Det kom ett mejl: ”Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor?”

Det kom ett mejl:

Jag som skriver detta är en andra generationens invandrare, gift med en invandrare. Vi har båda universitetsexamen från Stockholms universitet, vi är egna företagare inom IT och PR och bor i villa utanför Stockholm. Min far kom hit från Canada 1967, med bland annat en examen från Cambridge, England, i bagaget. 1968 arbetade han som lärare på ett svenskt gymnasium, vilket han gjorde ända fram till sin pension. Han och vi har varit en god affär för Sverige.

I samband med Husbykravallerna började jag inhämta information om migration och integration från andra källor än de etablerade massmedierna. Det jag hittade skrämde mig, men inte i den omfattning som det som nu sker, skrämmer mig. Jag tror inte på konspirationsteorier, men det jag själv upplever och det jag får läsa om i massmedier överensstämmer inte, något jag uppfattar att allt fler delar.

En arbetskollegas fru engagerade sig i migrationskatastrofen i höstas och åkte till Centralstationen i Stockholm för att ta emot vad hon, via svenska mediers rapportering, fått för sig skulle vara trevliga barnfamiljer från Syrien som hade flytt för sina liv med IS-bödlar flåsande i nacken. Hon ledsnade redan efter ett par dagar;  de absolut flesta som kom var unga män som dessutom inte alltid var särskilt trevliga. På bilder i svenska massmedier lyckades fotograferna skapa ett intryck av att det var mest barnfamiljer som befann sig på stationen, vilket inte alls överensstämde med min kollegas frus egna upplevelser och inte heller med UNHCRs uppgifter om vilka som tagit sig till Europa. Nämligen 72 procent unga män, om jag inte minns fel.

Det jag saknar i den mediala rapporteringen är mer fakta om vad som händer. Asylsökarkatastrofen som drabbade Europa och Sverige (de flesta är väl inte flyktingar enligt den officiella definitionen?) verkade få de allra flesta att tänka enbart med hjärtat. Men medierna borde absolut ha rapporterat mer faktagrundat, inte så mycket baserat på känslor. Det finns ett stort antal problem (inte utmaningar) som väntar i vårt samhälle om den stora utomeuropeiska invandringen fortsätter. Om inte massmedierna ger en mer heltäckande bild lämnar de över till de så kallade hatsajterna som allt fler verkar vända sig till när mainstream media sviker.

Saker för medier att ta upp och för oss alla att diskutera:

1.  Vilka är det som nu kommer till Sverige?
2.  Varför kommer det så många nu?
3.  Hur ser asylinvandringen per capita ut i Europa de senaste tio åren?
4.  Varför kommer så väldigt många till just Sverige? Vad är det som drar?
5.  Hur många av dem som kommer till Sverige får flyktingstatus? Varför får de andra uppehållstillstånd?
6.  Vad säger Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter och skyldigheter?
7.  Får man resa genom ett dussintal länder från till exempel Afghanistan utan att registrera sig i något av de säkra länderna som man korsar på vägen hit?  Är det okej att välja och vraka vilket and man ska ”söka skydd” i?
8.  Om inte, varför verkar alla se mellan fingrarna med detta?
9.  Vilken andel av dem som får asyl och sedan vill ta hit anhöriga måste försörja dem själva, som väl lagen föreskriver? Det vill säga vilken andel får dispens från lagen? Jag har läst att det rör sig om mer än 99 procent. Varför har man ens en försörjningslag i sådana fall?
10. Hur ser utbildningsnivån ut för dem som kommer hit? Ibland ger massmedia och politiker bilden av att de som kommer är högutbildade. I vilken utsträckning är det sant? I vilken utsträckning har de som kommer hit en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden? Till exempel: om man är jurist från Afghanistan, vilken relevans har den utbildningen i Sverige? Agronom? Lärare?
11. Hur lång tid tar det i genomsnitt för en person från något av de stora asylsökarländerna som får uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov i Sverige, att komma bli självförsörjande?
12. Hur många anhöriginvandrare har det kommit per person som fått asyl/uppehållstillstånd som skyddsbehövande under de senaste tio åren?
13. Hur kommer det sig att så många så alla de ensamkommande barn kommer till just Sverige och inte till våra grannländer? Kan det ha att göra med att våra grannländer ålderstestar dem men att Sverige inte gör det?
14. Hur ser ekonomin ut för kommuner i Sverige som under lång tid tagit emot många asylsökande, till exempel Malmö, Södertälje, Botkyrka? Har den så kallade investeringen givit avkastning än? Om inte, när förväntas den göra det?
15. Hur kommer det sig att politikerna i Sverige har givit Migrationsverket mandat att på eget bevåg ge alla syrier och eritreaner permanenta uppehållstillstånd?
16. Stämmer det att syrier och eritreaner får permanent uppehållstillstånd i Sverige även om de redan har det i ett annat land?
17. Vilken andel av dem som kommit och kommer till Sverige påstår sig sakna id-handlingar?
18. Vad händer med dem som saknar id-handling och inte får asyl/uppehållstillstånd i Sverige? Utvisas de? Hur snabbt?
19. Finns det något problem med att befinna sig illegalt i Sverige? Deras barn får ju gå i skola, de själva får både sjuk- och tandvård samt slipper betala skatt.
20. Hur ska vi säkerställa att antalet utanförskapsområden inte bara fortsätter att växa med de volymer av människor som kommit och kommer till Sverige?
21. Vad ska de jobba med?
22. Vem ska utbilda dem?
23. Var finns sjukvårdarna som ska ta hand om dem? Och oss?
24. Hur många bostäder måste det byggas? Jag har sett en siffra, 700.000 bostäder på fem år. Om den stämmer innebär det i princip ett nytt Stockholm på bara fem år. Vem ska betala för byggandet av dessa bostäder? Vem ska betala hyrorna?
25. Hur ser de faktiska kostnaderna ut för en migration på, säg 100.000 asylinvandrare per år med den sysselsättningsgrad de tidigare haft för de folkgrupper som kommer nu? Hur ser kostnaden ut om tio år om det fortsätter komma 100.000 eller fler varje år?
26. Hur ser kommunernas budgetar ut, de som sedan ett tag tagit emot många asylinvandrare? Hur fördelas sig till exempel utbetalningarna av försörjningsstöd, det vill säga hur överrepresenterade är asylinvandrarna?

Och så vidare. Många ytterligare frågor återstår. Jag har inte ens berört brottsligheten än. Eller tiggarna. Eller vad det som sker innebär för det svenska samhället som har byggts upp under generationer. Vad händer när väldigt många personer från världens sämsta ställda länder kommer till oss och omgående får ta full del av vår välfärd? Kommer de automatiskt att få svenska värderingar och bli goda svenska medborgare? Tillåt mig tvivla.

Jag har heller inte berört varför varenda kommun i Sverige plötsligt måste ha personer som jobbar mot islamistisk radikalisering. Varför jobbar inte de muslimska församlingarna mot detta?

För mig är det uppenbart att varenda människa med någorlunda fungerande analytisk förmåga inser att Sverige omöjligt kan ta emot och integrera ens en bråkdel av dem som kommit de senaste åren. En fyr- eller femdubbling av redan tidigare alldeles för stora volymer är på väg att bringa det svenska välfärdssamhället till en kollaps. Om detta är det tämligen tyst i de stora medierna. Varför?

Skulle inte de allmänna medierna kunna ta och upplysa mig och den snabbt ökande skaran av tvivlare om allt det jag ställer frågor om och ge oss fakta, inte bara känslor? Tino Sanandaji har en förmåga att ta fram fakta för att krossa myter. Hans opponenter brukar endast använda känslor.

