• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    maj 2021
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
    31  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Anonym tjänsteperson pekar på inte så kända konsekvenser av dubbelt medborgarskap

Mejl från en person som vi kan kalla Anonym tjänsteperson, som kommenterar och kompletterar till texten Om dubbelt medborgarskap – igen – 22 februari.

AnonymFöredömligt att Marcus Svensson (Dubbla lojaliteter? Smålandsposten 22 februari) och Merit Wager lyfter fram problematiken kring dubbelt medborgarskap.

När jag arbetade inom Sveriges utrikesrepresentation i USA var det mycket vanligt förekommande att till USA utvandrade ”nysvenskar” hörde av sig för att ansöka om så kallat samordningsnummer åt sin i USA födda barnkull. Med detta samordningsnummer kunde barnen sedan få svenska pass. Vi talar alltså om barn vars föräldrar invandrat till Sverige från Afrika och Mellanöstern någon gång på 80- eller 90-talet, förvärvat svenskt medborgarskap och sedan omgående flyttat vidare till USA där de i sin tur rotat sig och förvärvat amerikanskt medborgarskap. En sorts ”transit-svenskar”, om man så vill.

Förefallande ofta saknade den ”svenska” föräldern (de var uteslutande gifta med ”amerikaner” från samma ursprungsland) alla slags kunskaper i svenska språket, för att inte tala om barnen, som ju inte hade någon som helst koppling till Sverige annat än att deras ena förälder bott där blott ett kort uppehåll på vägen från ett liv till ett annat. Med vilken moralisk rätt gör dessa barn anspråk på medborgarskap i en nation de aldrig har bott i, vars språk de inte talar och som de förmodligen aldrig kommer att få anledning att besöka annat än för att nyttja den svenska välfärden i form av ”gratis” sjukvård, universitetsutbildning (som ju numera sker på engelska) eller garantipension? I hur många generationer utlands”svenskar” med dubbelt medborgarskap kan/bör/ska det svenska medborgarskapet kunna ärvas? Detta är viktiga frågor som måste upp till diskussion.

Marcus Svensson ställer sig vidare frågan om vi i Sverige hade accepterat en utrikesminister med dubbelt medborgarskap men missar att nummer fyra i tronföljden, prinsessan Leonore, de facto kan göra anspråk på – eller redan har – tredubbelt (!) medborgarskap genom sin svenska mor, sin brittisk–amerikanske far och sin amerikanska börd. Detta faktum med tillhörande problematik har mig veterligen aldrig lyfts fram i svenska media.

Om vi sedan i form av statsrådet Kaplan inte redan har fått ett statsråd med dubbelt medborgaskap och dubbla lojaliteter låter jag vara osagt.

Kommentar till kommentaren (ur Alice in Wonderland)

Alice in Wonderland curiouser-and-curiouser

© denna blogg.

 

Finland. Mitt ute i ingenstans.

Keskellä ei mitään Yle 26.11 2015
Klicka på textrutan för att komma till artikeln på Yles sajt (på finska).

”Mitt ute i ingenstans” – Washington Post rapporterar om asylsökandes ankomst till Siilinjärvi

En asylsökande som tidningen intervjuar berättar att han kommit till Finland eftersom landet har ett rykte bland irakier som ett land som behandlar folk väl. Artikeln handlar om när de första asylsökande i början av oktober kom till Siilinjärvi, en stad där det endast bor två invandrare: en somalisk man och hans fru som kom 1992.

I artikeln beskrivs Finland med orden ”End of the line” – slutstation. Den beskriver Finland som det sista landet för asylströmmarna, landet varifrån ingen reser vidare.

– Är vi mitt ute i ingenstans? undrar en asylsökande när han stiger ur bussen i Siilinjärvi.

Enligt reportern kommer det många asylsökande till Finland eftersom landet har ett rykte bland asylsökande om att godkänna en stor del av asylansökningarna.

