Första advent

Advent inleds fjärde söndagen före jul och varar till och med julafton. De fyra söndagarna fram till jul benämns vardagligt första, andra, tredje och fjärde advent, eller mer korrekt första, andra, tredje och fjärde söndagen i advent. När juldagen infaller på en söndag, blir adventstiden lång jämfört med om juldagen infaller en måndag. Tiden fram till julafton räknas ned på olika sätt beroende på tradition. På norra halvklotet är det årets mörkaste tid och många hem rymmer under den här tiden en adventsljusstake med fyra, vanligtvis levande ljus, där ett ljus tänds för varje söndag i advent som passerats.

Som förebud inför julen hänger många också upp adventsstjärnor i sina fönster under adventsperioden i december. Någon gång under 1880-talet hängdes den första adventsstjärnan upp i Tyskland. Det tog cirka 50 år för traditionen att nå Sverige. Nuförtiden är de flesta adventsstjärnorna elektriskt upplysta.

Stjärnan symboliserar Betlehems stjärna, den stjärna som visade vägen för de österländska stjärntydarna (de tre vise männen) till det nyfödda barnet Jesus, i ett stalls krubba. I dag används stjärnorna för att sprida julstämning och längtan till julen.

Kyrkoåret börjar första advent och så här skriver Svenska kyrkan bland annat på sin hemsida om sin kalender, kyrkoåret och advent:

Tända ljus lyste upp den mörka vägen

De adventsljusstakar vi har i våra fönster har inte någon koppling till bibeln. De kommer i stället av en gammal tradition, då folk tände ljus i fönstren på juldagens morgon. Det gjorde man för att lysa upp vägen för dem som gick eller åkte till julottan, den gudstjänst som börjar tidigt, innan solen har gått upp.

Så är det, så har det ”alltid” varit, så är traditionen i våra länder här uppe i norr och så gott som i hela Europa. Vare sig vi är aktivt eller passivt kristna, eller inte ser oss som troende alls, så har advents- och julfirandet så långt vi kan minnas hört till de flestas självklara traditioner. En del firar med kristna förtecken, andra tar fram ljus och stjärnor enbart för att lysa upp den allra mörkaste årstiden. Jag önskar alla läsare en riktigt

god och fridfull första advent!

 

Finland. Landsmän tvingar flyktingar att behålla seder och bruk från sina egna kulturer.

Klicka på textruta för att komma till artikeln på Savon Sanomats sajt (på finska).

Landsmän tvingar flyktingar att behålla seder och bruk från sina egna kulturer

En del av invandrarna har i Kuopio stött på svårigheter när det gäller att få anpassa sig till den finska kulturen. En liten grupp, speciellt bland kvotflyktingarna, försöker tvinga sina landsmän att behålla seder från den egna kulturen. Detta framkom starkt vid ett informationstillfälle om invandrades rättigheter och skyldigheter i mångkulturcentret Kompassen. Många föräldrar var oroliga för att deras barn ska bli mobbade.

– Vår dotter mobbas om hon äter kött som är förbjudet enligt islam i skolan. De som mobbar henne är andra muslimer. Läraren har sagt åt dem att be om ursäkt, men det hela är glömt igen redan nästa dag. Vår dotter vill ofta inte ens gå till skolan, berättar ett äkta par som kom som kvotflyktingar till Kuopio 2014.

Enligt Minna Säävälä,som länge studerat invandringen, uppstår den här typen av konflikter lätt i samhällen där det råder starka fördomar gentemot minoritetsgrupper.

– Det märks mycket tydligt just i familjer. Man börjar vakta på släktingar eller andra som kommer från den egna etniska gruppen och man börjar anmärka på om de klär sig på ett sätt som anses för ”finskt”. Samma fenomen har också kunnat observeras bland ryska invandrare.

Enligt det syriska paret isoleras vuxna som lever på ett sätt som anses avvikande och det sprids skvaller om dem i Kuopio.

– Männen får frågor om varför deras fruar inte bär huvudduk. Problemet är att de lägger sig i andras privatliv.

