Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skriver i sin söndagskrönika idag, den 24 augusti:
Sverige är i många delar ett öppet land. I relation till vår folkmängd, är det en ansenlig mängd som varje år reser till och från Sverige. Kopplat till det finns en mängd effekter.
Hon framhåller därefter en del av de uppenbart positiva effekterna av detta och fortsätter:
Med migrationen följer också utmaningar, och ibland rena problem. Är de skäl för att stänga gränserna? Nej, naturligtvis inte. De är skäl till varför vi måste bli bättre på att förhindra och dämpa de negativa effekter av rörligheten som kan uppstå.
Nu hörs från vänsterhåll en infantil röst som vill sätta likhetstecken mellan att lyfta problem av olika slag, med rasism eller främlingsfientlighet. Så kan man i stället bekvämt sätta sig i en roll som innebär att misstänkliggöra andra, utan att själv behöva prestera något.
Med anledning av en del onyanserade skriverier som lär ha förekommit efter att min OP-ED-artikel Vad hände med beskeden från M? publicerades den 2o augusti, skriver Tove Lifvendahl också följande:
En annan som fick möta valrörelsevänstern är Merit Wager, författare, förläggare, tidigare kolumnist på ledarsidan, och sedan många år asylombud, som i torsdags skrev i SvD. Hon tog bland annat upp missbruket av svenska pass och svårigheten att verkställa utvisning av utländska medborgare som begår grova brott i landet. Två rimliga förslag som framställdes från Moderaterna 2008, men som inte omsatts i konkret politik. I liknelsen med Öresundsbron handlar det alltså inte om att stoppa brotrafiken, utan att bli bättre på att beivra vapensmugglarna.
Drevet på Twitter lät inte vänta på sig. Chefredaktören på Arbetaren tryckte raskt in Wager i facket ”rasistiska hatare”. Ingen av dem som frenetiskt lade tid på fördöma, kom med en enda invändning i sak. Det är självklart att de frågor som nämndes i artikeln går att diskutera, vrida och vända på, som med alla andra politiska reformförslag. Somligt bär, annat kan avfärdas eller kräver ytterligare analys. Men det förutsätter att man är ärligt intresserad av att lösa problem, och inte bara kasta skit. (Det kan också nämnas att medan hat och förakt strömmade från vänstern, satt Wager själv och hjälpte en irakisk turkmen att söka svenskt medborgarskap.)
Att det uppstår spänningar och problem när ett samhälle på så kort tid förändras så mycket som det svenska, är ofrånkomligt. I min förra bloggtext – Lördagsreflektioner om språkförståelse – tog jag upp det faktum att gedigna kunskaper och djup förståelse i och av ett gemensamt språk (i detta fall svenska, som är det officiella språket i Sverige) är viktiga och när den djup förståelsen av språket inte finns hos en allt större del av ´befolkningen skapar det problem på många olika plan. Likaså blir det ofrånkomligen spänningar och problem när människor med helt olika kulturer och bakgrunder blandas, så som skett i Sverige, på mycket kort tid. Det är ett faktum som ingen längre bara behöver öppna tidningen eller tv:n för att se och förstå utan något som var och en själv upplever i sin vardag.
Det finns människor som är aktiva på sociala medier – och en del också inom traditionella medier – som verkar ha som tvivelaktigt nöje att leta efter något de kan rikta hat mot och ”skrika” om och att känna sig – spelat? – kränkta över. Jag skriver ”spelat?” för att jag har mycket svårt att tro att det just i Sverige, och enbart just här, verkligen skulle finnas en så stor andel faktiskt kränkta eftersom en så stor kränkthet helt saknar motstycke om man ser till hur det är i andra, någotsånär jämförbara länder. Att det helt säkert finns en mindre andel människor som de facto är eller känner sig kränkta är en annan sak.