Sedan årsskiftet har jag följt dessa frågor och debatten kring dem ganska sporadiskt då jag märkte att funderingarna kring vad som händer med Sverige tyvärr fick en negativ påverkan på mitt humör. Samtidigt beundrar jag dig, Tino Sanandaji med flera som oförtrutet kämpar på för att upplysa och informera. Förhoppningsvis kan terrorattentaten med ”svenskar” som aktiva medhjälpare få vår halvsovande befolkning att börja fundera på om den inte ändå tycker att det är viktigt för vilka och för hur många vi öppnar våra hjärtan och våra plånböcker och lovar livslång försörjning till.

Ett mycket litet steg i rätt riktning – men det har tagit alldeles för lång tid – är att en del medier börjar förstå att alla som kommer till Europa inte generellt ska benämnas ”flyktingar” eftersom de ofta är ”migranter” och inte ”flyktingar”.

Det finns som sagt många fler frågor att ställa, men just nu måste jag starkt fokusera mig på mitt jobb och att dra in pengar ifall att det Sverige som vi har växt upp i och älskar inte längre är ett alternativ för mig och min familj att leva i. Ett litet hopp finns dock fortfarande om att regeringen verkligen ska skärpa lagstiftningen och att socialdemokraterna inte ska vika ner sig för Miljöpartiet nu när strömmen av asylsökande åtminstone för tillfället har hamnat på en lite mer hanterbar nivå.

Jag hoppas också att Schengen-överenskommelsen förpassas till historieböckerna och att gränskontroller återinförs permanent i hela Europa så att vi kan förhindra olika former av kriminella att lätt förflytta sig mellan våra länder.

Signaturen Bekymrad

Kommentar: 26 frågor inklusive mängder av följdfrågor i många av dem, samt ytterligare frågor som inte är numrerade. Reflektioner. Förhoppningar. Se här, medieredaktioner, här är frågor som jag kan tänka mig att många vanliga, hyggliga människor gärna vill att ni ska söka svaren på och servera dem sakligt och korrekt utan vinklingar och egna ideologiska bakgrunder. Så svårt är det inte, vi är ganska många som lyckas med det varje dag men som inte når lika många som betydligt större medier. Allt fler som vill ha raka svar och hårda fakta på asyl-, migrations- och integrationsområdena kommer annars att söka sig bort från ”gammelmedierna” för att få en mer nyanserad och trovärdig information.

Personen som skrivit texten har valt att vara anonym. De flesta förstår varför. Jag vet vem personen är.
© denna blogg. Vid ev citat, vänligen länka till denna sida så att texten kan läsas i sin helhet av intresserade.

Tyskland. Inrikesministern: ”De strejkar för att de inte gillar boendet, de ställer till besvär då de inte gillar maten, de startar slagsmål i asylboenden.”

Min alerte och engagerade rapportör i Tyskland, svensken som jag i enlighet med hur man i Sverige kallar människor av alla nationaliteter  för ”nysvenskar”, kallar ”nytysken” ,berättar:

I Heute-sändningen (tyska ZDFs huvudnyheter, tidskod 7:05) den 1 oktober, uttalade sig den tyske inrikesministern:

Det finns flyktingar som tror att de själva kan bestämma var de ska tas emot. De avlägsnar sig från sina boenden, beställer taxi och har förvånansvärt mycket pengar för att åka hundratals kilometer genom Tyskland.* De strejkar för att de inte gillar boendet, de ställer till besvär då de inte gillar maten, de startar slagsmål i asylboenden.”

Dessa personer är visserligen en minoritet, men vi måste göra helt klart att den som kommer till Tyskland måste låta sig bli tilldelad boende dit vi tar honom och ställa upp på en rättvis undersökning och godkänna vår rättsordning.

* Läs också Finland. ”En taxiresa på 1400 euro känns ingenstans.”

På frågan om Tyskland har nått gränsen för det möjliga svarade ministern: 

Vi klarar det inte utan vidare – det är absolut en stor belastning.

Nytysken:

Detta väl apropå Merkels uttalande ”Vi klarar det!”. Det följde en shit-storm mot ministern på sociala medier!

Man antar att det till Tyskland i september kom 270.000 asylsökande. 9.000 per dag! Vidare antas det finnas 290.000 oregistrerade flyktingar i landet och situationen beskrivs med viss underdrift som ”oöverskådlig”. Läs artikeln Bundesamt ratlos: 290.000 unregistrierte Flüchtlinge in Deutschland.

