• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2021
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

En mejlskrivare undrar: ”Vad kan jag göra?”

Det kom ett mejl (här återgivet med medlarens tillstånd); det kommer många liknande:

MailJag är en kvinna på 53 år, som inte själv upplever problemen (mer än tiggarna), bor i en trevlig förort till Stockholm, har barn i skola där, jobbar inom konsultbranschen i Stockholm. Men jag har en brorsdotter som aldrig får jobb, är orolig för min mors ålderdom, orolig att någon ska bli sjuk i familjen/släkten.

Jag känner mig livrädd för IS, kritisk mot islam och känner inte igen Sverige som nu visar upp en sådan dålig politik och debattanda (avsaknad av). Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till asylbedragare med denna asylinvandringspolitik.

Men min fråga och undran är: Vad kan jag göra? Mer än att rösta på det enda parti som vill förändra invandringspolitiken. Jag vågar knappt prata med vänner om detta, har förlorat en del vänner som kallar mig ”rasist” när jag säger något om min oro och mina funderingar kring framtiden. Så jag kan knappt tala öppet med min omgivning, mer än med min familj och nära släkt, där vi är av samma åsikt.

Tack för du att skriver och berättar en annan sanning än vad media och politikerna visar!

Kommentar: Det är något som är allvarligt fel i ett land som påstår sig värna om åsikts- och yttrandefrihet, när en människa (och inte bara en, för det är många som hör av sig och skriver och säger exakt samma sak!) inte kan ventilera sin oro och sina funderingar öppet utan risk att få höra att hon är ”rasist” eller något av de andra vanliga triggerorden. Det är sorgligt. Men inte bara det: det är förödande.

Undran: Är det bara jag som får mejl från oroliga medborgare? Får inte politiker och journalister också det? Går de direkt i papperskorgen eller tar mottagarna sig någonsin en funderare på vad det beror på att människor hör av sig och luftar sin oro? Eller anser politiker och journalister att alla som har synpunkter på den i mångt och mycket vansinnigt illa hanterade asylinvandringen och därpå följande icke-existerande integrationen, per definition är ”rasister” och ”främlingsfientliga”? Det är ju ändå dessa människor som tvingas betala både med sina pengar och med sin otrygghetskänsla, så det kanske kunde vara lite schysst att lyssna på dem. Eller?

© denna blogg.

”Nu hörs från vänsterhåll en infantil röst som vill sätta likhetstecken mellan att lyfta problem av olika slag, med rasism eller främlingsfientlighet.”

Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skriver i sin söndagskrönika idag, den 24 augusti:

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 08.54.36Sverige är i många delar ett öppet land. I relation till vår folkmängd, är det en ansenlig mängd som varje år reser till och från Sverige. Kopplat till det finns en mängd effekter.

Hon framhåller därefter en del av de uppenbart positiva effekterna av detta och fortsätter:

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 08.54.36Med migrationen följer också utmaningar, och ibland rena problem. Är de skäl för att stänga gränserna? Nej, naturligtvis inte. De är skäl till varför vi måste bli bättre på att förhindra och dämpa de negativa effekter av rörligheten som kan uppstå.

Nu hörs från vänsterhåll en infantil röst som vill sätta likhetstecken mellan att lyfta problem av olika slag, med rasism eller främlingsfientlighet. Så kan man i stället bekvämt sätta sig i en roll som innebär att misstänkliggöra andra, utan att själv behöva prestera något.

Med anledning av en del onyanserade skriverier som lär ha förekommit efter att min OP-ED-artikel Vad hände med beskeden från M? publicerades den 2o augusti, skriver Tove Lifvendahl också följande:

Skärmavbild 2014-08-24 kl. 08.54.36En annan som fick möta valrörelsevänstern är Merit Wager, författare, förläggare, tidigare kolumnist på ledarsidan, och sedan många år asylombud, som i torsdags skrev i SvD. Hon tog bland annat upp missbruket av svenska pass och svårigheten att verkställa utvisning av utländska medborgare som begår grova brott i landet. Två rimliga förslag som framställdes från Moderaterna 2008, men som inte omsatts i konkret politik. I liknelsen med Öresundsbron handlar det alltså inte om att stoppa brotrafiken, utan att bli bättre på att beivra vapensmugglarna.

