Det kom ett mejl: ”Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor?”

Det kom ett mejl:

Jag som skriver detta är en andra generationens invandrare, gift med en invandrare. Vi har båda universitetsexamen från Stockholms universitet, vi är egna företagare inom IT och PR och bor i villa utanför Stockholm. Min far kom hit från Canada 1967, med bland annat en examen från Cambridge, England, i bagaget. 1968 arbetade han som lärare på ett svenskt gymnasium, vilket han gjorde ända fram till sin pension. Han och vi har varit en god affär för Sverige.

I samband med Husbykravallerna började jag inhämta information om migration och integration från andra källor än de etablerade massmedierna. Det jag hittade skrämde mig, men inte i den omfattning som det som nu sker, skrämmer mig. Jag tror inte på konspirationsteorier, men det jag själv upplever och det jag får läsa om i massmedier överensstämmer inte, något jag uppfattar att allt fler delar.

En arbetskollegas fru engagerade sig i migrationskatastrofen i höstas och åkte till Centralstationen i Stockholm för att ta emot vad hon, via svenska mediers rapportering, fått för sig skulle vara trevliga barnfamiljer från Syrien som hade flytt för sina liv med IS-bödlar flåsande i nacken. Hon ledsnade redan efter ett par dagar;  de absolut flesta som kom var unga män som dessutom inte alltid var särskilt trevliga. På bilder i svenska massmedier lyckades fotograferna skapa ett intryck av att det var mest barnfamiljer som befann sig på stationen, vilket inte alls överensstämde med min kollegas frus egna upplevelser och inte heller med UNHCRs uppgifter om vilka som tagit sig till Europa. Nämligen 72 procent unga män, om jag inte minns fel.

Det jag saknar i den mediala rapporteringen är mer fakta om vad som händer. Asylsökarkatastrofen som drabbade Europa och Sverige (de flesta är väl inte flyktingar enligt den officiella definitionen?) verkade få de allra flesta att tänka enbart med hjärtat. Men medierna borde absolut ha rapporterat mer faktagrundat, inte så mycket baserat på känslor. Det finns ett stort antal problem (inte utmaningar) som väntar i vårt samhälle om den stora utomeuropeiska invandringen fortsätter. Om inte massmedierna ger en mer heltäckande bild lämnar de över till de så kallade hatsajterna som allt fler verkar vända sig till när mainstream media sviker.

Saker för medier att ta upp och för oss alla att diskutera:

1.  Vilka är det som nu kommer till Sverige?
2.  Varför kommer det så många nu?
3.  Hur ser asylinvandringen per capita ut i Europa de senaste tio åren?
4.  Varför kommer så väldigt många till just Sverige? Vad är det som drar?
5.  Hur många av dem som kommer till Sverige får flyktingstatus? Varför får de andra uppehållstillstånd?
6.  Vad säger Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter och skyldigheter?
7.  Får man resa genom ett dussintal länder från till exempel Afghanistan utan att registrera sig i något av de säkra länderna som man korsar på vägen hit?  Är det okej att välja och vraka vilket and man ska ”söka skydd” i?
8.  Om inte, varför verkar alla se mellan fingrarna med detta?
9.  Vilken andel av dem som får asyl och sedan vill ta hit anhöriga måste försörja dem själva, som väl lagen föreskriver? Det vill säga vilken andel får dispens från lagen? Jag har läst att det rör sig om mer än 99 procent. Varför har man ens en försörjningslag i sådana fall?
10. Hur ser utbildningsnivån ut för dem som kommer hit? Ibland ger massmedia och politiker bilden av att de som kommer är högutbildade. I vilken utsträckning är det sant? I vilken utsträckning har de som kommer hit en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden? Till exempel: om man är jurist från Afghanistan, vilken relevans har den utbildningen i Sverige? Agronom? Lärare?
11. Hur lång tid tar det i genomsnitt för en person från något av de stora asylsökarländerna som får uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov i Sverige, att komma bli självförsörjande?
12. Hur många anhöriginvandrare har det kommit per person som fått asyl/uppehållstillstånd som skyddsbehövande under de senaste tio åren?
13. Hur kommer det sig att så många så alla de ensamkommande barn kommer till just Sverige och inte till våra grannländer? Kan det ha att göra med att våra grannländer ålderstestar dem men att Sverige inte gör det?
14. Hur ser ekonomin ut för kommuner i Sverige som under lång tid tagit emot många asylsökande, till exempel Malmö, Södertälje, Botkyrka? Har den så kallade investeringen givit avkastning än? Om inte, när förväntas den göra det?
15. Hur kommer det sig att politikerna i Sverige har givit Migrationsverket mandat att på eget bevåg ge alla syrier och eritreaner permanenta uppehållstillstånd?
16. Stämmer det att syrier och eritreaner får permanent uppehållstillstånd i Sverige även om de redan har det i ett annat land?
17. Vilken andel av dem som kommit och kommer till Sverige påstår sig sakna id-handlingar?
18. Vad händer med dem som saknar id-handling och inte får asyl/uppehållstillstånd i Sverige? Utvisas de? Hur snabbt?
19. Finns det något problem med att befinna sig illegalt i Sverige? Deras barn får ju gå i skola, de själva får både sjuk- och tandvård samt slipper betala skatt.
20. Hur ska vi säkerställa att antalet utanförskapsområden inte bara fortsätter att växa med de volymer av människor som kommit och kommer till Sverige?
21. Vad ska de jobba med?
22. Vem ska utbilda dem?
23. Var finns sjukvårdarna som ska ta hand om dem? Och oss?
24. Hur många bostäder måste det byggas? Jag har sett en siffra, 700.000 bostäder på fem år. Om den stämmer innebär det i princip ett nytt Stockholm på bara fem år. Vem ska betala för byggandet av dessa bostäder? Vem ska betala hyrorna?
25. Hur ser de faktiska kostnaderna ut för en migration på, säg 100.000 asylinvandrare per år med den sysselsättningsgrad de tidigare haft för de folkgrupper som kommer nu? Hur ser kostnaden ut om tio år om det fortsätter komma 100.000 eller fler varje år?
26. Hur ser kommunernas budgetar ut, de som sedan ett tag tagit emot många asylinvandrare? Hur fördelas sig till exempel utbetalningarna av försörjningsstöd, det vill säga hur överrepresenterade är asylinvandrarna?

Och så vidare. Många ytterligare frågor återstår. Jag har inte ens berört brottsligheten än. Eller tiggarna. Eller vad det som sker innebär för det svenska samhället som har byggts upp under generationer. Vad händer när väldigt många personer från världens sämsta ställda länder kommer till oss och omgående får ta full del av vår välfärd? Kommer de automatiskt att få svenska värderingar och bli goda svenska medborgare? Tillåt mig tvivla.

Jag har heller inte berört varför varenda kommun i Sverige plötsligt måste ha personer som jobbar mot islamistisk radikalisering. Varför jobbar inte de muslimska församlingarna mot detta?

