”…på uppdrag av Stockholms stad.”

Den 3 november skrev jag en text på Det Goda Samhället: Skattemedel till verksamhet för personer som olagligt vistas i landet. Jag följde upp den här på min blogg den 13 november under rubriken Anna König Jerlmyr, oppositionsborgarråd i Stockholm: ”Där fattades ett ordförandebeslut och ansvarig nämnd meddelades om det i efterhand. Det är oprofessionellt.”

Det handlade om att socialborgarrådet Åsa Lindhagen, Mp, ensam i ett så kallat ordförandebeslut, bestämt att 300.000 skattekronor – i strid med gällande regler – skulle skänkas till Islamic relief och Katarina församling som bidrag till drift av vad hon kallar ”transitboende”, men som är en övernattningsverksamhet för personer som vistas illegalt i Sverige. Läs de två ovannämnda texterna först för att få bakgrunden.

I början av Sveriges Radios program Konflikt den 5 december, presenterar programledaren den här verksamheten så här:

På en vältrafikerad gata i centrala Stockholm är persiennerna nerdragna i fönstren på en hel våning. Därinne brukade det vara fullt av liv. Här fanns mängder av familjer, flyktingar på väg genom Sverige. Barn som överlevt i vattnet på Medelhavet, män som gått genom Europa och kvinnor som lagt alla sina besparingar på en smuggelbiljett. Men nu är det tomt. I lekhörnan sitter några ensamma mjukdjur och dr står ett hopvikt pingisbord i behov av några intensiva forehandslag. Hur skapades denna absoluta tomhet i ett boende för flyktingar? Vad var det som hände?

Inga konstigheter. Det är inte förbjudet i Sverige att hjälpa människor som vistas illegalt i landet. Privat och hjälp av frivilligorganisationer som inte finansieras av skattemedel är tillåten. Trots att det handlar om oregistrerade personer som de facto vistas olagligt i landet och, om de påträffas, enligt lag ska utvisas ur landet. Men cirka 47:30 in i programmet, alltså ganska i slutet, säger programledaren följande:

Jag besökte ett transitboende i centrala Stockholm som drivs av Islamic Relief i samarbete med Svenska kyrkan och på uppdrag av Stockholms stad.

Fortfarande är det helt och hållet Islamic reliefs och Katarina församlings sak om de vill hjälpa människor som inte har rätt att befinna sig i landet. Men, och det är ett stort men – skattebetalarna ska inte tvingas bidra till verksamhet som enligt lag inte ska bekostas av dem:

”…på uppdrag av Stockholms stad.”

Stockholms stad har inget uppdrag att bidra med en enda skattekrona till den här verksamheten eller till andra liknande verksamheter som Lindhagen & Co, i strid med bestämmelserna, beviljat över 3 miljoner skattekronor till från början av nästa år och trots att Stockholms stad samtidigt lånar en miljard (1000 miljoner) kronor varje månad. Så här skriver oppositionspolitikerna i Stockholms stad Åsa Lindhagen m.fl. (MP), Rana Carlstedt m.fl. (S), Alexandra Mattsson m.fl. (V), Anna Rantala Bonnier (FI) själva i ett ett förtydligande med rubriken ”Stöd till organisationer som arbetar med mottagande av flyktingar”, daterat 2015-10-20:

Att tillhandahålla boenden för flyktingar som ej sökt asyl är inte ett kommunalt uppdrag. Men när människor flyr från terror och krig och förföljelse ska Stockholms stad stå upp för mänskliga rättigheter och ta ett medmänskligt ansvar. Vi anser därför att det är viktigt att staden är beredd att vid behov stötta organisationer som arbetar med flyktingmottagandet på ett sätt som ökar frivilligkrafternas uthållighet och förmåga att fortsätta sitt arbete.

Staden har nyligen beviljat ekonomiskt stöd på 0,3 mnkr till Islamic relief och Katarina församling på Södermalm för deras fortsatta arbete med flyktingar som ej sökt asyl, med en prioritering av barnfamiljer. Staden tillhandahåller även en verksamhetslokal.