– Snön är på väg och samtidigt, tusentals mil därifrån, där temperaturen ligger kring 40 grader, skriver man om Finland som ett land dit det lönar sig att ta sig, skriver Washington Posts reporter Stephanie McCrummen, som besökt Siilinjärvi.

Detsamma vittnar en av artikelns huvudpersoner, den irakiske polismannen Abbas Rubaee. Han berättar att han läst på Facebook att Finland är generöst mot irakier. Men i Torneå hade en polis sagt till honom: ”Du är här 21 dagar, sedan åker du tillbaka till Irak”.

Artikeln är skriven i början av oktober om när de första asylsökande kom till taran sjukhus. Efter det har den finska asylpolitiken stramats åt.

I Washington Posts artikel berättar Siilinjärviborna om sina farhågor i samband med att de asylsökande kommit. Om sysslolösheten på mottagningscentralen och de asylsökandes frustration och om rädsla för våldtäkter och även om oro för vad ortsborna kan komma att göra mot dem som bor där.

Också de asylsökande är oroliga för att möta finländarna. Kommer man att kasta stenar på dem eller le mot dem? Rubaee med vänner beslutar sig i alla fall för att ta en promenad till centrum.

– Jag måste ge mig ut, säger han till reportern.

© Översättning Merit Wager.
Om asylsök i Siilinjärvi i Washington Post 25.11 2015Klicka på bilden för att komma till artikeln i Washington Post (på engelska).

 

Finländska medier serie grön

 

Zulmay Afzali om den 11 september 2001: ”Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch.”

IMG_7942 - version 2Idag är det 14 år sedan 11 september-attackerna, en serie koordinerade terroristattacker riktade mot civila och militära byggnader i USA. Här, i ett utdrag ur sin bok En flykting korsar ditt spår berättar Zulmay Afzali om hur han upplevde den dagen:

Nästa dag, som var den 11 september 2001, vaknade jag som alltid tidigt. Rutinen var den vanliga: bön, samtal med min morfar, frukost och sedan studier på rummet inför min collegeexamen. Jag minns precis vad min mormor bjöd på till lunch den dagen: min favoritlammrätt. Jag åt och gick sedan tillbaka till mitt rum för att plugga vidare. Jag minns också att jag tänkte att jag måste kunna göra något när det gällde att bekämpa fanatiska extremister. Sådana var mina tankar den här dagen kring klockan ett. Jag tänkte att jag kanske skulle skriva någonting om kampen mot fanatismen, men frågan blev då vem som skulle vara villig att publicera en sådan text. Pakistanska tidningar skulle inte publicera något som var emot talibanerna eftersom ISI Pakistan (Inter Services Intelligence) hade rätt så stort inflytande över tryckta medier och eftersom ISI Pakistan sponsrade och stödde talibanerna och andra extremistiska grupper i Afghanistan. Så att skriva något anti-talibanskt var ingen god idé.

Jag funderade vidare och kom på att jag kunde kontakta några kamrater från college och att vi, tillsammans, kunde tala offentligt om talibanernas grymheter. Men återigen: det var ingen god idé eftersom presidentens far, Abdul Ahad Karzai, hade dödats av ISI-operatörer på grund av sin anti-talibanska och anti-al-Qaida-hållning 1999. Så att göra några uttalanden offentligt skulle få ISI att rikta sina vapen mot mig och jag insåg att jag måste vara försiktig. Jag tänkte febrilt på vad jag kunde göra, men kom inte på någonting. Det enda jag så småningom kom fram till var, att jag kunde gå med i en rörelse mot talibanregimen i Afghanistan. Medan jag satt där och tänkte hörde jag hur någon ringde på dörrklockan. Klockan var närmare tre och jag gick och öppnade. Det var grannarna som frågade om jag ville sitta och prata med dem som jag hade gjort i går eller om jag ville komma ut och spela cricket. Jag svarade att jag gärna ville spela cricket idag och så spelade vi några timmar ute på gatan.

