En migga, del 1: ”Hösten 2015 kommer för alltid att vara historisk för Migrationsverket.”

En migga berättar om den kaotiska perioden september 2015 – januari 2016. Här kan man läsa del 2. Del 3 kommer snart.

Del 1. Hösten 2015 kommer för alltid att vara historisk för Migrationsverket.

Hösten 2015 kommer för alltid att vara historisk för Migrationsverket. Vi har aldrig haft så mycket att göra som vi hade då. För er som inte vet det så kom det nästan 163.000 asylsökande förra året. Månaderna september 2015 till och med januari 2016 var de tyngsta någonsin för oss. Vi var tvungna att, för säkerhets skull, ha beredskap varenda helg ifall en buss med asylsökande plötsligt skulle komma.

På vår enhet var vi tvungna att bemanna kontoret konstant dagtid för den händelse att någon bara dök upp och ville söka asyl, det hände faktiskt under den här perioden. Vi hade kanske två, tre stycken varje vecka som tagit sig hit och ville göra en asylansökan. De hade åkt med lastbilar som passerat genom en stor del av Europa och där den sista anhalten var Sverige. Jag har kollegor som grät av utmattning och desperation under den här perioden på grund av det kaos som uppstått. En del kollegor sa upp sig för att de inte orkade med det tryck som rådde just då, fördelningsenheten (det är de som skickar ut de sökande till vald enhet runtom i Sverige efter att de gjort en asylansökan) skickade bussar till varje enhet oavsett om det fanns platser eller inte. Vi fick bland annat två bussar med sökande som vi inte hade en aning om var vi skulle hysa. Tack vare hjälp från andra enheter inom Migrationsverket lyckades vi lösa problemet, men det var inte lätt och det var dessutom väldigt resurskrävande.

Vår chef ringde och frågade sina chefer varför de skickar asylsökande till oss utan att vi har platser för dem, det enda svaret hon fick var ”lös problemet”. Som sagt: vår enhet hade tur, vi kunde lösa problemen men det fanns enheter som inte hade samma tur och där sov de sökande i bussarna eller i receptionen på enheten dit de kommit. Jag önskar att media bättre hade dokumenterat det kaos som började då, för ganska precis för ett år sedan. Men det många medier gjorde var att köra snyfthistorier om att asylsökande var tvungna att flytta till boenden i urskogen eller var tvungna att sova i en buss.

Migrationsverket massanställde cirka 2.000 personer under denna korta period för att klara av trycket.

Vad som hände med oss, personalen på Migrationsverket, hur vi mådde och hur vi klarade den omänskliga pressen under denna period, det har jag aldrig sett Uppdrag granskning göra ett program om.

Kommentar: Tack till miggan som berättar!

© denna blogg. Vi ev citat ur texten, vänligen länka till originalinlägget.

En socialtjänstanställd: ”Det står på exakt noll ställen att den anvisade kommunen ska göra en bedömning av åldern!”

En socialtjänstanställd skriver, efter att kvällen innan ha sett Uppdrag granskning i Sveriges Television:

Det här är skandal! Precis som jag misstänkte att det skulle bli, så säger Migrationsverkets representant inget om att en kommunanvisade ungdom är något annat än ett ensamkommande barn. I programmet Uppdrag granskning satt Magnus Bengtsson, processägare på Migrationsverket, och sa att det var ”upp till kommunerna att avgöra huruvida den anvisade var vuxen eller barn”. Men anvisningen som kommer med fax ser ut enligt följande.

Klicka på dokumenten för att se dem i större format.

 

 

 

 

 

 

Sidan 1 bifogas som bild och sidan 2 bifogas som bild. Sidan 3 är en bilaga med ”barnets uppgifter” alltså namn och födelsenummer samt mammas och pappas namn. Sidan 4 är kontaktuppgifter för socialtjänsten i ankomstkommunen. Det är vad som  står på sidorna 1 och 2 som är det relevanta i det här sammanhanget.

Det står på exakt noll ställen att den anvisade kommunen ska göra en bedömning av åldern!

Det står inte ens att Migrationsverkets uppgifter är uppskattade. Det står dock ”barn” på exakt åtta ställen och det har gjorts tydligt att kommunen inte kan överklaga anvisningen. Han, processägare Magnus Bengtsson, sitter alltså och blåljuger i Uppdrag granskning!

Kommentar: Motsägelserna, de allt mer desperata påhitten, svängningarna, utspelen och rättsliga ställningstagandena står som spön i backen, att hänga med i alla turer är hart när omöjligt. Det är idag oerhört svårt att veta vad som gäller från dag till dag på asyl- och migrationsområdet.

