• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    oktober 2021
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Be my guest # 103 – man, 37

I Sverige kan eller vågar numera inte alla skriva i eget namn. Alla vet varför, det behöver inte sägas igen och igen. Icke desto  mindre kan det de har att säga vara nog så viktigt. Den här personens identitet känner jag till, och det samt det faktum att det han skriver är välformulerat och viktigt, gör att jag publicerar hans text. Så här presenterar han sig:

OkändMan, 37 år gammal. Tjänsteman i den offentliga förvaltningen med bakgrund på Migrationsverket och Länsstyrelserna. Har arbetat med integrations- och arbetsmarknadsfrågor under cirka tio år. Arbetar nu kommunalt med helt andra frågor och politikområden men med ett stort intresse för migrations- och integrationsfrågor. Politiskt obunden men lutar åt det borgerliga hållet.

Tack för den mycket välskrivna artikeln om Mehmet Kaplan. Det behövs någon som sätter ned foten ordentligt mot extremism i alla dess former. Tyvärr tror jag att Nalin Pekgul har rätt i att saken kommer att sopas under mattan, inte enbart på grund av ”islamofobikortet” utan snarare baserat på Kaplans partitillhörighet. Miljöpartiet innehar en särställning och partiet och dess företrädare. Det räcker med att göra jämförelsen mellan Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló som tvingades göra bot och bättring redan innan bläcket på deras utnämningar till statsråd hade torkat 2006, och vice statsminister Åsa Romson 2014, som med största sannolikhet kommer att sitta kvar i orubbat bo. Nåväl detta var en utvikning som egentligen inte har med ämnet att göra men som likväl hakar in i frågan om legitimitet gällande både politik och politiska partier.

Det är tämligen uppenbart att något är fel med Sveriges asylpolitik och att missnöjet jäser ute i landet. Trots detta ägnar sig allehanda politiker och framförallt journalister åt att bortförklara situationen eller att komma med förklaringar eller mirakelkurer (PWC-rapporten om Sandviken som pulveriserades av bland andra Tino Sanandaji) eller det faktum att media konsekvent har lyft fram de siffror och ståndpunkter som till synes ger legitimitet åt den förda politiken (OECD-rapporten om invandring och vinster eller SOM-institutets enkät om mångfald är bara några exempel). Problemet är att dagens medielandskap är väsensskilt från sötebrödsdagarna före bloggosfären. Idag finns den relevanta informationen ett knapptryck bort och tvärt emot vad den miljöpartistiskt anstrukne och kosmopolitiske ”hen” inom journalistkåren anser om den genomsnittlige medborgaren så är vederbörande (medborgaren) fullt kapabel att både söka och värdera information utan att den först genomgått gammelmedias försköning och tillrättalägganden.

Den verklighet som framgår är således väsensskild från den glättiga det glättiga ”multikulti” (som andas en hel del exotism men eftersom det är de goda krafterna som uttalat den så är det ju som vi alla vet helt okej) som migrationen framställs vara. Istället framträder en bild av ett samhälle, fjärran från Söders hippa caféer och surdegshotell där kommuner i glesbygden går på knäna för att vidmakthålla den ”Humanitära Stormakten”. Svensken i gemen må vara konflikträdd och knyter oftare handen i byxfickan än att protestera, åtminstone öppet men förr eller senare måste missnöjet få ett utlopp. Detta visade sig i valet då Sverigedemokraterna blev tredje största parti.

Även detta verkar komma som en överraskning för medieeliten som desperat försöker hitta förklaringsmodeller. Det diskuteras, stöts och blöts. Förment söker man hitta beröringspunkter och modeller till att förstå hur närmare 13 procent kunde rösta på ”de onda” och ändå missar man målet.

Migrationspolitiken! Väljarna la sina röster på Sverigedemokraterna därför att man vill se en förändring. Detta innebär inte per automatik att svensken är rasist eller ”främlingsfientlig” utan att det finns ett missnöje med att man som invånare i Ställdalen, Hultsfred eller Tierp måste bära ansvaret för västvärldens mest extrema invandringspolitik. Svaret är inte konstigare än så. Medie- och politikereliten må grina illa åt dessa stängda hjärtan men å andra sidan finns det få asylboenden på Södermalm så igenkänningsfaktorn torde vara lika med noll.

Dock lär det inte bli en förändring inom den här mandatperioden, snarare så verkar de sju etablerade partierna vara ännu mer övertygade om att fortsätta på inslagen väg. Definitionen av dårskap är att upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Jimmie Åkesson kan lugnt luta sig tillbaka och se fram mot 18 till 20 procent av rösterna 2018. Det ironiska i det hela är att ett vanlig förekommande ord i diskussionen synes vara ”ansvar” – ofta riktat mot andra länder i EU men på hemmaplan verkar man ha glömt bort ordets rätta innebörd.

© denna blogg och författaren till texten.