Självmordsdrama och surrealistiskt möte med en polis från förr

Jag satt med en god vän på Café String på Nytorgsgatan. Det var varmt och lagom sorligt, kaffet var starkt och gott och stämningen var god. När vi så småningom tittade upp från våra mobiler för att ta på oss ytterkläderna och gå, vimlade det plötsligt av polisbilar, brandbilar, ambulanser, massor av räddningsmanskap, poliser, brandmän utanför (som – för övrigt – ingen enda människa kastade sten på).

Vi gick ut och det var en hel del folk som samlats därute. Alla undrade vad som stod på. Ingen trängde sig fram, ingen betedde sig illa och poliser och brandmän informerade och bad att vi – för vår egen skull, som de sa – skulle avstå från att titta eftersom det vi kanske skulle komma att få se skulle stanna etsa sig fast på våra näthinnor för evigt.

Det var en afghansk man som hotade att hoppa ut genom fönstret på sjätte våningen. Som jag förstod hade han fått avslag på sin asylansökan och var desperat. En dari-talande medlare fanns på plats, men enorma ”luftkuddar” sattes upp för att ta emot mannen om han faktiskt skulle hoppa och alla var på helspänn.

Det var ett enormt uppbåd av ”räddare” och jag tänkte att det var tur för den desperate mannen att han inte befann sig i ett laglöst utanförskapsområde för då hade hjälpen inte nått fram.

Medan vi stod där kom en polisman fram. En lång och ståtlig man som jag trodde skulle be oss att gå därifrån, även om vi stod en bit på sidan. Men det var i stället något helt annat han ville säga, något som gjorde mig nästan stum av häpnad.

Mannen heter Johan Säfström och är en av de två poliser som hanterar Twitter-kontot YB Södermalm som jag följt under lång tid eftersom jag dels vill veta vad som händer i mina kvarter i min stadsdel; dels tycker om deras sätt att skriva och berätta. Med en blandning av humor och allvar på 140 tecken åt gången har de fått nästan 90.000 följare – och det kan man inte precis kalla ”få”.

Men det speciella vid det här mötet i kylan och under de dramatiska omständigheterna, det som slog mig med häpnad, var att han visste vem jag var och kände igen mig, där jag stod i min svarta vinterkappa i ganska dålig belysning. Han sa ungefär så här (jag minns inte ordagrant):

– Här har vi en som följer vårt Twitter-konto (han menade mig). Och vi har träffats förr. Hemma hos X. Det måste vara mer än 15 år sedan.
– Vad? Var? Har du varit hemma hos mig? undrade jag som inte inns att någon polis skulle ha varit hemma hos mig mer än en gång i mitt liv.
– Nej, inte hos dig men hos X. När den unge iraniern begick självmord. Det måste vara 15 år sedan, sa han.
– Nej, det blir 20 år snart. Det var den 6 november 1996.

Polismannen Johan Säfström var alltså där då, i den lägenhet där en ung iranier inte längre ville leva för att han skulle utvisas efter tio år i landet. Jag befann mig i chocktillstånd och har inga minnesbilder alls av vilka som kom och vad som hände. Och nu stod vi här, inte många kvarter från där vi befann oss då och en annan ung asylsökande stod i begrepp att ta sitt liv. ”Förunderliga äro Herrens vägar” skulle jag säga om jag var djupt religiös.  Och otroligt konstigt kändes det hela, närmast surrealistiskt. Hur kunde polismannen minnas mig efter 20 år? Hur kunde han känna igen mig där på gatan? Hur kom det sig att vi sågs igen efter nästan exakt 20 år och återigen under tragiska och sorgliga förhållanden?

Som sagt: ”Förunderliga äro Herrens vägar” – det kan man väl säga även om man inte riktigt vet vems vägar det faktiskt är som är outgrundliga.

Tack till alla människor som på ett så professionellt sätt, lugnt och metodiskt, arbetade för att försöka förhindra att en människa miste sitt liv den här kalla oktoberkvällen på Nytorgsgatan på Södermalm i Stockholm! För så småningom togs ”luftkuddarna” bort och vi förstod att faran, den akuta, var över. Tack och lov!

OBS! Skulle något i texten mot förmodan visa sig vara felaktigt/missförstått så kommer jag att ändra det.

© denna blogg.