En metod för de människor som använder sin tid till att leta efter något att ”rasa” och/eller vara kränkta över, är att oreflekterat (ingen djupare förståelse för språket?) leta efter citat som de kan förvränga och triumferande kasta ut som påstått varande – favorituttrycket – ”rasistiska”. Det är förresten också i Sverige det är en paradgren att i så oerhört hög grad använda sig av helt irrelevanta triggerord för att få igång mobbeteende hos andra. Så till den grad att man inte till slut inte känner igen vargen när den faktiskt kommer.
Det går inte riktigt att förstå dessa människor och deras bevekelsegrunder, man kan bara spekulera. Det kan – men går inte med säkerhet att påstå att det är så – ligga nära till hands att tänka/tro att de lider av någon sorts mindervärdeskomplex och/eller avundsjuka. Deras ilska är ofta oproportionerlig, deras ordval när de försöker skapa hat och oro omkring sig, är ofta inte alls relevant utan slår över; språkets nyanser försvinner. Kanske för att de inte har en djupare förståelse – eller helt saknar vilja till förståelse – för skeenden och andras uttalanden. Eller helt enkelt bara för att de inte vill ha en hyfsad ton i debatten och inte är uppfostrade till att visa hänsyn och respekt för andra (särskilt inte någon med annan åsikt än de själva). En del kanske också har blivit matade med kränkthetsrätten och med att ”den som skriker högst vinner”. Svårt att veta exakt hur det förhåller sig, men tonen i en del traditionella medier och än mer i sociala dito har definitivt blivit både råare och mer onyanserad. Och – vilket är oerhört tragiskt och även farligt för ett samhälle: den har blivit sådan för att det finns element som vill piska upp hatstämningar och skapa motsättningar i stället för förståelse och enighet. I ett litet land som Sverige blir – är redan – ett delat samhälle farligt.
Jag avslutar med att kommentera och återigen delvis citera vad Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skriver i sin söndagskrönika idag:
Det är inte bra när infantila röster försöker sätta likhetstecken mellan att lyfta problem av olika slag, med rasism eller främlingsfientlighet. Det är inte bara infantilt, det är rent kontraproduktivt och dumt: ”Så kan man i stället bekvämt sätta sig i en roll som innebär att misstänkliggöra andra, utan att själv behöva prestera något.” Det är fegt och slappt att ta fram de där triggerorden och omotiverat vräka ur sig dem i tid och otid. Det visar en ovilja att försöka göra det som Tove Lifvendahl också säger att vi måste bli bättre på att förhindra och dämpa de negativa effekter av rörligheten som kan uppstå. Då är ett sätt, ett litet steg på den vägen, att sluta jaga människor och uttalanden för att hitta någon/något att kleta etiketter på. För undvikande av medvetet missförstånd: det gäller både ”gammel”- och ”ny”svenskar.
Merit Wager, sedan 1995 ideellt asylombud åt hundratals människor
från Iran, Irak, Libyen, Vietnam, palestinier från olika länder m.fl.
Uppvuxen nära och i tidvis daglig kontakt med finska romer.
Kort om en intensiv och lärorik tid som ideell Medborgarnas
flyktingombudsman under åren 2002-2007 (parallellt med
arbetet som asylombud) kan läsas här. Efter 19 års arbete
med asylsökande och frågor som har med asylinvandring att göra,
samt i drygt sju år mottagare och förmedlare av berättelser inifrån
Migrationsverket, mycket kunnig på detta område.
P.S. Det går, i varje fall i skrivande stund, att läsa kommentarer och även själv kommentera såväl min artikel som Tove Lifvendahls krönika. Heder åt Svenska Dagbladet som tillhandahåller den möjligheten!
© denna blogg. Vid ett ev kort citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.
Filed under: Allmänt | Tagged: asylinvandring, asylsökande, Migrationsverket, svenska dagbladet, svenska pass, triggerord | Kommentarer inaktiverade för ”Nu hörs från vänsterhåll en infantil röst som vill sätta likhetstecken mellan att lyfta problem av olika slag, med rasism eller främlingsfientlighet.”
Föredömligt att Marcus Svensson (Dubbla lojaliteter? Smålandsposten 22 februari) och Merit Wager lyfter fram problematiken kring dubbelt medborgarskap.
Merit Wager 