Kommentar: I Sverige är asylkatastrofen ett faktum. Sverige har ingen som helst kontroll över vilka människor från – främst – Mellanöstern som befinner sig på svensk mark, inte ens hur många de är. Och ingen möjlighet att ge dem boenden, skolgång, yrkesutbildning, svenska för invandrare, tandvård, sjukvård, tolkar etc. Och absolut inte jobb.

Hur ska dessa människor kunna försörjas av den relativt allt mindre andelen av befolkningen som arbetar? Det är det ingen som andas något om. Det verkar som om det finns enorma hemliga källor att nu börja ösa ur eftersom det inte talas om att välfärdsstaten egentligen redan nu är ett minne blott. Inte heller talas det om att alla som arbetar och dignar under tunga skatter kommer att tvingas att avstå från en ännu större del av sina inkomster för att försörja okända människor varav en stor del (inte alla) inte ens borde vara här (de som inte har asyl- och skyddsskäl men ändå stannar här, asylbedragare made falska identiteter etc) och som aldrig kommer att arbeta här en enda dag av sina liv.

Tino Sanandaji skriver i en lång text – och han är inte ensam om de här insikterna (som dock inte verkar delas av svenska ministrar, politiker eller journalister) – bland annat:

Flödet består, och det ser nu ut som att de med invandrarbakgrund om den nuvarande takten bibehålls kommer att bli Sveriges majoritetsbefolkning inom 10-15 år. Landets makthavare har bestämt sig för ett radikalt, irreversibelt och aldrig prövat samhällsexperiment. Det enda som kan stoppa krisen är att återgå till en mer restriktiv flyktingpolitik, stänga gränserna och erbjuda skydd åt flyktingarna med en massiv biståndssatsning. Detta är omöjligt så länge debatten domineras av flykt från en jobbig verklighet.

© denna blogg. Vid ev kort citat ur texten, vänligen löna till detta inlägg.

Be my guest # 103 – man, 37

I Sverige kan eller vågar numera inte alla skriva i eget namn. Alla vet varför, det behöver inte sägas igen och igen. Icke desto  mindre kan det de har att säga vara nog så viktigt. Den här personens identitet känner jag till, och det samt det faktum att det han skriver är välformulerat och viktigt, gör att jag publicerar hans text. Så här presenterar han sig:

Man, 37 år gammal. Tjänsteman i den offentliga förvaltningen med bakgrund på Migrationsverket och Länsstyrelserna. Har arbetat med integrations- och arbetsmarknadsfrågor under cirka tio år. Arbetar nu kommunalt med helt andra frågor och politikområden men med ett stort intresse för migrations- och integrationsfrågor. Politiskt obunden men lutar åt det borgerliga hållet.

Tack för den mycket välskrivna artikeln om Mehmet Kaplan. Det behövs någon som sätter ned foten ordentligt mot extremism i alla dess former. Tyvärr tror jag att Nalin Pekgul har rätt i att saken kommer att sopas under mattan, inte enbart på grund av ”islamofobikortet” utan snarare baserat på Kaplans partitillhörighet. Miljöpartiet innehar en särställning och partiet och dess företrädare. Det räcker med att göra jämförelsen mellan Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló som tvingades göra bot och bättring redan innan bläcket på deras utnämningar till statsråd hade torkat 2006, och vice statsminister Åsa Romson 2014, som med största sannolikhet kommer att sitta kvar i orubbat bo. Nåväl detta var en utvikning som egentligen inte har med ämnet att göra men som likväl hakar in i frågan om legitimitet gällande både politik och politiska partier.