Vad har hänt med socialborgarrådets och hennes oppositionskamraters självsvåldiga beslut att betala ut pengar till verksamheter som inte har något att göra med kommunen? Oppositionen har ju reagerat och agerat mot missförhållandena, har därmed felaktigt utbetalda pengar återkrävts?

Om det är som det sägs i radioprogrammet Konflikt så står alltså nu 45 övernattningsplatser tomma på Renstiernas gata på Söder i Stockholm. Kommer Islamic relief och Katarina församling att öppna det för Stockholms hemlösa som behöver sova någonstans? Som det dessutom är lagligt för Stockholms stad att bidra med skattemedel till. 

© denna blogg.

Sällsynt obegåvat att inte kalla begåvade för begåvade

I Sverige, där snart ingenting ska kallas vid sitt rätta namn, ska man inte ens få kalla begåvade barn för ”begåvade barn”. Det är ju helt galet. För här, i Sverige – som ibland känns som dumskallarnas högborg på jorden – får man inte säga som det är, att vissa människor är mer begåvade, mer intelligenta, har större kapacitet än andra. Fastän det är sant. I Sveriges Radio, under rubriken Tvist om stöd till barn med hög begåvning sägs bland annat:

Roland S Persson är Sveriges främste expert på området särbegåvning och internationellt erkänd för sin forskning (och professor i psykologisk pedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Min anm.). Han fick i uppdrag av Skolverket att skriva tre texter till stödmaterialet. Men den skilda synen på hur begreppet begåvning bör användas, har nu alltså lett till att hans texter inte kommer med.

Roland S Persson vill att man ska använda ordet begåvning och han uttrycker sig då som att alla barn inte är begåvade. Just den formuleringen kan inte vi ansvara för, säger Johan Börjesson som är undervisningsråd på Skolverket och ansvarig för det aktuella stödmaterialet.

Det är illa att Skolverket har ett så obegåvat (!) undervisningsråd, att han inte erkänner fakta. Riktigt illa. Självklart är inte alla barn (eller vuxna) begåvade, det vet varenda människa på jordklotet (utom på Skolverket, som ju borde veta). Det är inget konstigt, inget kontroversiellt på något sätt, bara ett ovedersägligt faktum. Varför klarar man på Skolverket inte av att att kalla saker och ting och företeelser och fenomen vid deras rätta namn? Vad blir bättre av att man hymlar och låtsas?

Det här landet håller på att sjunka i okunskapens och obegåvningens träsk och de outtalade koderna för vad man får säga och inte, vad man får kalla människor och inte, vem man får kritisera och inte, håller på att bli så många att man måste ha en särskild begåvning för att hålla reda på dem. Så att man inte säger ”utvecklingsstörd” i stället för ”förståndshandikappad” av misstag. Eller ”obegåvad” i stället för ”lågt presterande” (om man ens får säga det?). Eller ”somalier” i stället för ”nysvensk”. För att inte tala om att problem inte kallas ”problem” utan numera benämns ”utmaningar”…

Allt, precis allt man säger kan vändas emot en och den ena obehagliga etiketten efter den andra kan klistras på en om man inte hela tiden är helt up to date med de senaste, just för tillfället gångbara vokabulärerna.

Jag håller helt med experten och forskaren på området särbegåvning, Roland S Persson, som säger till Sveriges Radio att:

Det handlar om vetenskaplig, okontroversiell fakta att slå fast att en del barn är intellektuellt begåvade och att andra inte är det. Han menar att det är en viktig distinktion att göra. I ett mejl till Skolverket skriver han: ”Om inte denna distinktion görs i projektet så är dessvärre projektet helt värdelöst.

Det är sällsynt obegåvat att hindra människor i Sverige från att använda sitt modersmål utan tvinga dem att ständigt försöka hålla sig à jour med nytolkningar och nypåhittade begrepp.

Den som är intresserad av att höra Roland S Persson utveckla sitt resonemang under rubriken ”Lär känna dina högpresterande och särbegåvade elever” i regi av Stockholms stad, kan göra det här: