Finland. Sverige. Stora skillnader på många samhällsområden.

Klicka på textrutan för att komma till artikeln.

I Svenska Dagbladet skriver jag under rubriken Ett annat land, en annan polismakt om skillnaden i folkets förtroende för Polisen i Finland respektive i Sverige:

En överväldigande majoritet av finska folket, 96 procent, har stort eller mycket stort förtroende för polisen.

Sammanfattningsvis upprepar jag vad jag så många gånger sagt och skrivit genom åren:

På område efter område – skola, asylhantering, polisen och försvaret – finns lärdomar från Finland som Sverige skulle kunna ha nytta av att studera.

 

Be my guest # 121: Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Och flitig skribent i bland annat Svenska Dagbladet och Dagen.

Häromdagen åt jag frukost hos en anhörig. Hans tonårsson behövde skjuts till badhuset i staden. Vi plockade upp tre av hans kompisar på vägen. De går alla i högstadiet.

Vi pratade tjejer, det gick inte så bra då jag generade dem. Men när vi bytte samtalsämne till fotboll gick det lättare. Nu var det jag som antingen inte hängde med eller som låtsades hänga med. Jag sade att de inte kan lägga all energi på fotbollen, att de kan bli skadade och att alla faktiskt inte kan bli proffs, att de därför också måste skaffa sig en utbildning. Det skulle jag aldrig ha sagt. En helt ny värld öppnade sig, en mörk värld, en värld jag egentligen inte har tid att gå in i. Men det går inte att bortse från vad jag fick höra.

Två av killarna har av sina föräldrar flyttats från den kommunala skolan i det område där de bor till friskolor några kilometer bort. Deras föräldrar skjutsar dem varje morgon då bussarnas tidtabeller inte passar. Killarna gillar sina nya skolor, de säger att de har utvecklats där, att de får lära sig mycket och att de nu funderar på vilka gymnasier och vilka utbildningar de ska söka till när den tiden kommer.

De andra två killarna sitter tysta. Jag frågar dem om deras framtidsplaner, de rycker på axlarna. Jag ger mig inte. Det visade sig att deras föräldrar av olika anledningar inte har haft möjlighet att flytta dem till andra skolor.

Men varför är det så viktigt att flytta från den kommunala skolan? En av killarna ger mig ett namn och ett nummer till en engagerad vuxen som jobbar i deras kommunala skola. Den andra har tårar i ögonen när han berättar om situationen i skolan. Nyanlända placeras nästan direkt i de andra elevernas klasser. Lärarna sänker då nivån och talar till tonåringarna som till småbarn.

”Många skriker och gapar under lektionerna, kastar saker på varandra och stör på alla möjliga vis. Lärarna vågar inte säga ifrån. Eller bara skiter i det”, säger killen med de tårfyllda ögonen. Han vill så gärna studera vidare men han är rädd att ingen i hans klass kommer att lyckas få betyg som gör dem behöriga att komma in på gymnasiet. ”Det är alltid kaos i klassen”. Han går i årskurs åtta.

Den andra killen som går i samma skola går i årskurs sju: ”Ingen bryr sig om oss, det finns inga svenskar i vår skola, alltså andra svenskar, sådana som har svenska föräldrar”.

Några dagar senare träffar jag mannen i skolan vars nummer killarna gav mig. Han vill vara anonym, han säger att de som vågar säga ifrån blir motarbetade och ”mobbade” av politikerna i stan.

Han berättar att det går 450 elever i skolan och alla utom fem (5) har föräldrar med invandrarursprung. Redan där finns ett stort problem, de här barnen lever segregerade från majoritetsbefolkningen. Inte nog med det, dessutom placeras helt nyanlända unga i samma klasser. Alltså barn och unga som nyss anlänt till Sverige och inte kan ett ord svenska. En obehörig lärare, en enda, ska gå runt i alla högstadieklasser för att stödja de nyanlända…

När en förälder säger ifrån att det inte går att ha nyanlända unga utan kunskaper i svenska och den svenska kulturen i samma klass som elever som är födda här, kan den föräldern bli anklagad för att vara främlingsfientlig eller ”mindre generös” än andra.

Skolan är från början byggd för årskurs 1-6. Nu har man ändrat till 1-9 utan att bygga till.

