Apropå Dagens Nyheters nya serie ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”

Jag applåderar inte Dagens Nyheter, för deras yrvakna, 20 år för sent skrivna serie Vem vinner på invandringen – vem förlorar? Tvärtom. Att stiga upp ur dumgodhetens säng 20 år för sent är inget att hylla. Ordspråket säger ”bättre sent än aldrig” och ibland kan det passa bra. Men inte på det här området där Dagens Nyheter och andra medier så till den grad under så många år har slagit dövörat och blindögat till för uppenbara fakta (inte åsikter utan fakta), att det inte längre är ”bättre sent” utan ”för sent”. Sorgligt nog och förödande för alla som bor och lever i Sverige: svensksvenskar, gammelinvandrare och den minoritet av alla som kommit hit som faktiskt har rätt till asyl (alltså är flyktingar) eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande.

Dagens Nyheter och andra medier tar först nu upp på allvar (som det verkar) till diskussion de viktiga frågorna om ”vem vinner på invandringen – vem förlorar?”när bilan i galgen redan ramlat ner mer än halvvägs. Nu försöker tidningen, i skydd bakom ryggen på professorn i nationalekonomi vid Harvarduniversitetet i USA, George Borjas, börja föra fram det som bland annat – dock långt ifrån endast – journalisten, socionomen och författaren Gunnar Sandelin och professorn emeritus i etnologi och författaren Karl-Olov Arnstberg, gjort under lång tid. Medan Dagens Nyheter inte ens ville publicera deras annons med åtta fakta (alltså fakta, inte åsikter).

Så här skrev tidningens egen kolumnist, Richard Swartz på ledarplats den 21 december 2013 under rubriken Fakta är inte onda eller goda om den märkliga historien, där man på grumliga grunder inte ville publicera en betald annons. Han började med att skriva om boken ur vilken de fakta var tagna som förekom i annonsen, Invandring och mörkläggning:

Boken var tjock. Men jag läste den till slut just därför att den var fullstoppad med intressant information. På flera ställen skrev jag med blyerts ett utropstecken i marginalen. Långt ifrån att jag höll med om allt, men tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk. Vad jag främst fastnade för var de inter­nationella jämförelserna. Ty av den offentliga statistik som fylligt redovisas framgår att svensk invandringspolitik på en lång rad områden radikalt av­viker från andra europeiska länders.

Häromdagen dök så boken upp igen i form av en annons i denna tidning: några statistiska uppgifter ur den presenterades med en uppmaning att beställa boken. Ett begränsat, just polemiskt urval av fakta, dock i allt väsentligt korrekt. Men ett mycket stort antal DN-läsare har protesterat. DN borde inte ha tagit in denna helsides­annons eftersom den – och, förmodar jag, också boken – skulle ta ställning mot invandring på ett sätt som går främlingsfientliga och rasistiska krafters ärenden.

Jag måste erkänna att detta chockade mig. I annonsen kunde jag inte upptäcka något förgripligt. Inga fördomar, varken hets eller hat, inga uppenbart falska påståenden eller upprörande krav. Och ändå denna läsarstorm som får DN:s chefredaktör att två gånger vända sig till läsarna och försvara ­publiceringen av annonsen.

Är det inte snart dags att alla de som stått med skygglappar på sig, inmålade i sina okunnighetshörn, de som nu helt enkelt tvingas börja tänka längre än näsorna räcker och ta sig ut ur hörnen, och kanske också, rentav, ta del av Sandelins och Arnstberg tre tämligen faktaspäckade böcker på området? För nu har ju de hittills kallsinniga medierepresentanterna och politikerna med flera själva börjat säga och skriva det som de här två herrarna har sagt i flera år. Eller ska man fortsätta att hålla dem utanför, inte låtsas om vad de har skrivit och fört fram, inte respektera ens de delar i böckerna som är ovedersägliga fakta?

Sandelins och Arnstbergs senaste bok på asyl- och migrationsområdet, den tredje, heter Nötskalet och har underrubriken ”Svensk invandringspolitik och dess konsekvenser”. Det betyder ju i princip detsamma som det som Dagens Nyheter nu har som rubrik över sin serie: ”Vem vinner på invandringen – vem förlorar?”.

På baksidan av sin bok skriver Sandelin och Arnstberg:

Nötskalet ger en samlad bild av svensk invandringspolitik och dess konsekvenser. Vi har undvikit att deklarera våra åsikter. Här finns ingen politisk propaganda, ingen ideologisk plattform, inget dolt budskap. Vi vill inte bestämma vad du ska tycka om invandringen till Sverige, utan det är det du som ska göra.

Är det inte också ungefär vad Dagens Nyheter nu, sent omsider, vill med sin serie?

Det kan också vara bra att veta vad Thomas Gür skriver på sin öppna Facebook-sida om Dagens Nyheters serie:

Dagens Nyheter måste tydligen intervjua George Borjas, som visserligen är en av världens främsta inom migrationsekonomi, för att citera detta självklara:

”Borjas anser att alla samhällen har rätt att skydda det som byggts upp under generationer, att det kan vara rimligt att ”stanna upp och värdera konsekvenserna”. Det är absolut ingen extrem åsikt – även om det tidigare ofta behandlats så i debatten.”

Thomas Gür skrev själv i Svenska Dagbladet för tre år sedan ungefär samma sak som han även skrev i sin bok ”Staten och nykomlingarna” 1996:

De som ytterst måste avgöra ifall migrationen är en vinst, inte bara som ett ekonomiskt bidrag till folkhushållet utan också som ett fruktsamt möte av kulturer och identiteter, är självfallet invånarna i invandringslandet.

Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser.

Sedan 1996 har jag själv varit engagerad på området asyl & migration, cirka 15 år som asylombud varav fem år som Medborgarnas flyktingombud, allt detta ideellt. Jag har skrivit i bland annat Svenska Dagbladet om de här frågorna (men också andra) och bloggat om de här frågorna sedan 2005 och kunniga miggor har rapporterat och informerat inifrån Migrationsverket sedan slutet av 2007, början av 2008. Allt detta har gett ovärderliga insikter och kunskaper på det framtidsförändrande området asyl och migration, kunskaper som inte kan pluggas in utan som sparats på hårddisken (=hjärnan) genom egna, faktiska och verkliga erfarenheter.