Tsega Kiflie, sakkunnig vid Settlement Puijola, säger att den senaste tiden har också nya händelser kommit i dagen. En del av flyktingarna har krävt att sjukvårdare och läkare ska vara manliga; de har helt plötsligt lämnat arbetsplatser eller möten för att hålla bönestunder och under helgdagar har de inte kommit till överenskomna möten.

– De har inte respekterat finska seder. Om någon försöker bekanta sig med den finska kulturen och leva ett normalt liv, kan han råka ut för hot och trakasserier, säger Kiflie.

Enligt Minna Säävälä lever flyktingarna under en fruktansvärd psykisk press om de upplever att de inte accepteras av samhället.

– Då måste de ständigt vara på defensiven psykiskt. Det kan återspeglas som interna maktkamper inom gruppen.

I ett främmande land betonas den egna kulturen också på ett sådant sätt att man inte längre minns skillnaderna inom den egna kulturen eller religionen.

– I själva verket har till exempel de som bott på landsbygden och de som bott i en stad mycket olika tolkningar av samma religion.

Många invandrare som bevistade informationstillfället klagade på att de, som saken verkligen berör, inte var på plats.

– För första gången känner jag mig som en individuell medborgare, men här i Kuopio finns 12 personer som försöker dra mig tillbaka genom påtryckningar, konstaterar en ung man i publiken.

Fakta
–  Under åren 2013–2015 har det kommit ca 135 kvotflyktingar till Kuopio
–  Flyktingarna är bland annat från Syrien, Sudan, Myanmar och Irak
–  Det finns knappt 100 asylsökande i Kuopio

Kommentar: När – när? – har man någonsin kunnat läsa något liknande i en svensk tidning? Finländarna adresserar problemen direkt när de ser att de börjar gro och torde inte alls vara intresserade av att låta det hela bli ohanterligt. Som i Sverige. Det är bra och det är också mycket, mycket viktigt att inte väja för problemen (i Sverige kallade ”utmaningarna”), om man vill undvika att bli ens det minsta likt Sverige när det handlar om invandringen från utomeuropeiska länder. I Finland gäller finska seder och bruk, finsk kultur och finska traditioner. Har man kommit till Finland så är det inte så att man kan införa traditioner och religion från till exempel Mellanöstern i det offentliga finska samhället. Religionsfrihet råder, men religionen är helt och hållet en privatsak och främmande religiösa traditioner är knappast något som asylinvandrare kan kräva att få införa.

© Översättning Merit Wager.

Finland. ”Vi betonar starkt för dem som kommit hit att i Finland lever vi självklart och utan undantag i enlighet med finländsk lag.”

Klicka på bilden för att komma till Yles text (på finska).

Myndigheten: ”Maassa maan tavalla” (=ung.”I landet på landets sätt”) är en central del av den utbildning som asylsökande får

Det finländska samhällets regler och principer upprepas i olika skeden av utbildningen, för att det ska vara lättare för de asylsökande att lära sig dem och ta dem till sig.

I den utbildning och information som ges på mottagningscentralerna (asylboendena) i Finland har man satsat på det som också president Sauli Niinistö förde fram i Yles Ykkösaamu (MorgonEttan): ”massa maan tavalla”. Det försäkrar Migrationsverkets chef för mottagningsenheterna, Jorma Kuuluvainen.

För nyanlända asylsökande hålls redan i ett mycket tidigt skede informationstillfällen. Genast i början informeras de om hur människorna lever i närområdet och vilka spelregler som gäller både på mottagningscentralen och i förhållande till närområdet, berättar Jorma Kuuluvainen. Samtidigt informerar man också om olika system och spelregler som gäller i landet och vilka rättigheter och skyldigheter alla har. De asylsökande undervisas om den finländska kulturen och om det finländska samhällets ”egenskaper”, bland annat om demokrati och jämställdhet mellan män och kvinnor.

Lite längre fram i tiden ges de asylsökande information om lagar och förordningar, bland annat av Polisen. För dem som har varit i landet lite längre finns varierande temapaket som handlar om hur saker och ting fungerar i Finland. Dessa olika teman upprepas många gånger under utbildningen. Ofta uppstår frågor från de asylsökande, bland annat om hur man här förhåller sig till kvinnor – alltså kring detta med att i Finland är män och kvinnor jämställda, har lika värde. Och ända från början och sedan genom hela utbildningen tar man upp ”maassa maan tavalla” och betonar att man ska lära sig landets seder och bruk och anpassa sig till dem.

Jorma Kuuluvainen från Migrationsverket säger att det inte alltid är lätt för alla att ta till sig allt det nya och att det i vardagen kan uppstå allehanda svårigheter. Till exempel att hemfrid är mycket viktig för finländarna liksom respekt för privat mark och andras privatliv och att man inte får gå in på andras tomter och i andras trädgårdar. Alla människor har sina revir. Och man informerar också om att det kan sticka finländare i ögonen att stora skaror av unga män rör sig i flock på gatorna. Migrationsverket har fått feed back från folket i de här frågorna. Jorma Kuuluvainen:

– Problemen måste självklart lyftas fram och man måste prata om vad som passar sig och vad som inte passar sig. Traditioner och kultur kan vara olika, men när man talar om lagen i Finland så finns där inget utrymme för tolkningar. Vi betonar starkt för dem som kommit hit att i Finland lever vi självklart och utan undantag i enlighet med finländsk lag.

© översättning Merit Wager.

I Sverige har samerna, sverigefinländarna och tre andra nationella minoriteter laglig rätt att bevara och utveckla sina traditioner och sin kultur. Ska inte samma rättigheter gälla för svenskarna, den nationella majoriteten?

Ett land och ett folk utan kultur och traditioner är inget land och inget folk

Språk, kultur och traditioner binder människor samman och skapar den gemenskap som behövs för att de ska kunna leva i frid och fred i ett stabilt och tryggt land. I alla länder som är splittrade kan man se ödesdigra konsekvenser för medborgarna; det är bara att se sig omkring i världen där fruktansvärda krig och utrensningar av människor pågår.

Samtliga länder där trakasserier, hot, mördande etc sker är splittrade och människorna drar åt olika håll. Så var det inte i Sverige förut, men så är det även här nu. Även här pågår hot och trakasserier, dödande av oliktänkande, skottlossningar, dödsskjutningar, knivmord och grov misshandel. Regelrätt krig har inte utbrutit än, men så snabbt som allting sker idag så är det en tidsfråga innan en gnista tänder ilskan hos någon eller några grupper som upplever sig förfördelade eller missförstådda av en eller annan anledning och som då ger sig på människor som inte är som de och som inte tänker och tycker lika. Och nej, det är inte en utopi, det är mer av en dystopi.

Det är skrämmande och obehagligt att läsa den text som den 31 juli publicerades i Dagens Nyheter, på DN Debatt, under rubriken ”Låt inte traditioner bli ett hinder för integration”! En person som, av namnet att döma, kommer från ett land långt från Sverige, ett land utanför Europa, med en helt annan kultur, tradition och även religion, framför mycket mångordigt i en lång artikel att han, med icke-svenska rötter, i princip tycker att svenska traditioner ska skrotas. Och redan i sin allra första mening försöker han sätta eventuella kritiker till de minst sagt märkliga idéerna på plats:

Traditioner är rasistiska partiers ideologiska bas.

Det betyder att nu, när den här mannen (med den konfunderande titeln ”samhällskommunikatör”) kallat traditioner för ”rasistiska partiers ideologiska bas” så blir den, som ser traditioner och sitt lands kultur och ”själ” som något positivt (vilket jag gissar att de flesta – eller åtminstone väldigt många – svenskar gör) ”rasist”! Så  avväpnar och tystar man alla fega svenskar som knyter nävarna i byxfickorna och vill skrika högt av vrede och frustration, men inte kan göra det eftersom en utomeuropeiskt invandrad person slagit fast att det svenska inte är mycket att ha . För vad är väl värre för en svensk än att av en utomeuropeisk invandrare bli kallad ”rasist”? Ingenting! Och det vet samhällskommunikatören. Som i sin andra mening uttalar att:

Staten bör vila på medborgarskapets princip, respekt för lagen och kärlek till hemlandet.