”Högstadiet trycktes in där, ingen ventilation som funkar, värmen funkar inte heller, obehöriga lärare och inga extra pengar. Men framförallt: inget engagemang från politikernas sida. Ingen bryr sig om de här ungarna. Det finns inte heller någon fritidsgård i området. Vi gick upp till kommunen, alltså till kommunledningen, några av oss som jobbar i skolan och många elever. De sade att de lyssnade på oss. Visst. Men någon förändring blev det inte. Kommuntjänstemännen och politikerna tjänar mycket pengar samtidigt som vaktmästaren som jobbat i denna skola i 25 år tjänar 23 000 kronor i månaden. Förresten: varje dag som jag har kommit till jobbet de senaste två, tre åren har det alltid, varenda dag, varit fyra, fem fönsterrutor som har varit trasiga, varje nytt fönster kostar 3000 kronor.”

© denna blogg och Nuri Kino.

Finland. På varje asylboende har man sina egna rutiner.

Klicka på textrutan för att komma till artikel och videoklipp på Yles sajt (på finska).

Så här kan en dag se ut i de asylsökandes liv

På varje asylboende har man sina egna rutiner, berättar Migrationsverkets kommunikationschef Hanna Kautto. Ari Haaranen, administrativ chef för Röda korset i Uleåborgsregionen, beskriver hur en dag kan se ut i några asylboenden i norra Österbotten och Kainuu.

Klockan slår åtta och dagen börjar

På Röda korsets asylboenden i Uleåborgsregionen börjar de asylsökandes dag vid åtta-nio-tiden med en lätt frukost. Om det finns barn som ska gå till skolan kan frukosten serveras tidigare.

– Barnen går vanligtvis till skolan, precis som finländska barn, berättar Ari Haaranen.

Efter frukosten är det dags för undervisning i finska. Språkundervisning ges på vardagar, det vill säga från måndag till och med fredag. Alla asylsökande har inte språkundervisning varje dag utan det kan handla om två dagar i veckan per individ.

– På de asylboenden där de asylsökande städar har var och en sina bestämda uppgifter enligt ett rullande schema, som de måste sköta.

Migrationsverket: Fyra måltider per dag ska serveras de asylsökande

Också lunchserveringen varierar från boende till boende. Migrationsverkets kommunikationsdirektör Hanna Kautto säger till Yle att varje asylmottagning har sina egna rutiner och att verket inte definierar något annat än hur många måltider som ska serveras. Enligt henne är det fyra: frukost, lunch, middag och ett lättare kvällsmål. På varje asylboende bestämmer man själv vilka mattider som är lämpliga. Lunchen bör dock serveras vid normal lunchtid. I Uleåborgsregionen innebär det kl 12.00 eller ibland kl 13.00, berättar Ari Haatanen.

– Middag serveras ca 18.00. Ibland delar man ut en liten matsäck i samband med middagen. Den kan till exempel innehålla frukt eller yoghurt som de asylsökande kan äta på sina rum när de vill på kvällen.

Vilka aktiviteter kan man erbjuda på asylboendena?  

Varje asylsökande går regelbundet på olika informationsträffar, säger Ari Haaranen.

– Det är informationstillfällen där man går igenom olika regler. Det är socialarbetare som informerar från sitt område, hälsovårdsinformation, information om lagar i Finland. De här informationstillfällena hålls varje vecka på asylboendena och ger stadga åt vardagen.

Det finns också möjlighet att gå på gym, spela fotboll och annat liknande.

– Men sanningen att säga så skulle det vara bra om de här människorna hade mer att göra. Det är just det som de saknar och längtar efter: att ha mer att göra.

Klockan är 22  – dagen är slut

På många asylboenden slutar dagen vid 22-23-tiden.

– Om det finns barnfamiljer försöker vi se till att det blir tyst senast vid 22-tiden så att barnen får sova och orkar gå till skolan, säger Ari Haaranen, administrativ chef för Röda korsets Uleåborgs-region. På boenden utan barn försöker vi se till att det blir tyst vid 23-tiden. Utan strukturerad verksamhet på dagarna kan kvällarna bli sena och då vill de asylsökande gärna sova längre.