Miggornas berättelser fram till och med den 31 oktober 2015 finns i dessa tre böcker som Dagens Nyheter och alla andra medier samt ansvariga (?!) politiker har och har haft möjlighet att införskaffa i pappersform eller, lätt och billigt  – 40 kronor/bok – som e-böcker från Mummelförlaget. Den som vill läsa mer om böckerna kan göra det här beställa dem kan klicka på omslagen nedan.

 

 

 

 

 

 

Till sist: Man behöver som sagt absolut inte hålla med i allt som till exempel författarna till de tre böckerna säger och tycker, det gör jag inte jag heller. Men fakta som redovisas är fakta och dem måste man förhålla sig till utan att blanda in tyckanden.

Varför reagerade Beatrice Ask, M, inte under sina år som justitieminister?

Den 26 februari 2015 skrev en migga här på bloggen: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.”

Ur texten:

Hur skyndsamt agerade Beatrice Ask, som var justitieminister då? Inte alls, men det var ett typiskt icke-agerande för den förra regeringen. Om man tiger, inte låtsas om eller bortförklarar samhällsproblemen och öser ut mer pengar så tror man att problemen ska försvinna.

Varför gjorde den förra regeringen ingenting med substans för att komma tillrätta med det att så många svenska pass anmäls förlorade? Kanske för att om man vill vara politiskt korrekt så erkänner man inte att de som satt i system att gång på gång tappa sina pass i stort sett alla är personer med invandrarbakgrund?

Idag, ett år efter ovanstående text, skriver dåvarande justitieminister Beatrice Ask följande i Svenska Dagbladet under rubriken ”Ställ hårdare krav på alla resehandlingar”

Även främlingspass och resedokument kan missbrukas i illegala syften och hårdare regler för pass bör även omfatta dessa resehandlingar.

Kommentar: Det tog rejält med tid att komma fram till det som varit känt i närmare tio år!

Vidare i Beatrice Asks och Krister Hammarbergs text i Svenska Dagbladet:

Den illegala användningen av svenska pass är ett problem som har uppmärksammats av polisen, EU:s gränsbyrå Frontex och av svenska utlandsmyndigheter. Mer än 60.000 svenska pass ”försvinner” varje år och många av dessa missbrukas i illegala syften eller utnyttjas av individer med kopplingar till terrornätverk eller organiserad kriminalitet.

Kommentar: Detta borde ha uppmärksammats av den svenska regeringen, den förra alltså, som satt vid makten 2006 till 2014… De kanske inte läste de otaliga texterna där miggor varnade för och larmade om missbruk av pass sedan 2007, till exempel de texter som länkas till i inlägget 13 november 2007: En kvarts miljon svenska pass är på drift – en kvarts miljon! Av dem används många av look-alikes, andra manipuleras på olika sätt så de kan användas av andra än sina innehavare. Samma svenska pass används flera gånger, av olika personer. Eller det som Thomas Gür skrev i texten Be my guest # 107: Thomas Gür, där han bland annat lyfter fram en annan moderat:

Hösten 2009 motionerade moderaten Elisabeth Svantesson om att riksdagen borde bry sig om frågan.

”Det borde inte vara möjligt att gång på gång förnya sitt pass. Istället måste Sverige börja ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger… Dessutom måste, i samband med utfärdandet av ett nytt pass, noteringar ske över hur många pass en person har haft. Det naturliga måste vara att en polisutredning görs efter ett visst antal förlorade pass innan ett nytt utfärdas.”

Kommentar: Varför lyssnade inte Beatrice Ask på miggorna? Varför lyssnade hon inte på sin kloka partikamrat? Hon var ju justitieminister! Det är direkt pinsamt att komma nu, när Alliansen inte längre har ansvaret och plikten att skydda landet, och ge sig på den nuvarande regeringen. Rentav osmakligt.

© denna blogg.

 

Liten textkavalkad – 11 texter från lika många år

Här följer länkar ett antal blogginlägg som dels är något av ”det har jag skrivit om i flera år”-texter, dels sådana som helt enkelt bara tål att påminnas om och därför upprepas. Eftersom urvalet inlägg är så enormt har jag valt ut texter från februari månad från alla år jag bloggat. Eftersom jag började blogga i maj 2005 är texten från det året från just maj. Alltså:

•  Brain damage – 30 maj 2005. Ur texten:

Sverige kommer inte att riskera någon brain drain i framtiden! Detta för att svenskarna kommer att stanna i Sverige eftersom de inte kommer att kunna konkurrera med människor från andra länder och ingen kommer att vilja ha dem.

Landets skol- och utbildningsväsende är så svagt och dåligt att de minimala kunskaper som eleverna inhämtar inte kommer att leda till annat än brain damage. I betydelsen ”förstörda hjärnor”.

•  Be my guest 28: Vera Efron – 27 februari 2006. Ur texten:

Sommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.
(Flera texter om Vera Efron kan läsas här.)

•  Utländska medier rapporterar om den svenska asylmottagningen – 26 februari 2007. Ur texten:

Det är bra att utländska medier kommer till Sverige och granskar oss och beskriver saker och ting utifrån sina referensramar, sitt sätt att se på saker.

•  Somalier gripna misstänkta för att ha planerat terrordåd – 29 februari 2008. Ur texten:

Vad är det som gör att man i Sverige tror, att så fort någon kommit hit och fått svenskt medborgarskap så är han eller hon ”svensk”? Fråga vem som helst bland invandrare i första generationen – och ofta också i andra – om de upplever sig som ”svenskar”! Och tänk lite själva: om svenskar emigrerar till Australien eller USA eller Thailand – känner de sig då som australiensare, amerikaner eller thailändare så snart de bosatt sig där? Visst inte.

•  Vidare om Migrationsverkets stenvänderi – 28 februari 2009
(mer om Adil Hakimjan kan läsas här och här.) Ur texten:

Efter tillkomsten av Dublinkonventionen och Dublinförordningen blir den s.k. första asyllandsprincipen tillämplig endast när utlänningen har kommit till Sverige direkt från land utanför EU-området. Då måste väl även verkets generaldirektör Dan Eliasson, rättsenhetens beslutsfattare Helene Hedebris och rättschefen Mikael Ribbenvik inse att det inte blir många personer som kommer att utvisas från Sverige med stöd av första asyllandsprincipen eftersom det inte kommer att finns många som Adil som varit inspärrade på Guantánamo i flera år, blivit dumpade i Albanien och har nära släktingar i Sverige.