För mig är det uppenbart att varenda människa med någorlunda fungerande analytisk förmåga inser att Sverige omöjligt kan ta emot och integrera ens en bråkdel av dem som kommit de senaste åren. En fyr- eller femdubbling av redan tidigare alldeles för stora volymer är på väg att bringa det svenska välfärdssamhället till en kollaps. Om detta är det tämligen tyst i de stora medierna. Varför?

Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor? Tino Sanandaji har en förmåga att ta fram fakta för att krossa myter. Hans opponenter brukar endast använda känslor.

Sedan årsskiftet har jag följt dessa frågor och debatten kring dem ganska sporadiskt då jag märkte att funderingarna kring vad som händer med Sverige tyvärr fick en negativ påverkan på mitt humör. Samtidigt beundrar jag dig, Tino Sanandaji med flera som oförtrutet kämpar på för att upplysa och informera. Förhoppningsvis kan terrorattentaten med ”svenskar” som aktiva medhjälpare få vår halvsovande befolkning att börja fundera på om den inte ändå tycker att det är viktigt för vilka och för hur många vi öppnar våra hjärtan och våra plånböcker och lovar livslång försörjning till.

Ett mycket litet steg i rätt riktning – men det har tagit alldeles för lång tid – är att en del medier börjar förstå att alla som kommer till Europa inte generellt ska benämnas ”flyktingar” eftersom de ofta är ”migranter” och inte ”flyktingar”.

Det finns som sagt många fler frågor att ställa, men just nu måste jag starkt fokusera mig på mitt jobb och att dra in pengar ifall att det Sverige som vi har växt upp i och älskar inte längre är ett alternativ för mig och min familj att leva i. Ett litet hopp finns dock fortfarande om att regeringen verkligen ska skärpa lagstiftningen och att socialdemokraterna inte ska vika ner sig för Miljöpartiet nu när strömmen av asylsökande åtminstone för tillfället har hamnat på en lite mer hanterbar nivå.

Jag hoppas också att Schengen-överenskommelsen förpassas till historieböckerna och att gränskontroller återinförs permanent i hela Europa så att vi kan förhindra olika former av kriminella att lätt förflytta sig mellan våra länder.

Signaturen Bekymrad

Kommentar: 26 frågor inklusive mängder av följdfrågor i många av dem, samt ytterligare frågor som inte är numrerade. Reflektioner. Förhoppningar. Se här, medieredaktioner, här är frågor som jag kan tänka mig att många vanliga, hyggliga människor gärna vill att ni ska söka svaren på och servera dem sakligt och korrekt utan vinklingar och egna ideologiska bakgrunder. Så svårt är det inte, vi är ganska många som lyckas med det varje dag men som inte når lika många som betydligt större medier. Allt fler som vill ha raka svar och hårda fakta på asyl-, migrations- och integrationsområdena kommer annars att söka sig bort från ”gammelmedierna” för att få en mer nyanserad och trovärdig information.

Personen som skrivit texten har valt att vara anonym. De flesta förstår varför. Jag vet vem personen är.
© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till denna sida så att texten kan läsas i sin helhet av intresserade.

Be my guest 116 # Julafton Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i många länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är en dag i hans liv.

Förföljd av gåvor, en dag med Nuri Kino

”Nuri, Syriac League tycker inte att vi delar ut några leksaker till barnen, det kommer inte att bli av”. Fahmi ringde mig från Beirut. Han har åkt från Södertälje till Libanon för att dela ut leksaker till flyktingbarn från Syrien och Irak under julen. Men nu vill våra samarbetspartners i Libanon inte vara med längre. Vi har jobbat med projektet länge, samlat pengar via Swish och Paypal i Sverige och USA. Jag avbröt Fahmi, blev arg. Vad menade Syriac League och varför stod han inte på sig? Vi kommer att bli utskämda, folk kommer att tappa förtroendet för oss. Det är jättekänsligt det här med att hantera penninggåvor.

”Men om du lugnar ned dig så kan jag förklara. Vi kommer att köpa vinterkläder till alla barn i stället. Jacka, byxa, tröja och halsduk, alla barn får det i ett paket. Det var mannen som säljer leksakerna som föreslog det, dessutom hade de redan fått leksaker i present och nu ska klädtillverkaren bidra med sitt genom att vi får plaggen för inköpspris.”

Jag kunde andas ut. Projektet var räddat och hade till och med blivit bättre.

Några minuter senare stod jag utanför Coop i Södertälje, en kvinna som jag jobbade ihop med inom hemtjänsten för några år sedan hälsade, kramade om mig och stoppade något i min ficka. Vad nu? Jag höll på att trampa på den stackars romska tiggerskan när jag vacklade lite av den hårda kramen. Sedan försvann kvinnan. I min ficka låg en liten lapp:

”Ge det här till barnen, skicka pengarna till den plats du tycker är bäst.”

Inuti den hopvikta lappen låg det två femhundralappar. Kvinnan som hade skänkt pengarna är arbetslös men ville ändå bidra med tusen kronor till bättre behövande.

Jag gick hem för att hämta mina gympakläder, jag var stressad till ett möte på gymmet.

”Du har fått tvåtusen kronor till flyktingbarnen”. Mamma hade varit på en minnesstund för en avlägsen släkting och hennes kusiner hade gett henne pengarna för att de också ville bidra. Herregud, tänkte jag, jag måste genast swisha över dem från mitt eget konto till A Demand For Actions. Paniken kröp närmare, vad säger Skatteverket?

I bilen på väg till gymmet ringer jag Skatteverket, kö så klart, men jag måste ju komma fram. Jag visste inte ens vad det var jag skulle fråga, var bara paranoid, ville inte hamna i någon konstig sits. Tjänstemannen på myndigheten förstod ingenting, det är väl upp till folk att skänka pengar till flyktingar eller inte. Så länge det inte är skattemedel som hanteras.

Jaha, då vet vi det. I väntan på mitt möte sätter jag mig på motionscykeln, laddar ned en radiodokumentär för att ha något att lyssna på och börjar träningen. Någon tar på mig, han tar av mig hörlurarna och säger: ”Vad jobbiga ni är, måste ni få oss att bråka med våra fruar, hur mycket vill du ha till flyktingbarnen?” Han swishade 500 kronor medan vi pratade.

Erika kommer in och är superglad, hon har simmat i över en timme och är full av energi. Vi ska prata om att eventuellt jobba ihop, i ett integrationsprojekt för nyanlända i Södertälje.

”Du, jag hade lite dåligt samvete, jag har skickat dig 1000 kronor på Swish”. Hon hade skickat dem till mig, till mitt privata konto. Jag kände mig jagad, det tog aldrig slut. Jag kunde ju ha bli anklagad för att ha gömt pengar på mitt eget konto, jag swishade genast vidare.

Medan jag kör mot Merit i Stockholm för att sätta mig hos henne och skriva min traditionella julkrönika till denna blogg, får jag flera sms. Min syster Maria har skickat massor av sms till släktingar och vänner och nu har svaren kommit som hon vidarebefordrar till mig. Vackra värmande ord, och fler bidrag.

Beneil Dariush, en av världens bästa i kampsporten MMS skickar ett Facebook-meddelande och säger att han också vill bidra.

Merit är inte hemma och jag går in i klädaffären mittemot, provar några snygga skjortor, tröjor och kavajer, ganska dyra. Plötsligt kommer paniken över mig, tänk om någon ser mig handla kläder just idag då jag har mottagit så många penningbidrag, till och med kontanta medel. Jag går ut ur butiken illröd i ansiktet.

Det kan inte vara lätt att vara tomte.

GOD JUL på Jesu eget modersmål:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Översatt: Må Herrens födelse bringa en God Jul till er alla!)

The text in English.

© denna blogg och Nuri Kino.

Be my guest # 116 Christmas Eve, Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, author, film maker, enthusiast, activist – all in one. Also known as the founder and leader of the non profit organization A Demand For Action. Nuri himself prefers to  be called ”the handsome one”. To me he is the best of friends. Here he gives the readers a glimpse of one day in his life.

Pursued by contributions, a day with Nuri Kino

“Nuri, Syriac League doesn’t think we should hand out toys to the kids, it’s not going to happen.” Fahmi called me from Beirut. He had travelled from Södertälje to Lebanon to distribute toys to refugee children from Syria and Iraq during Christmas. But now our partners in Lebanon do not want to be involved anymore. We have worked with the project for a long time, collecting money in Sweden and the United States. I stopped Fahmi from talking, I got angry. What were Syriac League thinking and why didn’t he insist? We’ll be a disgrace; people will lose confidence in us. The management of monetary gifts is a very sensitive subject.

“If you will calm down I will explain. We’re going to buy winter clothes for the children instead. Jackets, pants, sweaters and scarfs, every child will get that in a package. It was the man who was selling the toys who suggested it, besides they had already gotten toys for presents and now the clothing manufacturer will help by selling us the garments for the wholesale price.”

I was able to breathe again. The project was saved and had even become better.

A few minutes later I was standing outside of the supermarket Coop in Södertälje. A woman whom I had worked with, caring for elders, years ago greeted me, gave me a hug and put something in my pocket. I was stunned by the tight hug and almost trampled on a poor Romanian beggar sitting outside the store. The woman disappeared. In my pocket she had left a note on a piece of paper: “Give this to the children. Send the money to where you think is best.” Inside the folded note were two 500 SEK bills. This woman was unemployed but still wanted to contribute 1.000 SEK to those in greater need..

I went home to get my workout clothes; I was in a hurry for a meeting at the gym.

“You’ve gotten 2.000 SEK for the refugee children.” My mother had been to a memorial service for a distant relative and her cousins had given her money because they also wanted to contribute. My God, I thought. I must immediately send the money from my personal account to A Demand For Action’s account. Panic grew inside of me, what might the Tax Agency say?

In the car on the way to the gym I called the Swedish Tax Agency, and had to wait for my turn, as always. I didn’t even know what I was going to ask, I just felt paranoid. I just don’t want to end up in some kind of trouble. The official at the tax office didn’t understand my question, he said that it is up to people themselves whether they wish to donate money for refugees or not. As long there are no official funds being handled.

Okay, so now I know. While I was waiting for my meeting I sat on the exercise bike, downloaded a radio documentary to have something to listen to, and started working out. Suddenly someone tapped me on my shoulder, took off my headphones and said: “You’re so annoying, causing us to argue with our wives, how much do you want to the refugee children?” He forwarded 500 SEK from his bank account by phone while we were talking.

My friend Erika walked in, very happy. She had been swimming for over an hour and was full of energy. We have been talking about possibly working together on an integration project for newly arrived refugees in Södertälje.

“I felt a little bad, so I sent you 1.000 SEK.” She had sent them to me personally, to my private account. I felt hunted, it was never ending. What if I  would be accused by somone of hiding money the money colleced for A Demand For Action in my own account. I immediately forwarded the money to the correct account.

While I was driving to Merit in Stockholm to sit in her office and write my traditional Christmas column for this blog, I received multiple text messages. My sister Maria had sent a lot of text messages to friends and relatives and now she forwarded all the replies to me. Beautiful, heart warming words, and more financial contributions.

Beneil Dariush, one of the best ain Mixes Martial Arts at MMS, sent a Facebook message and said that he also wants to contribute.

Merit wasn’t home so I to the clothing store across the street. I tried on some nice shirts, sweaters and jackets, pretty expensive ones. Suddenly the feeling of panic struck again: what if someone sees me shopping now, the day that I received so much money in contributions, in cash even? I walked out of the store with a bright red face.

It can’t be easy being Santa Claus…

MERRY CHRISTMAS

in Jesus’ own language:

Edo d’Mauludo d’Moran brikho!

(Translated: May the Lord’s birth bring a Merry Christmas to you all!)

Texten på svenska.

© This blog and Nuri Kino.

 

LT Södertälje: ”Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut”

Under rubriken Får inte läsa svenska – pengarna har tagit slut berättar Länstidningen i Södertälje om just det: hur asylinvandrade inte kommer vidare i sina studier (och därmed sina liv i Sverige) för att det inte finns pengar till att ge dem vidareutbildning i svenska språket.

Under mer än ett decennium har jag undrat när polletten ska trilla ner hos de (van)styrande. Varför lyssnar de inte? Varför förstår de inte att det relativt lilla Sverige inte klarar att försörja, utbilda och integrera den enorma mängd människor från länder utanför Europa som söker sig hit? Det blir bara värre och värre för alla: för dem som kommer hit och tror att de ska få en ljus framtid i Sverige och för svenskarna som blir allt mer frustrerade av det tämligen okontrollerade inflödet av människor som ska försörjas av dem, trots att de aldrig kommer att ha en chans att bli en del av det svenska samhället.

Varför lär man sig i Sverige inte av sina nordiska grannländer, som tar emot ett mycket, mycket mindre antal asylinvandrare och som ser det som självklart att de inte blir fler än staten (= folket) har råd att ta emot på ett bra sätt och bekosta och ordna bostäder åt samt ge språkundervisning, tandvård, sjukvård etc åt? Och där man också inser att asylmottagandet bara kan gå bra om befolkningen och kommunerna är positiva och på ett bra och ordnat sätt har råd och vilja att ta emot nya och helt främmande människor, med allt vad det innebär.

Om det inte finns pengar så finns det inte pengar. Och det kan ju knappast finnas tillräckligt med kvalificerade lärare heller, när behovet är så stort.

Om Sverige hade haft en reglerad invandring och Migrationsverket hade gjort ordentliga asylutredningar så att endast de med faktiska asyl- eller skyddsbehov (inte sådana som önskar ”ett bättre liv”, är sjuka eller söker på andra icke-lagenliga grunder) fick uppehållstillstånd, då hade dessa problem inte funnits. I varje fall inte i den utsträckning de gör nu. Problemen blir ju också bara större och större och värre och värre. Varje dag – varje dag på året! – kommer nämligen ytterligare i genomsnitt 225-250 nya människor hit, som på olika sätt ska in i samhällssystemen. Det är en ekvation som en åttaåring kan inse inte fungerar. Men märkligt nog inte svenska politiker, som kör landet i botten och därmed förstör för precis alla: svenskar såväl som asylinvandrade.

© denna blogg.

Be my guest # 111 Nuri Kino

Nuri Kino. Journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som ”den stilige”. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans funderingar kring Sveriges nationaldag.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen

Det är Sveriges nationaldag idag, den dag då vi firar Sverige och hissar vår flagga.

I går satt jag på en balkong och lyssnade på studenter som åkte runt på lastbilsflak. Det var ett evigt tutande och tjoande. Många blir störda av det, jag blir glad. Jag tänker på när jag själv tog studenten, jag var en av de första i min släkt, farfar var jättestolt. Han hade upplevt ett folkmord, något han aldrig talade om. Varje gång något av hans barn eller barnbarn lyckades med något blev han tårögd. Han grät också när Olof Palme mördades. Jag minns det så starkt, farfar Faulus sov hos oss den natten. Jag kom hem fram på småtimmarna efter att först ha varit på nattklubb och sedan suttit på den lokala kebaben och pratat om mordet på Palme. Jag såg att det lyste, någon var vaken, det var farfar. Han frågade om det stämde, om Sveriges statsminister verkligen hade blivit dödad.

Farfar ville inte lämna Midyat i sydöstra Turkiet där släkten hade ägt och brukat jorden i tusentals år. Väl här älskade han Sverige, hans barnbarn kunde utbilda sig, bli något. Och framförallt behövde de inte vara rädda för att bli fängslade för sina åsikter, bli trakasserade för sin religion eller inte få tala sitt modersmål.

Sverige var paradiset för människor på flykt från förtryck och förföljelse. Farfar var noga med att vi skulle vara tacksamma, att vi skulle tacka svenskarna för att de hade tagit emot oss, för att de hade gett oss en fristad. Han ville inte att vi skulle bli för fria, börja supa och annat som han tyckte var ovärdigt, men han ville att vi skulle bli goda svenska medborgare, bli föredömen. Och han ville att vi skulle utbilda oss.

Så när jag kom hem den där dagen efter att ha körts runt, tutat och skrikit att ”jag har tagit studenten”, ordnade farfar en studentfest för mig hemma hos honom. Det var viktigt att det skulle vara i hans hem. Jag hade gått 3-årig ekonomisk linje, fått en gymnasieutbildning. Det fanns inte i hans vildaste fantasi att ett av hans barnbarn en dag skulle gå ut gymnasiet och kanske rentav plugga vidare! Men nu hade ytterligare ett av hans barnbarn fått ta på sig en studentmössa; en av mina kusiner var först, jag var den andre i familjen.

Farfar gav mig ett halsband av guld. När han överräckte det kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Tänk om jag då hade förstått varför han var så oerhört stolt. Mina tankar då gick mest till vilken nattklubb mina kompisar och jag skulle avsluta kvällen på.

Nu, 30 år senare sitter jag på en balkong i Södertälje och hör när ungdomarna firar sin gymnasieavslutning. En vän ringer, hon säger att jag måste läsa Länstidningen. ”Nu har de blivit helt galna, nu ska vi inte fira Sverige längre, vi ska fira världen.” Jag öppnar datorn:

I Järna firas 6 juni som Internationaldagen. I Gula villans trädgård i Järna kommer nationaldagen få en efterfest med internationell prägel.

– I dag när människor är rädda för andra kulturer så vill vi skapa fest som främjar att vi är tillsammans, säger Jonathan Ivarsson, producent på Gula villan.

Med god mat och musik anordnar de för första året Internationaldags-firande. Initiativet ska inte konkurrera ut svenska nationaldagen men balansera upp firanden som bara handlar om att befästa svensk kultur och svenska traditioner.

– Vi vill visa att vi tror på en jämställd mångkulturell värld och passar på en dag som vi upplever kan separera människor, säger han.

Firandet börjar.

Jag vet med säkerhet att farfar skulle ha blivit ledsen, lika ledsen som han blev när Olof Palme blev mördad. Han hade velat fira Sveriges – inte världens – nationaldag.

Be my guest # 104: Nuri Kino

Nuri Kino. Hade jag inte känt honom hade jag inte trott att han existerar: journalist, författare, filmare, eldsjäl – allt i ett. Numera också känd som grundare av och ledare för A Demand For Action, en organisation som på kort tid etablerats i 19 länder. Nuri själv vill helst bli omnämnd som den stilige. För mig är han den bästa av vänner. Det här är hans julkrönika för min blogg om en insamling i Södertälje för flyktingar i Irak.

Humanitarian Aid 

Det kom ett nödrop från ett flyktingläger. Barn fryser ihjäl på nätterna för att de inte har något att värma sig med. Vi bestämde oss för att ändra på det. Några dagar senare tömdes butiker i Södertälje och Stockholm med omnejd på filtar och sovsäckar. Det blev magiska dagar av solidaritet och empati som aldrig kommer att lämna mig, läs mer om dessa här. Och läs sedan om Mustafa som för alltid blev vän med en massa Södertäljebor.

”Hallå, var är du någonstans?” Det var de första ord jag sa till Mustafa. Han svarade att han stod utanför Assyriska föreningen. Vi gick ut, vi gick runt hela byggnaden. Ingen långtradare. Ingen Mustafa.

”Du är ju inte alls här, vad menar du? Beskriv vad du ser runtomkring dig?” Han svarade att han såg en bensinmack och en del annat som var helt främmande för oss.

”Okej, kolla om du hittar en vägskylt, vad står det på den?” När han försökte uttala namnet på gatan på svenska och jag upprepade det högt ropade Ninos Sharro: ”Han är ju utanför föreningen i Jönköping!” Någon hade i allt kaos runtomkring oss gett Mustafa adressen till fel förening i fel stad, flera timmar bort. Panik.

Här stod vi nu med 33 pallar lastade ned tre jättekartonger på, alla färdiga att skickas till Arbil i Irak. Men chauffören var flera timmar bort.

I samma stund som jag tänkte det, kom det en annan lastbil, denna gång till oss, till rätt förening i rätt stad. ”Hej, jag skall leverera sovsäckar!” Mannen som kört en lastbil full med sovsäckar till oss visste inte vem som hade skickat dem, personen ville vara anonym.

Vi hade nu ungefär 20 pallar ”över”, som förmodligen inte skulle få plats i Mustafas långtradare…

Fyra timmar senare anlände Mustafa till Assyriska Kulturcentret i Södertälje (bilden är från ett annat tillfälle). Han kom in lite försynt och hälsade, de första sekunderna såg han helt chockad ut men några minuter senare stod han och hjälpte alla andra att packa. Mustafa kände att han hade kommit hem. Det här var ju hans landsmän, många har sitt ursprung i Turkiet, de pratade turkiska och ville göra gott för flyktingar, det var klart att han skall vara med och jobba.