Haaranen påpekar att på de ställen där asylsökande bor i vanliga lägenheter, är boendet som ett helt vanligt, normalt boende. Familjernas dygnsrytm bestäms av deras egna behov och intressen. de kan delta i husets boendeaktiviteter, använda husets bastuturer och hasa på hos sina finländska grannar.

Kommentar: Det här ger en liten inblick i hur dagarna kan se ut för asylsökande på olika  inkvarteringar i Finland. Men det är förstås bara berättat ur Migrationsverkets och Röda korsets (som ansvarar för en stor del av boendena) synvinkel. Hur dagarna ser ut och känns för de asylsökande är förstås en annan sak.

© Översättning Merit Wager

 

 

 

 

 

 

 

En migga: ”5800 asylansökningar på en vecka. 1200 på en dag.”

En migga skriver så här på Twitter:

De senaste sju dagarna = 10-16 september 2015. I går = 16 september 2015.

Om vi räknar med att det kommer 5000 asylsökande i veckan i genomsnitt, så blir det 260.000 människor på ett år. 2 x hela staden Örebro! Alla dessa ska utredas av Migrationsverket, de ska under tiden bo någonstans och få dagersättning, sjukvård, skola åt sina barn. Därefter ska de som får stanna ha bostäder, svenskundervisning, bidragsförsörjning. Och ”komma i arbete” genom en massa dyra, givetvis skattefinansierade ”komma-i-arbete”-projekt. Kostnaderna för alla asylprocesser (som ofta överklagas och det görs nya ansökningar), alla juridiska ombud, alla gode män åt ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga och tolkar är också skyhöga.

Men det finns ju inte bostäder, det finns ju inte lärare och det finns ju inte skolor till alla! Det finns inte heller sfi-lärare och det finns inte jobb. Och våra skatter kommer inte att räcka till att ta in en kvarts miljon människor på ett år (förutom alla de hundratusental som redan kommit och som inte heller har ”integrerats”, inte har jobb och måste bidragsförsörjas).

Sverige kommer inte heller att kunna försörja, utbilda, ”få i arbete” och ordna skolgång åt alla anhöriga som kommer när deras anknyntningsperson har fått PUT. Sverige kommer inte heller att kunna se till att de som inte får uppehållstillstånd lämnar landet; det har Sverige förresten inte klarat på många år, vilket lett till att tiotusentals människor (som vi inte heller vet vilka de är) lever i landet illegalt…

Hur ska Sverige klara detta? Konkret, praktiskt, faktiskt: Hur? Och – mycket viktigt – hur ska vår säkerhet garanteras när Sverige inte vet vilka som tagit sig in i landet, det krävs ju inte ens att människor styrker sin identitet! Inte heller vet man i Sverige anledningen till att människor kommer hit, det barnsliga mantrat som bland annat Sveriges statsminister och många andra pinsamt nog upprepar med dårars envishet : ”De har flytt undan krig och förföljelse” stämmer ju absolut inte för alla. Långt därifrån.

I Finland säger nu bortskämda unga män som inte gillar hur de behandlas i Finland att de hellre åker hem till Irak och Syrien igen än stannar där. Varför kom de överhuvudtaget hit?

Sveriges ansvarslösa och naiva hållning störtar landet i fördärvet. Hade man lyssnat på miggorna som enträget berättat och även gett mycket goda, insiktsfulla råd på asylområdet genom åren, hade en hel del varit vunnet. Men de (van)styrande sitter i sina bubblor och fattar helt enkelt inte vidden av vad som hänt och händer. Och de vägrar hårdnackat att lyssna på dem som vet,

© denna blogg.

”Desks in rows and an old-fashioned chalkboard — not an iPad or interactive whiteboard in sight.”

I en artikel i New York den 22 augusti – Likely to suceed – recenseras Amanda Ripleys bok The smartest kids in the world – and how they got that way. Den handlar bland annat om en amerikansk 15-åring, Kim, som provar på att gå i skolan i Jakobstad (Pietarsaari) i Finland. Det blir en lätt chock för henne att komma till en skola där det inte fanns interaktiva hjälpmedel och inte en iPad så långt ögat nådde. Och där två klasskamrater stirrade förvånat på henne när hon undrade varför de studerade och arbetade så hårt i skolan. Svaret var: ”Det är ju skolan! Hur ska vi annars kunna ta examen, gå vidare till universitetet och få bra jobb?”