•  ”Ge mig en bomb så ska jag utplåna förvaren från Sveriges yta” – 28 februari 2010.Ur texten:

Att uttala sig som pjäsförfattaren är förkastligt. Han uttrycker sig samhällsomstörtande när han meddelar att han vill spränga lokaler i luften för att han inte gillar dem och inte accepterar de lagar som gäller i landet. Det han säger skulle i många andra länder anses allvarligt. Hur man ser på det rent juridiskt i Sverige är svårt att veta – polis och rättsväsende är inte de mest väl utvecklade och effektiva i detta land.

•  Röda Korset: ‘Sverige bäst på att ge förutsättningar för lyckad integration.’ – 28 februari 2011. Ur texten:

Vad som däremot inte bara bör utan måste krävas av alla som får en fristad och försörjning i Sverige är att de anpassar sig till det land och det samhälle de kommit till. Att de respekterar det land och det samhälle de kommit till och som ingen tvingar någon att stanna kvar i om han/hon inte vill göra det. Detta är så självklart att det är häpnadsväckande att man inte förstått det i Sverige!

•  Är ”verklighetsfrämmandeskap” ett plus för ministrar i Sverige? – 24 februari 2012. Ur texten:

”Utrikes födda”??? Särbehandlingen ska alltså inte gälla för svenskfödda som anställer svenskfödda, men ska de gälla för utrikes födda som anställer inrikesfödda? Och vad är då ”inrikesfödda”? Är det svenskar eller är det också barn till afghaner, somalier, irakier födda i Sverige? Ska kriteriet vara att alla som bor inom vissa, av Ullenhag definierade gränser, i s.k. utsatta områden, omfattas av hans idéer om ”lägre kostnader för att verka och anställa” i hans ”nystartszoner”? Eller ska det enbart gälla asylinvandrade? Eller ska det bara gälla asylinvandrare som inte behärskar svenska? Hur ska Ullenhag definiera vilka som ska särbehandlas?

•  En migga: ”Inte heller flydde han till Sverige utan han reste hit legalt efter att det första asyllandet beviljat honom både uppehållstillstånd och främlingspass!” – 28 februari 2013. Ur texten:

På frågan varför han låtsades vara minderårig när han kom till Sverige (och varför han sökte asyl i Sverige när han redan hade fått asyl i ett annat land) men inte när han kom till det första asyllandet ville han inte svara, och på frågan om varför han inte stannade i det första asyllandet där han redan ju hade fått tillstånd som alternativt skyddsbehövande, var svaret att så fort man får tillstånd i det landet så måste man lämna förläggningen och då måste man klara sig själv. Man måste försörja sig själv, det finns inga jobb eller bostäder och man får inte hämta dit sin fru om man inte har jobb och bostad…

•  Blandade fakta från de nordiska länderna – 27 februari 2014. Ur texten:

Norge. Asylmottagningn i Bodø har skickat ett bekymrat brev till regeringen om att asylsökande med påstått skyddsbehov reser till sina hemländer på semester. UDI (Udlendingsdirektoratet, motsvarande Migrationsverket i Sverige) har ingen översikt av hur många det handlar om. Så här skriver Beate Klette, återvändanderådgivare vid Bodø Mottagningscenter i brevet till justitieminister Anders Anundsen (Frp):

Hur farligt är det egentligen i hemlandet som gör att man kvalificerar att man får uppehållstillstånd när man bara efter några månader kan återvända dit på semester?

•  En migga: ”Det man inte får glömma bort i detta sammanhang är att på den svarta marknaden säljs även de av Migrationsverket utfärdade resehandlingarna resedokument och främlingspass.” – 26 februari 2015. Ur texten:

Resedokument och främlingspass
Rapportering finns om att personer som sålt sina resedokument och främlingspass har fått upp till 30.000 kronor per styck. Dessa dokument är också mycket eftertraktade på den svarta marknaden.

•  Finland. ”Var femte kan inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.” – 12 februari 2016. Ur texten:

– Det är inte särskilt många som har någon yrkesutbildning; de utgör endast cirka 10–20 procent. Andelen högutbildade asylsökande är klart under 10 procent, säger justitie- och arbetsminister Jari Lindströms specialmedarbetare Sakari Puisto. Dessutom kan var femte inte läsa och skriva ens på sitt modersmål och engelska talar som mest cirka 10 procent av de asylsökande.

På bloggen finns idag 8.462 inlägg i mängder av olika ämnen. En stor del av texterna har skrivits av miggor – anställda på Migrationsverket – men också av andra under rubriken Be my guest, bland annat: Krister Thelin, Thomas Gür, Nuri Kino, Nima Dervish, Mirka Kettunen, Karin Dahlström, Evelyn Malzani och många fler.

Det finns texter av utlänningspoliser, familjehemsföräldrar och personal på HVB. Men också av mig. Dessutom finns mängder av texter om och från Finland och en hel del också från övriga Norden.

Jag passar också på att slå ett slag för de böcker som getts ut på Mummelförlaget, skrivna av:

Nima Dervish, David Eberhard, Ilan Sadé, Zulmay Afzali, Katrin Fogelby, SFI-elever, Aniram Niletram och mig själv, Merit Wager.

Samtliga böcker finns i pappersform men också som e-böcker, klara att ladda ner direkt för en billig penning.

 

 

 

 

Men det är inte krig i Afghanistan!

Till vänster: Migrationsverkets information gällande 9-15 oktober 2015.

Men det är inte krig i Afghanistan!

100.000 afghaner ”flyr” inte varje månad från sitt land, de lämnar sitt land och tar sig till Europa för att få ett bättre liv eller av andra anledningar. Man kan inte påstå att de ”flyr” när deras egna myndigheter hjälper dem att lämna landet och trycker pass på löpande band. Läs:

General Sayed Omar Sabur, chef för passbyrån i Afghanistan, säger att de trycker 7.000 pass om dagen, fler hinner man inte att trycka.

Någon gång borde väl ändå svenska politiker och andra som uttalar sig så i offentligheten, sluta med sitt ”människor som flyr från krig och förföljelse” när det ju är väl känt för de flesta att det är långt ifrån alla asylsökande som har några som helst skyddsskäl.