Jag minns inte exakt vad klockan var när jag gick till block 5 i vår stad. Där fanns ett litet internetcafé och det tog 25 minuter att cykla dit. Jag tog min cykel och meddelade min mormor att jag skulle bli lite sen till middagen eftersom jag ville cykla till internetcaféet för att läsa min e-post och surfa runt och se vad som hände i övriga världen. Min familj behövde veta var jag befann mig när jag inte var hemma, så jag var alltid noga med att berätta vart jag gick eller cyklade. På caféet, som jag alltid gick till, kostade det 60 pakistanska rupier för två timmars internettid. Jag började med att kontrollera min e-post, surfade sedan lite planlöst hit och dit och chattade med några vänner som var online. Så tog min internettid slut. Jag beslöt att betala 30 rupier till för att förlänga min tid på nätet. När klockan var mellan sju och åtta på kvällen och jag var på väg ut ur caféet, såg jag på vänster sida av lokalen en liten 14 tums tv som stod på ett skåp. Jag minns inte vilken kanal den var inställd på, men det flashade till – BREAKING NEWS – och så meddelade programpresentatören att Amerika var under attack. Eftersom det var fullt av folk inne i lokalen och ganska stimmigt, koncentrerade jag mig inte på vad det var för attack som menades utan tog min cykel och cyklade snabbt hemåt. När jag kom fram satt min morfar redan klistrad vid tv-apparaten. Jag frågade vad som hade hänt och han svarade att några torn i Amerika hade träffats av två flygplan, men mer visste han inte just då. ”Kom och titta med mig”, sa han, ”så får vi se vad det är som har hänt allteftersom de rapporterar mera.” ”Vem tror du kan ha gjort det här?”, frågade jag min morfar och han sa att de senaste analyserna angav att det var bin Laden som låg bakom dådet, men de var inte säkra på saken.

Hela den kvällen och natten följde vi sändningar kring attacken mot de två tornen i New York via olika tv-kanaler. Det var oerhört intressant och i en del fria kanaler nämndes också Afghanistan i rapporteringen. Det var uppenbart att al-Qaidas ledarskap var stationerat i Afghanistan så varje reaktion från den amerikanska sidan involverade definitivt Afghanistan. Jag frågade min morfar om han trodde att USA kommer att skicka folk till Afghanistan för att försöka fånga bin Laden och hans nätverk. Han svarade att han inte visste, kanske USA skulle använda smart teknologi som riktade missiler och bomber för att ta sikte på al-Qaidas ledare och hans kumpaner. ”Men jag vet inte”, sa han, ”vi får vänta och se.” Så även min morfar hade bara en vag analys av läget. Ingen visste vad som skulle hända härnäst.

När klockan var två på natten, satt vi fortfarande med våra ögon stint fästa vid tv-apparaten. Sedan måste jag ha slumrat till och min morfar också. Han vaknade snart igen, men lät mig sova och jag vaknade med ett ryck vid halv niotiden på morgonen. Mormor frågade vad jag ville ha till frukost och jag bad om kokta ägg med färsk grön pepparfrukt. Hon gick ut i köket och jag gick direkt till rummet där tv:n stod och där min morfar redan satt och tittade. ”Vad har hänt?”, frågade jag, men han hade inte mycket mer att berätta, mer än att det verkade som om det faktiskt var al-Qaida som låg bakom flygplansattackerna mot World Trade Center-tornen och att vi nu bara kunde vänta och se vad USA ämnade vidta för åtgärder.

Snart var min frukost klar och min mormor bar in den i vardagsrummet; vanligtvis åt vi alltid frukost i köket, men hon förstod att jag ville titta på tv-nyheterna och äta samtidigt. Jag blev sittande där till framåt mitt på dagen. Jag rörde inte en enda av mina böcker, jag läste inte en rad i någon av dem. Jag bara följde tv-rapporteringen och det blev allt mer uppenbart att det faktiskt var al-Qaida med mästerhjärnan bin Laden som låg bakom den förödande attacken.

