Påskaftonsmöte med Thanh och två barn är uppkallade efter mig och Fredrick Federley

Tiden går fort och det har hunnit gå drygt 1,5 år sedan jag senast träffade Thanh. Han bor ca två timmars bilresa från Stockholm och jobbar heltid, har familj och villa där mycket behöver fixas, så det är inte så lätt att hinna åka till Stockholm över en dag. Men nu, på påskafton 2016, kunde vi äntligen ses igen. Det blev ett glatt återseende och en ”walk down memory lane” – vi mindes och påmindes om en massa som hänt och människor vi mött under åren då jag var hans asylombud. Vi har så många minnen från det att jag träffade honom på förvaret i Märsta där han satt i åtta månader tills han fick uppehållstillstånd, id-kort och svenskt medborgarskap fram till idag

Här är en liten kavalkad över vad vi var med om!

Thanh, Hoa, Fredrick Federley

Nu ber vi utrikesminister Carl Bildt om hjälp – 26 juni 2007

 

 

 

 

 

Hoa Merit Thanh vid Vietnams ambassad

Om vietnameserna (igen) – 5 juli 2007

Matpengar och reskort till Thanh – 5 juli 2007

 

 

 

 

Tidningen Dagen om Thanh och Hoa – 6 juli 2007

 

 

 

 

 

Thanh, Maud Olofsson, Fredrick Federley

Grattis på födelsedagen idag, Thanh! – 21 juli 2007

 

 

 

 

 

 

Tove Lifvendahl och Thanh 14 aug 2007

Thanh och jag äter lunch med Tove Lifvendahl – 14 augusti 2007

Thanhs ärende återsänt till dem som för tre månader sedan fattade beslut i ärendet… – 13 september 2007

 

 

 

 

Migrationsverket har inte gjort något på flera år… – 11 oktober 2007

“Verkställighetshinder är ingen ny omständighet”?!!? – 11 oktober 2007

Nya märkliga turer i “fallet Thanh” – 5 november 2007

 

 

 

Dan Eliasson

Thanh

De märkliga turerna i “fallet Thanh” tar aldrig slut – 19 november 2007

 

 

 

 

Thanh och Elisabeth Svantesson sept 2007

En riksdagsledamot som bryr sig – 11 september 2007

 

 

 

 

 
Massor hände under alla år, bland annat gjorde vi en JK-anmälan som resulterade i att både Migrationsverket och Polisen klandrades.

Ur beslutet, först utdrag ur anmälan:

MW – Medborgarnas flyktingombudsman, MFO – har i en anmälan den 29 september 2006 begärt Justitiekanslerns granskning av och ställningstagande till den omständigheten att Migrationsverket enligt henne kräver att vietnamesiska medborgare som har sökt asyl i Sverige fyller i en blankett från Vietnams ambassad med rubriken ”Personlig deklaration”, där ett stort antal delvis känsliga uppgifter om personliga förhållanden efterfrågas.

MW har vidare i sin anmälan anfört att Polisen i samband med ett verkställighetsärende avseende vietnamesiske medborgaren TQT (nedan TQ) har bett denne att ljuga för Vietnams ambassad i Sverige och säga att han är turist och har tappat sitt pass samt uppmanat honom att söka pass och återresetillstånd i falskt namn.

Och, ur JK:s långa resonemang och beslut:

Migrationsverket kan inte undgå kritik för att man har medverkat till att hemliga, och i vissa fall mycket känsliga, uppgifter har lämnats till Vietnams ambassad, tydligen också till vissa andra ambassader. Jag utgår från att verket ser över sitt agerande och att sekretesslagen från och med nu konsekvent efterlevs.

Samt:

Polismannens agerande är kanske i någon mening begripligt med tanke på vad den omstridda uppgiften innebar för möjligheterna att fullfölja avvisningen. Icke desto mindre måste det anses helt oacceptabelt att en svensk polis uppmanar en person som skall avvisas att lämna oriktiga uppgifter till den egna ambassaden. Det strider mot regeringsformens krav på saklighet och det utsätter personen för oöverskådliga risker. Handlandet innebär dessutom i praktiken att en svensk myndighet försöker lura myndigheterna i ett annat land, något som inte får förekomma i annat än mycket speciella fall och under politisk kontroll. Detta gäller även i sådana situationer då det andra landets krav och regler anses orimliga. Som MW har anfört får den sortens invändningar tas upp i andra sammanhang.