Otaliga berättelser – också av hitkommande själva! – visar ju att en mycket stor andel av dem som vandrar norrut genom Europa vill hit för att få vad de tror ska bli ett bättre liv där de vill ha bidragsförsörjning (en del), hoppas få arbete (många), förväntar sig bostad, sjukvård, tandvård, skola åt barnen etc.

Självklart är inte alla som kommer till Europa ”bättre-liv-invandrare”. Det finns givetvis också de som flyr från olidliga förhållanden, från platser där det råder krig och där människor förföljs, inte minst för sin kristna tro, och där IS härjar (fast IS-medlemmar ”flyr” ju också hit…) – människor som med stor sannolikhet har asyl- eller skyddsskäl.

Svenska politiker verkar vara som de tre aporna, de som inte ser något, inte hör något, inte säger något. Och, vilket en fjärde apa skulle kunna illustrera: som inte begriper något. Eller, som Per T Olsson säger i God morgon, världen i Sveriges Radio P1 den 18 oktober:

Ett nyckelproblem är att vi har inte, vare sig på regeringssidan eller på oppositionssidan, politiker som riktigt räcker till. De har inte de erfarenheterna, de har inte de perspektiven som krävs för att hantera ett så besvärligt läge.

Problemet är att vi har haft ett generationsskifte i svensk politik som innebär att vi, parallellt med de här allianskonstruktionerna, som ju låste fast blockpolitiken… så har vi fått ledande politiker i Sverige, en ledande politikergeneration utan någon som helst erfarenhet av det som ju har definierat Sveriges stora politiska framgångar.

Vi har inte heller, det är uppenbart, tillräckligt kompetenta personer i ledningen för två av landets viktigaste) myndigheter: Migrationsverket och Polisen. Så sammantaget är Sverige på många sätt på väg att bli ett Kafkanistan, nytt namn på ett gammalt land, träffsäkert myntat av skribenten, debattören, författaren med mera Thomas Gür.

© denna blogg.

Thomas Gür om arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons uttalanden och påståenden på DN Debatt

Så här skriver Thomas Gür, på Facebook idag. Med vederbörlig tillåtelse får även mina bloggläsare ta del av hans ord:

Ylva Johanssons debattartikel i DN idag, hade varit framsynt om den hade publicerats på 1970-talet, kanske före statskuppen i Chile september 1973… eller den i Turkiet mars 1971.

Tre väsentliga element saknas i det närmaste helt i denna text och gör den därför trots alla ”måste”-satser i den (jag räknade sju sådana, utöver alla ”bör”, ”vill” och ”ska”), till i huvudsak en text av politiska besvärjelser och schamanism.

Men först om den axiomatiska utgångspunkten som sig redan den är mycket problematisk: ”Att så många människor som vill och kan bidra till vårt lands utveckling söker sig hit är en möjlighet som vi måste tillvarata.”

i)  Problemet är inte de som vill och kan bidra, utan de som varken vill (är intresserade) eller kan.

ii)  Vad vet Johansson ifall alla som kommer, kommer för att de vill ”bidra”? Migration, oavsett formen, sker inte med statsaltruistiska bevekelsegrunder, utan av individuella skäl på grundval av grupprekrytering.

iii)  Det är den här problemfria ansatsen, som längre varit och fortfarande är problemet.

Så till vad som saknas:

a) Johansson listar åtgärder validering, utbildning och stöd till de med högskoleutbildning. Men hälften av de som är inskrivna i AF:s etableringsuppdrag saknar gymnasiekompetens, och och en tredjedel har en utbildning som inte ens når upp till grundskolenivå. (Och då handlar det om självdeklarerade utbildningar från deras hemländer.) Johansson prioriterar hjälp till utbildade personer som har relativ goda utsikter att ta sig in på arbetsmarknaden. Samtidigt gör regeringen det ännu svårare för lågutbildade att få sitt första jobb, t ex genom att höja arbetsgivaravgiften för unga och att försämra rutavdraget. Närmare hälften av rut-sektorns anställda är utlandsfödda. Vidare är höga anställningskostnader har lett till att andelen svenska enkla jobb är lägst i EU.

Att hon därmed skall förkorta mediantiden till första förvärvsarbete från idag nästan 8 år till 2 år, framstår som inget annat än verbala eskamotage – abrakadabra och hokuspokus.

b)  Inflödesperspektivet saknas helt. Johansson ställer inte ens frågan om Sverige som den sociala välfärdsstat som hennes parti slår vakt om, förmår att både behålla sina grundläggande system och samtidigt klara av det som hon med en eufemism kallar för ”befolkningstillväxt”, som i sak innebär ett inflöde av 80.000 – 100.000 nyanlända per år i minst fem år framöver.

c)  En analys om vilka resultat åtgärderna kan få saknas helt. Hur ser debet och kredit inom ramen för inflödet å ena sidan och åtgärderna å den andra. När kan de olika målen nås inom ramen för de åtgärder som föreslås?

Kommentarer: Överflödiga. Allt är sagt.

Om de borttappade svenska passen i Svenska Dagbladet. Igen.

Idag skriver jag om detta för andra gången på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken Kraftfulla insatser eller en tafatt skrivelse? Men ända sedan 2007 har jag skrivit om fenomenet  ”borttappade svenska pass” här på bloggen. År ut och år in har miggor och andra påmint om och påpekat det vansinniga i att det som tillåts i Sverige: att ett oändligt antal nya pass ges till personer som säljer sina svenska pass till andra som bedrägligt använder dem. Och om att det starkt oroar andra EU-länder, inte minst de närmast liggande nordiska länderna Norge, Danmark och Finland. Vilket man i DHS (Den Humanitära Stormakten) inte verkar bry sig särskilt mycket om; här anser man i stället att övriga nordiska länder ska ta efter och vara lika ”humanitära” och ”solidariska” och ta lika mycket ”ansvar” som man gör i DHS.

Kommer verkningsfulla, reella, konkreta och kraftfulla hinder mot bedrägerier med svenska pass att införas inom en mycket snar framtid? En kvalificerad gissning – baserad på att inget har hänt på alla de år passbedrägerierna varit kända – är tyvärr att svaret är nej. I Sverige gäller ”alla människors lika värde” och i det tycks ingå att terrorister, kriminella, människo- och narkotikasmugglare smugglare, falska ”flyktingar” – ja, snart sagt vem som helst från Mellanöstern och andra länder utanför Europa som vill ta sig till Sverige och kan skrapa ihop uppemot 80.000 kronor, på ett bekvämt sätt ska kunna ta sig hit. Med den – dåvarande och nuvarande – svenska regeringens goda minne:

Välkomna hit vilka ni än är och vad ni än vill i detta land! Det är lika mycket ert land som vårt land eftersom alla människor har lika värde och det finaste värdet man kan ha är att vara svensk och leva i Sverige! Dessutom: vi har noll koll!