Det är tämligen uppenbart att något är fel med Sveriges asylpolitik och att missnöjet jäser ute i landet. Trots detta ägnar sig allehanda politiker och framförallt journalister åt att bortförklara situationen eller att komma med förklaringar eller mirakelkurer (PWC-rapporten om Sandviken som pulveriserades av bland andra Tino Sanandaji) eller det faktum att media konsekvent har lyft fram de siffror och ståndpunkter som till synes ger legitimitet åt den förda politiken (OECD-rapporten om invandring och vinster eller SOM-institutets enkät om mångfald är bara några exempel). Problemet är att dagens medielandskap är väsensskilt från sötebrödsdagarna före bloggosfären. Idag finns den relevanta informationen ett knapptryck bort och tvärt emot vad den miljöpartistiskt anstrukne och kosmopolitiske ”hen” inom journalistkåren anser om den genomsnittlige medborgaren så är vederbörande (medborgaren) fullt kapabel att både söka och värdera information utan att den först genomgått gammelmedias försköning och tillrättalägganden.

Den verklighet som framgår är således väsensskild från den glättiga det glättiga ”multikulti” (som andas en hel del exotism men eftersom det är de goda krafterna som uttalat den så är det ju som vi alla vet helt okej) som migrationen framställs vara. Istället framträder en bild av ett samhälle, fjärran från Söders hippa caféer och surdegshotell där kommuner i glesbygden går på knäna för att vidmakthålla den ”Humanitära Stormakten”. Svensken i gemen må vara konflikträdd och knyter oftare handen i byxfickan än att protestera, åtminstone öppet men förr eller senare måste missnöjet få ett utlopp. Detta visade sig i valet då Sverigedemokraterna blev tredje största parti.

Även detta verkar komma som en överraskning för medieeliten som desperat försöker hitta förklaringsmodeller. Det diskuteras, stöts och blöts. Förment söker man hitta beröringspunkter och modeller till att förstå hur närmare 13 procent kunde rösta på ”de onda” och ändå missar man målet.

Migrationspolitiken! Väljarna la sina röster på Sverigedemokraterna därför att man vill se en förändring. Detta innebär inte per automatik att svensken är rasist eller ”främlingsfientlig” utan att det finns ett missnöje med att man som invånare i Ställdalen, Hultsfred eller Tierp måste bära ansvaret för västvärldens mest extrema invandringspolitik. Svaret är inte konstigare än så. Medie- och politikereliten må grina illa åt dessa stängda hjärtan men å andra sidan finns det få asylboenden på Södermalm så igenkänningsfaktorn torde vara lika med noll.

Dock lär det inte bli en förändring inom den här mandatperioden, snarare så verkar de sju etablerade partierna vara ännu mer övertygade om att fortsätta på inslagen väg. Definitionen av dårskap är att upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Jimmie Åkesson kan lugnt luta sig tillbaka och se fram mot 18 till 20 procent av rösterna 2018. Det ironiska i det hela är att ett vanlig förekommande ord i diskussionen synes vara ”ansvar” – ofta riktat mot andra länder i EU men på hemmaplan verkar man ha glömt bort ordets rätta innebörd.

© denna blogg och författaren till texten.

Moderaterna är ”ett parti som ska driva opinion”!

Se först detta nio minuter långa klipp från SVT-programmet Gomorron Sverige, som sändes den 18 september (tillgängligt till den 18 september 2015).  Tino Sanadaji, Institutet för Näringslivsforskning, och riksdagsledamoten Ulrika Karlsson, M, ansvarig för frågor om demokrati och mänskliga rättigheter i sitt partis riksdagsgrupp, medverkar och samtalar om varför Moderaterna tappat så mycket i det nyss avhållna riksdagsvalet.

Det märks inte en tillstymmelse till självrannsakan hos M genom Ulrika Karlsson, som jag för övrigt själv haft förmånen att agera asylombud tillsammans med för åtta, tio år sedan och vars engagemang på individnivå, för enskilda asylsökande, jag respekterar. Om hon – vilket man måste utgå från med tanke på hennes uppgift i riksdagen – verkligen för M:s talan, vilket innebär att M fortsätter gå den väg som starkt bidragit till att SD, med stöd av bl.a. ex-moderater, fördubblade sitt väljarstöd, då är det precis så illa som de f.d. M-väljarna och många andra har sagt och varnat för!

