Påminnelse om min text om att EU-länder kan vägra betala socialbidrag till invandrare i andra EU-länder

En påminnelse om detta, som jag skrev den 12 november 2014, verkar vara på sin plats. Delvis apropå det jag (och även Widar Andersson​, Folkbladet, och Per Gudmundson, Svenska Dagbladet​) skrev häromdagen om en märklig dom i Förvaltningsrätten i Umeå:

Beslut från EU-domstolen om att EU-länder kan vägra betala socialbidrag till invandrare i andra EU-länder.

Här är ett utdrag (läs dock gärna hela texten):

För vistelser som överstiger tre månader, men understiger fem år (vilket är fallet i förevarande mål), uppställer direktivet som villkor för uppehållsrätt bland annat att personer som inte utövar förvärvsverksamhet ska ha tillräckliga tillgångar. Direktivet syftar således till att förhindra att unionsmedborgare som inte utövar förvärvsverksamhet utnyttjar den mottagande medlemsstatens välfärdssystem för att finansiera sina levnadsomkostnader.

En medlemsstat ska således ha möjlighet att neka unionsmedborgare sociala förmåner när dessa inte utövar förvärvsverksamhet, utan uteslutande har utnyttjat den fria rörligheten för att komma i åtnjutande av socialt stöd från en annan medlemsstat trots att de saknar tillräckliga tillgångar för att ha uppehållsrätt där.

Även kommuner och förvaltningsrätter kanske behöver läsa texten. Gärna också journalister, som kanske kan hjälpa till att sprida information om detta, som det verkar som om många inte har någon större kännedom om.

Jag vet inte om kvinnan som klagat hos Förvaltningsrätten i Umeå är EU-medborgare (det kommer sådana också och söker asyl i Sverige!) eller inte. Kanske gäller inte detta just henne, utan hon kanske enbart omfattas av utlänningslagen enligt vilken hon ska lämna landet efter avslag på asylansökan och inte beviljas försörjningsstöd medan hon lever ”öppet gömd”, det vill säga vistas här illegalt.

Det som anges i beslutet från EU-domstolen gäller i varje fall för de kommuner där de tycks tro att de ska tillhandahålla skolgång åt barn, ordna boendeplatser, ge sjukvård och även, i en del fall, betala ut försörjningsstöd till personer (oftast tiggare) som har rätt att fritt vistas här i tre månader för att söka jobb och etablera sig, men under den tiden ska försörja sig själva och ha ett acceptabelt eget boende. Personer som efter tre månader ska ansöka om uppehållsrätt i landet och, även fortsättningsvis, ska kunna försörja sig genom anställning eller annan verksamhet som täcker deras levnadsomkostnader.

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till detta inlägg.

 

I mejl från en lagkunnig: ”Har någon i det här dramat funderat på unionsrätten? ”

Den 27 november skrev jag för andra gången en OP ED-artikel i Svenska Dagbladet om Helena på Finlands ambassad som inte får folkbokföra sig här trots fem års bosättning i Sverige.

Artikeln från den 27 november har rubriken Svenskfödd i Sverige uppmanas invandra, den tidigare texten som publicerades den 13 mars har rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige. Dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl den 9 april om saken på Ledarbloggen: Blågul armbågsbjudning.

Här på bloggen har jag skrivit om fallet under rubrikerna:
Nu skriver också Hufvudstadsbladet om fallet med Helena som inte får folkbokföra sig i Sverige den 16 mars
Det tog Skatteverket fem månader att svara… den 5 april
Utrikesdepartementet backar… den 27 maj

Med anledning av ovanstående skriver en lagkunnig i ett mejl följande:

En liten kort understreckare (och tankeväckande)

Har någon i det här dramat funderat på unionsrätten? Finland är EU-stat. Den berörda är unionsmedborgare. Hennes rörelsefrihet är enligt hennes unionsmedborgarskap. Se vidare Unionsfördraget, Funktionsfördraget, EU-förordning 492/2011, EU-direktiv 2004/38, och EU-domstolens avgöranden sedan Hedenhös.