Några tidigare texter i ämnet:
•  “Det finns en risk…” – 13 november 2007 (ja, redan då, för drygt sju år sedan, fanns det risker och ”ansvariga” var medvetna om dem…)
•  Nu börjar utländska medier vakna – 14 november 2007 för drygt sju år sedan…)
•  En kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna – Sverige: lär av Finland! – 12 november 2007 (påpekade jag då, för drygt sju år sedan…)
•  I Finland kan man inte, som i Sverige, få ut hur många nya pass som helst… – 15 november 2007 (konstaterade jag redan då, för drygt sju år sedan…)
•  Om svensk släpphänthet vad gäller svenska pass – 27 november 2007 (skrev jag då, för drygt sju år sedan…)
•  Varför stoppar Sverige inte handeln med svenska pass? Går det i Finland så borde det gå även här… – 12 december 2007 (undrade jag då, för drygt sju år sedan…)
•  På tiden – regeringen ska sätta stopp för missbruket av svenska pass! – 24 juni 2008 (trodde jag då, för snart sju år sedan…)
•  Nu ska svenska pass äntligen inte kunna missbrukas längre – 13 maj 2009 (trodde jag då, för nästan sex år sedan…)
•  ”När kommer andra länder, som nu ser hur Sverige ger ut medborgarskap till identitetslösa efter åtta år, att börja vägra erkänna passen som giltiga?” – 20 juli 2010 (undrade jag redan då, för snart fem år sedan…)
•  Jag skrev om bedrägerierna med svenska pass redan för snart sju år sedan… – 29 mars 2014 (och vad hjälpte det?)
•  Är pass inte värdehandlingar i Sverige? – 17 april 2014 (med anledning av min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida: Pass är värdehandlingar – 17 april 2014)
•  Viss (…) frustration på Rikskrim – 18 april 2014 (också där oroar man sig…)
•  Om problemen med förlorade pass och osäkra identiteter… – 27 augusti 2014 (en bloggläsare reflekterar)
• Be my guest # 107: Thomas Gür – 28 januari 2015
•  13 november 2007: En kvarts miljon svenska pass är på drift – en kvarts miljon! Av dem används många av look-alikes, andra manipuleras på olika sätt så de kan användas av andra än sina innehavare. Samma svenska pass används flera gånger, av olika personer. – 28 januari 2015

© denna blogg.

 

 

En migga: ”Ur en rapport utan diarienummer från Migrationsverket”

En migga skickar detta klipp ur en rapport utan diarienummer (?!) som skrivits av Migrationsverkets egen expertgrupp på Vo AP (=Verksamhetsområde Asylprövning) i slutet av maj 2013 (blåmakeringen gjord av miggan):

Vidare sägs följande:Är det någon som tror att situationen blivit bättre sedan slutet av maj 2013? Om det var så här illa då, hur illa är det inte idag när ännu många fler (tiotusentals fler) söker sig till Sverige och uttalar ordet ”asyl”?

I åratal har miggorna här på bloggen berättat, informerat, larmat – och jag har kommenterat och även skrivit egna texter – om haveriområdet Asyl&Migation i Sverige (detta är inlägg nummer 2863…). Under sju år har många så kallade ansvariga läst dessa berättelser, informationer, larm och kommentarer. Liksom även svenska journalister. Några få journalister/skribenter har reagerat och velat ta in och lära sig om det här snåriga och svåra området och sedan också skriva och berätta vidare om det. Som till exempel Ivar Arpi som skrivit i Magasinet Neo (här och här), bland annat på grundval av vad han läst här på denna blogg, och som han sedan- så som en ”riktig journalist” ska göra – har gått vidare och ”grävt” kring själv. Också Johan Westerholm på ledarsidorna.se har förstått och sett och researchat och skrivit föredömligt tydligt och faktabaserat. Liksom Thomas Gür och Mauricio Rojas, som lämnat Sverige för många år sedan men på avstånd följer och kommenterar skeendena här.

Det finns säkert ytterligare en och annan journalist, skribent och även politiker, som också försökt hålla sig till fakta och sanning. Men de allra flesta springer mitt i åsiktskorridoren och trumpetar antingen ut floskler eller kör med ”politiskt korrekta” ord och uttryck såsom ”mänsklig rättighet”, ”alla människors lika värde”, ”flytt från fruktansvärda förhållanden”, ”humanitär stormakt”, ”öppna era hjärtan” med mera. Ord och uttryck som de är vana att kunna gömma sig bakom och som de troligen inte ens själva vet vad de menar med dem.

När får vi se ett mejl från regeringen där det står: ”Asylbedrägerierna ska stoppas!” i stället för detta?OBS! det här är en autentisk skärmdump av mejlet från regeringen. Deras mejlutskickare har tydligen tänkt till lite och lagt ordet SPAM väl synligt i början av ämnesraden, för lite som SPAM ter sig sig ju faktiskt det här meddelande:

 

 

 

13 november 2007: En kvarts miljon svenska pass är på drift – en kvarts miljon! Av dem används många av look-alikes, andra manipuleras på olika sätt så de kan användas av andra än sina innehavare. Samma svenska pass används flera gånger, av olika personer.

Apropå Thomas Gürs text i föregående inlägg

Läs först Be my guest # 107: Thomas Gür. Och sedan följande oerhört upprörande och sorglig läsning om oacceptabla förhållanden som varit kända för den förra regeringen under hela dess regeringstid. Förhållanden som Allians-regeringen underlät att befatta sig med vilket gjorde att den allvarligt skadade sitt eget land, men samtidigt förstås gladde asylbedragarna.