Utlänningslagen? Gäller den? Den följs i alla fall inte i den utsträckning en lag ska följas. Bland annat för att en del anställda på Migrationsverket personligen inte tycker att det ”känns bra” att utvisa människor. Och en flyktingaktivistisk barnläkare obstruerar och uppviglar (i brist på bättre ord tar jag till det) andra läkare att inte göra de nödvändiga åldersbedömningarna för att förhindra asylbedrägerier. Alla gör lite som de vill, som de ”känner”. Och rättsavdelningen på Migrationsverket spottar ur sig det ena rättsliga ställningstagandet efter det andra i en takt så att inte ens gammelmiggorna hänger med. I stället för att renodla det hela och inpränta i samtliga anställda (också personer ur den curlade 80-talsgenerationen som anställts – läs mer om dem här) att det är utlänningslagen och några bindande konventioner som gäller, inget annat. Absolut inte privata ”refugees welcome”-åsikter och givetvis inte heller motsatta, ”refugees not welcome”-åsikter.

Som sagt: Ingen vet! Inte ens processägare på Migrationsverket, som – om några – borde väl ändå veta vad som gäller. Hur ska de annars kunna agera processägare?

Här finns programmet Uppdrag granskning från den 31 augusti 2016 att se och en del texter att läsa.

© denna blogg. Vid ev citat, vanligen länka till detta inlägg.

De godhjärtade (eller bara obegåvade) tror, förbluffande nog, att ”ett generöst och humant asylmottagande” ser ut som det gör i Sverige!

Ur ett reportage i Sveriges Radios program Studio Ett –Tre syriers liv påverkas av migrationsverkets långa köer – idag.

Stackars Maali, en ung syrier som intervjuas i det här reportaget, vet inte att han här i Sverige stämplas som rasist, främlingsfientlig, islamofob och inhuman när han ställer sina frågor till reportern där han ifrågasätter de ohanterliga mängderna asylsökande i Sverige:

Varför fortsätter Sverige att ta emot så här många flyktingar, när ni inte verkar klara av det? Det bildas ju långa köer på Migrationsverket som leder till att vi som väntar och våra familjer får stora problem. Och sedan verkar ju Sverige inte heller ha tillräckligt med bostäder eller jobb åt alla som kommer hit. Systemet verkar vara överbelastat så varför fortsätter ni då att ta emot så många?

Ungefär detsamma uttryckte en annan asylsökande sin förvåning över i avsnitt 11 av Uppdrag granskning som visades i Sveriges Television den 25 mars.

Det ska tydligen klarögda utomstående till för att säga som det är. Medan de godhjärtade – eller enbart obegåvade – ”inomstående” förbluffande nog tror att ”ett generöst och humant asylmottagande” ser ut som det gör i Sverige! Jag har sagt och skrivit det många gånger förut: Det gör det inte! Man borde i Sverige för länge sedan ha lärt sig av de flesta övriga 27 EU-länderna vad ansvar är och slutat propagera för att andra länder ska ta efter den aningslösa och obegåvade ansvarslöshet som råder i Sverige.

© denna blogg.

En före detta migga skriver till en skribent på Dagens Nyheter med anledning av hennes ledartext om språkanalyser

Anders Thomas, före detta migga under åtta år, skrev den 12 november till Amanda Björkqvist, med anledning av hennes ledartext i Dagens Nyheter med rubriken Asylsökandes öden avgörs i skojarbransch. Han hade hoppats på ett svar, men har inte fått något. Eftersom det han skriver är allmängiltigt och behöver komma fler till del, har han skickat sin text också till mig för publicering:

Hej Amanda!

Jag har inte sett Uppdrag granskning om detta, så jag kan inte uttala mig om programmet, jag nöjer mig med att bemöta din text som jag just läste i DN. Jag upptäckte att du glömde bort att ta med ett par saker, det kan ju bero på att du endast skriver om vad som tydligen framkom i programmet Uppdrag granskning och inte för att du har letat reda på fakta själv.

Jag har arbetat på Migrationsverket i åtta år, de flesta av dem inom asylprövning och jag har gjort hundratals utredningar och har många gånger använt språkanalys som ett verktyg för att fastställa den sökandes ursprung. Eller snarare var de inte kommer ifrån.