För polisinspektören har det tydligen varit helt naturligt att handla på det sätt som han gjorde. Det betyder rimligen att polismyndigheten inte har klargjort för honom att ett sådant handlande inte får förekomma. Mot den bakgrunden anser jag att handlandet måste tillräknas myndigheten som sådan. Polismyndigheten i Stockholms län kan därför inte undgå kritik för det inträffade.

Jag utgår från att myndigheten ser till att dess företrädare inte fortsättningsvis agerar på det sätt som har skett i detta fall. Jag sänder detta beslut även till Rikspolisstyrelsen och förutsätter att också styrelsen uppmanar till ett helt korrekt handlande i samband med verkställighet av avvisningsbeslut.

Det här är Thanhs reaktion när beslutet kom.

Här berättar Thanh ett år efter att han fått permanent uppehållstillstånd, PUT, hur det kändes när jag ringde och gav honom beskedet.

”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

Hela historien om främst Thanh, men  också Hoa, kan alltså läsas under rubriken Vietnamesen.

Trevlig information: Jag visste inte om det, men Thanh berättade att Hoa nu har två barn och han och hans fru har döpt dottern till Merit och sonen till Fredrick! Det var både roligt och rörande att höra.

Till sist: Många människor ”figurerade” i den här mångåriga historien; en del nämnda ovan. Inblandade – behjälpliga – var också dåvarande journalisten Martin Kits; prästen Håkan Sandvik; Centerpartiets Ungdomsförbund; advokaten Anna Dahlbom; Lars-Gunnar Lundh, då överdirektör på Migrationsverket; Karin Hübinette då anställd på SVT; Elisabeth Svantesson, riksdagsledamot; en migga på förvaret och säkert många andra som ju också finns nämnda i inläggen om Thanh och Hoa.

© denna blogg.

 

De naiva lyssnade inte då – och lyssnar fortfarande inte nu

Här en kavalkad av viktiga berättelser genom elva år – 2005-2015 –  som politiker hade kunnat lära sig en del av, liksom representanter för medierna. I stället har de valt att vara ”naiva”.

Vägledande beslut från Migrationsverket – 22 november 2005. Ur texten:

Givetvis måste Sverige i absolut möjligaste mån ha korrekta uppgifter om vilka människor som beviljas uppehållstillstånd i landet. Att bevilja uppehållstillstånd och kanske sedermera medborgarskap på falska grunder är knappast  rättssäkert och inte heller juridiskt korrekt. Inget land i världen beviljar uppehållstillstånd åt personer som uppger falsk identitet så varför skulle Sverige göra det?

Riksdagsledamöter frågar ministrar om allt möjligt – 23 november 2006. Ur texten:

Det verkar som om riksdagsledamöter nästan missbrukar sin ställning när de upptar ministrars tid med frågor som knappast ska ställas till dem. Det kanske vore bra om någon kunde hålla en genomgång med de riksdagsledamöter som använder sig av sin frågerätt på ett felaktigt sätt, och berätta hur det svenska samhället är uppbyggt och hur det fungerar, bl.a. med självständiga myndigheter och tydliga gränser för vad ministrar kan, får och bör göra. Man borde nog iofs kunna ställa krav på dem som sitter i Sveriges riksdag att de redan har dessa kunskaper, men eftersom så kanske inte alltid är fallet och de ändå tas in som ledamöter, så måste de få den utbildningen.

“Skriv en bok om Thanh!” – 22 november 2007. Ur texten:

Det kan inte vara en socialsekreterares sak att tvinga Thanh till Polisen för att visa att han medverkar till att avvisa sig själv! Och allra minst när hon är mycket väl medveten om att den polis hon, självsvåldigt, bokat tid hos är samme polisman som kritiserades av JK för bara några månader sedan för att han försökt få Thanh att ljuga för sin ambassad och säga att han tappat sitt pass under sin vistelse här som turist!

Migrationsverket beklagar… – 20 november 2008. Ur texten:

Nu har Thanh fått sitt främlingspass, äntligen! Men inte tack vare Migrationsverket utan trots det!