Vad menar han med ”medborgarskapets princip”? Själv torde han vara medborgare i sitt hemland och dessutom i Sverige. Jag kan ha fel, men det är en kvalificerad gissning eftersom många länder som asylsökande och andra invandrare från länder i Mellanöstern kommer ifrån, inte tillåter att man avsäger sig sitt medborgarskap. Är det alltså sitt hemland, det land han föddes i och fick sitt egentliga, första medborgarskap i, han talar om? För där finns ju både traditioner och kultur och dessutom en religion som styr allt i och ed att den inte bara är en religion utan också gudomlig lag. För det kan väl inte vara Sverige han menar, eftersom han anser att man i Sverige ska skala bort svenska traditioner, en kärlek till vad skulle det i så fall vara, om det inte finns något ”svenskt”?

I sin tredje mening säger samhällskommmunikatören:

En stat bör vara sekulär inte bara i religiös mening utan även fri från ideologier och traditioner. Samhället når då sammanhållning i stället för splittring.

Vad är det för gallimatias? Var i hela världen finns ett sådant land? Vad tycker de politiska partierna i landet om en sådan här tanke, de som ju har sina egna ideologier som bas för sin existens? Och varför skulle Sverige sträva efter att skala av sig ännu mer än det redan gjort av vad som varit ett sammanhållande kitt, en känsla av ”vi” och gemenskap? Några liknande utopiska/dystopiska tankar finns ingenstans och definitivt inte i de närmaste grannländerna Finland, Danmark och Norge!

Vem är den här mannen som vill ”reformera” Sverige och rensa det från traditioner? Vem gav honom rätten att kalla dem som tycker om den stabilitet som deras traditioner och kultur ger dem för ”rasister”? I åsikts- och yttrandefrihetens namn får han förstås här – till skillnad från i det land han kommer ifrån – fritt uttrycka sina tankar och funderingar, hur huvudlösa de än må vara. Dagens Nyheter ställer uppenbarligen gärna upp och lämnar spaltutrymme. Och det är faktiskt bra att folket får ta del av samhällskommunikatörens åsikter så att det vet hur  en del (kanske många?) ”nysvenskar” tänker. Och kanske, kanske, möjligen våga uppamma lite motstånd? Om det nu inte är så att svenska folket håller med och vill avskaffa sina egna seder och bruk och det som de upplever som ”svenskt”. För vill de avskaffa sina svenska traditioner och släta ut sig, och tror de på de tre första meningarna i samhällskommunikatörens text, ja då är det bara att ansluta sig till den rörelsen. Den är redan stor och finns överallt, ända upp i den svenska regeringen, hos självaste statsministern. Och då behöver man inte heller riskera att någon – nysvensk eller svensk – tar sig rätten att stämpla en som ”rasist”, vilket är ett stort plus.

I Sverige har samerna, sverigefinländarna och tre andra nationella minoriteter laglig rätt att bevara och utveckla sina traditioner och sin kultur*. De har ”en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet”. Ska inte samma rättigheter gälla för svenskarna, den nationella majoriteten? I hela resten av världen värnar folk också sin egenart, sitt språk, sina traditioner, sin kultur. Kommer det att publiceras någon text på DN Debatt från någon som försvarar – eller, som det numera heter ”står upp för” – svenskarnas rätt till sina traditioner? Eller är den för mig helt obegripliga rädslan för att, av en nysvensk samhällskommunikatör, bli kallad ”rasist” så stor, att man inte ”står upp” och värnar sitt land mot det hot mot Sverige som en strävan om ett traditions- och kulturlöst land utgör?

* Sveriges nationella minoriteter och minoritetsspråk
De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar.
De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.
Gemensamt för minoritetsgrupperna är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet.
De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.

© denna blogg.

”Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.”

I programmet Vi firar inte jul i Sveriges Radio P1 som sändes den 3 januari, verkade det som om reportern gjorde vad hon kunde för att, hos de medverkande barnen och ungdomarna som intervjuades, locka fram negativitet och uttalanden om att de känner sig ”kränkta” och att det varit jobbigt för dem i skolan när andra firar jul och de inte gör det. Men hon kammade noll, trots både ledande och tendentiösa frågor. Barnen var lugna och trygga och mycket välformulerade i sina svar och det gick inte att hitta några kränkta offer här, hur gärna man eventuellt än hade velat det.