•  “Det finns en risk…” – 13 november 2007 (ja, redan då, för drygt sju år sedan, fanns det risker och ”ansvariga” var medvetna om dem…)
•  Nu börjar utländska medier vakna – 14 november 2007 för drygt sju år sedan…)
En kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna – Sverige: lär av Finland! – 12 november 2007 (påpekade jag då, för drygt sju r sedan…)
•  I Finland kan man inte, som i Sverige, få ut hur många nya pass som helst… – 15 november 2007 (konstaterade jag redan då, för drygt sju år sedan…)
•  Om svensk slapphänthet vad gäller svenska pass – 27 november 2007 (skrev jag då, för drygt sju år sedan…)
•  Varför stoppar Sverige inte handeln med svenska pass? Går det i Finland så borde det gå även här… – 12 december 2007 (undrade jag då, för drygt sju år sedan…)
•  På tiden – regeringen ska sätta stopp för missbruket av svenska pass! – 24 juni 2008 (trodde jag då, för snart sju år sedan…)
•  Nu ska svenska pass äntligen inte kunna missbrukas längre – 13 maj 2009 (trodde jag då, för nästan sex år sedan…)
•  ”När kommer andra länder, som nu ser hur Sverige ger ut medborgarskap till identitetslösa efter åtta år, att börja vägra erkänna passen som giltiga?” – 20 juli 2010 (undrade jag redan då, för snart fem år sedan…)
•  Jag skrev om bedrägerierna med svenska pass redan för snart sju år sedan… – 29 mars 2014 (och vad hjälpte det?)
•  Är pass inte värdehandlingar i Sverige? – 17 april 2014 (med anledning av min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida: Pass är värdehandlingar – 17 april 2014)
•  Viss (…) frustration på Rikskrim – 18 april 2014 (också där oroar man sig…)
•  Om problemen med förlorade pass och osäkra identiteter… – 27 augusti 2014 (en bloggläsare reflekterar)

Kommentar från en utlandssvensk (England):
•  ”Jag ska hjälpa Sverige att spara in på kostnaden för nästa passförnyelse. Mitt nästa passbyte blir till ett brittiskt pass.” – 30 mars 2012

Kommentarer från en utlandssvensk (Tyskland):
•  ”Jag måste alltså åka 55 mil till Berlin, förmodligen övernatta på hotell, gå på ambassaden, betala 1400 SEK för passet och så åka hem 55 mil igen.” – 29 mars 2012
•  ”Ett svenskt pass är inget bevis på svenskt medborgarskap” – 31 augusti 2014

Kommentarer från en rikssvensk som flyttat till Finland och blivit finsk medborgare:
•  Handläggare vid svensk passexpedition till svenskfödd svensk medborgare som utvandrat till Finland: ”I och med att du inte har ett intyg från Finland som styrker att du är svensk medborgare så tar vi ditt fotografi och bifogar de handlingar du just skrivit under och sedan låter vi ditt fall ligga i vänteläge tills du kan få fram intyget från Finland att du är svensk medborgare och alltså har rätt till ett svenskt nationellt ID-kort. Ha en bra dag.” – 13 maj 2014
•  ”Kontrollanterna vet att finska id-handlingar sällan missbrukas till skillnad mot svenska motsvarigheter.” – 12 oktober 2014

© denna blogg. Vid ev citat, var vänlig länka till detta inlägg.

 

 

Be my guest # 107: Thomas Gür

Thomas Gür är företagare och författare.

Hur Justitieutskottets borgerliga majoritet stoppade lagstiftning om ”borttappade” pass 2010
och Moderaterna accepterade detta

Jag har sedan en tid undrat över vad som hände med det ursprungliga moderata förslaget från 2009 att få bukt med att svenska pass uppenbarligen medvetet, systematiskt och många gånger repetitivt ”förloras”, för att säljas på marknaden för falska pass. Varför kom aldrig regeringen Reinfeldt att agera i denna fråga som ledande politiker i det parti som dominerade den regeringskoalitionen, kom att initiera? Varför har vi fortfarande inte en lag som tydligt avser att förhindra detta missbruk?

Efter att ha förgäves sökt svar, genom att leta efter artiklar eller rapporter som kunde bringa klarhet i detta, beslutade jag mig för att leta själv. Kvällen den 26 januari, företog jag en ”skrivbordsundersökning” vilken tog mig mindre en halvtimme att genomföra och därefter författa, i form av den FB-uppdatering som jag kopierat in nedan.

Denna uppdatering är givetvis långt ifrån fullständig angående de politiska turer som ägt rum och den ger inte heller svaret på frågan varför det gick som det gått med detta förslag, alltså att det hamnade på hälleberget. Likväl tror jag att detta är det hittills mest systematiska försök som gjorts för att beskriva vad som på det politiska fältet hände med lagförslaget – fröet föll på klippan..

Bara detta är ett underbetyg åt svensk politisk journalistik.

En defekt, som jag också skriver nedan, i en av statsmaktens mest centrala funktioner, blir, trots att de uppmärksammats, inte åtgärdad år efter år, och varken den lagstiftande eller den granskande statsmakten reagerar över detta. Det är för sorgligt…
————
FB-Uppdatering av den 26 januari 2015

Här följer en sedelärande politisk historia om de ”förlorade” svenska passen och vad riksdagen velat göra åt den saken:
————
Hösten 2009 motionerade moderaten Elisabeth Svantesson om att riksdagen borde bry sig om frågan.

”Det borde inte vara möjligt att gång på gång förnya sitt pass. Istället måste Sverige börja ogiltigförklara borttappade pass, vilket tekniken i dag medger… Dessutom måste, i samband med utfärdandet av ett nytt pass, noteringar ske över hur många pass en person har haft. Det naturliga måste vara att en polisutredning görs efter ett visst antal förlorade pass innan ett nytt utfärdas.”
(Försvårande av möjligheten till passfusk)

Ganska naturligt eftersom hon dessutom tillsammans med partikollegerna Tobias Billström och Ulf Kristersson hade skrivit en artikel – Ta medborgarskapet från kriminella invandrare – i DN Debatt om denna fråga redan i februari samma år. De hade på sitt partis uppdrag utrett bland annat denna fråga.

Riksdagens justitieutskott fick Svantessons motion till sig och svarade på den så här:

”Utskottet kan mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan konstatera att en rad olika åtgärder vidtas för att minimera risken för missbruk av rätten att erhålla pass. Utskottet anser att något initiativ inte bör tas från riksdagens sida och avslår motion Ju252.”
(Justitieutskottet betänkande 2009/10:JuU13 Polisfrågor)

Notera sålunda, riksdagens då borgerliga majoritet avslog denna motion av Svantesson, som gjorde ett särskilt yttrande till protokollet, men vad hjälpte det.