Stora förändringar på asylområdet genom åren – 23 november 2009. Ur texten:

Jag tänker med värme på den unge irakiske läkaren D; vänlige Mohammed A och ambitiöse Mohammed S; framåtsträvande Basem som började jobba dagen efter att han fått PUT; smågnälliga Sadia som alltid hade ont överallt; kosovoalbanska Farida med det tragiska ödet, bosniska Vesna med den svårt sjuke sonen, tjocka palestiniern Samir som bott större delen av sitt liv i Saudiarabien men inte fick återvända dit; fantastiske iraniern Fuad; älskvärde palestiniern Abdulrahman som flyttade till en liten ort i Skåne när han fick PUT; uigurerna Kaiser och Adil, palestinske Mohammed och ryska Inna, palestinska Narriman som nästan tynade bort psykiskt av den sex år långa väntan på flyktingförläggning;  flickan A, 12 år, som var apatisk; ryska Lena som försökte hålla ihop allt och som var gift med palestiniern Akram; ”spattige”och charmige iraniern Mehdi (som jag kallade ”D” i en text om Mehdi som kan läsas här), vietnamesen Thanh; jemeniten Ghassan som tvingats se människor torteras och bl.a. få ögonen utstuckna, gamle palestinske farbror B som slets ut ur sin lägenhet på en flyktingförläggning  av Polisen som tog miste på person och inte ens bad om ursäkt efteråt; azerbajdzanska (eller kanske ryska…) underbara Larissa, Aleksandr, Teimor och Diana; synskadade irakiern Mohammed i Hedemora; Roberto från Peru; kirurgen X och allmänläkaren Y från Kosovo och deras hyperbegåvade barn; smågalna Viktor vars fru och två barn sökt asyl här och polisen till slut inte orkade hålla på och utvisa utan lät honom stanna här trots att han hade PUT i ett annat EU-land – och hundratals andra asylsökande som alla gjort intryck och satt spår hos mig för evigt.

De har alla berikat mitt liv och lärt mig mycket. Jag är glad att jag har fått vara ombud eller på andra sätt kunnat hjälpa dem alla!

En migga: ”En autentisk utredning i november 2010.” – 22 november 2015. Ur texten:

Han har också fyra barn i hemlandet samt en hustru. Han har, vid ankomsten till Sverige, sagt vad de heter, hur många de är och hur gamla de är. Men på asylutredningen kommer han inte ihåg detta. Han vill läsa vad han sagt tidigare! Det får han inte. Därför att man måste kunna kräva att en man kan komma ihåg antalet egna barn, deras namn och ålder, även om att det gått fyra veckor sedan han kom till Sverige. Men han kommer inte ihåg dem. han minns ens namnet på hustrun. Det här beror på en posttraumatisk stress som han drabbats av just nu, enligt biträdet. Stressen var inte lika påtaglig när han kom hit. Och id-handlingen har han fått av en smugglare. Etc etc .

Migrationsverket ska införa skärpta regler för att motverka skenanställningar – tre år för sent – 25 november 2011. Ur texten:

Blåögdheten bland politiker och andra makthavare och aktörer på området är rent skrämmande. I stället för att ha tänkt igenom allting noga och sett verkligheten genom icke-rosa glasögon och skapat vettiga regler från början, har de bidragit till att det uppstått ett allvarligt och om fattande missbruk av lagen och ett utnyttjande av en del av dem som kommer hit. Jag menar: åtta grillkioskbiträden i samma grillkiosk – varför släpper man igenom sådana uppenbart falska och ogrundade ansökningar och beviljar AT (arbetstillstånd) och TUT (tillfälligt uppehållstillstånd)?

Sluta upp med Vet Bästerberguriet – 23 november 2012. Ur texten:

I stället för det numera så vanliga tjatet om ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”islamofobi” som vi ständigt matas med och som människor påstås hysa även när de inte alls gör det, borde man göra något helt annat:

Lägg ner kränkthetsindustrin! Lär människor att sluta upp att påstå att de är kränkta för minsta lilla. Lär människor att ibland slå dövörat till, bita ihop och gå därifrån när någon säger något de inte gillar. Man måste inte reagera eller överreagera på vartenda korkat ord eller i ilska uttalat tillmäle!

”Det finns absolut ingen anledning till oro” – 25 november 2013. Ur texten:

”Det finns absolut ingen anledning till oro” är ett budskap som regeringar och andra ansvariga brukar sända ut när det är riktigt stor fara å färde. När det de facto finns stor anledning till oro, således. Men folket ska lugnas  (särskilt ett valår…) och när ”det finns ingen anledning till oro” upprepas som en absolut sanning från dem som man ska/borde kunna lita på, ja då låter sig folket lugnas.