Barnen och ungdomarna (Jehovas vittnen och muslimer) var kloka och sunda och det de svarade på reporterns frågor måste ha varit något helt annat än reportern fördomsfullt hade väntat sig och verkade ha hoppats få höra. Att barnens svar kom med i programmet kan bero på att det inte hade gått att göra ett halvtimmeslångt program om man klippt bort de icke-förväntade svaren och försökt klippa ihop programmet på ett mer tendentiöst sätt än det nu kunde klippas ihop till. Materialet hade troligen inte räckt till en halvtimme om man tagit bort vad de medverkande faktiskt sa… Notera också, att i presentationstexten på SR:s sajt finns de flesta av nedanstående uttalanden inte med, utan enbart det lilla som reportern kunde extrahera som verkade vara i linje med vad hon själv tyckte – eller trodde att hon skulle få höra… Här är några citat ur programmet, som man kan hoppas att många lyssnar på. Det är först tre syskon, som är Jehovas vittnen, som berättar och svarar på frågor, därefter några muslimska syskon och kusiner.

Alessandro, 13 år: Jag tänker att andra firar jul men det gör inte vi. Det är inte någon jättestor grej för mig. Man känner sig annorlunda men på ett bra sätt. Man känner sig speciell på något sätt.

Bianca, 11 år: I stället för att sjunga julsånger brukar vi få göra andra saker i musiken, jag och min kusin.

Emilia, 8 år: När de andra sjunger julsånger så får vi alltid gå och göra något annat i ett annat rum. Jag känner mig i alla fall bra i skolan, även fast det är jul, för att många lärare respekterar min religion.

Emilia, 8 år, på reporterns fråga om många undrar varför hon inte firar jul: Nej, Men ibland frågar de ”Varför vill du inte fira jul? Vill du inte det eller inte?”. Då brukar jag svara: ”Nej, jag vill faktiskt inte fira jul. Jag vill inte det för ingen i min familj firar jul och jag vill då inte det.

Inget av de intervjuade barnen hade lidit av att en majoritet julpysslar och firar jul. Inget av barnen hade tvingats delta i julförberedelser i skolan. Endast i ett fall hade en okänslig lärare försökt kräva att ett av barnen skulle vara med och sjunga julsånger vid något tillfälle, men det stoppades av en annan lärare innan skadan så att säga var skedd..

Sedan talar reportern med muslimska barn, lika kloka och sansade som de tre syskonen som är Jehovas vittnen. De här barnen och deras familjer deltar i vissa julpräglade aktiviteter hos föreningen Verdandi.

Donya, 11 år om vad julafton är för henne: Det är som en vanlig dag. Jag brukar ibland gå till Verdandi och äta julbord. Det är en helt vanlig dag,  fast roligt!

Maryam, 18 år, om hur hon brukade gå till Verdandi när hon var yngre: Fastän vi inte firar jul så var vi ändå på Verdandi och hade kul. Vi firade med dem. Nu brukar vi ändå gå förbi och önska dem som jobbar där god jul. Mina föräldrar jobbar där och personalen är faktiskt jättejättetrevlig och de välkomnar alla, oavsett religion.

Speciellt här i Sverige så blir ingen tvingad till någonting i skolan. Vill du göra det (delta i julfirandet) så får du göra det. Vi har ju många kristna kompisar från Irak som också firar jul så man går ju hem till dem och är med dem. Man delar glädjen med dem. Det tycker vi är viktigt. De kommer till oss och delar glädjen när vi har vår Eid.

Om mina småsystrar skulle vilja ha julklappar för att de blir ledsna när de ser andra i skolan som får det, så säger vi inte: ”Nej, du får inte!” Tvärtom. Vi kan gå och köpa och vi kan ge dem, så att de också firar.

Jag vill inte gå in på religion- och politiksnack, men det finns folk som överdriver islam: ”Du får inte äta det här, du får inte göra det där, du får inte gå på det här” och att det är oacceptabelt inför Gud. Så tänker inte vi. Gud sa inte: ”Dela inte glädje med folk som inte har samma religion som du”. Därför försöker vi dela glädjen med andra. För från början så är vi ju människor allihop, så vi borde komma överens och glädjas med varandra.