Språkanalyser är, som du skriver, väldigt dyra och oexakta, de används främst när det finns mycket stora oklarheter i den sökandes historia och/eller avsaknad av kunskap om hemorten som den sökande rimligen borde ha. Jag har själv många gånger varit med om att asylsökande inte har vetat vad gatan de bott på hela sitt liv heter, vad parken de har bott bredvid heter, inte moskén, inte fotbollsarenan, inte flygplatsen eller hamnen. Man vet inte vad torget där man har handlat hela sitt liv heter eller var det ligger. Då är det läge för ett språktest. Det visar alltså inte med någon säkerhet varifrån någon kommer, men det kan ofta visa varifrån någon inte kommer.

Visst är det en märklig bransch, där somliga har skurit guld med täljkniv, men det är inte skäl för att avfärda det hela som en bluff och värdelöst. Rätt använt är det ett bra och fungerande instrument. Synd att det inte kommer fram utan att det framställs som att Migrationsverket använder det för att konstruera ett avslag på grunder som inte finns. Som det ser ut på Migrationsverket idag så vill ingen skriva ett avslag för att det tar för lång tid, vilket påverkar produktionen, vilket givetvis påverkar lönen. Man skriver avslag när det är helt och utan tvivel uppenbart att personen inte har de skäl som uppges.

Jag kan tillägga att jag sedan tre år inte jobbar på Migrationsverket. Jag lämnade eftersom jag tror på en reglerad invandring och en rättssäker prövning i asylärenden. Införandet av Lean och överenskommelsen mellan M och MP kom och slog sönder allt det. Jag kunde inte längre sitta och begå tjänstefel och brott mot utlänningslagen flera gånger i veckan, så jag lämnade ett arbete jag kunde och var bra på.

Nu har jag ett arbete jag avskyr och som jag går till bara för att jag får lön. Men jag kan sova gott på natten i vetskap att jag inte är en del av detta vansinne som kallas svensk asylpolitik.

Hälsningar,
Anders Thomas

Kommentar: I ett ”normalt” land skulle det räcka med att en asylsökande, som Anders Thomas berättar, inte vet vad gatan han bott på hela sitt liv heter, vad parken han har bott bredvid heter, moskén, fotbollsarenan, flygplatsen eller hamnen eller ens vad torget heter, där han har handlat hela sitt liv. Då behövs knappast några språkanalyser för att man ska kunna konstatera att här ljugs det friskt och att personen inte är den han utger sig för att vara och inte heller kommer från den stad eller by han påstår sig komma ifrån. Det finns ingen som helst anledning att lägga ut skattepengar på språkanalyser i så solklara fall.

I övrigt kan jag bara säga att jag förstår Anders Thomas (som för övrigt skrivit förordet till den andra ”migg-boken” Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar 2012-mars 2014) som lämnade det snart helt sjunkna skeppet. Samtidigt beklagar jag att Migrationsverket gick miste om en kunnig och ambitiös handläggare/beslutsfattare. Det är ju just sådana som verket behöver och borde göra allt i sin makt för att försöka behålla.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

En migga om Uppdrag granskning om språkanalyser

En migga skriver angående SVT Uppdrag gransknings program om språkanalyser (läs först Apropå programmet Uppdrag granskning i SVT om språkanalyser m.m. och De som blir lidande i den havererade svenska asylkvarnen och som hanteras oacceptabelt i rättsosäkra asylprocesser är de faktiska flyktingarna.

Uppdrag gransknings letande efter EA20 var pinsamt och de gick över gränsen för anständighet när de ringde på hos hans före detta fru för att de hade sett hans bil utanför hennes hus.

Jag undrade hela tiden varför de inte spanade utanför Språkabs vd:s bostad. Det är ju EA20s arbetsgivare Sprakab som har anställt honom och godkänt och publicerat hans meriter! Hans tidigare brottslighet bör ha varit känd för Språkab, även om jag inte ser hur det skulle vara relevant i det hela, särskilt om det ligger långt tillbaka i tiden.

Språkab och EA20 har även gjort analyser i mina ärenden. På begäran av biträden – som förstås läst domen i England – har jag anlitat ett annat företag för ”a second opinion”. Med samma resultat, trots att EA20 då inte alls varit inblandad. UG borde förstå att vi på Migrationsverket inte skickar personer till språkanalys utan vidare. Om de trovärdigt kan berätta om sin hemvist så görs ingen språkanalys.

När det gäller personerna som var med i programmet och som utvisades till Armenien trots att de säger att de är från Syrien, så är jag mycket skeptisk. I liknande fall som jag har skickat till språkanalys har de asylsökande inte ens kunnat berätta vad det är för valuta i Syrien, vad huvudstaden i landet heter, vem som är president etc. Deras förklaringar har så gott som alltid varit densamma: att de är analfabeter som bott i en by och vallat får hela livet, att de aldrig har sett pengar och aldrig tittat på TV eller hört på radio trots att de är 30-35 år gamla… Med tanke på vad Syrien var för stat före kriget så har jag inte riktigt kunnat köpa detta. Och språkanalysen har alltid visat att dessa personer är från Armenien.