Jag frågade om han var hungrig, han svarade knappt, blyg som han var. Jag bad några av tjejerna i föreningens ungdomssektion att åka och handla mat. Det gjorde de och kom tillbaka med korv Stroganoff. Det kunde självklart inte Mustafa äta, han var ju muslim. Så jag bad dem att gå och handla något annat. Någon ropade att en man hade kommit in med ett trettiotal pizzor som gåva till oss som jobbade. Jag gick för att hämta en pizza, men nej, capricciosa allihop, alltså med skinka.

Mustafa åt lussebullar och pepparkakor i väntan på att ungdomarna skulle komma tillbaka med en pizza utan skinka. En man kom in med kartong med hamburgare från McDonalds, vi gav Mustafa en hel hög. Han blev generad. Varför brydde vi oss så mycket om honom? Jo, av samma anledning som han ställde sig och hjälpte oss alla. Vi är medmänniskor, vi är solidariska i våra handlingar. För medan islamister och terrorister som mördar och vill alla ont, så finns också goda krafter, de som inte ser till religion eller etnicitet. Goda muslimer. Goda kristna. Och goda allt annat.

Innan Mustafa åkte iväg bad han oss göra en skylt som det skulle stå ”Bistånd” på eller rättare sagt ”Humanitarian aid” på engelska. Någon skyltmakare att väcka klockan ett på natten hade vi inte tillgång till, så några av ungdomarna rev ett gammalt lakan och jag använde en jättetuschpenna till att skriva med.

Nöden är, som bekant, uppfinningarnas moder!

Några timmar senare var Mustafa på väg. Hela tiden postade han bilder på Facebook så att vi fick vara med under färden.

Mustafas chef ringde och sa att hans företag också ville bidra, de ville sänka priset på frakten som Assyrier Utan Gränser hade samlat in pengar till, så att den skulle bli lägre. Mustafas chef i Turkiet ville också bidra till att flyktingbarn i Irak fick det lite varmare.

Det värmde oss alla.

God jul!

 

Upp till kamp i Södertälje # 5

Läs först Upp till kamp i Södertälje # 1, # 2, # 3 och # 4!

Samtidigt som förtvivlade gamla och sjuka – på svensk byråkratiska kallade ”brukare” – och ledsna hemtjänstanställda demonstrerar i Södertälje stadshus mot Socialdemokraternas beslut att ta ifrån brukarna deras invanda hemtjänstutförare och hemtjänstutförarna deras levebröd, har reportern Anna Bäsén skrivit i Expressen den 28 augusti om det tuffa klimatet i hemtjänsten. Reportern som skrivit om sin månad som anställd vid ett hemtjänstföretag, intervjuas i SR P1 Studio Ett samma dag under rubriken Äldrevården och man diskuterar hur nödvändigt det är att vården och hjälpen till gamla och sjuka ska få ta tid och vara värdig. Det är som om alla inblandade nog vet att det inte är bra med hemtjänsten idag, att tidsmarginalerna för de anställda är för snäva och oflexibla, att de inte har tid att stanna en liten stund extra när någon behöver det. Och det är nog som om alla inblandade tycker att det är helt galet som det är, men det händer ingenting. Eller väldigt lite. Här passar verkligen ordspråket ”mycket snack och lite verkstad” in.

Så här såg det ut (se nedan) när brukare och anställda fick komma in och prata med kommunalstyrelsens ordförande Boel Godner. Det gick lugnt och sansat till, men något positivt besked blev det inte. I LT – Länstidningen Södertälje rapporteras den 29 augusti bland annat:

Och många Södertäljebor är i dag förtvivlade. De strama valmöjligheter som erbjuds via LOU, Lagen om offentlig upphandling, tilltalar dem inte. De vill ha valfriheten kvar. I veckan konkretiserades denna frihetsrörelse i Stadshuset, i en något ålderstigen men ack så vital skepnad. Äldre som blivit berövade sin hemtjänst när kommunen sagt upp avtalen med deras hemtjänstutförare ville absolut träffa Boel Godner.

Men Godner kommer aldrig att ge dem självbestämmandet åter. Det blir då Alliansens uppgift.

Ur LT 29 augusti 2014: Brukare och personal hos Boel Godner, kommunalstyrelsens ordförande, S.

I radio sitter Expressens medicinreporter Anna Bäsén och Staffan Werme, ordförande i SKL:s beredning för primärvård och äldreomsorg, och diskuterar vikten av en god och värdig äldrevård och hemtjänst – god och värdig för både brukare och personal – som man ältat i åratal. I Södertälje slår man sönder väl fungerande verksamheter och rycker undan mattan under rullstolarna och rullatorerna för många gamla och sjuka och vänder upp och ner på deras invanda tillvaro. Alla deltar i en cirkus, eller sitter rentav i en karusell på cirkusen, och åker runt, runt, runt. När karusellen stannar är de ganska snurriga och tänker att det nog är bäst att få lite balans i tillvaron. Men se det går inte, för allt måste ju snurra på och alla vill tjäna pengar och alla som har makt vill utöva den och inte ta ett endaste steg tillbaka för det kan ses som att man erkänner att man har gjort fel (vilket man har), så det är bara att hoppa på karusellen igen och åka runt, runt, runt och runt igen. Och så där fortsätter det.

De enda som sitter still är de som saken gäller: de gamla, sjuka, handikappade hjälpbehövande. De sitter där och väntar på att karusellen ska stanna någon gång och på att kanske någon ska stiga av och meddela att ”nu ska vi satsa på riktigt på er, inte bara med fina ord och floskler”. Ännu har det inte hänt. Men hoppet har inte dött helt hos brukarna. Utom hos två av dem som inte vill leva längre. De orkar inte med förändringar och nya människor igen och vill inte välja någon ny hemtjänstutförare (det vill enligt uppgift ingen av de demonstrerande brukarna).

© denna blogg.

 

Upp till kamp i Södertälje # 3

Läs först Upp till kamp i Södertälje # 1 och Upp till kamp i Södertälje # 2.

En handläggare på Södertälje kommun skriver:

Hanteringen av hemtjänsten har varit under all kritik. Förnedrande, främst för brukare. Det är inte okej. De som drabbas mest är kvinnor som fortsätter att hjälpa sina anhöriga på bekostnad av sin egen hälsa.

Utifrån de nationella målen för jämställdhetspolitiken (bland annat ska man minska gratis hemarbete), bryter Södertälje bryter mot riktlinjerna totalt. Södertälje befolkningen har dåligt folkhälsa och de värst drabbade, nationellt och lokalt är kvinnor. De lider både av fysiskt och psykiskt ohälsa på grund på grund av stress för att de dubbeljobbar. När de jobbar så mycket gratis så blir de sjuka oftare, får sämre lön och sämre pension.

