• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2021
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Om Migrationsverket hade följt lagen så hade familjen Ahmadi med flera inte utvisats

vi-stodjer-familjen-ahmadiCentrum för Rättvisa driver några fall, Stockholms Handelskammare har engagerat sig i ett av dem, och nu har också Timbro engagerat sig för en av de familjer (den iranska urmakarfamiljen Ahmadi i Uppsala) som – som jag ser det och som lagen är utformad – ska utvisas på felaktiga grunder. I Timbros fall handlar det om en penninginsamling, men det handlar förstås också fortfarande och i grunden om att familjen ska beviljas fortsatt arbets- och uppehållstillstånd.

Jag har skrivit ett antal texter om det märkliga i att personer som arbetar och betalar skatt och har byggt upp sina liv i Sverige felaktigt utvisas. Längre ner finns länkar till några av mina texter i ämnet. Det viktigaste, som jag också tagit upp i texterna men som jag inte sett nå ut i andra medier, är följande, som jag upprepar ännu en gång i hopp om att någon – helst inom Migrationsverket – ska uppmärksamma:

Det står inte heller i 6 kap 2 § utlänningslagen att lön och övriga villkor ska vara exakt på öret desamma som anges i kollektiva överenskommelser. Det står att lönen ”inte får vara sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen”, inte att den ska vara exakt på öret densamma som facket bestämt.

Några av mina texter:

•  Fyra kronor för lite om dagen… – 19 december 2015. Ur texten:

Om handläggaren på Migrationsverket som upptäckte att Mehdi Ahmadis arbetsgivare, som ju tar på sig skulden för misstaget gällande lönen, hade kontaktat denne och påpekat att han måste ha missat att se till att lönen ligger rätt så hade ju saken varit ur världen. Tid och kraft hade då kunnat ägnas åt att jaga verkliga skurkar som säljer arbetstillstånd dyrt till utlänningar som sedan utnyttjas till löner betydligt mer än 180 kronor under kollektivavtalsenliga löner. Arbetsgivaren hade kunnat rätta till misstaget och Mehdi Ahmadi och hans familj hade kunnat fortsätta sina liv i Sverige.

•  Om fakta i målet är korrekt återgivna av medierna så är det inte rätt att familjen Ahmadi utvisas – 19 december 2015. Ur texten:

Ingenstans i utlänningslagen går det att hitta något som förbjuder att smärre misstag rättas till när de upptäcks att det är uppenbart att det inte förelegat brottsligt uppsåt. Det hade inte varit fel att bevilja Mehdi Ahmadi fortsatt arbets- och uppehållstillstånd.

•  Jag kan inte se att det i utlänningslagen står att en person ska utvisas för att en arbetsgivare begått ett smärre misstag eller för att lönen varit 4 kronor ”för låg” per dag i fem månader – 10 november 2016. Ur texten:

Sydsvenskan har fel när de skriver att:

Enligt svensk lag ska en arbetstagare från ett land utanför EU ha samma villkor och försäkringar som en svensk som är anställd enligt kollektivavtal.

För så står det inte i lagen.

Citera gärna ur mina texter och länka till originalinlägget.

© denna blogg.

Vem har makten? Vem borde ha makten?

VEM HAR MAKTEN I DEN SVENSKA MODELLEN?

Timbro logo

Det var rubriken – och frågan – vid ett seminarium i morse (13 april), arrangerat av tankesmedjan Timbro. Eftersom seminariet redan ligger på nätet har jag ”roat” mig med att lyssna på det (man måste inte titta, det går bra att bara lyssna) medan jag samtidigt gjorde annat.

Jag brukar inte orka se och lyssna på sådana här långa debatter med några personer som pratar runt om ”utmaningar”, ”utanförskap, ”ansvar”, ”sysselsättning” och ”åtgärder” med mera. Nu lyssnade jag ändå, mycket för att utmana mig själv att försöka ha ett så öppet sinne som möjligt inför vad de tre paneldeltagarna hade att komma med.

Jag är ingen politisk kommentator, jag har ingen egen politisk agenda och är på intet sätt partipolitiskt knuten till något svenskt parti. Som invånare i Sverige tar jag del av det som rör samhället och kan mycket väl lyfta upp och ”hylla” vad ett partis företrädare för fram i en fråga och nästa dag kraftfullt kritisera samma partis företrädare i en annan fråga. Partipolitik har aldrig varit intressant för mig, jag är finländsk medborgare, röstar i Finland och är en betydligt varmare anhängare av ”den finländska modellen” än av den svenska, åtminstone vad gäller politiken och hur landet styrs. Jag lever och verkar dock i Sverige och måste självklart vara intresserad av vad som sker här. Men då handlar det om ett samhällsintresse, inte om ett politiskt intresse. Och att få mig att tycka att ”allt är politik”, som en del försöker göra, det är som att hälla vatten på en gås så det är ingen god idé.

Med allt detta sagt så följer här först några utdrag ur vad paneldeltagarna sa under seminariet.

