Idag besökte jag Riddarhuset

Jag har besökt Riddarhuset i Helsingfors men det har aldrig blivit av att besöka Riddarhuset i Stockholm. Förrän idag. Det kom sig av att en väninna fyllde år och i födelsedagspresent önskade sig ett besök i just Riddarhuset, där hon särskilt var intresserad av att se ätterna Swedenborgs och Linnés vapensköldar. Och eftersom min egen släkt (på min mors sida) också finns representerad med vapensköld och allt i det svenska Riddarhuset, så tänkte jag att jag gärna ville se den.

Min släkt heter Tawaststjerna och har ättenummer 1107. Min förfader Jakob Pontus Tawaststjerna adlades den 10 februari 1687 och introducerades den 7 februari 1689.

Miljön i Riddarhuset är högtidlig och sober och man känner historiens vingslag därinne. Riddarhussalen är vacker med alla de 2331 vapensköldarna i koppar på väggarna och de blå tygklädda bänkarna. Med hjälp av den kunnige Pontus Ragnö, som kunde svara på alla frågor mellan himmel och jord som folk ställde, hittade jag ätten Tawaststjernas vapensköld bland dem alla.

 

 

 

 

 

 

 

I Riddarhuset finns en del av Sveriges historia och uppgifter om historiskt viktiga personer. Under rubriken Adelns historia. Några sekelvisa nedslag, sägs bland annat

Adelns historia är en del av berättelsen om Sverige och den är som bekant ganska omfattande. För den som vill veta mer om adelns historia finns en hel del litteratur att ta del av.

Mer kan läsas under rubrikerna Frälset, 1500-talet: Kunglig nådeakt och betitlad adel, 1600-talet: Ekonomisk guldålder, 1700-talet: Politisk glansperiod i upp- och nedgång, 1800-talet: Begränsning av adelskapet och ny representationsform, 1900-talet: Ny grundlag satte stopp för adlandet.

Här är några bilder från det ståtliga palatset, som är väl värt ett besök också för den som inte letar efter specifika vapensköldar eller har någon egentlig anknytning till Riddarhuset. Här finns vackra gamla tavlor, stolar, lyktor, statyetter och byster. Vackra rum och praktfulla salar. Och, som sagt och inte minst: en del av Sveriges historia.

Förgyllt väggur

Lantmarskalksstavarna

Lykta i gips och plåt

Utsikt

Vapenporslin

Vapenporslin

Gyllenläderstol

Stenhallen

Porträtt av Dag Hammarskjöld

 

 

 

 

 

 

Konstnärliga gästbokshälsningar från förr i mina morföräldrars gästbok

 

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Så här kunde det ritas och berättas i gästböcker förr i tiden! De här åtta sidorna är gästboksanteckningar, tillika små konstverk av den finlandssvenske konstnären Nils ”Nisse” Wikberg, som var en mycket nära vän till mina morföräldrar, Dagmar och Frithjof Tawaststjerna, i vilkas gästbok han alltså har ritat och berättat.

Om Nisse Wikberg, farbor Nisse för mig ur Wikipedia (översatt från finska):

Nils Gustaf Waldemar Wikberg (5 oktober 1907 Viborg – 20 maj 1971) var en finländsk konstnär.

Wikberg studerade under Akseli Gallen-Kallelas ledning 1927–1931 samt i Paris, Académie Colaross 1928–1929. han assisterade  Gallen-Kallella 1927–1928 med förarbetena till freskerna på Nationalmuseet. 1931 var Wikberg lärare i Viborgs konstvänners teckningsskola.

Under Vinterkriget, i februari 1940, togs Wikberg som krigsfånge av ryssarna. han kunde återvända i april samma år och skrev om sina upplevelser i boken Jag var krigsfånge. Wikberg berättar i sin bok om hur han misshandlades så svårt av ryssarna under förhören att han förlorade alla sina tänder. Ryssarna försökte också värva honom som spion.

Wikbergs föräldrar var hovrättsrådet Einar Gustaf Wikberg och Eva Lydia Sofia, född Walldén.

Alltså, här är en del av många fler av Nisses alster i Dagmars och Frittes gästbok från tiden 1 mars 1940 (74 år sedan!) till 26 november 1945.

OBS! Alla bilder är © Merit Wager och får inte kopieras och användas utan tillstånd.

Åbo Underrättelser 190 år

Finland. Den svenskspråkiga tidningen Åbo Underrättelser fyller idag 190 år. Logon – som det nog inte hette år 1824 – ser ut att vara kvar från den tiden. 190 år är en minst sagt ansenlig ålder för en tidning och för hundra år sedan var min morfarsfar, Henrik Johan August Tawaststjerna, redaktör på den redan då 90 år gamla tidningen. Historiens vingslag känns genom generationerna…

Här sitter min morfarsfar i ätten Tawaststjernas fina stol i gedigen ek med vapnet högst upp på ryggstödet och utsökta snickerier och ornamenteringar på ryggstöd och armstöd. Stoppningen var mjuk både i sits och ryggstöd, som var klädda i brun sammet med broderade små kronor i guld. Inte undra på att jag kallade stolen för ”tron”! Den här bilden av Henrik Johan August togs på hans 75-årsdag. På väggen hänger stora oljemålningar av hans föräldrar, Carl Johan Tawaststjerna med maka, vars namn jag inte kommer ihåg.

.

Och här sitter min morfar, Karl Frithjof Atle Viking Tawaststjerna på samma ”tron” på sin 70-årsdag. Tronen är lite slitnare här, men ändå lika imponerande i sin majestätiska utformning.

Tavlan som skymtar i övre vänstra hörnet hänger nu på min vägg. Den är målad av min farfars bror, Lasse Wager, skådespelare, operasångare och konstnär med mera. samt far till den mer berömde (i Finland) Leif Wager.

På den högra väggen hänger en tavla målad av Nisse Wikberg, god vän med min morfar, som hade suttit i ryskt fångläger tre månader under vinterkriget 1940, svultit och fått alla sina tänder utslagna av de hårdföra ryssarna som förhörde honom. Han skrev om sina upplevelser i boken Jag var krigsfånge.

Nisse var en mycket produktiv konstnär och flera målningar skänkte han till vår familj, bland dem en som han dedikerade och gav till mig när jag var ett litet barn.

Tänk vad en tidnings 190-årsjubileum kan sätta fart på minnet!