De gravt oroande uppgifter som via miggor funnit sin väg ut på denna blogg sedan slutet av 2007, har en del självständigt tänkande människor tagit till sig och insett att det finns anledning till oro. Men de allra flesta har inte påverkats av vad de personer (miggor, HVB-personal, anställda vid asylboenden, folk ute i vad som blivit ”asylindustrin”, socialtjänstemän m.fl. i ”utanförskapsområden” etc) som bäst känner till vad som sker på asylinvandringsområdet har att berätta. För ”det finns absolut ingen anledning till oro” är budskapet som i princip oemotsagt (annat än i små snabbt ”rasist”-stämplade inlägg här och där) trummats ut under mycket lång tid av dem, som kallas ”förtroendevalda” och av mediekåren, som tycks agera mer eller mindre med en röst och en penna (eller dator).

En migga: ”I stället för lean har vi nu DLO”. – 22 november 2014. Ur texten:

En migga: ”Vi fick också ta del av en påhittad asylutredning i två olika versioner. I den ena bjöd utredaren inte på vatten, höll inte på med ”small talk” i början utan gick rakt på sak.  Resultatet blev att den sökande inte öppnade sig och därför inte framstod som trovärdig.  Syftet var att vi skulle lära oss det är viktigt att vara empatisk, att få den sökande att trivas. Först då kan den sökande öppna sig berätta om sina asylskäl på ett trovärdigt sätt. Om det vore så väl, så enkelt, ja då skulle jag inte bara bjuda på vatten utan även på te och jag skulle också prata om väder och vind hur länge som helst. Men så ser ju inte verkligheten ut. Den asylsökande är sällan intresserad av ”small talk” och bryr sig inte om ifall vi bjuder på vatten eller inte.”

En migga: ”Sen är det ju inte så sannolikt att en potentiell terrorist skulle avslöjas vid en asylintervju heller…” – 22 november 2015. Ur texten:

Sen är det ju inte så sannolikt att en potentiell terrorist skulle avslöjas vid en asylintervju heller…

© denna blogg.

Julhälsning från Thanh

Många av dem som jag varit asylombud åt har jag kontakt med då och då, om inte annat så kring jul och födelsedagar. Thanh, som jag var ombud åt i många år och vars historia kan läsas här, träffar jag minst en, ibland flera gånger om året, och varje jul kommer det julkort och en liten gåva. För några år sedan skickade han vietnamesiska självbryggande kaffekoppar, en annan gång en scarf och i år vietnamesiskt kaffe och ett fint kort. Att han tänker på ”my ombud”, som han kallar mig, gör mig glad. Och att han minns och tänker på hur vi tillsammans agerade för att han skulle få uppehållstillstånd när det helt enkelt visade sig vara omöjligt att verkställa en utvisning av honom eftersom hans land otaliga gånger vägrade ge honom resehandlingar. (Läs bland annat Artikel i Dagen och om vårt besök på Vietnams ambassad – 8 juni 2007).

Det blev många år i asylsystemet, och massor av byråkrati. Tre gånger var jag med Thanh på Vietnams ambassad för att försöka förmå dem att ge honom en resehandling så att han kunde utvisas eftersom han hade fått avslag på sin ansökan om asyl. Varje gång fick vi gå med oförrättat ärende. Inte ens Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson lyckades skaffa fram handlingar när han personligen lade sig i detta enskilda ärende och kontaktade Vietnams regering via UD, trots att han inför mängder av vittnen med skärpa påstått att han inte kunde göra någonting för att ärendet var överlämnat till Polisen. Detta agerande bakom ryggen på mig och övriga medlemmar i Medborgarnas flyktingombudsmans (MFO) kommitté gjorde för övrigt att jag slutade som just MFO – att ha att göra med en generaldirektör som så flagrant ljög och gick bakom ryggen på mig/oss var en omöjlighet.

