jag började på SFI – svenska för invandrare – tog jag mina första stapplande steg i mitt nya land. Min lärare hjälpte mig mycket, inte minst genom att hon var ganska sträng och strikt och liksom tvingade mig att fokusera på att lära mig språket för att sedan också börja förstå hur man lever i Sverige, kulturen, sättet att umgås, att tala med varandra etc. Jag brukade gå upp klockan 6 varje morgon för att förbereda mig för mina lektioner under dagen. Jag såg alltid fram emot att gå dit för där fanns min lärare och mina klasskamrater och andra människor på skolan och där slapp jag känna mig ensam. När veckosluten kom blev jag alltid ledsen och nedstämd för då fanns det ingen skola att gå till och ensamheten och rotlösheten kändes mycket mer. Med tiden fick jag i alla fall en del nya vänner och det hela blev lite lättare.

För snart tre år sedan jag kom i kontakt med Merit Wager. Jag ser henne som den person som har haft störst betydelse för mitt nya liv i Sverige. Hon har lärt mig att uttrycka mina känslor när jag skriver, hon har lärt mig att klara av att leva igenom depressionerna och att förklara vad jag känner. Och hon har stöttat mig så att jag har kunnat skriva två böcker och slutligen fått mig att orka och vilja börja skriva min tredje bok, den om mitt liv i Sverige.

På den skola där jag gick i SFI-klass har jag alltid mött vänlighet och efter att jag slutat läsa svenska erbjöd rektorn mig jobb som modersmålslärare. Idag har mina uppgifter som lärare utökats till att omfatta betydligt mer än modersmål  och jag är också studiehandledare för asylinvandrade elever.

Ibland när jag sitter i skolans cafeteria är det någon i kökspersonalen som märker att jag inte är så glad och kommer fram och klappar mig på axeln och frågar om jag vill ha en kram. Jag tror inte att de förstår hur mycket det betyder för mig att känna att de bryr sig om mig, deras klapp på axeln eller varma kram ger mig ork och energi för en bra stund. Också mina kollegor klappar mig ibland på axeln eller ger mig en kram när de ser på mitt ansikte att jag inte mår så bra. De uppmuntrar mig och säger att allt kommer att ordna sig, och ofta får de mig att slappna av och känna mig ”normal” och till och med att vilja le.

Och när jag sitter i skolans bibliotek kan det hända att svenska elever kommer fram och vill prata med mig och fråga mig om mitt liv och min bakgrund. De visar intresse och ställer en mängd frågor om min religion och kultur och hur jag levde förut, i Afghanistan. Ibland antecknar de vad jag säger, vilket för mig visar att de verkligen vill veta och är genuint nyfikna. Också det muntrar upp mig lite och ger en känsla av tillhörighet.

Men de här små ljusa stunderna upphör när arbetsdagen är slut och jag går hem till min tomma lägenhet. Jag ställer ner min väska, sätter mig i soffan och ser mig omkring. Och inser att där inte finns någon som väntar på mig och ingen som frågar hur jag har haft det. Jag har ingen att prata med förrän nästa morgon när jag går till skolan igen.

På söndagarna tar jag ibland bussen till närmaste stad för att köpa mat inför den kommande veckan. Då händer det att jag stöter på en del av mina landsmän. De frågar mig vad jag har gjort under större helger och lov och berättar öppet att de själva har haft det väldigt bra, de har varit hemma i Afghanistan i några veckor och hälsat på sina familjer, släktingar och vänner. Och de, som inte varit hemma – alltså i Afghanistan – på ett tag, berättar om sina planer att snart resa dit. När jag hör det blir jag både upprörd och illa till mods.

När jag frågar: ”Men hur kan ni resa dit, ni har ju fått asyl här för att ni säger att ni har stora problem i hemlandet? Ni har alltså ljugit för Migrationsverket?”. tittar de på mig med konstig blick, skakar på huvudet och säger: ”Du måste vara från en annan planet, Zulmay.”