Delian, 18 år: Jag gillar att testa andra traditioner och så. Vi gick till Verdandi med våra kompisar som är kristna från Irak och Syrien, så de firar jul. Jag är jättenära kompis med två kristna. Vi har alltid sagt att om du accepterar min religion så accepterar jag din. När de firar jul så delar jag deras glädje och när vi har Eid är de med mig och vi har roligt.

Reportern frågar hur ungdomarna tror att det hade varit att bo på en ort där alla andra firar jul.

Delian, 18 år: Här i Sverige spelar det ingen roll var man är, man blir ändå accepterad som man är. Firar man inte jul så påverkar det inte, man ska inte se ner på dem. Det är det som är så bra. Det spelar ingen roll var du är i Sverige, det är samma överallt.

Noor, 11 år: Vi brukar faktiskt dansa runt granen ibland i skolan. Om hela skolan gör det, varför ska inte jag också göra det, det är i alla fall något roligt. Men samtidigt fjantigt.

Och här säger en av ungdomarna något av det allra viktigaste, något som uteochcyklar-svenskar, som i sin iver att vara till lags gör helt fel när de tonar ner sina egna traditioner, måste lyssna på och ta till sig:

Delian, 18 år : Man ska inte ta bort traditioner! Det är det sämsta man kan göra.

Som sagt: Det var befriande, och förmodligen ungefär som människor av alla de härkomster (utom pk-journalister och ängsliga fingret-i-luften-politiker) tycker, att höra de här barnen och ungdomarna! Och när reportern tar upp frågan om hur mycket av religiös tradition som ska få finnas inom skolans ramar och om det är det okej med kristna julpsalmer och andra inslag, svarar de som varje normalt funtad människa skulle göra.

Delian, 18 år: Alla har traditioner och det är det man uppskattar. Traditioner händer ju någon gång per år, dem ska man inte behöva ta bort. Alla länder har traditioner! Det är fel att ta bort dem här. Sverige är jättebra, de har rättvisa mot allt. Men när det gäller traditioner så går de över gränsen. Sverige är liksom inte Sverige då, det är inte ett land längre. Ett land ska ha sina traditioner, det ska ha allt som ett land har. Det är fel om man skulle ta bort det på grund av att någon känner sig kränkt eller någonting sådant.

Jag tycker det är jättemysigt, faktiskt (svar på reporterns ledande fråga om hon inte tycker det är jobbigt med alla julförberedelser i skolan)! Det är jättekul att få vara med och testa allting.

Maryam, 18 år (inte helt säker på om det var hon): Jag tycker precis som min kusin att det är fel att man tar bort dem. Sverige har ju levt med sina traditioner i många år så jag tror inte… Bara för att det kommer in flyktingar från andra länder som kommer för sin framtid… Jag tror att vi måste acceptera det, vi som kommer från ett annat land. Lika mycket som om svenskar skulle komma till mitt hemland så tror jag att de också skulle acceptera hur det är där. Jag tycker att man ska ha sina traditioner kvar, det är traditioner som berättar om själva landet och landets historia.

Noor, 11 år (om att svenskarna inte vet så mycket om Eid): Det är ju en islamisk grej och vi bor ju i Sverige! Det är ju deras traditioner och vi är inte tvungna att vara med men det är ändå roligt. Vi har bott här länge, men de har inte sett hur vi gör vid våra högtider (”våran tradition”). Men det är inte någon svensk tradition.

Lyssna själva på hela programmet och gläds över att de här barnen och ungdomarna formulerar egna, tydliga tankar och ståndpunkter och kan uttrycka dem väl. Oavsett vad reportern från Sveriges Radio möjligen önskar att de ska säga. Det finns hopp om framtiden när man hör människor – unga! – i Sverige som inte går den så typiskt svenska ”kränkthetens väg”!