Vid lunchtid den dagen hade min morfar bjudit några av sina vänner på en sen lunch hos oss. Bland dem var en man som hette Ibrahim Spinzada, som hade en hög position inom UNHCR både i Afghanistan och i Pakistan. Han var afghan och en mycket god vän till min morfar. Den andre av de inbjudna vännerna var Hamid Karzai, Afghanistans nuvarande president, som då var antitaliban. Hamid Karzais far var en nära vän till morfar sedan lång tid tillbaka. Sonen Hamid hyste stor respekt för min morfar och brukade ofta komma till vårt hem och ibland bjöd han också min morfar hem till sig.

Den här dagen ringde Hamid Karzai och när jag svarade sa han: ”Var snäll och säg till din morfar att några personer från min provins Kandahar är här och att det är mycket viktigt för mig att träffa dem, så jag kan inte komma på lunch. Jag ber dig framföra mina ursäkter till din morfar.” Jag lovade göra det och gick genast till min morfar och berättade att det var Mr Hamid, som vi kallade honom, som ringde och att han meddelat att han inte kunde komma idag. Lite senare dök Ibrahim Spinzada upp och min morfar frågade honom om han visste vad som hände. Han svarade: ”Det är tämligen klart att attacken i New York är al-Qaidas verk och att USA kommer att jaga bin Laden och hela ledarskapet, men också de fanatiska talibanerna. Jag hoppas att det afghanska folket finner ett sätt att komma undan och skydda sig mot de fega, grymma och helt fanatiska talibanerna och de galna, psykotiska extremistiska wahabiterna. Jag hoppas att USA kan göra något åt dem och förbättra vår situation. Det är vad jag hoppas. Nu får vi bara vänta och se vad som händer.”

Ladda ner och läs hela boken En flykting korsar ditt spår
och uppföljaren Hederlighetens pris för 40 kronor per e-bok
eller beställ dem i pappersform för 110 kronor per bok.

Framsida Hederlighetens prisZulmays bok framsida

Samma text har publicerats på Mummelförlagets sida.

Det tog Skatteverket fem månader att svara…

…och mardrömmen fortsätter

svd_logoDen 13 mars skrev jag på Svenska Dagbladets ledarsida under rubriken Svenskfödd får inte folkbokföra sig i Sverige, om Helena som bott i Sverige i snart fem år, är lokalanställd på Finlands ambassad och inte får folkbokföra sig här, medan övriga lokalt anställda har fått göra det. Helena ser det som att hon särbehandlas negativt för att hon hade ordnat med sin anställning innan hon flyttade till Sverige. Hade hon flyttat hit utan att ha ett arbete – eller inte talat om att hon hade ett – så hade hon blivit folkbokförd.

Det visar sig att det också finns andra som behandlas lika styvmoderligt vad gäller folkbokföring i Sverige. Det kom ett brev från en svensk som föddes, växte upp och bodde i Sverige i 30 år, utbildade sig till civilingenjör och jobbade här som sådan i sex år innan han flyttade till USA:

Jag lämnade Sverige före år 2001 och förlorade då automatiskt mitt medborgarskap. När jag flyttade tillbaka hade jag fått jobb, vilket var mitt misstag, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet. Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring, men mina skattepengar tog de, vad hände med dem?

Han berättar vidare om två andra fall som han känner till:

En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.

Ett par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år, som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu får hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Det är tragiskt för både henne och hennes familj.

Mannen konstaterar också att utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka, samt reflekterar om ifall den återflyttade Ingvar Kamprad hade svårigheter med folkbokföringen, han också.

Brevet från Finlands ambassad till Skatteverket om Helenas fall, som det tog det statliga verket fem månader att besvara, innehåller bland annat följande två meningar:

Skatteverket logoDen situation som Helena Sophie Andersson befinner sig i är beklaglig och Skatteverket är väl införstått med att det kan innebära praktiska svårigheter att bo i Sverige utan att vara folkbokförd. Skatteverket har däremot ingen möjlighet att ta hänsyn till detta när myndigheten fattar beslut i folkbokförinqsärenden.