Numera talar mina afghanska bekanta inte längre med mig. De vet att jag skriver i tidningar och att jag skriver böcker och de är rädda för att jag ska skriva om deras lögner hos Migrationsverket. Nu, när jag stöter på dem, stirrar de på mig med arga ögon. Jag säger ingenting, böjer bara mitt huvud och undviker att säga något till dem. Jag förstår att många av mina afghanska landsmän är arga på mig för vad jag skriver, men jag skriver sanningen och det tänker jag inte sluta med. Det känns smärtsamt av flera anledningar att människor utan några som helst skäl att bo i Sverige, så lätt ges den rätten på helt falska grunder. Själv kan jag, som flykting, inte återvända till mitt hemland, inte träffa min familj, hur gärna jag än skulle vilja det. Jag förstår inte hur det är möjligt att man beviljar uppehållstillstånd åt så många afghaner och andra som inte har några som helst faktiska behov av skydd i Sverige! Tanken är nästintill outhärdlig för mig.

2014 har inte varit lyckosamt för mig. Jag hoppas att nästa år ska bli ett riktigt bra år med mer positiv energi och goda känslor – inte bara för mig utan också för alla er som har läst min text.

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år 2015!

framsida_zulmaiFramsida Hederlighetens prisLäs också Zulmay Afzalis
julkrönika från 2013:
Skillnader.

Hans böcker kan köpas
i pappersformat
och som e-böcker
direkt från
Mummelförlagets widgetshop.

En person som arbetar på ett asylboende: ”Vi vet inte vad det är för människor som vi får hit, vi vet inget om deras bakgrund, ingenting.”

MailDet kom ett mejl från NN som sedan en tid arbetar på ett asylboende med väldigt många asylsökande. Han arbetar för en organisation, alltså inte för Migrationsverket. I början jobbade han 40 timmar, nu blir det 20 timmar eller mindre i veckan. Här delar han med sig av sina tankar och upplevelser, av sådant han faktiskt sett, hört och upplevt men också av vad han själv tycker. Det är skrämmande läsning, men inte på något sätt okänt och främmande för många av oss som känner till – och erkänner – hur illa ställt det är på asylområdet i Sverige. För politikerna som ska ta ansvar för landet Sverige och dess folk, verkar däremot dessa sanningar, som också miggorna fört fram under lång tid, inte existera. Läs och begrunda hans text!

Blandade tankar och upptäckter

•  Att regeringen har tagit ett beslut om att låta alla från Syrien få PUT är helt åt skogen fel. Vi vet inte vad det är för människor som vi får hit, vi vet inget om deras bakgrund, ingenting.

•  Många av dem som kommer har redan uppehållstillstånd i andra länder i Europa, bland annat i Italien. Vi har en man med en stor familj som kom hit och bara efter några dagar var han försvunnen. Han hade åkt till Italien. Han har ett företag där och har sedan början av sin svenska tid pendlat dit, ibland kommer han till och med hit med sin van från Italien. Migrationsverket vet om detta och har tagit foto på bilen och en utredning har tydligen gjorts, men ändå så får familjen PUT. Ingen som jag har pratat med förstår varför. Mannens fru är mammaledig och vill inte lämna sitt barn på 1,5 år på förskola för då vet hon att hon måste lära sej svenska på SFI. De lyfter alltså bidrag i Sverige samtidigt som han tjänar extra i Italien där familjen redan har uppehållstillstånd!

•  Många går helt krasst in i trädgårdar i byn och plockar frukt från träden – detta är ju ett fritt land… Det skapar otrivsel och otrygghet bland svenskarna och även aversioner mot dem som statsministern vill att vi ska öppna våra hjärtan för.

•  Jättemånga vill inte gå på SFI eller söka arbete för att bidra till att Sverige kan fortsätta vara ett fungerande land med de tryggheter som vi under många år har byggt upp. De har ju hört att i Sverige behöver man inte göra något alls, man får bidrag ändå.