Annie Lööf:

Annie Lööf 13.4 2016Den svenska genomsnittspersonen är 40,3 år gammal, en man som har jobb och tjänar ungefär 30.000 kronor i månaden.
———–
Låt mig ta några exempel på hur det faktiskt ser ut nu, med de utmaningar som vi står inför. Många ungdomar lämnar skolan utan fullständiga betyg, personer med funktionsnedsättning har 63 procent högre arbetslöshet än andra. Människor med kort utbildning har tre gånger högre arbetslöshet än andra. Och på kort tid har Sverige tagit emot många nya som saknar – eller har väldigt låg grad av – utbildning. Som saknar akademisk erfarenhet.
———–
Sverige har det största gapet i sysselsättning mellan inrikes- och utrikes födda. Vi står allts inför gigantiska utmaningar om vi inte vågar presentera rejäla reformer. Och inte bara presentera dem utan också genomföra dem.
———–
80 procent av de arbetslösa framåt kommer att tillhöra marginalgrupper, alltså riktigt utsatta. Det är nyanlända, det är personer med kort utbildningstid, det är äldre, det är funktionsnedsatta. De som är arbetslösa i framtiden kommer att stå ännu längre från arbetsmarknaden än vad de har gjort tidigare. Det ställer krav på oss politiker att faktiskt presentera lösningar. Vi kan också se att IMF har sagt under lång tid att höga ingångslöner är ett strukturellt problem i Sverige. Höga ingångsler blir också ett hinder för en bra  integration, ett hinder som finns där trots att den ekonomiska utvecklingen i övrigt är god.

Clarence Crafoord:

Clarence Crafoord 13.4 2016Det finns faktiskt också makt som tillkommer enskilda. Enskilda människor. Alltså enskilda näringsidkare, enskilda arbetstagare. Och de här människorna, de kan välja om de vill bli del av en arbetsmarknadsorganisation eller ej. De kan fatta val om de ska gå med i en arbetsgivarorganisation eller i ett fackförbund.

Det här valet som de fattar, det  skyddas av grundläggande spelregler som såväl politiker som arbetsmarknadsorganisationer måste respektera. Och då tänker jag till exempel på vår egen grundlag, regeringsformen,  och på Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det här är det konstitutionella skydd som alla har mot övertramp och en del av detta konstitutionella skydd är föreningsfriheten. Och föreningsfriheten har två sidor: en del är att man ska få grunda en förening och gå med i en förening.

En självklar del i den delen av föreningsfriheten är exempelvis att man ska få grunda ett fackförbund om man vill. Man ska kunna gå med i ett fackförbund utan att drabbas av repressalier för det, det är givet. Men det är lika givet att man också ska få stå utanför. Man ska få stå utanför en arbetsgivarorganisation utan att drabbas av repressalier, man ska få stå utanför en fackförening utan att drabbas av några repressalier

(Läs här om fallet Henrik Gustavsson mot Byggnads som Centrum för rättvisa drev och som Clarence Crafoord talar om lögner in i sitt anförande)

Nils Karlsson:

Nils Karlsson 13.4 2016Jag vill nog säga det att individens ställning är väldigt svag i den svenska modellen. Ska man förstå den här modellen då måste man inse att det är en korporativ modell. Statsmakten har delegerat, i princip, lagstiftningsmakt till arbetsmarknadens karteller. Det här har rötter i tidigt 1900-tal.

De konfliktregler som styr hur den här modellen fungerar är från 1928. De är i princip oförändrade. Modellen har dock förändrats under resans gång, ett antal tillfällen, och den har alltid förändrats under hot om lagstiftning. På 20-30-talet var konfliktnivån i Sverige väldigt hög, det var väldigt mycket strejker och lockouter. det var särskilt vissa förbund som var väldigt aktiva, det var Sveriges Byggarbetarförbund, det var hamnarbetarna, det var transportarbetarna.

Det var, vad man idag skulle kunna karakterisera som små mansdominerade förbund i skyddade branscher. På 30-talet så satt arbetsgivarna Byggnads i lockout  under åtta, nio månader. Det var socialdemokratisk regering. Regeringen gav förslag om lagstiftning till skydd för tredje man, alltså allmänheten drabbades ju av de här konflikterna. Byggnadsarbetarnas löner låg 20, 30, 40 procent över andra sektorers löner. Under hotet om lagstiftning så ingick då parterna Saltsjöbadsavtalet.

Paneldeltagarna var, alla tre, intressanta att lyssna på. Mycket kan den som lyssnar kanske hålla med om, annat inte alls. En del nya tankar kanske väcks, nya kunskaper och/eller insikter kanske fås; det är inte bortkastad tid (man kan ju göra annat samtidigt) att lyssna!

Mina egna reflektioner är bland annat att alla de tre talarna var vältaliga och kunde på ett bra sätt åskådlig- och tydliggöra vad de ville ha sagt. Det jag hörde väckte en del tankar, inget var egentligen helt nytt men det kan vara bra att påminnas om sådant man inte tänkt på, på ett tag.