Ett riktigt snömossvar utan tillstymmelse till vilja att rätta till något som knappast varit lagstiftarens intention med lagen: att en nordisk medborgare med arbete och ordnade förhållanden skulle bli drabbad på detta sätt. Att Skatteverket i slutet av sitt brev ber om ursäkt för att det gett Helena fel information i samband med att hon anmälde flyttning till Sverige, hjälper heller inte Helena.

Skatteverket hade kunnat ta hänsyn till vetskapen – lätt kontrollerad! – om att övriga lokalanställda på Finlands ambassad getts rätt att folkbokföra sig i Sverige. Verket hade helt säkert, utan att drabbas av repressalier eller näpsning någonstans ifrån, kunnat fatta ett nytt beslut grundat på att alla ska behandlas lika och om övriga i samma situation som Helena behandlats välvilligt (!) så kan Skatteverket välja att tillämpa samma synsätt också vad gäller Helena.

En förändrad syn på – och därmed förändrade regler – folkbokföringsrätt för svenskar och före detta svenska medborgare som flyttar tillbaka till Sverige bör också – skyndsamt (vad nu det innebär numera…) – införas.

© denna blogg. Vid citat, var god ange källa.

Ännu ett fall: ”Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring trots att jag hade jobb, bostad och växte upp i Sverige!”

Det kom ett mejl från en person som hänvisade till min artikel i SvD 13:e mars: ”Svenskfödd som inte få folkbokföra sig i Sverige”  som har haft lite liknande erfarenheter som Helena i artikeln.

Han skrev:

USAs flaggasveriges-flaggaJag föddes och växte upp i Sverige och bodde här i 30 år, gjorde lumpen, utbildade mig till civilingenjör och jobbade i sex år.

Därefter flyttade jag till USA och eftersom detta var före år 2001 förlorade jag automatiskt mitt medborgarskap. Jag flyttade tillbaka med ett jobb, vilket var mitt misstag också, precis som Helenas (det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande!) och var tvungen att gå igenom massor av problem för att få folkbokföra mig. Jag fick ingen sjukvård och kunde inte ens få internet installerat i min lägenhet.

Återvändande svenskar är inte populära på Migrationsverket, enligt mina erfarenheter…

En fråga som jag har och hade förut också var, vart går skatten som man betalar när man inte har giltigt personnummer? Måste man betala skatt, man har ju inga förmåner, ingen sjukvård, etc? Så varför måste man betala skatt? Om man inte har giltigt personnummer och inga förmåner varför ska man då betala skatt? Och var går till exempel den pensionsgrundande skatten?

Skatteverket avslog min ansökan om folkbokföring trots att jag hade jobb, bostad och växte upp i Sverige! Men, som sagt: skattepengarna som de tog, vad hände med dem?

Det borde inte vara komplicerat att återvända till Sverige om man är född och uppväxt här, men det var mer komplicerat att flytta hit än att få mitt amerikanska medborgarskap! (Jag har ännu inte fått mitt svenska medborgarskap tillbaka…)

Med anda ord: Det var krångligare att flytta tillbaka till Sverige än att flytta ut till ett annat land! Jag har andra exempel på det också, här är två andra fall som jag känner till:

  • En professor som flyttade till England på bara fyra år och hade det otroligt krångligt när familjen kom tillbaka.
  • Ett annat par där frun hade jobbat 20 år i Sverige och haft pensionsgrundande inkomst i 20 år som hon förlorade bara för att hon bodde utomlands tre år! Nu har hon en minimipension i stället för vad hon hade väntat sig. Detta är tragiskt för både henne och hennes familj.

Utlandssvenskar bestraffas när de vill flytta tillbaka! Undrar förresten om Ingvar Kamprad hade svårigheter, han också?