•  Det måste införas krav på alla som kommer hit att anpassa sig till det svenska samhället och förstå hur vi lever och vad som krävs av var och en för att allt ska fungera!

•  De som begår brott eller som inte vill anpassa sig bör sändas tillbaka så snart det är möjligt.

•  Att köpa bil i andras namn är ett annat problem. Bara för att ha möjlighet att få socialbidrag.

•  Att överhuvudtaget få köra bil i Sverige utan svenskt körkort (detta gäller asyl och PUT) borde vara helt förbjudet! I dagsläget får de köra på sina, i många fall, köpta körkort utan körlektioner och utan kunskap om lagar och regler, i ett år för att sedan ta ett svenskt körkort på en körskola. Hur mycket hinner inte hända på ett år med halka, bilbarnstolar, försäkringar och mycket mer. Och hur stor fara de är för andra i trafiken vågar man inte ens tänka på.

•  Så fort asyl har blivit PUT bör de snarast flytta från asylboendet till ”eget” boende.

•  Vi kan inte låta alla får stanna om vi inte har bostäder och arbeten. Hur tänkte politikerna där? Det är en bra tanke, men man måste ha en plan och ett nät för att se till att det fungerar. Jag hörde idag att Arbetsförmedlingens pengar som ska gå till dem som har fått PUT har tagit slut. Hur tänkte politikerna lösa det? Hur ska de kunna betala hyra, mat och kläder till familjen? Slutar kanske med stölder och vad får de för rykte då?

•  Människor från andra länder ”får lämna plats” åt syrierna och blir därmed hemskickade trots att de har problem med boende och utbildning i hemlandet på grund av politiska eller andra skäl. Det handlar ofta om människor som redan när de kom hit sökte sig arbete och lärde sig svenska, för de ser/såg en framtid här. De blir nu utvisade. De blir dessutom förföljda av muslimerna för att de är kristna och det är inte okej!

•  Sverige borde vara som vissa andra länder – har du inte lärt dig språket på fem år, har du inte bostad och ordnad ekonomi (dvs inte beroende av bidrag), har du inte en viss kunskap om landet och dess historia, ja då får du inte stanna kvar i landet!

•  Vi svenskar ska inte anpassa oss till dem som kommer till Sverige, det måste vara tvärtom!!!

Många kommer hit som syrier, men har i själva verket inte bott där på tio år, eller är inte ens syrier, och hittar på bedrövliga historier om tältläger m.m.

•  Alla länder i världen borde hjälpas åt att få stopp på krigen och lösa konflikter. Vi kan inte hjälpa alla.

– Det finns ingen myndighet som sätter av pengar till svensk personal som kan vara på större boenden för asylsökande. Hur ska de lära sig något? de behöver ständigt hjälp med alla papper som kommer hela tiden på svenska. Det är väldigt mycket de behöver hjälp med, men det finns ingen hjälp att få.

•  Alla som har barn över ett år  bör tvingas att lämna barnet på förskola, för att gå och lära sig svenska (både barn och föräldrar behöver lära sig snabbt). Och hur är det med föräldradagar? Får alla som kommer hit med x antal barn full pott med föräldradagar? Det är i så fall inte rätt. B

Ja, det finns en hel del att ta tag i. Vad gör vi?

Kommentar: Här kommer nya bekräftelser på vad miggorna berättat, månad ut och månad in, vecka efter vecka. I många år. Rycker alla på axlarna när de tar del av galenskaperna? Bryr sig de som läser detta inte ett dugg om vare sig rättvisa eller rättssäkerhet? Vad har de egentligen för ”värdegrund” (ett löjligt ord för något som bara är snömos, men som ständigt används av alla ”goda” och ”rättrådiga”) i så fall?

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg.

Det kom ett mejl till: ”Det vore fel att säga att inget händer på detta område!”

Jag är verkligen glad över alla kontakter med alerta bloggläsare! Ingen kan vara expert på allt och när människor läser och reagerar och har något att tillföra så är jag alltid tacksam över att de (ni!) hör av sig (er!).