Kommentar: Jag har lärt mig genom åren att lita mer på kunniga och seriösa miggor än på journalister som dels ofta inte till fullo behärskar de ämnen de ger sig in att ”gräva” i; dels ofta har en tes som de vill driva och inte är så intresserade av allsidighet och fakta. Med detta påstår jag inte att så skulle vara fallet just här, jag säger bara att jag litar och tror mer på miggan, som jag känner sedan tio år och som har faktisk insyn, än på journalisterna, hur duktiga de än tycker sig vara, eller rentav är.

© denna blogg. Vid ev korta citat, vänligen länka till detta inlägg så att läsarna får ta del av hela texten och inte får en vinklad bild av vad jag skrivit.

En migga (miggor) apropå programmet Uppdrag granskning i SVT om språkanalyser m.m.

SVT Uppdrag granskning sänder i kväll – onsdag den 12 november – ett program om Migrationsverkets språkanalyser. Redaktionen har förhoppningsvis gjort ett bra jobb (programmet har inte sänts när detta skrivs) men om den tror att den gjort ett unikt och enastående Stora Journalistpris-avslöjanden så har den fel. Miggorna har ju rapporterat om språkanalyser och tolkar och fiffel och inkompetens i många år. Här är ett axplock av vad jag publicerat på området genom åren 2009-2014. Var så goda! Kanske blir det miggorna som får Stora Journalistpriset (retroaktivt), undrens tid är inte förbi!

En migga: ”Migrationsverket är inte ansvarigt för att den enda firman i Sverige som gör språkanalyser på detta språk, anlitat en mutkolv.” – 9 september 2009. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

En tolk och en språkanalytiker har, som också rapporterats i media (bl.a. här), polisanmälts för att de tagit pengar från ”somalier” som talar en viss dialekt av ett språk som talas i Somalia men även annanstans i östra Afrika. Dessa ”somalier” (som inte alls är somalier) talar inte den somaliska dialekten av språket (eftersom de inte kommer från Somalia) utan de har genom mutor kunnat köpa intyg på att de gör det av både tolken och analytikern. De som betalat mutorna har samtidigt tagit emot dagersättning från Migrationsverket såsom helt utblottade…

En migga om att den enda bevisningen som de påstådda föräldrarna behöver ge är att de säger: Hej, jag heter Ali och det här är mitt barn Hussein” – 6 oktober 2009. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Tillståndsenheterna gör inga språkanalyser, begär inte in handlingar, håller inte separata intervjuer, bedömer inte åldersfrågan. Samtidigt rapporterar socialförvaltningarna runt om i landet om fler och fler barn som fått tillstånd av verket trots att de inte är de barn som först sagts. Barnen har alltså kommit till Sverige på falska grunder, och de måste nu fosterhemsplaceras och förses med god man.

En migga: ”Angående inlägget om att Besök och bosättning inte får göra DNA- analyser” – 14 oktober 2009. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Vi på asylenheterna får inte göra språkanalyser när det gäller vuxna, påstådda somalier. Det kostar ju pengar och eftersom alla som talar somaliska och säger att de kommer från Somalia (även när de aldrig satt sin fot där utan vuxit upp i t.ex. Kenya) ändå måste få asyl så, är språktesterna förstås helt onödiga. Liksom all övrig utredning.

Vidare om Migrationsverkets ”barnhantering” – 20 december 2009. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Verket gör en kort utredning och hänvisar till att det är socialens sak att söka efter mamman och resten av familjen. Språkanalys görs inte, åldersbestämning görs inte. Det hinns inte med.

En migga: ”Numera har man inte heller egna barn, men adoptivbarn har man ofta. Kanske p.g.a. att vi ändå gör DNA-tester ibland, när det gäller de identitetslösas lika identitetslösa anhöriga.” – 28 oktober 2010. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Vi får inte göra språkanalyser eller gräva för djupt i deras ärenden eftersom beslut måste fattas inom tre månader. Detsamma gäller Eritrea.

”Hej, jag kommer från Eritrea och jag  lämnade landet illegalt!” Det räcker för Migrationsverket. Id-handlingar behöver man inte ha.