Politiker måste ta ansvar och tänka långsiktigt, alla gynnas av att ha betalt arbete i slutändan. Det Södertälje kommun måste göra är förbättra sin administration och ha mer koll på brukarna. Dessutom ska det vara noll tolerans för fusk som det har varit, men de hemtjänstföretag som sköter sig ska få vara kvar. De firmor som kommunen nu har kvar är det på kommunens villkor, brukare får inte välja själva om de vill ha dem som utförare. Det är sjukt och förnedrande att inte även Omtanke får vara kvar. Ge inte upp”

Jag vill tillägga att också min egen mamma är ett offer för allt detta. Jag ser hur hon sliter i sitt jobb och efter jobbet kommer hem till min mormor som har kol och är i behov av hjälp med allt. Sedan springer hon vidare till min sjuka morbror som har genomgått en stor operation och legat på sjukhuset i tre månader. Nu är han hemma men behöver hjälp med väldigt mycket. Jag ser hur hon bryts ner sakta men säkert. Om hon sjukskrivs kommer hon att stå med skitlön när hon har dubbeljobbat fysiskt förutom den mentala och psykiska pressen.

© denna blogg.

 

Upp till kamp i Södertälje # 2

 

Läs först texten Upp till kamp i Södertälje # 1.

Här finns Nuri Kinos Twitter-rapport från sammankomsten i Södertälje stadshus där närmare 40 brukare (=nytt ord för personer som har hemtjänst) och ett 50-tal anställda från hemtjänstföretaget Omtanke AB, med plakat och vilja till dialog ville framföra sitt missnöje med kommunens beslut att ta ifrån dem deras hemtjänstutförare (brukarna) och deras jobb (de anställda).

Den sista tweeten för dagen ser ut så här:

 

Om kommunalstyrelsens ordförande verkligen har sagt att upphandlingen av nya hemtjänstutförare (som bland annat Attendo och Aleris) var undermålig, alltså om hon verkligen har sagt så för att det är så, då måste ju besluten i hela den här härvan rivas upp.

Sedan måste man komma ihåg att politikerna faktiskt finns till som företrädare för – i detta fall – kommunens invånare och då även gamla och sjuka; det är inte kommuninvånarna som finns till för politikerna. Att situationen inte har varit lätt för ansvariga inom kommunen heller, med det misstänkta fusket, är fullt förståeligt. Men att – som det verkar – ge sig på också dem som det såvitt känt inte riktats några misstankar emot och deras gamla och sjuka brukare är inte vad man förväntar sig av politiker, oavsett vilket parti de företräder. Kanske allra minst av Socialdemokrater, av någon anledning. Fast den anledningen får man anledning (!) att ompröva när politiker från det partiet tycks så okänsliga för de mest utsatta bland kommunens invånare.

Fortsättning följer.

OBS! Givetvis får kommunstyrelsens ordförande höra av sig om hon vill gå i svaromål eller påpeka att något i rapporteringen är felaktigt. De texter som publicerats här – Upp till kamp i Södertälje #1 och # 2 – är enbart från ”den ena sidan” och det är ”den andra sidans” rätt att också höras. Det går bra att ta kontakt via Info.

Notera: © denna blogg.

 

Upp till kamp i Södertälje # 1

Brukare (de som använder sig av hemtjänst) och personal på hemtjänstföretag som fått sina avtal uppsagda av Södertälje kommun, kommer att demonstrera och kräva att få ha kvar sin personal som de känner och är vana vid och för att slippa byta hemtjänstutförare. I valfrihetens namn. Här två av de skyltar de gjort för att visa vad de tycker:

Det handlar om människor, inte om enheter

Bakom talet och skriverierna om ”vinster i välfärden” finns människorna – eller brukarna, som de benämns. De gamla, de sjuka, de vård- och hjälpbehövande.

Valfrihet har införts inom hemtjänsten (LOV – Lagen om valfrihetsystem). Men frihet att välja råder inte om kommunen bestämmer vilka som ska utföra tjänsterna. I Södertälje kan frestelsen ha blivit för stor för en del som startade hemtjänstföretag när LOV infördes, och de drev sina företag på ett sätt som ledde till att Polisen slog till, verksamhetsledare och andra häktades och deras anställda och brukare stod utan jobb och hjälp. Men det stannade inte vid att de som misstänks för oegentligheter blev föremål för utredning. Nej, den S-styrda kommunen såg här sin chans att, med hänvisning till att det fuskats, skära ner den privata andelen av hemtjänstfirmor till en fjärdedel (resten ska kommunen själv sköta) och att helt sonika säga upp samtliga avtal med hemtjänstutförare, alltså även med dem som inga fuskmisstankar riktats mot och som skött sina uppgifter utan anmärkningar och klagomål. Pressade tjänstemän utan större kunskaper i upphandlingsförfarandet, och av kommunen inhyrda konsulter, skulle nu gallra bland anbuden från de uppsagda företagen och andra som ville etablera verksamheter i Södertälje. Ingen frågade brukarna vad de ville, deras valfrihet var borta och deras röster stumma.

Nu tar jättarna över: Aleris, Attendo och HSB. Storvinstdrivande företag som Socialdemokraterna centralt inte är så förtjusta i, men som är desto mer välkomna av samma partis företrädare i Södertälje. Två av de ”gamla”, mindre hemtjänstföretagen i Södertälje får fortsätta eftersom de uppfyller kommunens kriterier som bland annat innefattar att man ska ha drivit den här typen av verksamhet i minst två år. Ett av företagen uppfyller alla kriterier men missade tvåårskravet med några dagar. På grund av det får helnöjda brukare och lika nöjd personal stryka på foten till förmån för jättekoncerner som kommer utifrån. Personalen från de ratade firmorna, många utbildade av dessa och med bakgrund i andra länder (samma som brukarna), står om några månader utan jobb. Flera av dem har sökt nya jobb men inte fått något. En anledning tror de själva kan vara att de inte är ungdomar under 25 år som företagen slipper betala arbetsgivaravgifter för.

Något märkligt ter sig det som Boel Godner, kommunalstyrelsens ordförande och Metin Rhawi, gruppledare i äldreomsorgsnämnden i Södertälje, båda S, som varit med och skapat den nya situationen i Södertälje, skriver i en debattartikel i Södertälje-Posten den 21 augusti. Nämligen att de håller med åklagare Thomas Hertz, som i tidningen Kommunalarbetaren har uttalat:

Det som är grundbulten i all typ av välfärdsbrottslighet både assistansbedrägerierna och de här hemtjänstbedrägerierna, det är den här lagen om valfrihet, LOV.

Godner och Rhawi anser därmed att det är lagen om valfrihet, LOV, som bär skulden till assistansbedrägerierna! Normalt skulle man ju faktiskt anklaga dem som har utför bedrägerierna och dem inom kommunen som inte haft läget under kontroll…

Med nyordningen blir många människor arbetslösa och därmed en belastning för a-kassa, arbetsförmedling och – i förlängningen – för socialtjänsten som ska betala ut försörjningsstöd och många brukare som inte orkar med nyordningen blir helt utan hemtjänst och därmed till en belastning för vårdcentraler och sjukhus.