Då är Finland bättre, som lockar tillbaka utlandsfinländare för att dra nytta av deras erfarenheter! Samma sak med Kina som försöker locka tillbaka utlandskineser med väldigt goda villkor.

Från sagoland till framtidslandKommentar: Men inte Sverige, Sverige försvårar och krånglar och behandlar återvändande svenskar styvmoderligt, enligt många vittnesmål som de ovanstående. Varför?

Läs vad Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, skrev om hur illa Sverige tar vara på återvändande svenskar i sin bok Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration.

Ska det verkligen behöva var så illa som skribenten säger ovan: ”Det är bättre att vara arbetslös eller asylsökande”?

OBS! © denna blogg.

Noggranna kontroller av asylinvandrare – i andra länder

sr1I nyheterna på Sveriges Radio idag under rubriken FN ber USA ta emot fler Syrienflyktingar sägs bland annat:

USA gör en grundlig kontroll av de flyktingar som vill komma till USA och stanna här. Kontrollerna, med ett flertal intervjuer, kan ta upp till ett år och används bland annat för att stoppa misstänkta terrorister.

Ja, det gör man i alla länder, alltså en ordentlig kontroll av människor som söker asyl! Dessa noggranna kontroller görs för att ett land ska veta vilka de släpper in och ger långtgående rättigheter; alltså varför dessa människor söker asyl och om de är terrorister eller kriminella. I alla länder utom i Sverige. Här går det med rasande fart och någon grundlig kontroll av vare sig identitet, nationalitet, bakgrund, asylskäl etc hinner långt, långt ifrån alltid göras.

Sverige är fantastiskt! Tycker inte minst terrorister och asylbedragare, som friskt blandas med människor med verkliga skyddsbehov. Hej & Hå i den humanitära stormakten! Men hur humant är det mot den egna befolkningen och de verkligt skyddsbehövande att inte göra ordentliga kontroller?

I reportaget i Sveriges Radio sägs också:

Sverige lovade, som första land i Europa, permanent uppehållstillstånd för asylsökande från Syrien, oavsett skyddsskäl.

Märkligt av Sveriges Radio att tala om att ”Sverige som första land lovade…” när Sverige i själva verket är det enda land som beviljar permanenta uppehållstillstånd åt alla syrier från Syrien! Det är ju inget annat land i världen som har följt den humanitära stormaktens exempel.

Några lästips:
En migga: ”Jag får frågor om hur de kan föra in sina pengar från Syrien till Sverige. Dessa frågor ställs av personer som samtidigt till Migrationsverket deklarerar att de är helt panka och måste få dagbidrag för att kunna äta!” – 3 januari 2013
En migga: ”Men under senare tid har det tyvärr visat sig att en icke försumbar del av dem som vi trott vara asylsökande på flykt från krigets Syrien istället är syrier som bott i andra länder i mer än tio år och som inte sällan till och med är medborgare i dessa länder. – 3 maj 2013
En migga: ”Just nu har vi armenier som har dubbla medborgarskap, men som menar att de måste få PUT i och med att de bott i Syrien och flytt därifrån – även om de flydde hit via Armenien och inte har något skyddsbehov gentemot Syrien.” – 16 september 2013
Vänligen respektera att alla texter är © COPYRIGHT denna blogg.

Mark Klamberg: ”Om de amerikanska myndigheterna gör gällande att männen har förberett terrordåd, då ligger det ju både i Sveriges och USAs intresse att de lagförs på något sätt.”

svt logo”Nu tvivlar somaliasvenskarnas familjer på att UD har gjort allt för att få hem männen”, sades i Rapport den 8 januari. Vad då ”inte gjort allt”? Svenska staten har ingen skyldighet att ”göra allt” för personer – inte ens om de är svenska medborgare – som i fyra år varit medlemmar i en militant islamistisk organisation (terroriststämplad i bland annat USA). Dessutom kallas männen för ”pojkar” trots att de är närmare 30 år gamla…