Alltså. Med anledning av inlägget Det kom ett mejl: ”Jag har försökt att intressera diverse myndigheter på olika håll i Sverige om bristyrkesutbildningar …”   skriver en annan bloggläsare så här:

profileAngående yrkesinriktad SFI så kan jag meddela att detta redan finns på flera platser i landet och att det pågår flera initiativ på kommunal, regional och nationell nivå för att utveckla detta sätt att kombinera språk- och yrkesutbildning.

En avvägning är om yrkes-SFI ska rikta sig till personer som redan har en viss kompetens när de kommer till Sverige (alltså att man tar tillvara och vidareutvecklar tidigare erfarenheter) eller om man ska prioritera omskolning av personer som ofta är lågutbildade. En annan fråga är balansen mellan att lära sig svenska och att lära sig ett yrke – det är inte helt enkelt att kombinera detta. Ibland behövs klassrumsundervisning, ibland behövs praktik.

Angående buss- och lastbilschaufförer kan sägas att det är en kostnadsfråga. Att utbilda sig till lastbilschaufför samtidigt som man läser SFI går att göra i Stockholm, men det är flera gånger dyrare för kommunen jämfört med ”vanlig” SFI. Läs gärna mer på exempelvis http://sfx-yrke.se/

Tycker att det tidigare inlägget var viktigt men det vore fel att säga att inget händer på detta område!

Tack för din alltid lika läsvärda blogg, den är viktig och kommer bli allt viktigare framöver, spår jag.

Samma sak gäller här som i det förra inlägget, att den som vill komma i kontakt med personen som skrivit ovanstående kan kontakta mig via Info så kontrollerar jag med vederbörande om det är okej att ”para ihop” er. Skribentens slutkläm är nämligen:

Hör gärna av dig om du har några frågor om yrkesinriktad SFI!

© Denna blogg.

Invandrare ska självklart inte ”lära” andra invandrare svenska!

Kraven är för låga för lärare i svenska för invandrare, informerar Sveriges Radio idag. En urgammal ”nyhet”.

Att kraven är alldeles för låga på SFI-lärare som ska lära ut svenska och på dem som ska lära sig svenska (!), har väldigt många vetat om hur länge som helst, så det är verkligen inget nytt. Det har skrivits och talats om det åtskilliga gånger genom åren, men ingenting har hänt för att förbättra på detta viktiga område. Det kommer det inte att göra nu heller.

Det är inte alls ovanligt att invandrare, som inte själva behärskar svenska vare sig i tal eller skrift, agerar lärare i svenska för invandrare! Hur tror någon att de nyanlända asylsökande, som får undermålig utbildning i landets språk, någonsin ska kunna klara sig i det här landet? Den högljudda politiska och mediala ”eliten” förstår inte att det är okunskapen i svenska språket och okunskapen om landet, dess historia, värderingar och levnadssätt, som kommer att utgöra – och redan utgör – de allra största klasskillnaderna i Sverige, inte om man är ”fattig” eller ”rik”.

OBS! SFI-lärare som vill höra av sig och berätta om sin vardag – positiva och negativa erfarenheter – skriv gärna via info och berätta! Den som vill vara anonym vid publicering garanteras detta, på samma sätt som miggorna varit anonyma utåt i mer än fem års tid. Så skriv och berätta, folk som inte känner till vad som händer och hur det ser ut på sfi-området, har rätt att få veta det. Det är ju skattepengar som används till verksamheten.

imagesHär finns en lista över sfi-utbildare i Stockholm. Jag tipsar härmed Slöseriombudsmannen (eller någon vaken journalist) att ta och titta på:
• hur verksamheterna ser ut
• hur många och vilka typer av invandrare som går där
• vilka krav som ställs på dem som ska lära ut svenska resp på dem som ska lära sig svenska
• resultat
• behörighet hos lärare
• kostnader
etc.