Det är välkommet med goda förslag från människor som försöker se lösningar där tre svenska myndigheter ger olika svar och den ena inte vet vad den andra säger. Jag kan inte bedöma huruvida de uppgifter som den lagkunnige mejlaren tar upp är tillämpliga i ”fallet Helena” eller inte. Men texten är vidarebefordrad till den det berör och, via henne, därmed också till Finlands ambassad där förre ambassadören själv varit involverad, bland annat när inget svar inkom från den statliga myndigheten Skatteverket på fem månader… Läs texterna som länkas till ovan, det är häpnadsväckande läsning!

© denna blogg.

En migga: ”Min gissning är att de berörda kollegorna inte kan skilja på unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare.”

En migga kommenterar inlägget Det kom ett mejl: ”Varför får EU-medborgare asyl?”:

Unionsmedborgare med asyl i Sverige – en motsägelse i ord

Första reaktion: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha!!! Jag har inte den blekaste aning!!!

EUs rättighetsstadga borde utesluta detta; liksom att alla EU-stater uppfyllt Köpenhamnskriterierna; liksom att jag med säkerhet vet att det varken råder inbördeskrig, uppror, pågående statskupp eller något annat i någon av de berörda EU-staterna. Liksom att samtliga av EUs regler om asyl och skyddsgrunder och återvändande och vad det vara må handlar om tredjelandsmedborgare.

Så min gissning är att de berörda kollegorna inte kan skilja på unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare. Vilket inte ska drabba den eller de enskilda handläggarna på Migrationsverket, utan deras beslutsfattare, teamledare, enhetschefer och experter. Om dessa nu kan slita sig från den senaste läsningen om lean eller den senaste pamfletten med statistik.

Eller så har unionsmedborgarna fått PUT på synnerligen ömmande omständigheter. Vilket är lika fel det. Eftersom alla EU-stater (ja, det är faktiskt sant!) har både sjukvård och sociala trygghetssystem.

Eller så finns det någon fantastiskt bra, för mig okänd, förklaring. Så jag hoppas att jag har missat något väsentligt här.

Kommentar: Nej. Nej. Nej! För vad skulle jag kunna säga?

© denna blogg. Vid ev kort citat ur texten, vänligen länka till detta inlägg.

En migga: ”Det handlar alltså om romer.”

En migga:

De andra

En konsekvens av den svenska självgodheten är den svenska fegheten. För när det egna fögderiet enligt legaldefinitionen alltid är fritt från skuld och bäst i världen så uppstår skrattretande företeelser när trumpeterna i tevestudions soffor och inför tv-kameror och i ledarstick försöker hitta just någon annan. Som ska göra det.

Det handlar alltså om romer.

Och där slog ryggmärgsreflexerna till med hastigheten hos en högenergilaser. Hos alla som läser detta.

2008 var frågan aktuell i Uppdrag granskning och SVT Debatt och de större dagstidningarna. Det slutade med att åtta barnfamiljer från Rumänien i en av landets största städer fick gå före i bostadskön, fick totalförsörjning utan några krav på motprestation inklusive gratis sjukvård och skola. Idag, drygt 5 år senare, är det 2 av de vuxna som har deltidsjobb. En del står och spelar på gatan och mottar samtidigt försörjningsstöd. Några har blivit utvisade på grund av brott.

Surt, sa räven om rönnbären – när detta spred sig och ytterligare långt många fler rumänska EU-medborgare dök upp. Och de efterkommande blev rättmätigt förvånade eftersom de inte fick någon totalförsörjning.  De första hade varit med i TV, och möjligen hade eftertänksamhetens kranka blekhet drabbat de ansvariga efter detta. Eftersom alla efterkommande fick veta att det inte bara var att dyka upp och få allt serverat.