Drevet på Twitter lät inte vänta på sig. Chefredaktören på Arbetaren tryckte raskt in Wager i facket ”rasistiska hatare”. Ingen av dem som frenetiskt lade tid på fördöma, kom med en enda invändning i sak. Det är självklart att de frågor som nämndes i artikeln går att diskutera, vrida och vända på, som med alla andra politiska reformförslag. Somligt bär, annat kan avfärdas eller kräver ytterligare analys. Men det förutsätter att man är ärligt intresserad av att lösa problem, och inte bara kasta skit. (Det kan också nämnas att medan hat och förakt strömmade från vänstern, satt Wager själv och hjälpte en irakisk turkmen att söka svenskt medborgarskap.)

Att det uppstår spänningar och problem när ett samhälle på så kort tid förändras så mycket som det svenska, är ofrånkomligt. I min förra bloggtext – Lördagsreflektioner om språkförståelse – tog jag upp det faktum att gedigna kunskaper och djup förståelse i och av ett gemensamt språk (i detta fall svenska, som är det officiella språket i Sverige) är viktiga och när den djup förståelsen av språket inte finns hos en allt större del av ´befolkningen skapar det problem på många olika plan. Likaså blir det ofrånkomligen spänningar och problem när människor med helt olika kulturer och bakgrunder blandas, så som skett i Sverige, på mycket kort tid. Det är ett faktum som ingen längre bara behöver öppna tidningen eller tv:n för att se och förstå utan något som var och en själv upplever i sin vardag.

Det finns människor som är aktiva på sociala medier – och en del också inom traditionella medier – som verkar ha som tvivelaktigt nöje att leta efter något de kan rikta hat mot och ”skrika” om och att känna sig – spelat? – kränkta över. Jag skriver ”spelat?” för att jag har mycket svårt att tro att det just i Sverige, och enbart just här, verkligen skulle finnas en så stor andel faktiskt kränkta eftersom en så stor kränkthet helt saknar motstycke om man ser till hur det är i andra, någotsånär jämförbara länder. Att det helt säkert finns en mindre andel människor som de facto är eller känner sig kränkta är en annan sak.

En metod för de människor som använder sin tid till att leta efter något att ”rasa” och/eller vara kränkta över, är att oreflekterat (ingen djupare förståelse för språket?) leta efter citat som de kan förvränga och triumferande kasta ut som påstått varande – favorituttrycket – ”rasistiska”. Det är förresten också i Sverige det är en paradgren att i så oerhört hög grad använda sig av helt irrelevanta triggerord för att få igång mobbeteende hos andra. Så till den grad att man inte till slut inte känner igen vargen när den faktiskt kommer.

Det går inte riktigt att förstå dessa människor och deras bevekelsegrunder, man kan bara spekulera. Det kan  – men går inte med säkerhet att påstå att det är så –  ligga nära till hands att tänka/tro att de lider av någon sorts mindervärdeskomplex och/eller avundsjuka. Deras ilska är ofta oproportionerlig, deras ordval när de försöker skapa hat och oro omkring sig, är ofta inte alls relevant utan slår över;  språkets nyanser försvinner. Kanske för att de inte har en djupare förståelse – eller helt saknar vilja till förståelse – för skeenden och andras uttalanden. Eller helt enkelt bara för att de inte vill ha en hyfsad ton i debatten och inte är uppfostrade till att visa hänsyn och respekt för andra (särskilt inte någon med annan åsikt än de själva). En del kanske också har blivit matade med kränkthetsrätten och med att ”den som skriker högst vinner”. Svårt att veta exakt hur det förhåller sig, men tonen i en del traditionella medier och än mer i sociala dito har definitivt blivit både råare och mer onyanserad. Och – vilket är oerhört tragiskt och även farligt för ett samhälle: den har blivit sådan för att det finns element som vill piska upp hatstämningar och skapa motsättningar i stället för förståelse och enighet. I ett litet land som Sverige blir – är redan – ett delat samhälle farligt.