En migga: ”Det är numera väldigt lätt för oss att nå produktionsmålen (Ja, det heter så inom Migrationsverket, som i en fabrik) ” – 17 november 2010. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Min uppfattning är, att det överlag är lättare att få asyl än någonsin. Kanske beror det på att vi miggor nu har indoktrinerats i att inte ifrågasätta, inte kräva någonting av den asylsökande, inte utreda någonting utan bara lyssna med hjärtat. Och vad spelar det då för roll att den asylsökande har en falsk id-handling, eller ingen handlingar alls, om hon/han ändå kan gråta en skvätt och berätta om det hemska som hon/han utsattes för i hemlandet. När språkanalysen sedan säger att personen inte alls kommer från det uppgivna hemlandet blir det förstås svårt för oss att skriva PUT-beslut. Därför ska vi nu inte göra språkanalyser heller, annat än i undantagsfall.’

En migga berättar om svensk asylvardag – 16 december 2010. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Jag träffade en somaliska häromdagen. Hon sökte asyl. Höggravid, och födde strax efter ansökan. Storyn gick så här, när hon registrerade sin ansökan. Maken blev skjuten av Al Shabaab, i Mogadishu, eftersom han inte ville gå med i gruppen. Hon var gravid och därför samlade släktingarna ihop en summa pengar, för att hon skulle kunna komma till Sverige.

Men språkanalysen visade att hon sannolikt var uppväxt (socialiserad) i ett av Somalias grannländer. Hon talade en sådan dialekt. Hon kunde inte heller någonting alls om den påstådda hemstaden Mogadishu.

En migga: ”Irakier, även de som presenterar sig som kristna, har ofta falska handlingar. Varför?” – 2 januari 2011.

Romer från Balkan har också tappat bort sina nya biometriska pass någonstans på vägen till Sverige. Somalier har inga och har de några så är de garanterat förfalskade handlingar, vilket väcker misstanken om att personen inte kommer från Somalia vilket också sedan  bekräftas, genom språkanalys. Irakier, även de som presenterar sig som kristna, har ofta falska handlingar. Varför? Jag kan inte svara på detta.

En migga: ”Jag är rädd att vi har beviljat massor av tillstånd som vi inte kan stå för… ” – 5 januari 2011. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Den stora frågan är: Varför tvingar vår arbetsgivare (svenska staten) oss att göra så? Att låtsas tro att varenda papperslös person som säger att han (och det är oftast en ”han”) kommer från Somalia – eller en mängd andra länder – och ofta också att personen dessutom är minderårig? Språkanalyser ska inte göras ”i onödan” och inte heller åldersundersökningar.

En migga: ”…en aning märkligt att de skulle behöva resa någonstans igen i synnerhet som de är helt utblottade och till och med ansökan om FP har betalats av socialen! ” – 21 januari 2011. Kort utdrag (klicka på länken för att läsa hela texten):

Folk skulle bara veta hur många främlingspass (FP) som anmäls försvunna eller borttappade! Man säljer sitt FP helt enkelt och sedan kräver – och får – man ett nytt. Som man också säljer, om man inte använder det själv för att åka till hemlandet. Vilket oftast inte är det land som står i FP. Om man exempelvis hittat på att man är ett ensamkommande barn från Somalia och fått PUT och FP fast man egentligen är en vuxen man från Kenya med ett eget kenyanskt hemlandspass kan det vara så här. MIG fattade misstankar om att ”barnet” faktiskt inte var ett barn och dessutom kom från Kenya och inte från Somalia. Men någon språkanalys fick inte göras (i enlighet med den snabba hanteringen och Visionen). PUT beviljades och FP likaså.

Resten av texterna kan läsas genom att man klickar sig vidare här.

De många utanförskapsområdena upplevs inte som om de ligger i Sverige

”Biskopsgården känns inte som Sverige”, säger boende där.

Reportaget i Uppdrag granskning i SVT1 den 22 januari berättar inget som folk inte redan känner till. Om någon tror att Biskopsgården är en ovanlig förort i Sverige så har den fel. Om någon tror att våldet, kriminaliteten, främlingskapet och den stora skillnaden mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare kommer att försvinna i Sverige så har den fel. Det bevisas ju av verkligheten och måste därför sägas. Och om någon tror att en fortsatt mycket stor (överlägset störst per capita i EU) asylinvandring till Sverige av ofta outbildade och lågutbildade (det finns fakta om asylsökandes utbildningsnivå) asylsökande verkligen är positivt när det varken finns jobb eller boende åt alla som kommer, så har den fel.