Fyra år senare, 2013, kunde tidningarna åter berätta att den olagliga handeln med svenska pass fortsatt pågick. (Olaglig handel med svenska pass ökar, DN 29 september 2013).

Nu idag, finns det sedan hösten 2014 ännu en motion till riksdagen, denna gång av folkpartisten Johan Pehrson om att det måste göras något åt de ”förlorade” svenska passen: Motion 2014/15:653 Skärp reglerna för svenska pass. Denna motion har ännu inte behandlats av justitieutskottet.

————
En kommentar: Under de 35 år som jag deltagit i och följt svenskt samhällsdebatt har jag sett åtskilligt med inkompetens, slarv och politiskt klåparmentalitet. Men det här tillhör nog mina topp tio i denna genre. Riksdagen och regeringen har slarvat bort, förlorat (i likhet med passen), fem år på denna fråga nu, från DN-artikeln i februari 2009.

Hur en borgerlig majoritet i kammaren, en borgerlig regering och ett moderat styrt justitiedepartement kunnat ta så lätt, så fjärderlätt på denna fråga, övergår mitt ringa förstånd.

© Denna blogg och författaren.

Thomas Gür: ”Det sägs ofta att familjeåterförening är en mänsklig rättighet och att staten därför inte kan ställa försörjningskrav. Detta stämmer inte vad jag kan se.”

Thomas Gür skriver:

Angående försörjningskrav på anhöriginvandrare har jag behövt göra en genomgång av Europakonventionen och EUs direktiv om rätten till familjeåterförening. Det sägs ofta att familjeåterförening är en mänsklig rättighet och att staten därför inte kan ställa försörjningskrav. Detta stämmer inte vad jag kan se.

Europakonventionens artikel 8 säger:
Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Notera sålunda att här finns inget om återförening och notera också den villkorade skrivelsen om ”landets ekonomiska välstånd”. Familjeåterföreningsdirektivet i sin tur anger i sin artikel 7 att när en ansökan om familjeåterförening lämnas in får medlemsstaten kräva att referenspersonen (den mottagande) har en a) bostad, b) en sjukförsäkring som även omfattar familjemedlemmar, samt c):

”c) stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner samt antalet familjemedlemmar.”

Vad jag kan se faller därmed hänvisningarna till Europakonventionen och familjeåterföreningsdirektivet från dem som hävdar att man inte kan införa mer omfattande försörjningskrav för anhöriginvandrare. Om jag på något sätt misstolkar direktiven, är kritik välkommen. Här är länkar:

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Europeiska Unionens direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening

Addendum: Familjeåterförening för flyktingar regleras på följande sätt i direktivet:
Preambelns punkt 8 säger att flyktingars rätt till familjeåterförening bör regleras av förmånligare villkor. Dessa förmånligare villkor utvecklas under artikel 12. Punkt 1 i den artikeln säger att flyktingen inte behöver styrka att han uppfyller villkor som listas under artikel 7. Dock kan sådana krav ställas om familjeåterföreningen är möjlig i ett tredje land. Dessutom får staten i fråga kräva att villkoren i artikel 7 uppfylls om ansökan om familjeåterförening inte lämnats in inom tre månader efter det att flyktingstatus beviljats.

I sak innebär det att undantaget från det svenska försörjningskravet bara kan gälla flyktingar som fått uppehållstillstånd och bara om ansökan om familjeåterförening lämnats in senast tre månader efter tillståndets beviljande.

Ett allvarligt kunskapsproblem här är huruvida det är möjligt med tredjelandsåterförening. Eftersom 85 procent av flyktingarna saknar dokumentation när de ansöker om asyl och det finns tydliga indikationer på att en mycket stor del kommer via tredjeland till Sverige, vet vi inte hur stort mörkertalet är.

Likväl kan sakernas tillstånd inte vara det, att färre än en procent av anhöriginvandrare skulle uppfylla försörjningskravet och att 99 procent undantas från det. Inte minst med tanke på att en mycket stor del av anhöriginvandringen inte handlar om familjeåterförening utan är ”nyetablerade anknytningar”, alltså sådana som är på kortare tid än två år – helt enkelt människor som är bosatta i Sverige och som (ofta) gifter sig med en person från sitt hemland. Som Hanif Bali påtalat: ”En tredjedel av kvinnor som anhöriginvandrar går direkt till ett liv i socialbidrag”.

© denna blogg.

…och snart är det val igen # 5

I tidningen Expressen finns idag en artikel med rubriken Hundratals vill att Kent Persson ska sparkas. Ur texten:

Hundratals förtroendevalda moderater i hela landet vill att Kent Persson sparkas, kan Expressen i dag avslöja.

Ann-Cathrine Hjerdt, kommunalråd och borgmästare i Linköping:
– Det krävs otroligt mycket av en partisekreterare. Lyhördhet, synlighet, empati och mod. Kent är en bra person men har inte rätta personligheten för uppdraget.

Jag känner inte denne Kent Persson. Han kanske inte precis har gjort något enormt sympatiskt och socialt kompetent intryck de gånger jag sett och hört honom i olika medier, men statsministern valde ju ändå honom till partisekreterare, så han måste väl ha sett goda sidor hos mannen.

Oavsett vad jag vet och inte vet om Kent Persson så kan jag tycka att det är rejält illa ställt i ett parti där en massa ”kamrater” likt vargar kastar sig över ett – låt vara kanske grått – får och offentligt sliter det i stycken. Har de ingen ”vääääärdegrund” i det där partiet? Ingår det i så fall, om de har en sådan, att bete sig så här mot en partikamrat? Usch, ett parti med en sådan ”vääääärdegrund” skulle då inte jag vare sig våga eller vilja vara medlem i!

Kan de inte ha sina strider för sig själva inom Moderaterna, och inte gapa om dem så att vi alla måste ta del av dem? Inte undra på att folks respekt för politiska partier (M är ju inte de enda kålsuparna) med raketfart närmar sig noll!