Ja, fast sedan skulle ju givetvis polisen och Migrationsverket göra saken värre än vad den redan var.  Genom att i samråd hitta på eländigt ihopsnickrade brottsbestämmelser – som inte ens fann i lagen – och komma med ännu sämre underbyggda grunder för frihetsberövanden och sedan bussa ut folk på rekordtid. För den som minns så var det stort rabalder sommaren 2010, när franska myndigheter rev läger och skjutsade hem folk. Vad åskådarna just då inte visste var att det som pågick i Sverige var långt värre än det som pågick i Frankrike: i Frankrike gällde det att riva kåkstäder och husvagnsparker som var illegalt uppförda på annans mark och sedan på undertecknade avtal få folk att återvända till hemländerna – dessutom med en mindre summa pengar på fickan. Frivilligt återvändande. Det var inte vad som skedde i Sverige… Och Migrationsverket har fortfarande i sitt regelverk att sådana här olagligheter är tillåtna (noter: ”olagligheter är tillåtna”!) – trots att EU-kommissionen i möte med verket den 11 oktober 2010 uttryckte sig i klara och tydliga ordalag och trots att till och med regeringen tillsatte en utredning för att få alla att hålla sig till EUs regelverk. Vilket alltså inte skedde. Alltså att alla höll sig till regelverket.

Nåväl. Nu äro de ännu många fler, de romska unionsmedborgarna på gatorna uti EU-staten Sverige. Och så ska det inte vara, om detta är alla överens. Och förslagen haglar. Kommunpolitiker som inte vill ta konsekvenserna skyller på regeringen och på EU. En större stad vill istället ge alla totalförsörjning! En debattör vill straffbelägga givandet av pengar till tiggare – vilket torde vara lagtekniskt omöjligt eftersom gåvor till att börja med inte är skattepliktiga. Och vad var och gör med sin egen egendom är som bekant upp till var och en. Många debattörer pekar på de berörda länderna – ungefär som att de borde åka hit och ägna sig åt myndighetsutövning här.

För att göra en lång historia kort. Det är inte fel på EU, utom att de gemensamma institutionerna kan sätta större press på de berörda EU-staterna Rumänien och Bulgarien. Fast att få deras levnadsstandard kompatibel med vår lär ta några decennier. Det är inte fel på regeringen. Det är faktiskt inte fel på polisen och Migrationsverket heller. För så länge dessa människor inte är dömda för brott eller börjar leva på ersättningar och bidrag så finns det ingen anledning att börja tänka i termer om utvisning. Och de berörda lever inte på bidrag, för med undantag för dem som blev kända genom TV för fem år sedan och med undantag för dem som nu kan se fram emot totalförsörjning uti staden Malmö (om nu det verkligen kan genomföras) så är det inte någon som får bidrag. Förutom möjligen något litet bidrag för jourboende eller någon hemresa. Vilket faller inom regelverket för det tillåtna.

Nej, eftersom alla verkar vara överens att det inte är önskvärt med människor som tigger på gatorna så är det faktiskt kommunerna som har bollen på sin planhalva.  Och lösningen sitter i deras lokala ordningsstadgor. Som inte är svårare att förstå än reglerna för torghandel. Tillstånd krävs – och den som inte har det åker på avhysning och vite. Plus det enkla faktum att det inte finns några som helst hinder vare sig i EUs regelverk eller i Sveriges Rikes lag att avhysa dem som smällt upp bopålarna på någon annans mark. Alltså: Tillstånd krävs för musicerande och liknande på gator och torg. Lätt som en plätt. Och den som blivit avhyst några gånger ger till sist upp.

Fast hur var det nu? Jo, just detta är tydligen/kanske inte tillåtet att diskutera? Här i Sverige alltså. För det stämmer inte med Sverigebilden av ryggmärgsreflexerna att döma.

Men då är ju spelbordet lagt. Det enda konkreta som svenska myndigheter kunde göra – förutom att bli offentlig sektor för EU genom att erbjuda de berörda totalförsörjning – låg just i de lokala ordningsstadgorna. Så om detta nu inte är aktuellt så önskar jag att alla trumpeter i tevesoffor och annorstädes i fortsättningen håller käften. Så får det vara som det är. För detta eviga gapande med pekpinnar riktade mot någon annan som ska göra något ger bara ett infantilt och fegt intryck.

© Denna blogg.