Janna Atta tycker inte att det känns som hon bor i Sverige längre. När hon berättar för bekanta i sitt hemland om situationen så tror de inte på henne, så är det inte i Sverige. Och trots 24 år i Sverige känner hon sig inte svensk. (Ur UG)

Det här har politikerna, främst den ytterst ansvariga regeringen (både S tidigare och Alliansen nu) inte velat låtsas om under de decennier som dessa ”utanförskapsområden” vuxit i rasande fart – och permanentats. Politiker som knappast har ”markkontakt” men ändå tar sig rätten att styra och ställa i folkets namn, tar inte sitt uppdrag som representanter för folket på allvar.

Mauricio Rojas och Folkpartiet rapporterade 2004 att det 1990 fanns tre (3!) s.k. utanförskapsområden i Sverige, områden där hälften av den arbetsföra befolkningen inte hade jobb. 2004 var antalet utanförskapsområden 136, 2006 lär antalet ha ökat till 156. Det går knappt att räkna ut hur många tusen procents ökning det är… Och i många av de områdena är arbetslösheten dessutom betydligt högre än 50 procent. Och efterb2006 ville (vågade?) man inte längre räkna antalet utanförskapsområden i Sverige, för då slutade man med det. det kallas ”huvudet i sanden” eller ”det jag inte ser det finns inte”.

De politiker som har styrt Sverige under den här tiden har misslyckats kapitalt och någon verklig insikt märks ingenstans, än mindre kan man skönja ens ett hopp om konkret handling.

Integrationsminister Erik Ullenhag upprepar samma medvetna eller omedvetna osanningar eller menlösheter i UG som vanligt. Men vad ska han säga? Han fortsätter ju bara som vanligt vilket innebär att  han låtsas att han tror att han faktiskt har ”vänt en nedåtgående spiral”, som han säger. Något som inte särskilt många andra ser och tror. Detta för att det är så här oansvariga politiker agerar: de agerar inte för landets och folkets bästa utan för sitt eget och sitt partis bästa, därför tillrättalägger och förvrider de sanningen så att det ska passa den bild de vill låtsas är sann. Det verkar faktiskt som om väldigt många politiker lider av en blandning av makthunger och megalomani! Att titta och lyssna på integrationsministern upplever jag som nästan plågsamt pinsamt.

Läs också:
”Tryggheten tål inte ökande utanförskap”  – 15 november 2009 (4,5 får sedan…)
Fem dödsskjutningar i Malmö på en månad – ingen enda av dem är uppklarad – 3 januari 2012 (två år sedan…)

© Denna blogg.

En migga: ”Det handlar alltså om romer.”

En migga:

De andra

En konsekvens av den svenska självgodheten är den svenska fegheten. För när det egna fögderiet enligt legaldefinitionen alltid är fritt från skuld och bäst i världen så uppstår skrattretande företeelser när trumpeterna i tevestudions soffor och inför tv-kameror och i ledarstick försöker hitta just någon annan. Som ska göra det.

Det handlar alltså om romer.

Och där slog ryggmärgsreflexerna till med hastigheten hos en högenergilaser. Hos alla som läser detta.

2008 var frågan aktuell i Uppdrag granskning och SVT Debatt och de större dagstidningarna. Det slutade med att åtta barnfamiljer från Rumänien i en av landets största städer fick gå före i bostadskön, fick totalförsörjning utan några krav på motprestation inklusive gratis sjukvård och skola. Idag, drygt 5 år senare, är det 2 av de vuxna som har deltidsjobb. En del står och spelar på gatan och mottar samtidigt försörjningsstöd. Några har blivit utvisade på grund av brott.

Surt, sa räven om rönnbären – när detta spred sig och ytterligare långt många fler rumänska EU-medborgare dök upp. Och de efterkommande blev rättmätigt förvånade eftersom de inte fick någon totalförsörjning.  De första hade varit med i TV, och möjligen hade eftertänksamhetens kranka blekhet drabbat de ansvariga efter detta. Eftersom alla efterkommande fick veta att det inte bara var att dyka upp och få allt serverat.