Nedan citat ur artikeln. De som inte behärskar engelska kan kopiera in texten i Google translate och få en hyfsad, inte bra, översättning den vägen.

In reporting her book, Ripley made the canny choice to enlist “field agents” who could penetrate other countries’ schools far more fully than she: three American students, each studying abroad for a year. Kim, a restless 15-year-old from rural Oklahoma, heads off to Finland, a place she had only read about, “a snow-castle country with white nights and strong coffee.” Instead, what she finds is a trudge through the cold dark, to a dingy school with desks in rows and an old-fashioned chalkboard — not an iPad or interactive whiteboard in sight. What Kim’s school in the small town of Pietarsaari does have is bright, talented teachers who are well trained and love their jobs.

This is the first hint of how Finland does it: rather than “trying to reverse engineer a high-performance teaching culture through dazzlingly complex performance evaluations and value-added data analysis,” as we do, they ensure high-quality teaching from the beginning, allowing only top students to enroll in teacher-training programs, which are themselves far more demanding than such programs in America. A virtuous cycle is thus initiated: better-prepared, better-trained teachers can be given more autonomy, leading to more satisfied teachers who are also more likely to stay on.

Kim soon notices something else that’s different about her school in Pietarsaari, and one day she works up the courage to ask her classmates about it. “Why do you guys care so much?” Kim inquires of two Finnish girls. “I mean, what makes you work hard in school?” The students look baffled by her question. “It’s school,” one of them says. “How else will I graduate and go to university and get a good job?” It’s the only sensible answer, of course, but its irrefutable logic still eludes many American students, a quarter of whom fail to graduate from high school. Ripley explains why: Historically, Americans “hadn’t needed a very rigorous education, and they hadn’t gotten it. Wealth had made rigor optional.” But now, she points out, “everything had changed. In an automated, global economy, kids needed to be driven; they need to know how to adapt, since they would be doing it all their lives. They needed a culture of rigor.”

Svenska barn ska inte skolas in i självcensur i sitt land där åsikts- och yttrandefrihet råder

Den inställning som uttrycks i kolumnen Vi måste prata om mångkultur (av Jenny Madestam) i Expressen, är häpnadsväckande. Märklig och förödande, dessutom. På den största (?) svenska kvällstidningens ledarsida kan man läsa om hur kolumnisten blir uppringd av personal på sina åttaåriga tvillingsöners fritidshem och informerad om att ett antal ungar har sagt att ”Mohammed (jag föredrar den stavningen) är en gubbe som snusar”. Av detta har en muslimsk flickas föräldrar blivit upprörda och ”ville att skolan skulle använda sitt antimobbningsprogram för att åtgärda kränkningen.”

I kolumnen kan man också läsa:

Situationen belyser hur viktigt det är att vi samtalar med barnen om att människor är olika. Mina barn möter den här typen av olikhet varje dag i sin skola. Det är en ynnest. Men likväl är det viktigt att tala om olikheterna, inte minst när krockar uppstår.

Samtalet om olikheten skapar insikt om att den måste respekteras. I alla fall om det understöds av oss vuxna, däribland barnens föräldrar.

Att skolans personal tar tag i en utmaning som uppstår till följd av mångkulturalism är bra. Det skickar signaler om att alla ska ges samma respekt, oavsett kultur.

Vad personalen här borde ha gjort var att informera flickans föräldrar, inte föräldrarna till barnen som kallade Mohammed en gubbe som snusar, att: ”Ni lever och bor i Sverige nu. Vi har åsikts- och yttrandefrihet och det existerar inte någon kränkning av någon här. Det faller på er som föräldrar att förklara för er dotter att alla har rätt att både ha och yttra sina åsikter i Sverige. Också om Mohammed”

Barn i Sverige ska inte skolas in i att ta någon sorts specialhänsyn när det gäller muslimer och islam; ingen i Sverige ska behöva vakta sin tunga för att en del människor är lättkränkta. De allra flesta är ju emot ett ”vi och dom”-tänkande, varför då spä på just ett sådant tänkande genom märkliga krumbukter när det gäller muslimer?