Thanh är idag svensk medborgare och i somras gjorde han sina första utlandsresor på tio år. Han jobbar och lever ett vanligt liv och ligger ingen till last. Tiden som asylsökande var lång och plågsam. Han satt inlåst i månader på Migrationsverkets förvar, hade under lång tid anmälningsplikt hos Polisen, levde i stor och pressande ovisshet, fick sin dagpenning indragen, utsattes för felaktig behandling av Migrationsverket vilket jag JK-anmälde och Migrationsverket kritiserades för, och var ned om en massa annat också längs vägen. Många människor hjälpte honom på olika sätt, det finns beskrivet i texterna som man kan läsa under kategorirubriken Vietnamesen här på bloggen.

Här är två länkar till texter som Thanh själv har skrivit:
Be my guest # 34: Thanh Quang Tran – 17 maj 2006
”l have a safe and comfortable life now!” – 29 oktober 2009

© denna blogg.

Nu söker Thanh svenskt medborgarskap

Jag har känt honom sedan 2004 då jag blev hans asylombud. Hela hans historia finns nedtecknad – den är både sorglig, frustrerande, komisk och lite rolig att läsa!

Några särskilda lästips:
Uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar – 16 juli 2008
Personnummer, bankkonto och id-kort – 30 juli 2008
Migrationsverket beklagar… – 20 november 2008 (Thanh får främlingspass)
Thanh firar ett år med PUT! – 2 juli 2009 (här finns också ett videoklipp med honom)

Och idag skrevs ett nytt kapitel, nämligen detta:

Nu söker Thanh svenskt medborgarskap

Det har nu gått fem år sedan Thanh beviljades PUT (permanent uppehållstillstånd och nu kan han söka svenskt medborgarskap. Han jobbar numera i Borlänge och hade tagit dagen ledigt för att hälsa på mig, sitt före detta asylombud och ”mentor” genom labyrinterna på väg in i det svenska samhället. Jag fick en påse vietnamesiskt kaffe och bjöds på en mjukglass i parken nedanför mitt hus, och vi pratade om allt som hänt sedan vi senast sågs för ett år sedan.

Livet är fullt av slumpar och märklig sammanträffanden och ett av dem är att Thanh nu jobbar för de vietnameser som hade restaurang Asia Garden i Söderhamn, där han och hans vietnamesiske boendekamrat Hoa med Fredrick Federleys och CUF:s ekonomiska hjälp fick äta sig mätta under den tid då Migrationsverket helt hade dragit in deras dagersättning!

Som sagt: det är en ibland tragisk, ibland lite komisk och emellanåt rentav tragikomisk historia, berättelsen om Thanhs öden och äventyr i den svenska asyllabyrinterna. Från när jag träffade honom på förvaret i Märsta 2004 fram till idag. Idag var dock en trevlig dag när jag träffade Thanh igen efter ett år. Han ville göra ett besök i Stockholm, han ville träffa sitt forna asylombud – ”my dear ombud”, som han fortfarande kallar mig. Och be om hjälp med att ansöka om svenskt medborgarskap.

Efter glass och kaffe i parken satte vi oss på mitt kontor och nu var det inte längre frågan om att jag skulle förklara allt för honom och fylla i alla blanketter, nu fick han göra det mesta själv. Ska man söka medborgarskap i Sverige så ska man också klara av att göra det utan hjälp, det är ju självklart. Så Thanh kämpade på med att ta fram information om vad som krävdes och vad han måste bifoga och hur han skulle fylla i ansökan. Men det gick som sagt riktigt bra och de små misstag han gjorde kunde vem som helst ha gjort.

Så nu är det bara att vänta och se vad Migrationsverket beslutar. Med tanke på Thanhs oklanderliga vandel, att han arbetar och betalar skatt och inte har några skulder eller ”prickar” så skulle det förvåna om en arbetsam och entusiastisk vietnames inte fick bli svensk. Eller svenskvietnames. Eller vietnames med svenskt medborgarskap. Eller vad han nu vill kalla sig när den dagen kommer.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis göras, men kopiering av mina texter är inte tillåten. Vid citat, var vänlig ange källa!

Thanh firar ett år med PUT!

”Merit, du kommer väl ihåg att den 3 juli är det ett år sedan du ringde och gav mig den fantastiska  nyheten? Att jag hade fått uppehållstillstånd efter 5 år 9 månader 14 dagar! Kan vi fira det tillsammans på Munken?”