Att Socialdemokraterna, som inte gillar stora vinster i vården, väljer att slå sönder små, välfungerande hemtjänstverksamheter vilkas relativt blygsamma vinster dessutom garanterat stannar i Södertälje, Sverige, är förvånande. Och att inte den personal som älskar sina jobb, som ofta lägger ner sin själ för de gamla och sjuka vilkas kultur, språk och de känner väl, får jobba med just detta är oerhört sorgligt. Så trodde man knappast att en S-styrd kommun skulle välja att göra.

© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till detta inlägg.

En migga: ”Det finns ingen nationell överenskommelse mellan Sverige och Rumänien om att vi står för den offentliga sektorn för Rumäniens medborgare.”

Apropå inlägget ”Man måste ha tillstånd för att samla in pengar.” (24 januari) skriver en migga:

Så, det var väl intressant att se hur det i en kommun (Södertälje) finns en lokal ordningsstadga som numera efterlevs. Jag väntar nu på att få se samma hända i storstäderna. Fast det blir nog till att vänta förgäves – storstadspolitikerna har målat in sig i sin egen retorik, om att det är någon annan som ska göra något.

Annars var väl uttalandet i en debattartikel från en Stockholmspolitiker härförleden – om att skicka räkningen till Rumänien – det hittills mest korkade. Det finns ingen  nationell överenskommelse mellan Sverige och Rumänien om att vi står för den offentliga sektorn för Rumäniens medborgare. Så rumänska regeringen skrattar nog åt ett sånt uttalande. Och varför skulle Rumänien – om det fanns en sådan överenskommelse – betala för det svenska prisläget? Rumänien har ett helt annat (dvs mycket lägre) prisläge än vi. Och det vara mer korkat än vanligt att dra några paralleller till eventuell sjukvård – som kan ske på överenskommelse mellan två stater och där den avsändande staten står för kostnaden – för att försöka ge något slags substans till uttalandet.

Kommentar: Politiker är alltför ofta lite för snabba med att kasta ur sig lite vad som helst som de tycker låter bra. Ett tips är att kontrollera saker och ting innan man bara går ut och ”tycker” för att synas och höras i medierna. Och det skulle kanske inte skada om journalister och debattredaktörer skärpte sig lite också.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.

”Man måste ha tillstånd för att samla in pengar.”

Ur en artikel i Länstidningen i Södertälje:

Tre personer som tiggde i Södertälje centrum greps av polis för att de brutit mot de lokala ordningsstadgarna.

På tisdagen greps tre personer som satt och tiggde i centrum, för brott mot kommunens lokala ordningsstadgar.

– Där finns en paragraf* om att man måste ha tillstånd för att samla in pengar. Personerna greps för att de inte har hemvist i riket, så de kunde förhöras och lagföras för att ha brutit mot den. Efter förhör beslutade åklagaren att ge dem ett bötesbelopp på 800 kronor vardera, berättar Caroline Aspegren, gruppchef på närpolisen i Södertälje.

Enligt Caroline Aspegren är inte gripandet en del av någon särskild insats mot tiggeriet i Södertälje.

– Vi har rapporterat dem som brutit mot ordningsstadgarna, helt enkelt. Vi får in många klagomål om tiggarna och försöker kommunicera med dem direkt på plats att det inte är tillåtet, säger Caroline Aspegren.

Det är på tiden att polisen agerar i enlighet med gällande lag! Och att lagen gäller för alla är ett faktum som man i Sverige emellanåt verkar vilja glömma bort eller inte låtsas om, vilket är förödande om man samtidigt önskar hög laglydighet i landet.

Det har tyvärr utvecklats en märklig ordning bland svenska politiker som går ut på att de ständigt kommunicerar via debattartiklar och utspel i sociala medier om vad de tycker, personligen. Högljutt protesterar de mot att svensk lag tillämpas på asylområdet och även i övrigt ofta när det handlar om utländska medborgare. I stället för att värna om både att lag och ordning upprätthålls för landets egen befolkning (medborgare och personer med rätt att uppehålla sig i landet).

* Samma paragraf gäller också i andra kommuner:

I Stockholm föreskrivs följande med stöd av 1 § Förordning (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningslagen (1993:1617)

14 §
Polismyndighetens tillstånd krävs för insamling av pengar i bössor eller liknande, om insamlingen inte utgör led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

När insamlingen sker i samband med framförande av gatumusik krävs tillstånd endast om gatumusikanten eller medhjälpare har för avsikt att gå runt bland publiken och samla in pengar.

I Malmö föreskrivs i lokal ordningsstadga för Malmö kommun att

12 §
Polismyndighetens tillstånd krävs för insamling av pengar i bössor eller liknande om insamlingen inte utgör led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

I Göteborg föreskrivs i lokal ordningsstadga för Göteborgs kommun att

10 §

För insamling av pengar i bössor och liknande, som inte utgör led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller offentlig tillställning, krävs tillstånd av polismyndigheten.

Politiker som anser att lagar och regler inte ska följas för att de, personligen, inte tycker det, ska man inte rösta på. Sådana maktfullkomliga politiker bidrar starkt till att skapa anarki i samhället och om väljarna inte vill ha ett samhälle där enskilda politiker lägger sig i och anser att man kan bryta mot gällande lagar och ordningsstadgor för att de, personligen, inte gillar dem så är det just anarki de skapar. Var och en som ska rösta i riksdagsvalet bör noga ta reda på (googla, t.ex.) om det finns politiker i det parti man tänkt rösta på, som förespråkar att stiftad lag och beslutade ordningsstadgor inte ska gälla. Rösta inte på den politikern och rösta inte på det parti han/hon representerar!

Språkligt klarläggande
LT skriver ”ordningsstadgarna”, jag skriver det korrekta ”ordningsstadgorna” – bara så att förvirring inte uppstår för att ordet är skrivet olika i citatet ur tidningen och i min text.

.

.

.

© Denna blogg.

Många vill vara med och dela på asylindustrikakan

Asylområdet i Sverige är ett mångmiljardområde. Otaliga är de, som ser möjligheter att skära bitar ur den mycket stora penningkakan och försörja sig – eller göra sig en tillfällig hacka – på ”asylindustrin”.

En tankesmedja som heter Global Utmaning har intervjuat 30 nyanlända asylsökande och sammanställt vad de sagt i en rapport (finansiering = skattepengar, kanaliserade via bland annat Europeiska Flyktingfonden som administreras av Migrationsverket):

Många nyanlända tyngs av ansvar för att hjälpa anhöriga och släktingar som finns kvar i ursprungslandet. Asylsökande och andra nyanlända borde erbjudas finansiell rådgivning för att kunna göra vettiga avvägningar mellan släktingars behov i ursprungslandet och egna behov i Sverige. Det är en av slutsatserna i Global Utmanings omfattande studie Transnationella band: perspektiv på den första tiden i Sverige, om hur migranters sociala nätverk påverkar asylsökandes första tid i Sverige.