Här är några av mina SF-relaterade texter genom åren:
“Lägg ned språkprogrammet Svenska för invandrare” – 8 februari 2007
Apropå nya påhitt gällande kunskaper i svenska för invandrare – 8 juni 2008
SFI-lärare: ”Och vi har människor som inte bott en enda dag i det land de påstår sig komma ifrån.” – 18 juni 2012

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.

Julafton 2012: Flyktingen och adventsstjärnan

En sann julsaga med hopp om ett lyckligt slut

En flykting från Afghanistan, alltså en person som styrkt sin identitet och sin historia och beviljats flyktingstatus, befinner sig i Sverige för andra julen. Vi träffas och pratar om hans liv i Sverige – han är högutbildad, berest och språkkunnig – och om absurditeter som får mig att bli riktigt arg trots att jag vet hur galet det som kallas ”integration” är i Sverige. De historier om sfi och introduktionskurser och annat som jag får höra gör att jag undrar om integrationsminister Erik Ullenhag (och regeringen och riksdagsledamöterna) lever i samma värld som jag och min flyktingvän. Knappast.

Men idag, på julafton, ska jag extrahera det positiva ur hans berättelse, det som gör mig glad och som, trots alla konstigheter han mött och möter i sitt nya land, gör min afghanske flyktingvän till en ”lättintegrerad mönsterinvandrare”. Han är nämligen nyfiken och intresserad, han vill veta, han vill lära sig, han vill vara med. Som flykting – alltså verklig flykting enligt Genèvekonventionen – kan han inte återvända till sitt hemland under överskådlig tid och han är helt inriktad på att bli en aktiv och produktiv del av det svenska samhället. Med den önskan och viljan försöker han bland annat finna sin egen väg förbi sådant slöseri med hans tid och våra pengar som att han placerats på en introduktionskurs om Sverige för tredje gången. En kurs han alltså nu går igen, trots att han bett att få slippa och sagt att han hellre vill diska, städa eller vad som helst, men som ”integrationsansvariga” inte orkat/förmått/kunnat ordna varvid det enklaste varit att placera honom på samma kurs en tredje gång.

Hans vilja och önskan att bli en riktig del av det svenska samhället är starka och har tagit sig uttryck i att han föreläst för gymnasieelever om intressanta ämnesområden som han har specialkunskaper om. Och som också gjort att han nu även ombetts att fira jul med och berätta om Sverige och det främmande systemet, folket, kulturen och samhället för unga ensamkommande asylsökande från hans land. På det sättet får han en oerhört viktig roll som en bro mellan ungdomarna och svenskarna och som en lärare/guide för de unga männen om vad de måste veta om det nya landet de nu befinner sig i.

AdventsstjärnanNär jag träffade min afghanske flyktingvän för några dagar sedan, gav jag honom en julklapp. Hans första någonsin. Han blev glad och senare på kvällen skickade han mig ett foto av den nu uppställda, lysande adventsstjärnan i hans köksfönster. Jag hade berättat för honom om julen, visat bilder på krubbor och berättat lite allmänt om julfirandet när vi sågs. Nu skickade jag också länkar till texter om advent och lite annat som han kunde läsa och lära sig mer av.

Att besöka en kyrka var honom inte främmande, han sa att det ju knappast gör att han konverterar från islam att han lär sig om kristendomen och det här samhället som bygger på kristna värderingar, även om värderingarna och traditionerna blivit alltmer sekulära. Han vill veta hur landet han nu lever i fungerar, vilka värderingar som råder och han törstar efter att få veta mer om svensk kultur och svenska seder och bruk. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att svenska politiker, med statsministern i spetsen, inte anser att det finns något som är ”svenskt”, för hur ska en människa någonsin kunna integreras i ett samhälle som saknar själ, kultur, nationella drag, traditioner, stolthet etc?