Det sa Thanh när han ringde mig häromdagen. Och självklart minns jag den dagen, den glömmer jag aldrig! Det var då jag fick beskedet som jag kunde vidarebefordra till Thanh efter sju sorger och åtta bedrövelser ( beslutet i pappersform fick handen 16 juli 2008). Turerna, svårigheterna, problemen, krånglet, lidandet, väntan, inlåsningen på förvaret i åtta månader, anmälan hos Polisen två gånger i veckan under lång tid, flyttningarna till Söderhamn, Vingåker, Värmdö – allt kommer jag ihåg och mycket finns beskrivet här på bloggen under kategorin Vietnamesen i vänsterspalten.

Jag minns alla goda människor som hjälpte Thanh på olika sätt: Fredrick Federley, Tove Lifvendahl, Anna Dahlbom, Håkan Sandvik, Karin Hübinette, Elisabeth Svantesson, Lars-Gunnar Lundh, Martin Kits, en migga på förvaret och – efter en lite trög start – socialmänniskorna i Värmdö kommun som verkligen betydde mycket för att Thanh skulle kunna överleva –  och många, många andra. Och jag minns också de icke goda människorna: några riktigt elaka poliser i Stockholm, ett antal lika elaka miggor i Söderhamn, den migga som avslog Thanhs ansökan när den borde ha beviljats efter att han haft tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader m.fl. miggor som gjorde hans liv mycket svårt. Och jag minns besöken på Vietnams ambassad och hur det var lite som att tala till en vägg med ambassadsekreterarna…

Och jag minns anmälan till JK när MIG gick över gränsen, och att JK i sitt beslut tillrättavisade både MIG och Polisen. Thanh var helt chockad över att han, som ”bara” var en asylsökande, kunde få upprättelse av landets justitiekansler. Om det och om allt annat kan man som sagt läsa om under kategorirubriken Vietnamesen.

Så idag, den 3 juli 2009, firar Thanh och jag ettårsjubileum och det gör vi på det som blev vårt stamställe eftersom vi träffades där minst en gång i månaden under mer än ett år: Munkens konditori. Då var det alltid jag som bjöd honom på kaffe och smörgås, nu har han jobb och tjänar egna pengar (och betalar skatt, vilket han är stolt över att kunna göra), så nu kan han bjuda mig.

Här är vad Thanh – bland mycket annat – sa idag:

Migrationsverket beklagar…

Av Migrationsverkets ärendehanteringssystem framgår att passet har funnits för avhämtning sedan den 30 oktober 2008 på enheten i Solna.

Av misstag har den automatiska information som  går ut till sökanden när passet är färdigt för avhämtning kommit att innehålla en felaktig hänvisning.

Jag beklagar detta.

Så skrev tjänstemannen på Migrationsverket som hade skickat information till Thanh att han måste göra en mycket dyr resa från Stockholm till Malmö för att hämta sitt främlingspass. Inte ”jag ber så mycket om ursäkt” utan ”jag beklagar”. Som om det var utomstående krafter som orsakat att Thanh fick fel information, ingen levande migga. En sorts avpersonifiering av det skedda; det skedde liksom av sig självt och därför beklagar man.

Thanh undrar vad som hade hänt om han inte hade haft fortsatt kontakt med mig, som var hans ombud i fyra år. Om jag inte hade hjälpt honom att kontakta Migrationsverket och påpeka det vansinniga i att han ska resa till Malmö för att hämta ett pass när han har bott i Stockholmsområdet i många år. Till saken hör att Migrationsverket också hade försökt få Thanh att fylla i ansökan om främlingspass en extra gång. Och att betala ansökningsavgiften på 750 kronor en gång till… Läs här. Varför gör man så? var hade de 750 kronorna hamnat, eftersom han ju redan hade betalat en gång? Som tur är har jag under årens lopp lärt honom att aldrig, aldrig kasta ett enda kvitto, att alltid, alltid ha kopior av allt, precis allt i Sverige.

Hur hade det gått för Thanh utan lärdomen att alla papper måste sparas och utan en person som kunde ta sig fram till Migrationsverkets personal? Hur går det för alla andra som inte, likt Thanh, har någon som hjälper dem när verkets personal hittar på sådana här galenskaper? Jag vågar inte ens tänka på det…

Nu har Thanh fått sitt främlingspass, äntligen! Men inte tack vare Migrationsverket utan trots det!

Hela Thanhs otroliga historia kan läsas under kategorirubriken Vietnamesen i vänsterspalten. Den innehåller så mycket märkligheter och hårreserier att hälften hade varit nog. Och då ska man betänka att Thanh bara varit en enda person i ”asylindustrin”…

“Skriv en bok om Thanh!”