M har lidit ett rätt ordentligt nederlag (ett förlorat val) men är ändå så tondövt och struntar uppenbarligen helt i sina väljare – och de fakta Sanandaji presenterar. I stället framhåller partiet att: ”Moderaterna är ett parti som driver opinion” och det kommer med stor sannolikhet att förpassa det till gruppen ”småpartier” vid nästa val (under eller kring 10 %), medan SD seglar förbi och blir andra största parti i Sveriges riksdag. Notera att jag skrev detta idag, den 18 september 2014, fyra dagar efter årets riksdagsval…

Dessutom: När började politiska partier existera för att ”driva opinion”??? Hittills har det väl ändå varit så att partier, som ju består/borde bestå av tämligen likatänkande, även kallade ”medlemmar”, presenterat sina program, sina ideologiska och andra inriktningar och vad just de vill åstadkomma för landets och folkets bästa. Sedan har människor som hållit med i det mesta i partiets program röstat på det och partiets uppgift och uppdrag har varit att utföra det de lovat väljarna som röstat på det.  Men enligt M:s nya giv är de:

Vi är ett parti som ska driva opinion.

Därmed skiljer M sig från alla andra politiska partier i Sveriges riksdag och är inte längre ett traditionellt politiskt parti utan mer av en PR- och lobbyorganisation. Och även om det är trist för väljarna så är det ändå bra för dem att veta. Det hade varit bra för väljarna att veta det före den  14 september, men inte för M för då hade väljarstödet rasat ännu mer, till förmån för andra partier, bland dem SD.

Slutreflektion: En eloge till programledaren (vars namn jag inte vet och som jag inte heller kan se på programsidan, tyvärr) för att han lät de båda medverkande komma till tals och även tala till punkt och inte avbröt dem med förnumstiga utan enbart relevanta frågor. Tonen var normal och man fick som tittare/lyssna och ta till sig bådas argument och fakta utan störande moment. Ett riktigt bra inslag!

Tillägg efter att ovanstående publicerats från personer som inte riktigt håller med mig i min syn på ”att driva opinion. Först min syn:

Jag har alltid tänkt och trott att det är ungefär så här: partier uppkommer genom att människor som tänker, tycker och vill samma sak, går samman kring en ideologi och skriver ett program för sin politik. Sedan presenteras det hela och man hoppas att så många som möjligt ska vilja bli medlemmar som möjligt och rösta på partiet. När programmet är klart går man till val på det och då vet folk vad det är de röstar på. Jag har aldrig tidigare hört någon partiföreträdare tala om att ”driva opinion”, för mig låter det som något en lobbyorganisation sysslar med. Ett politiskt parti ska veta var det står. Så har jag tänkt.

En person som inte håller med säger:

Aha, jag tolkar det verkligen som att ”vi står för något även om opinionen drar åt ett annat håll”. Driva opinion = stå för något (på politiska). Det vill säga inga konstigheter. Varför ska partier annars finnas?

En annan person som inte heller håller med säger:

Klart partier och politiker ska driva/påverka/leda opinion – tyvärr är det för många politiker som tror att opinionen enbart är till för att lyssnas på, vilket lätt gör dem till vindflöjlar. ”Sedan presenteras det hela”, är också en del av att driva opinion. I opposition finns dessutom inte mycket annat att göra. För övrigt, ideologin och programmen förändras och utvecklas löpande i alla partier. Din kommentar ”då vet folk vad det är de röstar på” skulle jag nog också ifrågasätta. Folk kan i bästa fall rösta på en inriktning, en karaktär eller en samling värderingar. Men eftersom vi har koalitioner nästan överallt kan ingen veta vad de röstar på. Omvärldsfaktorer som förändras gör också att inte ett aldrig så färdigt program är hugget i sten – det blir ofta omprioriteringar.

Så här blir det när sansade människor kommenterar och förklarar. Man får sig tankeställare och ändrar sig kanske helt eller åtminstone delvis. Eller inte alls. Men man får alltid anledning att fundera över sina egna funderingar och åsikter och det kan aldrig vara annat än positivt. Så jag tackar dem som kom med ovanstående inpass!