Reflektion: Vad har andra migranters sociala nätverk med asylsökandes första tid i Sverige att göra? Och människors ekonomi och vilka åtaganden de tar på sig för att hjälpa släktingar etc är deras privatsak, inte något som svenska myndigheter eller andra har något att göra med eller ska bekosta rådgivning för.

I en artikel på GP Debatt den 28 juni – Därför måste asylsökande få välja bostadsort själva – skriver Global Utmaning:

Asylsökandes och andra nyanländas utsatta situation gör det viktigt att kunna bo nära människor man känner. Då ökar tryggheten och möjligheterna att etablera sig i det nya landet, skriver debattörerna.

Fråga boende i Södertälje (som jag en gång för många år sedan döpte till ”Mesopotälje”), om de anser att den stora mängden asylsökande, som söker sig dit för att de har släkt och vänner där, kan ”etablera sig i det nya landet”! Svaret blir i många fall ett tämligen entydigt ”nej”. Tvärtom. Människor säger själva att de lever i ett eget Mellanöstern i Södertälje. De lever på sitt språk, på sitt sätt, enligt sina traditioner och med sina egna regler och system som inte har mycket gemensamt med de svenska. Samma sak i andra områden där det finns en stor koncentration asylsökande i EBO och personer som ganska nyligen fått PUT. Många – kanske rentav de flesta? – kommer aldrig in i det svenska samhället.

Global Utmaning skriver vidare i sin artikel i GP:

Det råder akut brist på bostäder för asylsökande och nyanlända. Läget är så allvarligt att Sverige inte klarar av att ta emot de kvotflyktingar vi förbundit oss att ge skydd till. Förra året gällde det 172, nästan var tionde av de flyktingar som Sverige lovat ta emot.

Situationen skulle vara ännu värre om inte många asylsökande tog saken i egna händer och valde att bo inneboende hos anhöriga eller bekanta istället för att bo på Migrationsverkets överfulla anläggningsboenden.

Och vilka slutsatser drar tankesmedjan av sina egna ord? Förändras något av deras rapport? Hur, i så fall? Och på vilket sätt skulle ”situationen vara ännu värre om inte många asylsökande tog saken i egna händer och valde att bo inneboende hos anhöriga eller bekanta”? Och kan situationen bli mycket värre än den redan är?

Är det förresten någon som undersöker hur vanligt det är att anställda inom kommuner med många asylinvandrade tar mutor för att ordna fram lägenheter åt dessa framför näsan på människor som har stått i bostadskö i 10-15 år? Är det någon som ser till att de som begår sådana brott får sparken och ställs inför rätta och att lägenheterna går till dem som i decennier betalat skatt och träget väntat på en lägenhet som de köat för, enligt gängse regler och system i Sverige? Hur vanligt det är med mutor och korruption på det här området vet väl ingen för att ingen undersöker det. Många är i stället upptagna med att författa rapporter och skriva artiklar som ofta bara skummar på ytan och som inte leder någon vart.

Global Utmaning avslutar sin artikel så här:

Att avskaffa möjligheten för asylsökande att själva välja var de vill bosätta sig skulle slå sönder de asylsökandes nätverk och skära av dem från den resurs som nätverket utgör. Istället för att underlätta deras integration skulle det göra den ännu svårare.

Att söka asyl är en rättighet. Att få asyl eller uppehållstillstånd är det inte, om man inte har asyl- eller skyddsskäl. Har man beviljats asyl eller uppehållstillstånd är det meningen att man ska leva i Sverige på samma villkor som alla andra. Då får man bosätta sig där man kan, alltså där det finns lediga bostäder som man kan betala hyran för, på exakt samma villkor som gäller för alla andra. Inte gå före i bostadsköer via mutor eller av andra anledningar.

Och en mycket enkel och tydlig slutsats av det som Global Utmaning skriver om, att det råder akut brist på på bostäder för asylsökande och nyanlända, borde självklart vara att Migrationsverket ställer krav på att asylsökande styrker sin identitet och sin asylhistoria (så långt det någonsin är möjligt och rimligt att kräva), så att verkligen endast de, som har legitima asyl- eller skyddsskäl stannar kvar i landet. Inte som nu när 94 procent* inte styrker vilka de är och varifrån de kommer… Det kunde Global Utmaning kanske också skriva en rapport om, för bedrägliga asylansökningar är i sanning inte bara en svensk utan också en global utmaning!

* Ur en Syntesrapport från Europeiska migrationsnätverket:

Den syntesrapport som behandlar ämnet utgår från undersökningar i 25 medlemsstater i Europeiska unionen samt nationellt i Norge som genomförts 2012.

Enligt EU-ländernas bedömning varierade andelen personer som ansökte om asyl utan identitetshandlingar från 25 procent i Lettland till 94 procent i Sverige och Norge.

Jag har inte hittat rapporten på svenska vare sig på svenska Migrationsverkets sajt eller på den svenska EMN-sajten, och inte sett att någon annan tagit upp den heller, (här på bloggen skrev jag om den under rubriken EMN: ”Enligt EU-ländernas bedömning varierade andelen personer som ansökte om asyl utan identitetshandlingar från 25 procent i Lettland till 94 procent i Sverige och Norge.”, den 13  juni).

Rapporten finns lättillgänglig på finska Migrationsverkets sajt, men där finns den bara på finska.

Till slut: Utan att ha fått en enda krona från någon finansiär för att göra det, kan jag rapportera att Sverige alldeles utmärkt väl skulle klara sina åtaganden och förpliktelser på asylområdet om man följde sin egen utlänningslag! Om man inte körde med lean på Migrationsverket – asylhantering är inget löpande band! Och om man utredde varje asylansökan ordentligt och även krävde styrkt identitet (med ytterst få undantag) och inte som idag accepterade icke styrkt identitet och falska handlingar. Och om asylprocessen inte, som idag, stressades genom för att den ska gå så fort att miggorna inte hinner utreda ordentligt. Någon borde utreda/skriva en rapport om hur det kommer sig att man i Sverige tycks anse att landet och folket är betjänta av att det ges ”asyl” åt människor som man inte har en aning om vilka de är och varför de är här?!

Till slut: Den starkaste och allt överskuggande prioriteringen för alla aktörer på området borde vara att med kraft agera för att Migrationsverket genomför asylprocessen korrekt från första början. Då skulle det inte finnas behov för en enorm, på alla sätt resursslukande och dyr asylindustri. Då skulle det vara lättare att på ett värdigt och välkomnande sätt ta emot människor med faktiska behov av skydd. Global Utmanings önskan om att alla asylsökande med uppehållstillstånd ska få bosätta sig där de vill skulle kanske också lite snabbare bli verklighet. Och inställningen till asylinvandring hos folket skulle bli positivare, inte negativare.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!