”Skriv en bok och berätta den kafkaliknande historien om Thanh”, säger flera människor till mig. Tanken har slagit mig. Men hur – hur? – ska man få ner alla vansinnigheter på papper och in mellan två pärmar?

Det senaste är att Värmdö kommun fortsätter att hitta på egna ”hyss” i stället för att lyssna på vad Thanh själv och vi som är hans ombud säger och visar på olika sätt. Idag hade socialsekreteraren bokat tid kl 11.00 för Thanh för att, tillsammans med henne, gå till Polisen! Detta för att Thanh på det sättet skulle ”bevisa” för Värmdö kommun att han ”samarbetar”! När det enda man där ska göra är att hjälpa honom, en människa i nöd, vars historia man redan mycket väl känner till!

Thanh och riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson i september 2007.

Det kan inte vara en socialsekreterares sak att tvinga Thanh till Polisen för att visa att han medverkar till att avvisa sig själv! Och allra minst när hon är mycket väl medveten om att den polis hon, självsvåldigt, bokat tid hos är samme polisman som kritiserades av JK för bara några månader sedan för att han försökt få Thanh att ljuga för sin ambassad och säga att han tappat sitt pass under sin vistelse här som turist! Dessutom har det många gånger förklarats för socialsekreteraren – skriftligt och muntligt – att polisen lagt ner arbetet med att försöka avvisa Thanh för två år sedan på grund av att det inte gav något resultat.

Ändå bokar alltså socialsekreteraren i Värmdö kommun en tid hos denne polisman (som också på andra sätt betett sig illa mot Thanh) och försöker tvinga Thanh att gå dit, viket är synnerligen förbluffande. Vad kommunen ska göra är att fastställa hans behov av försörjningsstöd och ge honom det efter att ha försäkrat sig om att han inte håller sig undan en avvisning. That’s it! Det har Thanh själv bedyrat att han inte gör, det har jag som hans ombud försäkrat socialsekreterare och det kan även styrkas av medombudet Fredrick Federley. Men det verkar det som om socialsekreteraren av någon outgrundligt anledning har bestämt sig för att agera som om vi alla tre ljuger! Det är helt omöjligt att förstå varför man jagar Thanh på det sätt man gör när allt han behöver för att kunna bo och äta är det låga bidragsstöd han enligt lag har rätt till.

Det är oacceptabelt att inte bli trodd, både för Thanh och oss som är hans ombud. Och oacceptabelt att Thanh ska behandlas som en schackpjäs som man kan flytta hit och dit och ”lyder han inte” så hotar man att dra man undan mattan under fötterna på honom och ställer honom på gatan mitt i vintern. När allt de behöver veta med tydlighet och säkerhet hos kommunen är att Thah inte är här och ”utnyttjar” systemet, inte gömmer sig och inte vägrar samarbeta med myndigheterna. Och det har vi visat på alla tänkbara sätt.

Fredrick Federley gjorde en dokumentärfilm om Thanh för snart två år sedan. Den fick namnet Viet Nam Boy (läs om den här i en bloggning från maj 2006). En bok kan få samma namn, och kanske undertiteln: ”insyn i ett ärende där myndigheterna gjort allt för att skapa problem i stället för att söka lösningar”, eller något liknande. För precis så har det varit under de mer än fem år som Thanh varit här: Migrationsverket, Polisen, socialsekreteraren – alla letar de efter sätt att trycka ner, säga nej, vägra, förhindra, neka i stället för att göra allt för att lösa en omänsklig situation. Hela tiden har jag närt ett hopp om att det någonstans längs vägen ska finnas en myndighetsmänniska – en riktig människa! – som ska sätta stopp för allt detta så att Thanh kan få lugn och ro och börja arbeta och försörja sig själv. Men den människan har inte dykt upp, tvärtom har allt blivit bara värre genom åren. Men någon gång måste det väl ta slut… Eller?

Läs hela historien under kategorirubriken Vietnameserna i högerspalten. Jag började berätta om Thanh på bloggen i augusti 2005, men hade lärt känna honom redan ett år tidigare då han satt inlåst utan orsak i åtta månader på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta, till stort lidande för honom och en kostnad på ca 800.000 kronor för skattebetalarna.

© denna blogg.