© denna blogg. Detta är mina tankar, min text. Förvrängning eller vinklingar av vad jag skriver är inte tillåtet, däremot korta citat med åtföljande länkning till detta inlägg så att var och en kan lösa exakt vad jag skriver och inte någon annans tolkning av det.

Det hjälper inte att skriva rapporter, ingenting förändras av det!

Den Nya Välfärden har gett ut en liten (63 sidor) men innehållsrik och rejält skrämmande rapport: Utanförskapets karta, skriven av Tino Sanandaji.  Den har långt ifrån fått den uppmärksamhet den inte bara förtjänar utan rentav kräver.

Den, som inte längre litar på att mainstream media lyfter fram viktiga fakta om den stora förändringen av Sverige, bör skaffa sig kunskap och vetskap på andra håll. Viktiga kunskaper och insikter får man om man läser Utanförskapets karta. Klicka på titeln i förra meningen och ladda ner rapporten gratis i pdf-fomat. Läs och begrunda och tänk själva i stället för att låta journalister, som ofta har egna agendor och tydliga, egna politiska sympatier, och därför inte för fram allsidig information och alla fakta, sätta världsbilden.

Ur förordet – skrivet av Mauricio Rojas – till rapporten:

År 2002 kunde 136 bostadsområden (som i senare rapporter reviderades ner till 128) klassas som ”utanförskapsområden”, i jämförelse med bara tre stycken år 1990.
——————————
Det handlar om tiotusentals människor för vilka den vitala sociala rörligheten har upphört att fungera och om bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor som på ett markant sätt skiljer sig från samhället i övrigt.
——————————
En etniskkulturell dimension vidgade på ett radikalt sätt den växande klyfta som skilde utanförskapsområdena från landet i övrigt. Det borde ha fungerat som en mäktig alarmsignal, sm manade till handling innan det blev för sent. Men ingenting gjordes. Utvecklingen mot en klyvning av landet bara fortsatte, såsom det visades i de nya Utanförskapets kartor som togs fram 2005, 2006 och 2008. Kartan 2008 visade att det år 2006 fanns 156 utanförskapsområden!
——————————
Utanförskapsområdena fortsatte att växa mellan 2006 och 2012, då det fanns 186 utanförskapsområden spridda runt om i Sverige. Samma år bodde 566.000 personer i dessa områden, en ökning med 16 procent i jämförelse med siffran för 2006!

Kriterierna för att ett område ska definieras som ”utanförskapsområde”:

•  att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetar
•  att den andel av skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda)

Ur rapporten:

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488.000 personer år 2006 och omkring 566.000 personer år 2012.
——————————
En signifikant andel av de boende i utanförskapsområden är andra generationens invandrare, alltså inrikesfödda barn till utrikesfödda föräldrar. Endast 26 procent av de boende i utanförskapsområdena år 2006, samt 25 procent av de boende 2012, hade svensk bakgrund, definierat som ”inrikesfödd med två inrikesfödda föräldrar”.
—————————–

Talande tabell ur rapporten:

 

En utlandssvensk ser på Sverige från sitt nya hemland i Europa

En utlandssvensk skriver:

Här kommer några tankar från det utländska träd där jag sitter med en kikare och tittar på ankdammen Sverige. Kanske måste man titta på Sverige från utlandet för att se hur absurd den svenska politiken är. Förutom jag, som gör det i blygsam skala, så finns till exempel Tino Sanandaji som är ekonom med en massa examina på ett universitet i Chicago. Han bloggar här.

Den 9 november skrev Miljöpartiets Åsa Romson och Mehmet Kaplan en debattartikel – Vi missar fördelarna som invandringen ger – i Svenska Dagbladet. Jag ska inte säga något vare sig för eller emot det de propagerar för. Däremot vill jag ta upp hur. Med anledning av något just Sanandaji skrivit på sin blogg som gör att jag inte längre litar på siffror som presenteras i debattartiklar.