Det är i själva verket så, att det är de nyanlända, de som valt att ta sig hela vägen upp till det lilla icke-muslimska landet i norr med de goda förmånerna som bland annat omfattar fri utbildning för deras barn, som ska anpassa sig till i Sverige rådande samhällsordning. Och tvärtemot vad Jenny Madestam tror, så är det endast så som vi i det långa loppet kan hoppas på en någotsånär fungerande integration! Alltså: den som kommer till ett land tar seden dit den kommer och accepterar (måste acceptera!) landets lagar och allmänna ordning. Religion är i Sverige en privatsak och här kan man säga vad man vill om både Mohammed och Jesus och vem som helst. Vi har inga lagar mot hädelse!

Uttalandet i slutet av kolumnen är inte bara häpnadsväckande, det är direkt felaktigt:

Så länge det finns vuxna som förmedlar att det är okej att säga att profeten Muhammed snusar kommer mångkulturalismen bli ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Det självklara att säga borde i stället vara att:

Så länge det finns vuxna som förmedlar att vi ska inskränka vår yttrandefrihet och särbehandla muslimer och islam kommer mångkulturalismen att vara ett problem. Då kommer politiska strömningar som anspelar på rädsla för det okända vinna stöd.

Att ”politiska strömningar som anspelar på rädsla” kommer att vinna stöd (redan vinner stöd!) beror ju på att man i Sverige gör just så som man gjorde på Jenny Madestams söners fritidshem!

Till slut:

Lär av Finland också på det här området! I juni 2012 sa Finlands statsminister Jyrki Katainen det självklara, det som man borde kunna inse också i Sverige, men hittills inte har gjort:

Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa! (OBS! Gäller givetvis också svenska journalister.)

Tio av den här bloggens 6920 texter som lästs av väldigt många

Här har jag listat tio bloggtexter som har lästs av väldigt många, ofta också långt efter att de publicerats. De kan kanske vara intressanta att läsas om igen, eller för första gången, av läsare som inte tagit del av just dessa texter tidigare:

Fem dödsskjutningar i Malmö på en månad – ingen enda av dem är uppklarad – 3 januari 2012
Sverige skulle behöva en rejäl uppryckning på alla plan: skola, polis och myndigheter som stoppar invandring på bedrägliga grunder och av terrorister. Det skulle också starkt gynna alla vanliga, skötsamma invandrare som också vill leva i lugn och ro, precis som urbefolkningen. I regeringen behövs starka, handlingskraftiga och modiga människor som kan styra landet. Inte blomluktande drömmare med floskelsjuka som sitter under korkekar.

What Americans Keep Ignoring About Finland’s School Success – 5 januari 2012
Där har vi kärnan i den finländska synen på skola och lärande: man tar för givet och ser det som en självklarhet att alla både kan och ska lära sig. Och man sorterar inte ut barn till asylinvandrare utan ställer tvärtom extra höga krav på dem, eftersom de inte har haft samma förutsättningar som inhemska barn. Sånt är livet, det finns ingen gudomlig rättvisa i världen och i livet, de som är på efterkälken måste avkrävas extra mycket och extra hårt arbete. De ska inte behandlas slapphänt och kravlöst, det är ett stort svek som inverkar på hela deras liv.

En migga: ”Meningslösa kurser/studiedagar i ämnet ‘trevlighet’ anordnas och är obligatoriska, samtidigt som högen av oavgjorda ärenden växer.” – 14 januari 2012
Hos oss är arbetsbelastningen enorm och vi ska uppnå mål som är helt orealistiska. Samtidigt ska vi fokusera på att vara extremt trevliga mot våra ”kunder” och deras biträden, mot varandra och mot allmänheten. Meningslösa kurser/studiedagar i ämnet ”trevlighet” anordnas och är obligatoriska, samtidigt som högen av oavgjorda ärenden växer.

Dårskaper: Sverige, landet som är på väg mot inkompetensens och dårskapsruinens brant – 28 februari 2012
Arbetsförmedlingen har nått en förlikning med diskrimineringsombudsmannen (DO) och betalar 60 000 kronor till en kvinna som inför en kockutbildning fått information om att eleverna måste provsmaka alla rätter. Då kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig inte kunna gå utbildningen och därmed ha blivit diskriminerad.

