Varför är det så svårt att förstå att det faktum att man tagit sig till Sverige och resan var svår och/eller att man är minderårig inte är detsamma som att man har asyl- eller skyddsskäl?

Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela texten.

Ivar Arpi skriver den 24 oktober i en tålmodigt förklarande och informativ text i Svenska Dagbladet bland annat:

Men detta är vad reglerad invandring med intakt asylrätt innebär. Om varje fall ska prövas individuellt innebär det att man måste skicka tillbaka dem som har fått avslag. I realiteten stannar dock en hel del trots att de fått nej, i växande skuggsamhällen. Vårt system bygger på att de flesta frivilligt lämnar landet efter avslag.

Det här är självklarheter som upprepats i åratal men tycks behöva sägas om och om och om igen. Det är som om de här självklarheterna av någon outgrundlig anledning inte fastnar på många av dem som ger sig in i debatten och uttrycker åsikter utan att ha kunskaper. Kanske bär de teflonkostymer?  Alltför många verkar ha skaffat sig sådana, också på Migrationsverket, faktiskt.

De teflonkostymklädda har med åren allt mer börjat tycka (det är mycket ”tyckande” på det här området överhuvudtaget), att det faktum att någon tagit sig ända hit och det var en svår resa och/eller att någon säger sig vara ett ”barn” är lika med rätt att få uppehållstillstånd som skyddsbehövande i Sverige. Vilket är så fel det kan bli och inte har något som helst stöd i utlänningslagen som gör klar åtskillnad mellan arbetskraftsinvandring (man ordnar jobb, får tillstånd att komma och försörjer sig själv)  och asylinvandring (man söker asyl eller skydd, får det om man har skäl enligt lag och blir försörjd). Detta borde alla som ger sig in i migrationsdebatten faktiskt känna till; gör man inte det är det omöjligt att debattera sakligt och korrekt. Kostymerna av teflon måste bort och ersättas av dito i luftiga, lätta material, det vill säga ensidigheten och okunnigheten måste bytas ut mot objektivitet och kunskap.

© denna blogg.