”En migga: ”Oj oj oj, det var en utmaning att få ut något av det där!” Del 1.

Migrationsverket lägger ut en del information på Twitter. Tanken är god, men ”godare” är om man också kan förstå vad som menas. Som i detta fall där både jag själv, kloka vänner och kunniga miggor (!) som tagit del av ”informationen” går bet. Alltså detta lade Migrationsverket ut på Twitter den 31 mars:

Jag förstod inte detta hur jag än försökte och frågade mina vänner på Facebook om någon av dem kunde förklara vad som menas. Några av kommentarerna lyder:

Beats me. Obegripligt.

Ett tänkbart svar på frågan (utan att blanda in rutorna och deras innehåll) är: Eftersom Migrationsverkets personal åker till dessa länder för att höra om skyddsskälen på plats, istället för att förlita sig på alternativa kommunikationsmedel. Men, det är bara en gissning.

Kanske den som lagt ut det kan förklara…

Öh, det var en utmaning du ställer där. Min läsning är att de kanske vill säga: ”Eftersom det kommer många människor från de här länderna och eftersom en stor andel av dem får skydd i Sverige så har vi stor kunskap om och erfarenhet från skyddsskälen i dessa länder.” D.v.s. ”Vi vet vad vi talar om.” Storleken och färgen på rutorna tycks inte stå i proportion till vare sig antalet eller andelen sökande : ”Mauretanien” är t.ex. lika stort som ”Syrien”. Sedan kan man ju också fundera över skyddsskälen i landet ”Statslös”. Men det är en annan femma.

Oj oj oj, det var en utmaning att få ut något av det där! Bara rutan Nordkorea fick mig frågande. Är det ett av de länder vi tar emot flest från? Är det verkligen fler än tio därifrån som sökt asyl? Eller är det bara ett exempel? Nej, jag är ledsen, men jag går helt bet på detta.

Alltså – ett axiom. Kommunikationen sker på mottagarens villkor. De av oss som har försökt förstå rutmönstret är inte vilka några som helst. Tillsammans bör vi ha över 100 manårs erfarenhet av att inte bara läsa politiska texter utan specifikt migrationspolitiska sådana. Om vi inte begriper detta, är det tecken på ett allvarligt glapp mellan avsändare och mottagare.

Frågan och illustrationen är säkert avsedd för en specifik, kvalificerad mottagare – ett hemligt budskap ropat ut framför näsan på oss mugglare.

Så långt kloka människor med, som en av dem skriver: ”Tillsammans över 100 manårs erfarenhet av att  inte bara läsa politiska texter utan specifikt migrationspolitiska sådana.” Ändå lyckas vi inte lösa ”gåtan”.

Följande tweet skickades till Migrationsverket den 1 april, vid 10-tiden på förmiddagen:

Under tiden har jag också frågat några miggor om de förstår och i så fall kan förklara vad som menas med informationen i de här rutorna. Här är två svar:

Migga 1:
Min egen analys är att det är någon med dåliga kunskaper i svenska som skulle ha skrivit något i stil med: ”Vad är det vanligaste skyddsskälet för dem som kommer till Sverige och vad tror ni de vanligaste skyddsskälen är från de olika länderna”. Rutan visar att från t.ex Nordkorea så sökte mer än >10, alltså 100% för samma skyddsskäl, och sedan ska man gissa vad skälet var.

Och ett annat svar:

Migga 2:
”Andel av sökande 100%”??! Antar att personen måste mena andel som beviljas skyddsstatus?! Men då andel av den gruppen. Inte andel av alla. Man undrar vilka frågetecken de anser sig ha rätat ut med detta…

Ett av problemen till varför det kan bli så här fel beror på att vi har väldigt många medarbetare med utländsk bakgrund. I många av de mail, journalanteckningar, beslut och asylutredningar som jag läst har svenskan varit väldigt dålig. Det förekommer inte lika ofta i beslut och asylutredningar vilket visar att de som är beslutsfattare fått betydligt bättre lektioner i svenska.

Ingen vet. Ingen förstår. Men någon på Migrationsverket har gjort den här rutan med rutor och den personen måste ju kunna förklara
1) vad den vill kommunicera
och
2) varför det gjorts en så krånglig ruta med rutor, att relativt välbegåvade personer inte förstår den

Och, med tanke på vad en av miggorna framhåller om otillräckliga kunskaper i svenska (vilket påminner om vad jag också hört från Skatterverket, för övrigt), det språk som ju trots allt faktiskt är det officiella språket i Sverige: det är oacceptabelt att inte kräva mycket goda kunskaper i svenska av personal som arbetar på ett svenskt, statligt verk!