Vad säger de vanligtvis så högljudda antidiskrimineringsaktivisterna? – 29 februari 2012
Eva Bergdahl, 96: ”De drar in min garantipension. Jag vet inte hur jag ska klara mig. När jag ringde dem på Pensionsmyndigheten sa de åt mig att flytta hem igen om jag vill ha pensionen kvar. Jag har aldrig under mitt långa liv utnyttjat hemtjänst, socialtjänst eller någon annan kommunal service.”

En migga om ett offentligt biträde: ”Han tror att verket ska utreda allt medan han sitter tillbakalutad och ringer privata mobilsamtal mitt under pågående utredning.” – 31 mars 2012
Genom att under en muntlig utredning ständigt avbryta, vägra lyssna och ignorera den landinformation och praxis som utredaren försöker redogöra för och i stället fälla kommentarer om utredarens inkompetens och migrationsverkets allmänna uselhet, hjälper det offentliga biträdet inte alls sina klienter. I stället gör han dem en otjänst.

Seriöst förslag: Förlägg asylboenden för vuxna och ensamkommande unga där de är välkomna! – 19 mars 2012
Ett absolut seriöst menat förslag är, att kommunerna frågar sina invånare om var de, vilkas vilja politikerna ju har att ta hänsyn till, vill ha eventuella HVB-hem. Radioexperter och -programledare säger att det handlar om fördomar och dåliga attityder hos invånarna i Vallentuna (det är självklart inte okej att vandalisera, däremot att protestera), Stråssa och en del andra orter, men verkar veta att många inte alls är negativa och då går det säkert att hitta massor av människor som frivilligt och med öppna armar välkomnar HVB-hem med mera i sina bostadsområden. Det gynnar alla parter att de, som gärna vill ha de här sociala verksamheterna som sina närmaste grannar, också får det.

Professori: Alle 2-vuotias ei kypsä päiväkotiin / Professor: Barn under 2 år inte mogna för daghem – 20 mars 2012
Kan den här skillnaden – finländska barn är hemma i mycket större och längre omfattning än t.ex. i Sverige – ha betydelse också när det gäller de exceptionellt goda skolresultaten som eleverna i Finland uppvisar? Om man tar till sig professor Keltikangas-Järvinens hjärnundersökningar kring stresstålighet hos barn under tre år och tittar på de finländska barnen, som till mycket stor del (uppemot 60 procent) är hemma och inte på daghem, kan man då dra slutsatsen att hur de har det under sin tidigaste barndom också har att göra med deras bättre skolresultat och troligt större stresstålighet?

En bekant som bor i Malmö: ”Jag älskar mitt land, men jag tycker inte om det.” – 28 mars 2012
Det som gör mig mest upprörd i detta är att det talas om att ”vi riskerar att få parallellsamhällen i Sverige”. Riskerar att få? Vi har redan parallellsamhällen! Här i Malmö finns mängder med ungdomar som är födda, uppvuxna och boende i Sverige som inte kan göra sig förstådda på svenska. Faktum är att de inte kan göra sig förstådda på arabiska heller.

Total respektlöshet som snabbt kan eskalera till något mycket värre – 28 mars 2012
Finns det något annat land på jorden än Sverige – och något annat folk än svenskar – som låter sig behandlas som Reepalu och Janne Josefsson, i sitt eget land? Som låter folk från andra länder som man gett en fristad här och bekostat bostäder, skolgång och sjukvård för och betalat socialbidrag till etc hunsa med dem på detta sätt? Som låter folk på allmän plats försöka jaga bort en och skrika ”Fuck you” och ”Håll käften” och ”Det är min gata”. Visa mig det landet!

© = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv. Miggors och andras berättelser återges med deras skriftliga tillstånd. Citat ur olika medier förekommer, med länkar om sådana finns.

Sänkta krav är ingen lösning

Den 19 november skriver jag i Nya Wermlandstidningen, under rubriken Sänkta krav är ingen lösning, bland annat:

I stället för att ta krafttag för att lyfta kunskaps- och kompetensnivån hos så många som möjligt i en starkt konkurrensutsatt värld, väljer man att sänka den för alla (utom de redan lågt presterande).

Det är skrämmande hur lågt kunskap tycks värderas i ett land där politiker av alla färger och former så ofta orerar om att Sverige ska ha ”världens bästa skola”! Dessutom – som så ofta – man säger en sak och gör en annan…