Det är nämligen så att man börjat försöka att bevisa olika saker med hjälp av siffertrixande. Sanandaji avslöjar hur integrationsminister Erik Ullenhags ”600 000 invandrare går till jobbet varje dag” inte riktigt stämmer om man ser lite annorlunda på siffran. Samt att det Ullenhag säger om att ”aldrig förr har så många invandrare gått till jobbet” och att ”antalet invandrare som har ett jobb har ökat de senaste sex kvartalen” låter bra men är fullständigt intetsägande som bevis på att invandrare skulle jobba mer. Sanningen är den att antalet invandrare har ökat i landet och då ökar förstås antalet som går till ett jobb. Om man däremot räknar på rätt sätt, i procent, så är procenten invandrare med jobb idag lägre än för fem år sedan. Ullenhag ljuger inte här, för han säger antal och kan fortsätta se lika troskyldig ut, men hur många vanliga läsare tänker på att han säger antal och inte procent?

Sedan skriver Sanandaji:
”They include people aged 65-74 in the data. Since there are far fewer retire-aged immigrants than retired-aged native Swedes, the immigrant numbers appear better. They also don’t separate non-European immigrants (the group which has problems in the labor market) from Nordic immigrants, whom we all know are doing fine. Instead  of comparing immigrants and native Swedes they compare immigrants with the total population (which includes immigrants!). This is despite the fact that data is available for native Swedes.”

Erik Ullenhag, integrationsministern, och andra svenska politiker trixar med siffror och det är fullkomligt klart att de gör det medvetet. Då undrar man varför? För att dölja en verklighet för svenskarna, en verklighet Ullenhag med flera inte vill att de ska se? En verklighet det hörs fler och fler röster om, som påpekar att den finns och att nu sätts alla klutar in för att tysta dessa röster. En bra metod gentemot de statistiktroende, och ack så rationella svenskarna, är att göra det med siffror.

Men varför dölja? Den frågan lämnar jag lite öppen – men jag tror att ett svar är, att nu är farten så hög att ekipaget inte går att stoppa utan att en del ramlar av och skadar sig.

När jag läste MP:s debattartikel i SvD så tänkte jag alltså på Sanandaji. Trixar Romson och Kaplan med siffrorna som Sanandaji avslöjat att Ullenhag gör? Stämmer det t.ex. som Romson och Kaplan skriver:

Men faktum är att andelen utlandsfödda svenskar med en eftergymnasial utbildning på minst tre år var 14 procent 2006, och 2011 hade andelen ökat till 17 procent. Motsvarande siffror för inrikes födda är lägre: från 11 till 13 procent.

Tar man hänsyn till att före 70-80-talen var det betydligt ovanligare bland svenskar med högskola/universitet. Man kunde gå från 9:an direkt till ett jobb. Vad skulle hända om man jämförde grupperna i åldersspannet 20-50 år var för sig? Räknar man in svenska pensionärer bland gruppen inrikes födda för att hyfsa till statistiken? So sorry, men det skulle inte förvåna mig, jag vågar snart inte längre lita på en enda siffra som jag läser.

Jag anser att det startat ett slags ”statistikfäktning” på debattsidorna och i tidningar och tv, bland politiker och journalister, och att vi läsare måste bli mycket bättre på att ifrågasätta all statistik. En hel del av den verkar vara, om inte lögnaktig så tillrättalagd. Än en gång – hur många vanliga läsare lägger märke till att Ullenhag säger antal och inte procent? Hur många förstår att de riskerar att blir manipulerade genom siffertrixande?

Kommentar: Så här funderar alltså en utlandssvensk som dels följer med vad som händer i hans gamla hemland; dels har en viss, hälsosam distans till det tack vare att han bor i ett annat EU-land och ser på sitt hemland med lite andra ögon.

 © = COPYRIGHT denna blogg. Min text är min och ska inte förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten kan givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet. Jag har inget samarbete med någon annan och skriver mina texter själv eller återger miggors och andras berättelser, med deras skriftliga tillstånd.