Så snart Migrationsverket svarar och förklarar kommer svaret att läggas ut här.

© denna blogg.

 

 

@YB_Södermalm på Twitter

YB Södermalm (polisen, yttre befäl) twittrar så här om sin sejour som gränskontrollanter i Malmö

Inte precis den bild som främst många medier, men också företag och en del politiker, velat ge…

Tur att det finns andra medier än de ”gamla”! Deras makt över vad ”Nisse i Hökarängen” (deras fiktive, lite korkade läsare) får veta och inte veta är bruten.

Tack för de här tweetsen, @YB_Södermalm!

Det Goda Samhällets skribenter och texter

På sajten Det Goda Samhället finns mycket intressant att läsa. Jag skriver själv där, men vill här i första hand framhålla texter av andra intressanta och välskrivande personer; texter som tål att funderas kring och helst med så öppet sinne som möjligt. Kanske lär man sig något nytt, kanske ändrar man ståndpunkt i någon fråga. Eller också inte. Men knappast någon av texterna lämnar en helt oberörd. Här är exempel på några texter som jag läst med behållning med korta utdrag och länkar till dem:

Den förhärskande medievinkeln, den nervösa anpassningen till det relativt udda tjattret på twitter och den politiska mittens abdikation till förmån för ytterligheter och ”idioter”, öppnar upp för ett Sverige som inom några få år kommer att ha ett så pass starkt sverigedemokratiskt parti som den som vill regera behöver anpassa sig till på allvar. Med allt vad det innebär för Sveriges öppenhet och frihetlighet. Och det är kanske inte så mycket att göra något åt. Läs hela texten här.

Jag inser plötsligt att jag inte förstår vad det är för fel på plugg och korvstoppning. Valet står inte mellan kunskapsinhämtande medelst plugg- och korvstoppningsmetoden och någon annan, behagligare metod. Valet står mellan inlärning medelst plugg och korvstoppning och ingen inlärning alls. Att lära sig saker är plågsamt och kräver ansträngning. Så ser livet ut. Läs hela texten här.

Så, jag känner mig som människa. Är jag också svensk? Ostridigt är jag svensk medborgare och innehar inte något annat medborgarskap. Men är jag “svensk” i något slags nationell eller kulturell mening? Frågan väcktes av min amerikanske svärson, bosatt i London med min dotter och deras med dubbla medborgarskap utrustade söner, fem och tre år. Under den dryga timmens bilfärd från Kastrup till Arild kom saken upp, sedan han berättat att engelska medier i ökad utsträckning kommenterat svensk migrationspolitik, vilken blivit ett slagträ i den brittiska debatten. En del framhåller, att Sverige till skillnad från Storbritannien har gott om yta (numera f.d. statsministerns Reinfeldt flygplansiakttagelser med samma slutsats anmäler sig osökt). Andra britter påpekar, att svenskarna inte tycks vara särdeles tillfreds med sin ställning som EUs ledande mottagare av asylsökanden. Läs hela texten här.

Torsdagen den 20 augusti skadades flera personer vid ett upplopp på ett asylboende i staden Suhl i Tyskland. Upploppet utbröt då en 25-årig afghansk asylsökare rev ut sidor ur Koranen och stoppade dem i toaletten. En grupp muslimer på boendet blev så upprörda att de försökte lyncha ”hädaren”. Poliser som gjorde vad de måste för att förhindra brottet utsattes för stenkastning. Sex poliser skadades. Läs hela texten här.

Många fler texter av ovanstående skribenter och många fler texter av många andra skribenter finns alltså att läsa på Det Goda Samhället. Gör gärna det!