Några lästips:
Ett ”Allasland” blir ett ”Ingensland” – 11 augusti 2008
Svenskarna verkar tappa allt fler kompasser – 11 maj 2011
Finlands statsminister: ”Tolerans betyder inte att man lägger ner sina egna traditioner av artighet gentemot andra traditioner. Ingen i den här världen gör på det sättet.” – 12 juni 2012

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Julafton 2012: Flyktingen och adventsstjärnan

En sann julsaga med hopp om ett lyckligt slut

En flykting från Afghanistan, alltså en person som styrkt sin identitet och sin historia och beviljats flyktingstatus, befinner sig i Sverige för andra julen. Vi träffas och pratar om hans liv i Sverige – han är högutbildad, berest och språkkunnig – och om absurditeter som får mig att bli riktigt arg trots att jag vet hur galet det som kallas ”integration” är i Sverige. De historier om sfi och introduktionskurser och annat som jag får höra gör att jag undrar om integrationsminister Erik Ullenhag (och regeringen och riksdagsledamöterna) lever i samma värld som jag och min flyktingvän. Knappast.

Men idag, på julafton, ska jag extrahera det positiva ur hans berättelse, det som gör mig glad och som, trots alla konstigheter han mött och möter i sitt nya land, gör min afghanske flyktingvän till en ”lättintegrerad mönsterinvandrare”. Han är nämligen nyfiken och intresserad, han vill veta, han vill lära sig, han vill vara med. Som flykting – alltså verklig flykting enligt Genèvekonventionen – kan han inte återvända till sitt hemland under överskådlig tid och han är helt inriktad på att bli en aktiv och produktiv del av det svenska samhället. Med den önskan och viljan försöker han bland annat finna sin egen väg förbi sådant slöseri med hans tid och våra pengar som att han placerats på en introduktionskurs om Sverige för tredje gången. En kurs han alltså nu går igen, trots att han bett att få slippa och sagt att han hellre vill diska, städa eller vad som helst, men som ”integrationsansvariga” inte orkat/förmått/kunnat ordna varvid det enklaste varit att placera honom på samma kurs en tredje gång.

Hans vilja och önskan att bli en riktig del av det svenska samhället är starka och har tagit sig uttryck i att han föreläst för gymnasieelever om intressanta ämnesområden som han har specialkunskaper om. Och som också gjort att han nu även ombetts att fira jul med och berätta om Sverige och det främmande systemet, folket, kulturen och samhället för unga ensamkommande asylsökande från hans land. På det sättet får han en oerhört viktig roll som en bro mellan ungdomarna och svenskarna och som en lärare/guide för de unga männen om vad de måste veta om det nya landet de nu befinner sig i.

När jag träffade min afghanske flyktingvän för några dagar sedan, gav jag honom en julklapp. Hans första någonsin. Han blev glad och senare på kvällen skickade han mig ett foto av den nu uppställda, lysande adventsstjärnan i hans köksfönster. Jag hade berättat för honom om julen, visat bilder på krubbor och berättat lite allmänt om julfirandet när vi sågs. Nu skickade jag också länkar till texter om advent och lite annat som han kunde läsa och lära sig mer av.

Att besöka en kyrka var honom inte främmande, han sa att det ju knappast gör att han konverterar från islam att han lär sig om kristendomen och det här samhället som bygger på kristna värderingar, även om värderingarna och traditionerna blivit alltmer sekulära. Han vill veta hur landet han nu lever i fungerar, vilka värderingar som råder och han törstar efter att få veta mer om svensk kultur och svenska seder och bruk. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att svenska politiker, med statsministern i spetsen, inte anser att det finns något som är ”svenskt”, för hur ska en människa någonsin kunna integreras i ett samhälle som saknar själ, kultur, nationella drag, traditioner, stolthet etc?

Jag tänker med värme på min afghanske flyktingvän som vill bli svensk. Som är oerhört tacksam över att han fått en fristad i Sverige och som vill återgälda den generositet och den vänlighet han säger sig ha mött här. Och som inte vill bli bidragsberoende och hoppas att han ska slippa att en fjärde gång gå en introduktionskurs om Sverige. Han är redan aktiv, informationssökande och kontaktskapande. Kreativ. Nyfiken. Oerhört intresserad av allt det nya. Måtte han inte malas ner i det tröstlösa ”integrationsträsket”! Jag tror och hoppas att han tillhör de relativt få som inte kommer att göra det. Jag håller tummarna för att han ska klara sig helskinnad genom det svenska integrations- och bidragsmaskineriet och att han snart ska vara ute på andra sidan. Ute i samhälle. På god väg att bli svensk.

GOD JUL!