Svenska staten har redan två gånger ”gjort allt” för dem:
1) när de och deras familjer beviljades asyl här
2) när de beviljades svenskt medborgarskap

Efter att de, trots detta, reste till Somalia och under fyra år deltog i Al-Shabaabs verksamhet (den, som familjen förmodligen uppgav att de flydde från och gavs skydd gentemot, av svenska staten), har Sverige inte någon som helst skyldighet att ”göra allt”, dvs ännu mer för dem. Basal konsulär hjälp har de, enligt uppgift från UD, fått. Resten är upp till dem själva och deras familjer. Dessutom är de troligen också somaliska medborgare och ursprungsmedborgarskapet väger tyngst i fall där man har dubbelt medborgarskap.

SR logoSR P1 Morgon hade den 9 januari ett 6,5 minuter långt inslag om männen, som i USA åtalats för terrorbrott. Att man skulle kunna tillhöra en sådan organisation som Al-Shabaab i fyra år utan att begå några som helst brott (terrordåd eller andra brott) torde var och en kunna räkna ut är högst osannolikt. Det var märkligt att höra hur programledaren försökte få Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Stockholms universitet, och Karl Sörensson, forskare vid Försvarshögskolan, att uttala sig som hon ville! Men ingendera av dessa två gick i fällan utan uttalade sig sakligt och med kunskaper om lagar och folkrätt i ryggen. Sverige har inga andra förpliktelser gentemot de två personerna som i fyra år vistats i Somalia som medlemmar av den islamistiska militanta organisationen Al-Shabaab, än dem som UD redan uppfyllt: ta kontakt med dem för att säkerställa att de inte behandlas inhumant och efterhöra att de får tillgång till juridiskt biträde. Punkt. Slut.

Utdrag ur den märkliga intervjun:
Programledaren: Varför kan USA häkta två svenska medborgare för samröre med Al-Shabaab?
Kommentar: Tror hon att svenska medborgare på något sätt står ovanför andra medborgare? Dessutom glömmer hon att de också med allra största sannolikhet är somaliska medborgare.
Programledaren: Men är det brottsligt enligt svensk lag att ha samröre med Al-Shabaab?
Kommentar: Daa-ah? Vad menar hon egentligen med ”samröre”? Och tror hon att männen vistats i Somalia i fyra långa år utan att det allra minsta delta i verksamheten, som i sig är brottslig? Det tror uppenbarligen inte USA!
Programledaren: Vilka problem ser du (MK) med hur Sverige har agerat nu?
Kommentar: Programledaren verkar inte riktigt förstå att det inte finns några problem med hur Sverige har agerat, utan att Sverige har agerat som det behöver agera i enlighet med de konsulära riktlinjerna: Se till att de har rättsliga ombud och att de inte behandlas inhumant.

Mark Klamberg säger, att ”om de amerikanska myndigheterna gör gällande att männen har förberett (eller deltagit i, min anm) terrordåd, då ligger det ju både i Sveriges och USAs intresse att de lagförs på något sätt.” Man får lyssna på hela inslaget för att höra Klambergs och Sörenssons torrt sakliga svar på de här tendentiösa frågorna

Till slut: Många svenska journalister verkar tycka att medlemmar i terroristorganisationer ska ”hjälpas hem” (??!!?) av svenska staten. Det är bra att den svenska regeringen är tydlig med att varje individ har ansvar för sina egna handlingar och att UD inte är någon allmän hjälpcentral för utländska medborgare som även har svenska medborgarskap och som väljer att ge sig in i strider, krig eller eventuellt begå terrordåd i sina hemländer. För om UD blir allmän hjälpgumma åt sådana personer så blir tillströmningen av den typen av människor till det blåögda Sverige ännu större än den i decennier varit och fortsättningsvis är.

© Denna blogg. Kopiering är givetvis inte tillåten. Vid kort citat, var vänlig länka alltid till originalinlägget.