2014 var 75 procent av dem som av Migrationsverket och svenska medier kallas “ensamkommande flyktingbarn”, minderåriga asylsökande i åldrarna 15-17 år

Låt mig först säga att jag verkligen uppskattar att Migrationsverket har ett konto på Twitter och att de som hanterar kontot försöker ge snabba och korrekta svar på frågor som ställs till dem, förutom att de informerar och länkar till vad de ser som relevanta artiklar och texter. Nyligen ställde jag två frågor som jag fick mycket snabba svar på och som var tydliga och korrekta, nämligen:

Men jag hade också ett Twitter-utbyte med Migrationsverket där jag framförde följande fråga:

På det kom också svar snabbt:

Det bemötte jag (svårt på 140 tecken…) så här:

Jag hänvisade också till att dessa unga personer – 15, 16, 17-åringar – i de övriga nordiska länderna inte kallas barn utan just ”minderåriga asylsökande”.* Inte heller bör de kallas ”flyktingbarn” eftersom de varken är barn till flyktingar eller konstaterats vara flyktingar själva. De är asylsökande, inte flyktingar. Överhuvudtaget torde det vara få minderåriga som har asylskäl som ger dem flyktingstatus…

Det fanns inte nog med utrymme för att föra någon längre, vettig konversation med Migrationsverket på just Twitter. Men här har jag utrymme att säga något om deras påpekande – Migrationsverket är välkommet att svara så publicerar jag svaret:

Begreppet barn är definierat i utlänningslagen som styr vår verksamhet.

När jag läste det kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Inte tror man väl på Migrationsverket på fullt allvar att det faktum att det i utlänningslagen talas om ”barn” (med innebörden personer under 18 år) gör det omöjligt för verket att kalla personer i den här asylsökarkategorin för ”minderåriga”? De kallar ju förresten redan själva äldre ”ensamkommnade barn” för just ”minderåriga” på sin egen sajt! Bland annat här:

En majoritet säger sig ju dessutom vara 15-17 år. Vad utlänningslagen stadgar är ju vad som gäller för asylsökande som inte fyllt 18 år (i texten kallade ”barn”); ingenstans anges att det skulle vara förbjudet att benämna dem ”minderåriga asylsökande”!

Också medierna bidrar till att ge en felaktig bild av vad en ensamkommande asylsökande person under 18 år är, när de ibland illustrerar sina artiklar om den här kategorin med bilder som ska skapa illusionen av att det handlar om just ”barn” (som till exempel här: Familjehemsbrist tvingar fram nödlösningar – Dagens Nyheter 20 juli 2015). Det vill säga ”barn” i den bemärkelse som vi talar om dem: små människor under sådär 13, 14 år.

Eftersom kategorin 0-14 år endast utgör 25 procent så är det ohederligt att inte låtsas om att en överväldigande majoritet, 75 procent, säger sig vara – eller är – ungdomar 15-17 år. Sedan kan man ju också undra hur ”ensamkommande” de barn är som är 0-14 år är…

*Wikipedia: Omyndig är den som i lagtexter kallas underårig eller minderårig, det vill säga en person under 18 år.

© denna blogg.

En migga: ”Den som söker asyl idag får vänta till oktober/november innan den ens får tid för utredning.”

På Twitter skriver en person:

Ska vi ta upp frågan om bristerna i mottagningssystemet bör vi vara ärlig. Just nu minskar ”söktrycket” drastiskt om vi utgår  från prognoserna.

Jag frågar en migga som lämnar följande kommentar:

Andelen syrier har minskat något, därom råder inga tvivel. Men att kalla det för att ”söktrycket minskar drastiskt” är helt enkelt inte sant. Vi har gigantiska ärendehögar som väntar på behandling och den som söker asyl idag får vänta till oktober/november innan den ens får tid för utredning hos Migrationsverket. Så att kalla det för något slags minskat tryck är alltså helt klart en missuppfattning, särskilt som trycket inte minskat alls överlag.

Vi ligger på samma nivåer som förra året, det är bara det att andelen syrier minskat något. Alla stirrar sig blinda på syrierna, men rätt vad det är så dyker en annan grupp upp och ersätter dem som största grupp! Antalet syrier sägs förresten minska på grund av att de söker sig till Tyskland i stället. Men det är alldeles för tidigt att säga något bestämt om hur året blir. På våren brukar det vara färre som kommer. Förra året (rekordåret) var det likadant, det var först under sommaren som söktrycket nådde 2000 personer/vecka. Och så kommer det antagligen att bli även i år. Det var faktiskt exakt likadant förra året, det vill säga att vi sänkte prognosen på våren för att sedan bli tagna på sängen av ökat tryck – äkta antal asylsökande – så att vi fick höja den igen i juli.

© denna blogg.