En av de högljudda kritikerna är förresten kvinnan som inte kunde skriva korrekt svenska i sin inbjudan, vilket jag skrev om i inlägget Sverige bör ha ett ”riksspråk” som behärskas och förstås av alla och betyder samma sak för alla. Kort citat:

När borgmästaren i Linköpings kommun skickar ut en skandalöst dåligt och bitvis rent felaktigt författad inbjudan adresserad till ”Nya svenska medborgare”, blir man direkt illa berörd. Invandrare ska lära sig svenska, men får ett brev (som ingen kan ha korrekturläst…) på detta språk som visar att svenskar själva – i detta fall självaste borgmästaren i Linköping – inte behärskar språket.

Läs också Thomas Gürs text i Corren: När borgmästaren inte kan skriva. Kort citat:

En nybliven medborgare ska inte välkomnas på så dålig svenska, med så många stilbrott. Därför cirkulerar brevet i sociala medier. Borgmästarens brev är ett exempel på hur illa det är ställt med skrivfärdigheterna i delar av den offentliga förvaltningen.

…och snart är det val igen…

© denna blogg.

Låt er inte luras av desinformation, det kan visa sig bli farligt!

Läs först texten (publicerad den 31 maj 2014) om Den Nya Välfärdens nyligen publicerade rapport Utanförskapets karta under rubriken Det hjälper inte att skriva rapporter, ingenting förändras av det! Bland annat:

Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186 utanförskapsområden spridda runt om i Sverige. Samma år bodde 566.000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse med siffran för 2006!
———————
En signifikant andel av de boende i utanförskapsområden är andra generationens invandrare, alltså inrikesfödda barn till utrikesfödda föräldrar. Endast 26 procent av de boende i utanförskapsområdena år 2006, samt 25 procent av de boende 2012, hade svensk bakgrund, definierat som ”inrikesfödd med två inrikesfödda föräldrar”.

Läs därefter Per Gudmundsons ledarartikel i Svenska Dagbladet den 2 juni 2014, med rubriken Ohederligt om utanförskap. Bland annat:

Folkpartiet följde upp rapporten 2005, 2006 och 2008. Sen slutade utgivningen, vid en tidpunkt som på ett misstänkt sätt sammanföll med att den egna politiken rimligen borde börja ge effekter på utanförskapet.

”Tydligen har FP tappat viljan att belysa utanförskapet”, skrev Sanna Rayman kritiskt här på ledarsidan för ett år sedan (”De har slutat rita utanförskapets karta”, 16 juni 2013).

På detta replikerar den 3 juni 2014 integrationsminister Erik Ullenhag, ansvarig för den havererade integrationspolitiken och för den lätt vilseledande rapporten. Bland annat:

Går det då åt rätt håll när det gäller utanförskap och integration? Ja, när man studerar flera parametrar är det tydligt att utvecklingen är positiv sedan 2006. Över 180 000 utrikes födda har fått jobb sedan 2006, utanförskapet har minskat med 200 000 människor och etableringsreformen för nyanlända invandrare ger bättre resultat än det tidigare systemet. När det gäller de utanförskapsområden som kartan mäter gick de från tre 1990 till 156 år 2006 för att 2012 vara 155. Andelen invånare i utanförskapsområden är oförändrad mellan 2006 och 2012.

Och så här synnerligen tänkvärt skriver Thomas Gür på Facebook (publicerat med hans tillstånd):

Enligt Folkpartiets och integrationsminister Ullenhags rapport om utanförskapsområdena har dessa minskat från 156 år 2006 till 155 år 2012 (i själva verket har de ökat till 186, men det hör inte hit just nu).

Folkpartiet gick till val 2006 med att ha lösningen på att bryta utanförskapet och minska utanförskapsområdena. Partiet har sedan dess innehaft den för detta politikområde avgörande (enligt dess egen retorik) posten som integrationsminister. Under FP:s ansvarsperiod för integrationspolitiken på 6 år har alltså antalet utanförskapsområden minskat från 156 till 155.

Om Ullenhag och FP håller den här takten i att minska utanförskapsområdena, kommer dessa att ha helt försvunnit om 930 år cirka. För att gå tillbaka till den nivå från 2002 när FP första gången mätte de områdena, då de uppgick till 128 stycken kommer det att ta 162 år…

Läs och begrunda själva! Desinformation har regeringar och andra aktörer ägnat sig åt i alla tider, ofta med förödande konsekvenser för folk och länder. Sök egen information! Analysera och kontrollera och låt er inte luras av desinformation!

© denna blogg. Var vänlig länka till detta inlägg vid ev korta citat eller referat ur/av texten.

”Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal.”

Under rubriken Migration är mer än nationalekonomi skriver Thomas Gür i sin kolumn i Svenska Dagbladet idag bland annat:

Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser.

Den rätten – ”att bestämma vilka migranter det är gagneligt att ta emot och i vilket antal” – har svenska folket aldrig haft i landet som berömmer sig om att vara en demokrati, ja faktiskt en demokratiskt förebild för andra länder.

Notis i DN 2.2 2013

Det har länge varit dags att lyssna på folket, valboskapen. Och det har länge varit dags att börja värdera de berättelser som miggorna i åratal har orkat teckna ned och dela med sig av, inifrån Migrationsverket. För att deras berättelser har påverkat (trots öronbedövande tystnad från politiker..- och mediehåll) är ett absolut faktum. De har gjort en ovärderlig samhällsinsats och även jag, som hållit kontakt med dem, tagit del av deras historier och publicerat dem, förtjänar kanske något mer än just denna ”vi låtsas inte om den jättestora elefanten i rummet”-inställning bland dem som trots allt påverkats fastän de inte vill/vågar erkänna det.

Nu, 1.5 år före valet(!) erkänner migrationsministern det han länge vetat om: att asylinvandringen och anhöriginvandringen till lilla Sverige är på tok för hög och att det måste ske en ändring. Omvändelse under galgen, brukar sådant kallas, för Moderaterna ser ju vilket parti som, oavsett vilka skandaler medierna piskar upp, drar till sig allt fler potentiella väljare. Han och hans stab har också, med stor sannolikhet, tagit intryck av miggornas berättelser – och har de inte gjort det så har de nästintill begått tjänstefel (!). Och eftersom Moderaterna gärna vill fortsätta att regera och SD växer så det knakar så börjar M nu – alldeles för sent – att ta steg i mer realistisk riktning.

Miggornas insatser ska värderas högt för de har i unik och skakande dokumentation inifrån ett verk som nästintill verkar ha imploderat gett oss en helt annan – och en verkligt kunnig, first hand – inblick i vad som där pågår.

© Denna blogg.