Jag avslutar med att kommentera och återigen delvis citera vad Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl skriver i sin söndagskrönika idag:

Det är inte bra när infantila röster försöker sätta likhetstecken mellan att lyfta problem av olika slag, med rasism eller främlingsfientlighet. Det är inte bara infantilt, det är rent kontraproduktivt och dumt: ”Så kan man i stället bekvämt sätta sig i en roll som innebär att misstänkliggöra andra, utan att själv behöva prestera något.” Det är fegt och slappt att ta fram de där triggerorden och omotiverat vräka ur sig dem i tid och otid. Det visar en ovilja att försöka göra det som Tove Lifvendahl också säger att vi måste bli bättre på att förhindra och dämpa de negativa effekter av rörligheten som kan uppstå. Då är ett sätt, ett litet steg på den vägen, att sluta jaga människor och uttalanden för att hitta någon/något att kleta etiketter på. För undvikande av medvetet missförstånd: det gäller både ”gammel”- och ”ny”svenskar.

Merit Wager, sedan 1995 ideellt asylombud åt hundratals människor
från Iran, Irak, Libyen, Vietnam, palestinier från olika länder m.fl.
Uppvuxen nära och i tidvis daglig kontakt med finska romer.
Kort om en intensiv och lärorik tid som ideell Medborgarnas
flyktingombudsman under åren 2002-2007 (parallellt med
arbetet som asylombud) kan läsas här. Efter 19 års arbete
med asylsökande och frågor som har med asylinvandring att göra,
samt i drygt sju år mottagare och förmedlare av berättelser inifrån
Migrationsverket, mycket kunnig på detta område.

P.S. Det går, i varje fall i skrivande stund, att läsa kommentarer och även själv kommentera såväl min artikel som Tove Lifvendahls krönika. Heder åt Svenska Dagbladet som tillhandahåller den möjligheten!

© denna blogg. Vid ett ev kort citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

 

Lördagsreflektioner om språkförståelse

abcDet blir allt svårare att veta, när man skriver något på Facebook, Twitter, en blogg, i en tidning etc, om de människor som läser det förstår innebörden av det skrivna, eller om de bara ser ord staplade efter varandra och inte förstår dem i sitt sammanhang. I debatten i Sverige märks det allt tydligare för varje dag som går, att ord- och språkförståelsen hos allt fler blir allt grundare. Ett exempel, som gör det allt svårare att föra vettiga diskussioner och debatter är när de, som inte har en djupare kunskap i språket läser/hör ett – i kränkthetens stamort på jorden Sverige – triggerord som ”romer” eller ”asylinvandring” eller liknande, och kastar sig över skribenten eller den som uttalar orden, nästan som svultna hyenor och i kör ylar om ”rasism” och annat som ingår i den vokabulär de dock mycket väl behärskar: kränkthetsvokabulären. Det är olidligt. Det språkliga A- och B-samhället är redan här och det blir allt tydligare för varje dag.

Allmänbildning och bildning är inga ideal i Sverige. Det har blivit allt vanligare i den allmänna debatten att högljuddhet och gapighet tar över: den som skriker högst och använder flest oförskämdheter och lyckas såga andra mest, vinner. Inte minst bland journalister som leder utfrågningar av partiledare, det är ofta rent plågsamt att se och höra. Kulturen är en helt annan här, än den som råder i till exempel grannländerna där anständiga samtal och debatter kan föras och där gapighet inte alls premieras. De människor i Sverige som ändå är både bildade och allmänbildade, eller åtminstone är allmänbildade, hamnar i en kategori och de som inte är någondera och som dessutom gått i en av OECD-områdets sämre grundskolor och kan ha fått en dålig grund att stå på, hamnar i en annan. Det är en förvånansvärt stor andel människor i Sverige som helt enkelt inte har förmågan att läsa och förstå vad som borde vara en vanlig text! Än mindre texter som är lite mer avancerade.

Det är skrämmande när man tänker på vad det här innebär: en mycket skarp uppdelning i A- och B-lag. De som kan tala, läsa, skriva och förstå kan inte kommunicera med dem som inte kan det. Jag har redan varit med om det många gånger. Vad det på djupet innebär i – och för – ett land är förödande och borde diskuteras. Om det nu ens längre är möjligt utan invektiv och anklagelser…

© denna blogg.