Ja, fast sedan skulle ju givetvis polisen och Migrationsverket göra saken värre än vad den redan var.  Genom att i samråd hitta på eländigt ihopsnickrade brottsbestämmelser – som inte ens fann i lagen – och komma med ännu sämre underbyggda grunder för frihetsberövanden och sedan bussa ut folk på rekordtid. För den som minns så var det stort rabalder sommaren 2010, när franska myndigheter rev läger och skjutsade hem folk. Vad åskådarna just då inte visste var att det som pågick i Sverige var långt värre än det som pågick i Frankrike: i Frankrike gällde det att riva kåkstäder och husvagnsparker som var illegalt uppförda på annans mark och sedan på undertecknade avtal få folk att återvända till hemländerna – dessutom med en mindre summa pengar på fickan. Frivilligt återvändande. Det var inte vad som skedde i Sverige… Och Migrationsverket har fortfarande i sitt regelverk att sådana här olagligheter är tillåtna (noter: ”olagligheter är tillåtna”!) – trots att EU-kommissionen i möte med verket den 11 oktober 2010 uttryckte sig i klara och tydliga ordalag och trots att till och med regeringen tillsatte en utredning för att få alla att hålla sig till EUs regelverk. Vilket alltså inte skedde. Alltså att alla höll sig till regelverket.

Nåväl. Nu äro de ännu många fler, de romska unionsmedborgarna på gatorna uti EU-staten Sverige. Och så ska det inte vara, om detta är alla överens. Och förslagen haglar. Kommunpolitiker som inte vill ta konsekvenserna skyller på regeringen och på EU. En större stad vill istället ge alla totalförsörjning! En debattör vill straffbelägga givandet av pengar till tiggare – vilket torde vara lagtekniskt omöjligt eftersom gåvor till att börja med inte är skattepliktiga. Och vad var och gör med sin egen egendom är som bekant upp till var och en. Många debattörer pekar på de berörda länderna – ungefär som att de borde åka hit och ägna sig åt myndighetsutövning här.

För att göra en lång historia kort. Det är inte fel på EU, utom att de gemensamma institutionerna kan sätta större press på de berörda EU-staterna Rumänien och Bulgarien. Fast att få deras levnadsstandard kompatibel med vår lär ta några decennier. Det är inte fel på regeringen. Det är faktiskt inte fel på polisen och Migrationsverket heller. För så länge dessa människor inte är dömda för brott eller börjar leva på ersättningar och bidrag så finns det ingen anledning att börja tänka i termer om utvisning. Och de berörda lever inte på bidrag, för med undantag för dem som blev kända genom TV för fem år sedan och med undantag för dem som nu kan se fram emot totalförsörjning uti staden Malmö (om nu det verkligen kan genomföras) så är det inte någon som får bidrag. Förutom möjligen något litet bidrag för jourboende eller någon hemresa. Vilket faller inom regelverket för det tillåtna.

Nej, eftersom alla verkar vara överens att det inte är önskvärt med människor som tigger på gatorna så är det faktiskt kommunerna som har bollen på sin planhalva.  Och lösningen sitter i deras lokala ordningsstadgor. Som inte är svårare att förstå än reglerna för torghandel. Tillstånd krävs – och den som inte har det åker på avhysning och vite. Plus det enkla faktum att det inte finns några som helst hinder vare sig i EUs regelverk eller i Sveriges Rikes lag att avhysa dem som smällt upp bopålarna på någon annans mark. Alltså: Tillstånd krävs för musicerande och liknande på gator och torg. Lätt som en plätt. Och den som blivit avhyst några gånger ger till sist upp.

Fast hur var det nu? Jo, just detta är tydligen/kanske inte tillåtet att diskutera? Här i Sverige alltså. För det stämmer inte med Sverigebilden av ryggmärgsreflexerna att döma.

Men då är ju spelbordet lagt. Det enda konkreta som svenska myndigheter kunde göra – förutom att bli offentlig sektor för EU genom att erbjuda de berörda totalförsörjning – låg just i de lokala ordningsstadgorna. Så om detta nu inte är aktuellt så önskar jag att alla trumpeter i tevesoffor och annorstädes i fortsättningen håller käften. Så får det vara som det är. För detta eviga gapande med pekpinnar riktade mot någon annan som ska göra något ger bara ett infantilt och fegt intryck.

© Denna blogg.

Och när ska den svenska journalistkåren och de svenska politikerna börja inse att ”skiten måste fram” också på asylbedrägeriområdet?

I sin bloggtext ”Skiten måste fram” – om mediebevakning i förorten den 28 oktober, skriver Joakim Lamotte, frilansande journalist och bloggare, bland annat:

Samtidigt finns det exempel på hur aningslösa politiker vill förneka problemen och måla upp en förskönad bild av förorten. Under arbetet med mitt senaste reportage om Rosengård kom jag i kontakt med Malmö stads kommunikationsstrategi för Rosengård. Syftet med denna var att börja prata positivt om Rosengård. Man skulle inte längre säga att det var ett socialt utsatt område, och istället för misslyckad integration skulle Rosengård kallas porten till integration. För mig som har spenderat en hel del tid i Rosengård blev läsningen av detta förnekelsedokument plågsam. Att förneka och försköna kan aldrig vara lösningen på ett samhällsproblem, snarare tvärtom.