En negativ sak som jag blev påmind om och som är något som alltid irriterar mig, är den enormt stora betydelse som ”det politiska” anser sig ha och kunna ta i Sverige. För mig är det helt obegripligt hur mycket svenska politiker verkar vilja styra och ställa över, som man inte skulle drömma om att ständigt lägga sig i, i andra länder. Det handlar hela tiden om att ”det måste vi politikers ta ansvar för” och ”vi politiker måste presentera lösningar” och liknande. Nej, säger jag, håll er borta från detaljfrågor, för Guds skull! Få vill att personer som under vissa tider råkar sitta på vissa politiska poster ska ta sig rätt att ändra i lagar och bestämmelser för att själva liksom ”göra avtryck” i historien, eller att de ska bestämma in i minsta föräldraledighetsdag hur människor i ett så kallat fritt land ska leva sina liv.

Så slutreflektionen från mig blir att det var ett givande seminarium, det var intressant och det var bra att få lyssna på tre kunniga personer som fick tala oavbrutna. Men slutklämmen för min del blir, anspelande på seminariets titel: FOLKET SKA HA MAKTEN I DEN SVENSKA MODELLEN!

Och allra sist: Mycket viktigt är det som Clarence Crafoord säger om den enskildes rätt och rättigheter och det han berättar om processen som Henrik Gustavsson under tio år drev med Centrum för rättvisas hjälp mot Byggnads – och vann! Det kan man lyssna på från cirka 1.01.10.

Här finns hela seminariet:

Muslimska väljare – liksom alla andra väljare – representeras av dem som folket i landet valt

Timbro logoInför den alerta och opinionsstarka tankesmedjan Timbros kommande evenemang Vem representerar Sveriges muslimska väljare? kan man rent spontant undra varför man i Sverige tror att just muslimer skulle vilja ha, eller behöva, speciella företrädare. Hur Timbro tänker i frågan ska dess panel bestående av

•  Ivar Arpi, rapportförfattare och skribent
•  Tommy Möller, professor i statsvetenskap Stockholms universitet
•  Kent Persson, partisekreterare Moderaterna
•  Bosse Ringholm, f.d. finansminister

ge svar på.

Sverige är ett land med ett antal politiska partier som ska representera hela befolkningen i landet, däribland såväl judar som kristna, muslimer, buddhister, sikher och ateister. En demokrati med drygt nio miljoner invånare som – enligt konstitutionen, lagstiftningen och traditionen – har en så kallad värdegrund.

Muslimska asylinvandrare (vilket den absoluta majoriteten muslimer i Sverige är) som sökt och fått skydd här, ska bli, sägs det alltid, en integrerad del av det svenska samhället. Många av dem vill det också, även om det tyvärr inte gäller alla, vilket man bör vara ärlig och konstatera. Huvudinriktningen bör vara att de, som av olika skäl invandrat till Sverige, ska bli en del av – och därmed också representeras av – det svenska samhället. Allt annat är vansinne och kommer att skapa ännu mer oro, splittring och segregation än vad som redan är fallet.

Zulmay med sin bokZulmay Afzali, själv muslim, har i sin artikel Islamister som hotar oliktänkande ska inte representera mig på Newsmill den 22 april 2013 fört fram att just det, att han själv vill vilja vem han ska representeras av, precis som svenskarna. Jag ser ingen med hans bakgrund i den panel av – säkert på alla andra sätt – förtjänstfulla personer, som Timbro satt samman. Överhuvudtaget är varken han eller ett stort antal andra muslimer intresserade av att klumpas ihop till en enhet. Ska man inte lyssna på dem? Vet svenskar alltid bäst? I en kommande text här på bloggen utvecklar Afzali själv sin syn på frågan.

Till slut: Nog kan det tyckas en aning konstigt att det finns svenskar som faktiskt ännu efter decennier av stor muslimsk invandring tror, att det finns något som heter ”muslimska väljare”? Det är ju lika konstigt som att tro att det finns ”kvinnliga väljare”! Dessutom faktiskt nedvärderande mot muslimer som alla dras över en kam trots att skillnaderna mellan dem är precis lika stor som mellan svenskar (kristna, judar, ateister etc).

Min uppfattning – efter nära två decenniers erfarenhet av asylinvandrare, bland annat som asylombud i 14 år – är, att det, som personer med faktiska flykting- eller skyddsskäl vill är att få leva i fred och trygghet i landet Sverige, i den demokrati som skapats och byggts av svenskar genom decennier. Och representeras av folket i det land de fått en fristad i.

Kommentar: I programförklaringen sägs att rapportförfattaren:
”kritiserar det identitetspolitiska tänkande som är vanligt förekommande och argumenterar för att representation i en demokrati bör handla om politiska åsikter och målsättningar, inte om grupper och erfarenheter”
och att:
”En central slutsats av rapporten är att partierna bör vara återhållsamma med att ge legitimitet åt religiösa organisationer som säger sig representera större grupper än de har mandat för”
Varför behöver så självklara saker ens tas upp till diskussion? Och varför sätter man en rubrik som får varenda människa som läser den att tänka i helt andra banor än dem Timbro egentligen menar/vill att man ska tänka i?
© Denna blogg.