Jag tänker med värme på min afghanske flyktingvän som vill bli svensk. Som är oerhört tacksam över att han fått en fristad i Sverige och som vill återgälda den generositet och den vänlighet han säger sig ha mött här. Och som inte vill bli bidragsberoende och hoppas att han ska slippa att en fjärde gång gå en introduktionskurs om Sverige. Han är redan aktiv, informationssökande och kontaktskapande. Kreativ. Nyfiken. Oerhört intresserad av allt det nya. Måtte han inte malas ner i det tröstlösa ”integrationsträsket”! Jag tror och hoppas att han tillhör de relativt få som inte kommer att göra det. Jag håller tummarna för att han ska klara sig helskinnad genom det svenska integrations- och bidragsmaskineriet och att han snart ska vara ute på andra sidan. Ute i samhälle. På god väg att bli svensk.

GOD JUL!

Riksrevisionen har granskat ”integrationen” i Sverige och Peter Santesson skriver om analfabetismen bland dem som kommer hit som asylsökande och anhöriga

logo– Det är viktigt att de etableringsförberedande insatserna ges så tidigt som möjligt och anpassas efter individens behov, säger riksrevisor Gudrun Antemar.

Riksrevisionen har granskat statens insatser för mottagande och introduktion av asylsökande ur ett integrationsperspektiv. Granskningen omfattar regeringen, Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Samtidigt som antalet asylsökande ökar väntar allt fler personer som har beviljats uppehållstillstånd på plats i en kommun. Det ställer krav på flexibilitet och samverkan mellan ansvariga myndigheter. Granskningen visar att det behövs fler insatser som förbereder asylsökande för etablering och integration i samhället. Det gäller i första hand språkstöd, praktikplatser och arbete. Språkstöd bör ges utifrån den enskildes behov och tid i mottagningssystemet.

Riksrevisionens granskning visar att mottagandet av asylsökande kan utvecklas ytterligare för att stärka arbetslinjen och bidra till en tidig etablering på arbetsmarknaden.

Läs hela texten här.

Läser man Peter Santessons text Kvinnor i SFI – särskilda svårigheter? och tittar på de tydliga diagrammen över något som vi alla – inklusive regeringen, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen m.fl. aktörer redan känner till sedan länge men helst inte talar så mycket om – så kan man undra hur det ska gå att någonsin ”integrera” stora delar av dessa analfabeter och lågutbildade som kommer till Sverige, och för deras barn. Det handlar om en mycket kostsam, livslång bidragsförsörjning för dessa människor som aldrig kommer att bli en faktisk del av Sverige.

studio-ettHär finns en länk till ett inslag i Studio Ett den 2 oktober 2012 (som Peter Santesson också länkar till) med rubriken Tjärna ängar i Borlänge – analfabetkvinnorna – kvinnor med låg utbildningsnivå. Lyssna gärna på det för att få en liten glimt av vidden av problemet.

Notera att det finns gott om analfabeter och mycket lågutbildade också bland män som kommer som asylsökande till Sverige, det handlar inte enbart om kvinnor. Hur ska dessa människor leva i vårt högteknologiska samhälle? Och hur ska Sverige agera när deras traditioner och agerande helt går emot vad som gäller övriga invånare här? Sverige är redan ett delat land och mer delat blir det då flera hundra asylsökande anländer varje vecka. Peter Santesson slutar sin text så här:

En annan allvarlig fråga är hur man ska hantera dessa markanta könsskillnader. Det kvinnoförtryck som orsakat skillnaderna ligger bortom vår kontroll. Så ser helt enkelt läget ut när de nyanlända kommer till Sverige. Men hur ska svenska integrationsprogram kunna hantera detta? En nyanländ som inte når högre än SFI A kommer inte att kunna bli medborgare och samhällsmedlem i reell mening, utan förblir beroende av andra för att kunna sköta de mest basala kontakter med det offentliga Sverige. Vad gör vi?

Det vore intressant att höra till exempel Centerpartiet utveckla sin syn på de här problemen, de anser ju att det finns plats för 30 miljoner människor till i Sverige och propagerar för helt fri invandring. Bortser de till exempel från det faktum, att det med mycket stor sannolikhet skulle komma ännu fler analfabeter och extremt lågutbildade om Sverige hade fri invandring?

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.