Tyvärr hör jag ibland samma tongångar inom journalistkåren. Det finns en rädsla för att rapporteringen ska bli för ensidigt negativ, och att redaktionerna för sällan skickar ut reportrar för att bevaka positiva nyheter i förorten. Varje gång jag själv har gjort journalistiska jobb i förorten har jag gått i samma tankar. Jag har varit orolig för att de boende i exempelvis Rosengård har känt att man pissar på deras område, och de som bor där. Därför ringde jag runt förra veckan, efter att mitt reportage om Rosengårdsskolan hade sänts i Uppdrag granskning, till personer jag känner från Rosengård. Jag ville veta om de tyckte att reportaget gav en oriktig bild av området. Det tyckte ingen, förutom en. Han var upprörd för att reportaget gav en alldeles för positiv bild av Rosengård, och menade att vi journalister har ett ansvar att visa upp den bistra verkligheten för folket. ”Skiten måste fram, annars kommer politikerna aldrig att fatta vad det är för områden de tvingar oss att bo i”, sa han.

Och när ska den svenska journalistkåren och de svenska politikerna erkänna att ”skiten måste fram” också på asylbedrägeriområdet? Detta område har jag varit tämligen ensam om att, de senaste sex åren, bevaka på min blogg. En bevakning och en rapportering som inte hade kunnat ske utan miggornas ihärdiga frivilligarbete, dvs att de skrivit, skrivit, skrivit och berättat, berättat, berättat. Läs mer här!

Det är dags att miggornas insider informationer och främst deras, men också mitt, upplysningsarbete sedan 2007 (!) lyfts upp också av andra medier. ”Skiten ska fram”, är Joakim Lamottes motto på det område han skriver om; mottot här kan vara ”Sanningen ska fram och inte döljas från medborgarna!”

Det skulle inte skada om de journalister som målat in sig i pk-hörn och har svårt att ta sig ut därifrån, kunde stå upp och säga: ”Vi har haft fel. Vi har blundat. Vi har slagit händerna för öronen. Vi har svikit vårt journalistiska uppdrag: att rapportera allsidigt och korrekt, inte vinkla och låta personer som är helt okunniga på området, rapportera om asylinvandringen”.

Det skulle inte skada med lite mer verklighetsförankring hos politikerna heller… Särskilt om de inte vill få hela den politiska kartan i Sverige helt omritad i valet nästa år.

Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg. De får inte förvrängas, vinklas eller användas i något syfte som de inte är ägnade för. Hela bloggtexter får inte användas, endast kortare citat och alltid med länkning till originaltexterna är tillåtet. Media och andra som citerar ur texterna ska ange källa.

Ur journalistreglerna i Finland: ”Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.”

Under rubriken UG har rätt i att många inte vågar berätta om sina erfarenheter  skriver jag på Newsmill ungefär detsamma som jag skrivit och sagt i många år redan. Anledningen till att jag skrev den här texten var att programmet Uppdrag granskning i Sveriges Television äntligen tog upp detta problem. För ett problem är det i en demokrati, att en del människor tar sig rätten att smutskasta och svartmåla andra människor för att dessa inte ser världen på samma sätt som de smutskastande och svartmålande, eller har andra åsikter eller känner till andra fakta än de. Ett stort problem. Vilket jag tar upp i min text på Newsmill.

Jag gör också en liten jämförelse med hur olika man ser på journalistiken i Sverige och Finland.

I Sverige är det som vanligt kollektivistiskt och opersonligt. Man talar om ”massmedier” som har ”en roll i samhället” och det påpekas att ”allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”.

I Finland fokuserar man på individen, den som är (inte bara kallar sig) journalist:
• Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
• Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.

Här ett kort utdrag ur min artikel, som borde få alla människor i Sverige att bli förtvivlade:

Jag har träffat förtvivlade människor ur journalistkåren, från Svenska kyrkan och politiker som bett att få träffas i hemlighet (!) och prata om hur åsiktsförtryckta de är när det gäller områdena asyl, migration, integration. Hur illa de mår när de inte vågar uttala den minsta kritik eller ifrågasätta något på dessa områden, inte ens ställa frågor som kan låta kritiska. De berättar om de politiskt korrekta åsikter, som människor i deras omgivning vidhåller, även när fakta visar att de har fel. De berättar om hur det här gör att de bryts ner psykiskt.

© Denna blogg.